Oberoende vänsterkandidat på 1960-talet – intervju med Solveig Svedgård

Denna intervju ingår i vår serie om Vänsterpartiets 100-årsjubileum. Läs fler artiklar om vår historia här.

Solveig Svedgård, inför valet 1966.

Solveig Svedgård var kommunalpolitiskt aktiv på den tiden Handen och Jordbro hette Österhaninge kommun. Hon ställde upp för vänstern i den sista mandatperioden som Österhaninge var självständig kommun 1966, dock utan att vara medlem i partiet, vilket inte tillhör vanligheten. Vänsterpartiet har inte haft som absolut krav att man måste vara medlem i partiet för att kandidera på dess listor, utan alla goda krafter kan mycket väl komma i fråga. Det gäller än idag i Vänsterpartiets stadgar:

Även icke partimedlemmar kan sättas upp som kandidater för Vänsterpartiet.
Partiet verkar för att partiets samlade politiska alternativ skall stå i centrum i valrörelserna och för att partiets demokratiskt fastställda kandidatordning skall vinna väljarnas stöd.

Kommunalvalet 1966 blev en rejäl framgång för vänstern, både i Väster- och Österhaninge. I Österhaninge gick vänstern med 8% av rösterna från ett till tre mandat; Tor Forslund, Solveig Svedgård och Börje Österberg.

Solveig Svedgård, utanför Kulturhuset 2017.

Solveigs väg till Haninge gick först från Halmstad till Södermalm, tillsammans med hennes man.

– Vi fick ett andrahandskontrakt på Malmgårdsvägen inne på Södermalm. Men det höll väl något år innan vi kände att vi måste ha ett eget kontrakt och en modernare lägenhet. Och på den tiden var Haninge än av de kommuner där man byggde mycket. Vi var ute och tittade på lägenheter och vårt första egna kontrakt var på Vikingavägen 65 i Handen. Det var bland de första bestånden här ute. Runt om oss var det mest sommarstugor. Vi kunde till och med gå ut och plocka blåbär där Handens centrum nu ligger.

De första butikerna, i det som nu är Haninge centrum, öppnade 1964. Lite söder om Handen började ytterligare bebyggelse dyka upp; Jordbro, som hade börjat byggas 1963. 1965 hade ca 1500 personer flyttat in i de nybyggda lägenheterna.

– Vi hade en 3:a men önskade en 4:a, så vi flyttade till Jordbro. Och det var väl där mitt politiska engagemang tog fart. För när vi flyttade ut till Jordbro, så fanns bara husen, en kiosk med lite matvaror och en kyrkolokal. Punkt. Ville man ha köttfärs fick man beställa det i förväg i kiosken. Det fanns inte tillstymmelse till service. Det var en plats Gud hade glömt. För oss gjorde det inte så mycket, då vi ännu inte skaffat barn, men jag blev så galet arg att man hanterade människor på det sättet. Så där vidtog då ett samtal, till att börja med Socialdemokraterna.

Handen centrum

Så man hade dragit igång bostadsbyggandet, men man hade inte tänkt på service i och kring ett bostadsområde?

– Nej, det var fruktansvärt. Och det var ju många barnfamiljer, kvinnor som var ute och gick med barnvagnarna mellan husen – inga parker, lekplatser och sådant. Det var fina bostäder, men det var det enda.

Vad jobbade du med då?

– I botten är jag journalist. Jag jobbade på DN, och det gjorde min man också. Men det var under tiden i Jordbro som jag bestämde mig för att sadla om. Det fick räcka med en journalist i familjen. Jag började plugga och utbilda mig inom barn- och ungdomssektorn. Vi flyttade också inom Jordbro. De anlade också radhus man kunde hyra, väldigt fina, så dit flyttade vi efter ett tag.

Hur var stämningen i en ny förort som Jordbro?

– Det var rätt stora spänningar. Det fanns en romsk befolkning i Jordbro, som inte vart särskilt väl behandlad. Det gick fantastiska skrönor om att de använde torkskåpen i tvättstugorna som bastu och så vidare.

Lite av ”bryta upp parketten och odla potatis”-skrönan?

– Ja, jag minns också en gång då de tappat bort nycklarna till tvättstugan, så de gick till oss och vi låste upp åt dem. Men det skulle vi aldrig gjort. Det vart ett fruktansvärt liv. Det var faktiskt riktigt otäckt, folk slogs till och med. Det vart också lite skriverier om motsättningarna i Jordbro.

Människor vi inte känner har vi väldigt lätt att göra oss en massa uppfattningar om. Ofta väldigt galna uppfattningar om. Det är ju rätt genomgående genom historien.

– Ja, det är nog första gången jag stötte på det här med rasism. Det hade jag inte mött tidigare. Det var ytterligare ett skäl till att mitt politiska intresse ökade. Vi började också närma oss valet 1966 och jag vart kontaktad av Socialdemokraterna. De undrade om jag inte borde ansluta mig till dem. Jag bjöds på dyra middagar och så.

Så det var lite klass på medlemsvärvningen från Socialdemokraterna?

– Ja, det var ju det. Men sedan vart jag också kontaktad av Vänstern, då främst Tor Forslund som var en fantastisk människa och som jag tyckte mycket om. Men jag gick varken med i Socialdemokraterna eller Vänstern. Men jag kandiderade för Vänstern. Socialdemokraterna krävde av mig att jag skulle vara medlem i partiet för att få kandidera på deras lista, men det ville jag inte. Vänstern ställde inte det kravet på mig, så därför kunde jag kandidera på Vänsterns lista och jag kom in i kommunfullmäktige. Vänstern gjorde överlag ett väldigt bra val. Det var ett var lite av ett vänsterval och vi var tre som kom in i kommunfullmäktige.

Hur var det att sitta i kommunfullmäktige?

– Jag minns det som en väldigt intressant tid. Jag minns också att det var en mycket respektfull ton mellan partierna. Jag kommer ihåg att jag motionerade om stöd till Vietnamrörelsen, vilket givetvis de andra yrkade avslag på om än ytterst hövligt. Jag tycker tonen mellan partierna var väldigt bra och jag blev alltid väldigt vänligt bemött, även om man var oense i sak.

– Annars var ju de stora frågorna utbyggnaden av kommunen och frågor som hörde ihop med det. Det fanns ju inget ordentligt centrum i Handen, till exempel. Det var ett väldigt knapert utbud på affärer i kommunen.

När började man inse att även Jordbro behövde ett centrum, skolor, fritidsgårdar med mera?

– Det var rätt tidigt, för det blev ju sånt tryck i de här frågorna. Frågorna kom upp på många sätt och även i pressen, så det gick ju inte att negligera. Sen var ju givetvis skolfrågorna väldigt heta, som det blir i en expansiv inflyttningskommun, vart skolorna skulle ligga och så vidabre. Sen fanns ju kommunsammanslagningen i bakgrunden hela tiden.

Österhaninge och Västerhaninge landskommuner gick ju ihop till Haninge kommun 1971, och du var kommunpolitiskt aktiv även då, eller hur?

– Jag satt ju två perioder i kommunfullmäktige. Och för mig blev ju Brandbergen en stor fråga. Jag satt med i något som hette servicehusutredningen, som hade med Brandbergen centrum att göra. Det är ju lite tråkigt att titta på hur det är idag, om man jämför med vilka drömmar man hade, politiskt, om Brandbergen från början. Det var ju tänkt att det skulle bli något alldeles enastående servicecentrum. I centrum skulle det finnas en reception, där de boende skulle kunna få hjälp med alla möjliga saker; kemtvätt, handla mat – allt möjligt. Jag tror idén om ett servicecentrum kom först från Danmark, där det hade genomförts.

– Bebyggelsen blev ju som planerat; höghusbebyggelse centralt och randbebyggelser med villor och radhus. Så strukturen är ju kvar, men av planerna på service för brandbergsborna blev det inget. Det var en väldigt spännande utredning, servicehusutredningen, och den som satt ordförande för den var moderat, Sjöberg, och vi höll på i över ett år med den utredningen. Men alldeles innan utredningen var klar hoppade ordförande av. Jag tror att han förstod att det skulle aldrig bli något med planerna med Brandbergens centrum. Han var en väldigt genuin och hederlig människa och ville inte vara med om att utredningen inte skulle leda någon vart.

Vad var det som satte käppar i hjulet för att förverkliga utredningens intentioner?

– Ekonomin. Så här efteråt kan jag se det.

Tanken om ett servicecentrum låter som ett försök att hjälpa stressade människor att få livspusslet att gå ihop med hushållsnära tjänster i stor, kollektiv, skala? Istället för att var och en köper sin egen service, så finns den tillgänglig för alla?

– Ja, och om man tittar på det idag så kan man ju se hur progressiv idén var. Om man skulle lyckats genomföra detta skulle det betyda oerhört mycket för brandbergsborna och bli lite av ett mönstersamhälle. Jag tänkte på det nu när man tagit fram detaljplanen för Brandbergens centrum; varför kan man inte plocka fram den här utredningen?

– Jag tror också att det var så att man lärt sig av Jordbro och att viljan var att Brandbergen skulle bli något helt annat. Så vi tog ju verkligen i, säger Solveig och skrattar. Jag bor ju fortfarande kvar i Brandbergen och vi flyttade dit emedan vi höll på med utredningen. Vi tänkte att det här måste man ju få vara med om, här måste man ju bo. Det här kommer ju bli utopia!

Det kanske är för mycket sagt att säga att Brandbergen vart ett utopia?

– Ja, inte på det sättet det var tänkt. Men nu är det ju ett samhälle som satt sig och, efter lite initiala problem, blivit riktigt hyggligt. Men centrumet är ju bedrövligt. Det är nästan så man undviker det om man kan. Men det ska man väl ta tag i nu.

Stod du kvar som partilös under hela den här perioden?

– Nej, så småningom gick jag ju med i partiet. Man måste ju vara med i ett parti, tänkte jag. Men det blev inte så långvarigt; ett par år. Det var lite svårt att känna sig hemma.

Vad gjorde du efter att servicehusutredningen rann ut i sanden?

– Efter det satt jag i skolstyrelsen, vilket var en annorlunda upplevelse. För i skolstyrelsen hamnade lärare av allehanda slag från de olika partierna, och det vet jag inte om det var riktigt bra. Jag tror det är bra om det finns ett lekmannainflytande i nämnderna. Så det var möten som höll på i fem timmar och det var ett tragglande om läroplaner hit och rena yrkesfrågor som man var tvungen att vara lärare för att förstå.

Så det blev nästan lite som ett branschråd, eller liknande?

– Ja, exakt. Så det vart väldigt tröttsamt. Och inför varje möte ringde Lärarförbundet och berättade hur man skulle rösta på mötet. Höll man inte med föreslog de helt frankt att man inte skulle delta på mötet alls.

Oj, det kan man kalla stenhård lobbying!

– Ja, herre Gud! Det här tog knäcken på mig. Skolstyrelsen tog knäcken på mig, kan man säga. Men jag måste ändå säga att det var spännande att arbeta kommunpolitiskt, för det var en spännande tidsperiod; man fick vara med om en kommuns uppbyggnad. Man fick träffa och jobba ihop med många kunniga och bra personer.

– Förutom den nedröstade motionen om ekonomisk bistånd till Vietnamrörelsen, var jag ganska flitig med motioner och interpellationer, ganska ofta i ungdomsfrågor. Jag minns ett förslag att vi, Gud förbjude, skulle inrätta ett klotterplank i Haninge. Det vart stor uppståndelse. Det kom ut journalister och radio, som ville skriva om detta revolutionerande förslaget. Jag tror inte att man idag förstår hur stort genomslag man kunde få för politiska initiativ. Det var ju också ett stort intresse för just Haninge, ett fokus, eftersom det var en så expansiv kommun.

– Vi hade ju också en av de sista kommunpamparna, Rune Wärmark (som gick bort 2001). Men det var en fantastisk människa, oerhört duktig och färgstark. En stork karl, mycket humor och det märktes direkt när han kom in i ett rum. Inget beslut, stort som smått, kunde fattas innan det gått via honom först. På gott och ont, förstås. Men han fick mycket gjort också.

Om man tittar utanför kommunpolitiken – du nämnde Vietnamrörelsen tidigare; vart den stor i Haninge?

– Ja, absolut! Vi var många som var engagerad, skramlade med bössor och så. Men det fanns ju också lite spänningar inom FNL-rörelsen, lite olika fraktioner. Det var också spänt mellan Vänstern och Socialdemokraterna i den här frågan. Partipiskan ven väldigt hårt här ute och Socialdemokrater eller SSU:are fick inte synas tillsammans med oss när vi samlade in pengar. Den här spänningen höll i sig i många år.

Vad fick du för uppfattning om partiet som parti under den här perioden?

– Jag kan ju inte riktigt uttala mig om perioden innan jag gick med. Men partiet var ett väldigt aktivt parti. Man syntes mycket ute på gator och torg, torgmöten, insamling av pengar till olika ändamål och liknande. Och inför viktigare ställningstaganden i kommunfullmäktige var det större sammandragningar, minns jag.

Vad gjorde du sen i livet?

– Jag arbetade ett tag som fältassistent, sedan blev jag fritidschef på Södermalm. Sen gjorde man om inne i Stockholm, så Gatu- och fastighetskontoret fick mycket fritidsfrågor; parker, idrottsanläggningar och så vidare. Och då blev jag regionchef för ytterstaden. Det blev en utmaning, för då skulle jag också syssla med hårda frågor, det vill säga myndighetsutövning. Men det visade sig vara ett kolossalt roligt arbete, så där jobbade jag fram till pension.

Du funderade inte på att flytta närmare Stockholm?

– Det som gör att vi bor kvar här i Haninge är närheten till naturen. Många gånger tänker jag; tack gode Gud för Tyresta nationalpark. Det är en oerhörd tillgång. Kulturhuset i Handen är ju också en oerhörd tillgång för den som vill ha en aktiv fritid. Jag är ju filmintresserad också och i Brandbergen har vi biografen Cosmopolite och det är jag tacksam för. Den betyder mycket för Brandbergen, det märker man. Dels visar de kvalitetsfilmer och sedan har de överföringar från operaföreställningar runt om i världen, vilket är fantastiskt.

Tack för ett trevligt samtal.

Solveigs presentation inför valet 1966

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv