Ett folk utan land till ett land utan folk

Igår hämtade jag Susan Nathans bok – Ett annat Israel, på mitt lokala bibliotek, en bok utgiven på Ordfronts förlag.
Susan Nathan är en engelsk kvinna som redan som 9-åring blev en övertygad sionist. Skälet var att hon fick tag i en bok som handlade om förintelsen och den stärkte hennes innan – rätt svaga judiska identitet. Efter att hennes barn blivit vuxna och äktenskapet gått i kras bestämde hon sig för att utnyttja den möjlighet alla judar har, att flytta till Israel. Det hade varit en mångårig dröm hos henne.

Väl på plats upptäckte hon sidor hos det israeliska samhället som hon inte tidigare hade varit medveten om. De israeliska araberna behandlades mycket illa och hon upplevde att systemet direkt påminde om den apartheid som fanns i Sydafrika där hon bott några år som liten. Men här var det inte svarta som diskriminerades, det var palestinier.

Rubriken på denna artikel, ”Ett folk utan land till ett land utan folk” har länge varit ett talesätt bland judar i samband med att man flyttade in i det brittiska protektoratet Palestina. Susan Nathan insåg snabbt att det var en lögn. Judarna hade fördrivit 750 000 araber från landet, rivit deras hus och plöjt upp deras odlingar. Kvar blev en mindre del araber/palestinier som idag växt och uppgår till drygt en miljon människor.

Susan Nathan: ”Aldrig hade jag, när jag som tonåring fick lära mig om mitt folks historia, uppmuntrats att tänka i sådana banor, att vårt folks glädje vanns till priset av ett annat folks förlust. Den sionistiska berättelse som jag lärt mig var att landet var ett ”land utan folk”, men här var en av de förment obefintliga palestinier som återgav sin historia om förlust och svek. Jag undrade hur mycket vi skulle kunna ändra historien genom att ge judiska barn samma enkla kunskap.

Hindren för detta är enorma. Den uppenbara oförmågan hos judarna i Israel och förskingringen att ta itu med Mellanösternkonfliktens verkliga rötter och acceptera sin roll i palestiniernas lidande får sitt alibi genom deras rädsla, som i sin tur underblåses av mediernas berättelser om antisemitismen, ett judehat i både Europa och arabvärlden som man varnande säger oss har oroande likheter med perioden före andra världskriget. En oproportionerlig del av mediebevakningen om antisemitismen koncentreras till att svärta ner kritiker av Israel med denna obehagliga etikett. Var och en som har obehagliga saker att säga om vad Israel gör mot palestinierna är enligt denna tolkning antisemit. Jag hyser inga tvivel om att motivet hos Israels försvarare i många fall är att tysta kritikerna, oavsett om kritiken är berättigad eller ej.

Min egen kritik av Israel, att det är en stat som uppmuntrar en djupt rasistisk syn på araber och bedriver en territoriell apartheid mellan de båda befolkningsgrupperna, riskerar att bli behandlad på samma sätt.”

Hennes djupa insikt och känslomässiga beskrivning av arabernas situation i Israel kom att accentueras då hon efter att ha bott i en judisk stad, Tel Aviv, flyttade till den arabiska staden Tamra, som ligger nära Haifa. Hennes möte med de demoniserade palestinierna, ”Israel-araberna” blev till ett smärtsamt uppvaknande från den falska bild som ges de israeliska medborgarna via medierna och i skolan. Det gav henne påtagliga bevis för att landet är stulet från palestinierna, om den israeliska militärens grymhet och om Israels totala oförmåga att uppfylla Genèvekonventionen och kraven på mänskliga rättigheter.

Judarna har alltid betraktat sig själva som offer. Naturligtvis, eftersom Hitler gjorde ett mycket allvarligt menat försök att utrota dem från jordens yta. Men idag är inte judarna längre offren, det är numera palestinierna som är offer. Offer för att deras land är stulet, och alltjämt stjäls bit för bit.

Ett sant omdöme om boken är att man inte ser direkt ljusare på möjligheterna till en fredlig utveckling av situationen för palestinierna i Mellanöstern. Boken är så stark att en av mina judiska bekanta vägrar att läsa den. Men den sanning som Susan Nathan tar fram och redovisar är så viktig att jag tycker att boken bör läsas av varenda svensk. Man behöver inte vara intresserad av Mellanösternkonflikten för att gripas på ett djupare plan av hennes berättelse.
Gå till ditt bibliotek eller din närmaste bokhandel!

Jan-Inge Flücht

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv