Fläskkotletternas revolt – historien om en strejk

Vilda strejken på Scania 1990

Introduktion

Det blåste hårt i början på 1990. Det är stålbadets tid. Sverige ska omstruktureras för passa ett kommande EU-inträde. Det är en stor omläggning av politiken och det kräver extraordinära åtgärder. Alla måste sitta ner i båten och arbetares rätt att strejka måste därför förbjudas.

Det är måndagskväll den 12 februari 1990, i ett fullsatt Folkets Hus i Nykvarn. Ingvar Carlsson har varit på Scania under eftermiddagen på företagsbesök och efter en rundvandring på Transmissionsverkstaden är det dags att träffa lite fotfolk i matsalen. En från Scanias chassiverkstad reser sig upp:

– Det är våldtäkt att ta bort strejkrätten och den fria förhandlingsrätten. Min far slogs mot bönderna i Småland mot det här, och nu tar ni bort det. Du borde skämmas Ingvar Carlsson.

– Era fackliga företrädare har ju accepterat förslaget. Då borde ni väl kunna visa förståelse, ber Ingvar Carlsson. Och jag kommer själv från ett arbetarhem, säger Ingvar Carlsson som avslutar mötet och måste rusa vidare. Det måste göras telefonsamtal till Stockholm.

Och visst var det sant att alla förbundsordföranden i LO, utom Kommunals Lillemor Arvidsson, hade gett sitt godkännande till regeringens strejk- och lönestopp. Inne på Metalls förbundskontor satt Leif ”Blomman” Blomberg och mötte pressen för att förklara sig inför den proteststorm hans stöd till regeringens krispaket hade utlöst. En journalist skrev att han såg så nedtyngd ut att om han inte hade haft pressekreterare Anders Ferbe att luta sig emot hade han säker ramlat omkull.

Det var fullsatt i Folkets Hus i Nykvarn. Ingvar Carlsson meddelar att regeringen backar från strejkstoppet.

– Vi har fått mycket kritik, sa Ingvar Carlsson.

– Vi hade fackföreträdarna inom LO med oss, men det blev ändå kritik, var den bittra slutsatsen från Ingvar Carlsson.

Det var väldigt många runt om i landet som protester mot strejkstoppet. Men kanske, kanske, besöket på Scania var den sista lilla, lilla, knuffen över stupet, som förslaget förtjänade.

Och den grundlagsskyddade rätten att strejka, som arbetare i Sverige har, gäller fortfarande.

Del 1

Gjuteristrejken

I

Det var inte jag som sa det. Jag kommer inte ens ihåg vem som sa det. Men det finns ögonblick när man sitter kring fika bordet och någon säger det som precis alla tänker.

– Vi borde strejka, sa han. Och alla suckade fram ett ja och nickade instämmande. Sen började svordomarna mot företaget hagla.

Vi var högst tio stycken som satt inne på det ljudisolerade fikarummet på Utslagningen i Scanias gjuteri, när vår fackordförande för gjuteriet, Ivan Andersson, informerade om företagets inställning till årets löneförhöjning. Verkstadsklubben hade lagt fram ett modest bud om 5:50 mer i timmen. Företaget hade blankt avvisat.

Nu tänker ni säkert att Utslagningen är ett väldigt konstigt namn på en avdelning. Det kanske låter som att den psyko-sociala arbetsmiljön var väldigt hård där. Men den fick sitt namn efter att det var där vi slog ut de gjutna motorblocken ur deras sandformar och blästrade dem rena innan de gick vidare till efterbearbetning där gjutgodsrensarna arbetade, där jag för övrigt hade börjat min karriär på Scania 1988.

Det var bl a vrålet från den gigantiska trumblästern som gjorde att fikarummet var ljudisolerat. Det var en väldigt tajt grupp som arbetade vid Utslagningen. På grund av den oerhörda ljudnivån hade alla både öronproppar och hörselkåpor. Under hela arbetsdagen kommunicerade vi genom ett eget uppfunnet teckenspråk som bara vi förstod.

Men det var just det blanka avvisandet från företaget som fick folk att tappa hakan. Alla visste att Scania gick bra. Det var högkonjunktur och hade varit så i bra många år. Det pratades varje år om vinst. Vinsten angavs i si och så många miljarder kronor, inte miljoner. Så bra gick det för Scania.

Men när det kom till löneförhandling var det visst som om vi försökte råna en kyrkråtta.

Sen fanns det en känsla av uppoffring hos de flesta. Övertidsuttaget var högt, vardag som helg. Det var ofta arbete på lördagar i gjuteriet. Lönesystemet hade byggts på med en 110%-nivå och en 120%-nivå.  Så många gjorde bra mycket mer än de skulle för att visa framfötterna och jobbade man på lagackord var det bara att hänga på om majoriteten ville åt pengarna. Ibland gick företaget ut med extra bonusar om man tog ut sin komp-tid i pengar. Så; många som egentligen borde tagit ledigt, och återhämta sig, lockades istället av pengarna.

Det var högkonjunktur och Scania sprutade ut lastbilar. Många kände att man ställde upp för företaget genom att jobba mycket. Visst tjänade man pengar, men efter en lördag på gjuteriet var kroppen tröttare än börsen var tung. Känslan av uppoffring var starkare än känslan av att man tjänat sig en hacka. Personalomsättningen var ganska hög. Speciellt på de mera monotona linorna, som t ex Chassiverkstaden.

Verkstadsklubben hade en liten medlemstidning som hette Bilbyggarn, som senare skulle byta namn till Klubb Bladet – något av en pionjär inom särskrivandet. Skämt åsido. Lokala facktidningar kan ofta vara torra. Ibland reproducerar man bara det som redan skrivits i de centrala fackliga organen. Ibland handlar det om att det ska nomineras till något uppdrag vars existensberättigande man inte förstår, eller att något försäkringsvillkor som man inte kan relatera till har ändrats.

Bilbyggarn kunde dock ibland glimra till. I ett nummer hade man som huvudartikel ”Varför slutar Marie-Louise?”.  Man vill belysa personalomsättningen genom att helt enkelt följa en persons överväganden fram till beslutet att man fått nog av Scania; en briljant, naken och rättfram berättelse.

”Hon har monterat motorer i 2,5 år och det var ca 35 kamrater på avdelningen. De allra flesta har slutat….. Det finns högst 5 av dem kvar.

– Det är inte roligt när det kommer nya människor hela tiden. Man lär aldrig känna varandra och sammanhållningen blir dålig på avdelningen, säger Marie-Louise.

– Jag tycker att det här företaget gör helt fel, fortsätter hon. De ”skiter” fullständigt i oss, hur vi mår och hur vi har det på jobbet. En arbetsledare kan bry sig lite, komma och snacka med en. Basen betyder mycket för trivseln och hur arbetet blir gjort. Vi är många unga här som kommer från olika delar av landet och vi kan behöva någon som bryr sig ibland. Och tänk vad skönt det skulle vara om någon kommer och talar om att nu har det gått bra och inte bara kommer och skäller när det går dåligt.

– Vår förra bas var bra. Han brydde sig lite om oss och inte bara motorerna. Men han har slutat. Tänk hur många det är som ger upp. I höst har jag tänkt börja plugga. Jag ska fortsätta min gymnasieutbildning om jag kommer in. ”

Men Scanias strategi var inte att försöka behålla personalen, utan att ständigt fylla på luckorna som skapats av de tappade sugarna. Det krävdes ett enormt inflöde av folk. Världen räckte nästan inte till, i alla fall inte Sverige. Man började bussa in arbetssökande från Norge och Danmark. Inget fel i det; det var jätteroligt att få danska och norska arbetskamrater. Men strategin att aldrig någonsin gå personalen till mötes så de stannade var förödande för tilltron till Scania.

II

Sen spelade ju också Dalauppropet en roll i slutet av 80-talet. Dalauppropet startade 1985 på initiativ av Åke Wiklund, klubbordförande för verkstadsklubben på Saab-Scania i Falun och var en form av budkavle bland fackliga organisationer för högre lönelyft. Man förde t ex fram kravet ”En 1000-lapp mer i månaden”, vilket var långt djärvare än vad Metall centralt tyckte. Man arrangerade också möten i Falun kring Uppropet för att diskutera fackliga och politiska krav. Det var väl mest de ytterst fackligt intresserade på Scania i Södertälje som åkte upp på de mötena; en del förtroendevalda, men också vanliga medlemmar. Det finns tyvärr inte mycket material om Dalauppropet på nätet. Men jag hittade en dokumentsamling som ger ett hum om vad det handlade om.

Den roll som Dalauppropet spelade var väl att alla kände till det, man visste att man inte var ensam om att tycka de senaste årens löneförhöjningar inte rimmade med slitet och företagens vinstnivåer. Man fick veta att folk var missnöjda runt om i landet. Till och med att metallarna var missnöjd på Volvo, som tjänade mer än Scania-arbetare. Det är viktigt att veta att vad andra tycker, speciellt också om det är missnöje i andra delar av samma företag; Falun, Oskarshamn, Sibbhult m fl, men mer än så tror jag inte att det går att tillskriva Dalauppropet.

Desto intressantare var ett envist rykte om att Åke Wiklund var annorlunda som facklig företrädare. Jag har ingen aning om detta över huvud taget är sant, men ryktet var att han visade sig ofta ute på verkstaden; att han hade tagit som sin arbetsuppgift att fylla på alla godis- och kaffemaskiner på verkstaden så att han fick en naturlig rundvandring bland medlemmarna varje dag.

Tanken om en annorlunda facklig företrädare var starkare än, vad nu exakt Dalauppropet krävde i olika sammanhang. Troligen därför tanken om en annorlunda facklig företrädare stod i så bjärt kontrast till vår egen klubbordförande Björn Svallfors som ingen visste vem han var eller när han senast hade visat sig för någon medlem.

Den här lilla historien har betydelse för det fortsatta förloppet, därför att parallellt med strejken och fajten med Scania kommer också kravet på Svallfors avgång att vara intensivt. Det är kanske inte så smart att ha två fajter på gång samtidigt; en mot företaget och en inom fackklubben. Men Svallfors uppfattades som så urusel och medskyldig till att fackklubben inte togs på allvar av företaget att det omöjligt kunde finnas en annan hållning. Till och med Länstidningen i Södertälje noterade att på de stora strejkmötena, som senare skulle hållas i personalmatsalen, räckte det att hans namn kom på tal för att folk skulle börja bua.

III

Åter i det ljudisolerade fikarummet på Utslagningen. Det är någon gång i februari 1990; efter den 8:e då företaget besvarade klubben bud på 5:50, men före den 16:e då vi skred till handling.

Vi borde strejka. Så löd idén och känslan. Och vi var inte ensamma. Samtidigt på ett annat ställe på Scania hade en namninsamling till stöd för klubbens krav startat. Den skulle till slut samla 3 500 namn. Ja, Scania i Södertälje är en väldigt stor arbetsplats. Vid den här tidpunkten hade fackklubben en bit över 5 000 medlemmar.

Scania i Södertälje var då uppbyggt kring 11 olika verkstäder och i ingen hade väl riktig koll på allt som hände fackligt på de olika verkstäderna. Jag är rätt säker på att vi inte kände till namninsamlingen när vi började diskutera våra aktiviteter på Utslagningen.

Det fanns dock inte på kartan att vi skulle försöka dra igång något bland alla 5 000 på alla verkstäder. Det var för oss helt ohanterbart, och ingen tänkte ens tanken.

Vi ville markera vårt missnöje på vår avdelning, och sen får vi se vad det ger och hur långt det räcker. Vi ville sända en signal till ledningen för Scania att de var ute på djupt vatten. Högre ambition än så hade vi inte. Vi ville också skicka en signal till våra arbetskamrater på de andra verkstäderna att vi var missnöjda. Om de också var missnöjda skulle vår aktivitet göra att de inte skulle känna sig ensamma och kanske stärkas i tanken att själva göra något. Om de inte var missnöjda och inte ville göra något, så har vi i alla fall gjort vad vi kunnat för klubbens lönekrav.

Vi var sex stycken från utslagningen som bestämde oss för att gå runt och pratade med folk. Jag tror alla gjorde samma iakttagelse. När vi pratade med folk om eventuell strejk var den vanligaste kommentaren:

– Ja, jag ställer upp på strejk, men jag tror inte någon av de andra ställer upp.

Så vi sex satt där med ett intressant läge. Nästan alla vi pratade med ställde upp, samtidigt som de själva trodde att ingen annan skulle ställa upp. Viljan var hög, men självförtroendet och tilliten låg.

Det kändes som det behövde gå några dagar så att folk hann prata lite mer med varandra. Enda sättet att få upp tilliten är att prata med varandra. Höra att vi tycker samma. Eller olika, och reda ut det.

Sen behövde vi ju prata om exakt vad vi skulle göra. Jo, strejk hade vi ju sagt.

– Men hur fan gör vi egentligen?

– Vi slutar jobba. Rakt av.

– Jaha, och sen står man bara där och gör ingenting, eller?

– Nja, vi sätter väl oss och fikar.

– Men dom kommer ju inte veta om det är strejk eller lång fikarast?

– Vi kanske ska gå ut och sätta oss?

– Nej, det är kallt som fan!

– Måste man sjunga? Jag såg det i en film.

– Vi måste sätta ut strejkvakter!

– Och vad fan ska dom vakt, då?

– Måste man sjunga?

– Det är väl fan klart man har strejkvakter om det blir strejk!

– Tjing för att inte vara strejkvakt. I helvete jag står själv.

– Måste man sjunga?

– NEJ, MAN MÅSTE INTE SJUNGA!

– Vad säger vi om basen kommer?

– Ber han dra åt helvete!

– Ja, säg det du!

– Jag vill inte stå där och få massa skäll av basen!

– Jamen, vi måste ju hålla ihop.

Det finns många tankar och frågor som måste ventileras.

Efter mycket om och men kom vi fram till några saker:

• Eftersom vi ville göra en markering och skicka en signal till företaget, så ska vi inte göra något oöverstigligt. Vi bestämde oss för att sätta oss en timme. Vi ska inte gapa över för mycket. Vill vi att alla ska vara med, ska vi göra något som alla kan. Och alla kan sitta ner en timme.
• Det ska märkas att det är strejk. Vi ska sluta jobba, gå ifrån arbetsplatsen och vi ska stämpla ut våra stämpelkort. Utstämplingen var väl i sig inte så väsentlig, men den kändes viktig. Den kändes som en extra understrykning att det var strejk och det stärkte moralen; att man gör faktiskt vad fan man vill om man är utstämplad, ur tjänst.
• Vi ska alla vara samlade på ett ställe. Ingen ska vara ensam någonstans. Om basen eller någon från företaget kommer och skäller ska alla vara samlade och backa upp varandra. Det fanns ett matrum en våning upp på Gjuteriet som blev den designerade lokalen.
• Det ska vara festligt.

Sista punkten var min käpphäst. Den kom till av en slump. Jag hade precis några veckor innan läst Mats Berggrens bok ”Orent ackord”. Mats Berggren hade jobbat på Scania fram till 1985 och sedan skrivit en skönlitterär bok, inspirerad av sina sju år på Scania. Det lät roligt tyckte jag, som varande Scania-knegare. Jag hade väl köpt den på någon mellandagsrea och börjat läsa den i slutet på januari, några veckor innan strejken.

I två kapitel i slutet på boken bryter en strejk ut på Dieselmotorverkstaden på Scania. De ger fan i arbetet och dukar långbord och har knytkalas. De har hur trevligt som helst. Herregud, tänkte jag, det här är ju helt briljant! Det är så här man gör!

När jag senare träffade Mats Berggren berättade han att den strejken aldrig hade ägt rum, utan den var bara uppdiktat som dramatiskt klimax i boken. Jag vart lite besviken, men hans poäng är ändå fullständigt förträfflig; lite kalas skadar inte.

Det föll på min lott att dagen innan strejken komplettera utbudet i matrummet. Kaffe och te fanns redan. Så jag botaniserade i min kvartersbutik och såg att de hade extrapris på hallonsaft. Jag provianterade upp mig på tre olika sorters kakor också.

Nu gjorde väl folk inte vågen över hallonsaften, men kakorna gick ned. Det viktigaste var väl att vi inte bara skulle sitta som skrämda harar och stirra på varandra under den där timmen vi strejka. Mumsa på kakor lättar upp stämningen lite. Det blir lite trevligare, lite mera småprat och inte så spänt.

IV

Vi måste spika tiden. Vi måste bestämma oss för timmen vi sätter oss ned. Hur fan gör vi?

Vi gör det direkt på morgonen. Vi börjar sex, går runt och snackar och samlar ihop alla. Och så börjar strejken klockan sju. Det går inte att köra senare på dagen, för tänk om basarna får reda på att vi ska strejka, då kommer de gå hela dagen och bearbeta folk tills de inte törs. Direkt på morgonen är bäst.

Listigt. Vilken dag ska vi ta då?

Fredag är bäst. Tänk om det blir ett jävla liv på företaget? En massa tjafs? Då är det väl skönt att det är på en fredag så man kan ta helg från skiten om företaget skulle balla ur. Då är det ju bara att härda ut till halv tre, sen är man ledig i två dagar.

Bra tänkt. Alltså; fredagen den 16 februari 1990 klockan 07.00.

Mycket gick via mun-mot-mun-metoden. Men vi behövde ha lite lappar att sprida ut på morgonen den 16:e. Med en tuschpenna och kulspets gjorde jag ett litet blad:

Fredag 900216

Allmän arbetsnedläggelse

* Företagets bud i dom lokala förhandlingarna är en spark mellan bena. Dom ger ca 2 :-/tim.

* Metall kräver 5:50/tim. Detta är ett minimum som måste säkras för alla!!

* Företaget måste få känna på trycket underifrån och Metalls förhandlare få råg i ryggen.

—————————

Därför ska vi genomföra en timmes SITTSTREJK mellan 07:00 – 08:00

—————————

* Samling i Gjuteriets matrum (en trappa upp).

* Alla i Gjuteriet ska sluta upp. Med hundra procent enighet är segern vår!!

Det lät bra, så vi kopierade upp det. När man tittar på det så här 30 år efteråt kan man ju tycka att formuleringarna är lite lustiga. Det högtidliga ”Allmän arbetsnedläggelse” vette fan vad jag fick ifrån. Kanske en formulering från någon gammal metall-affisch som flimrade förbi. Den här strejken var ju inte så väldigt ”allmän” om man ska hårdra det.

En viktig sak som hände med den här lappen var att den fick rollen av att binda oss vid masten. När lappen väl var ute, fanns ingen återvändo. För att ytterligare binda oss vi masten och uppfylla syftet med att sprida informationen om vår aktivitet till våra kollegor på de andra verkstäderna, åkte jag och några till ned till Länstidningen i Södertälje och gav dem lappen kvällen innan. Nu kommer de skriva om detta och det kommer komma ut fredag morgon, samtidigt som vi ska strejk.

Nu måste vi strejka. Det finns inget utrymme att fega ur nu! Handsken är kastad. Bollen i rullning. Skiten har träffat fläkten.

Kvällsredaktionen på Länstidningen lyckas få tag på Ivan Andersson, fackordförande för Gjuteriet:

– Det finns en uppenbar ilska bland verkstadsarbetarna på Scania. Killarna och tjejerna är medvetna om att de lokala löneförhandlingarna som vi fört sedan december har varit som att gå i sirap. De är förbannade på företagets snålhet och det kan jag hålla med om.

– Jag kan bara påpeka att skulle det bryta ut en vild strejk är det min plikt att informera medlemmarna och tala om spelreglerna för dem!

Så var hans ord i Länstidningen, morgonen de 16:e.

Nu hör det till saken att Ivan Andersson var fullt medveten om att vi skulle strejka och vi hade kommit överens om att han skulle hålla sig onåbar för företaget fram till 09:00, så vi skulle slippa konfronteras med honom och han skulle slippa konfronteras med oss. Fackliga företrädare är ju som bekant via lag tvungna att stävja vilda strejker. Ivan Andersson var vid det här tillfället mer lojal med sina medlemmar än med företaget. Detta skulle dock komma att ändras efter att partipiskorna började vina från Metalls förbundskontor efter att strejken kom att utvidgas.

V

Nåväl, klockan blir sju och vi stämplar ut och stegar upp mot matrummet. Med järnskodd vilja och hallonsaft. Men uppslutningen blev inte så bra som vi hade hoppats på.

Det var mangrant från utslagningen och gjutgodsrensarna. På de två övriga avdelningarna på Gjuteriet, kärnmakarna och gjutarna, var uppslutningen inte lika stor.

Det var en del som, i rädsla för att konfrontationen med företaget skulle bli för hård, hade valt att sjukskriva sig denna dag istället. Det var ju inte jättebra, men bättre än att vara på jobbet och jobba.

Det hade varit en annan sak om själva protestaktionen hade bestått i att alla skulle sjukskriva sig. Nu blev det mera att några tog den lätta vägen ut, och lämnade andra kvar att ta striden på jobbet. Det kändes inte optimalt.

Några av gjutarna satt kvar på sin arbetsplats. De gjorde dock ingenting, i och med att allt stod still. Deras icke-arbete var mer än konsekvens av att andra strejkade. Men de var tveksamma till att själva strejka. En invändning var att strejken skulle utlysts av den som jobbat längst på Gjuteriet. Det var, i och för sig ingen bestämd person, eftersom ingen visste, egentligen, vem som jobbat längst på Gjuteriet.

Det kanske var så att om den äldste ställt sig i fronten av strejken, skulle hans auktoritet i form av anställningsår och långt slit fungera som en sköld mot påhopp från arbetsledningen. Inte skulle de väl våga angripa den äldste?

Men man kan inte gömma sig bakom en person, eller hoppas att det ska dyka upp en person man kan gömma sig bakom. En person ger ingen trygghet. Om de anställda agerar som en person, kan det möjligtvis ge lite trygghet. Sammanhållningen tämjer arbetsgivaren, inte att man skickar fram den äldste, smartaste eller djärvaste.

Men vi var tillräckligt många som deltog för att känna att det var lyckat. Timmen förflöt väl. Kakorna var goda. Och bäst av allt; ingen arbetsledning så långt ögat kunde nå. Vi gick ner klockat åtta. Stolta.

Efteråt fick vi veta att de var mer skärrade än vad vi var. De sa inget på hela dagen.

På måndagen gick de runt bland de anställda och beklagade sig att de inte kunde göra något åt företagets lönebud. Ack, nej! Men på Gjuteriet skulle det bli bättre! Det skulle de se till! Om de inte kunde få fram mer pengar skulle arbetet underlättas. Jo, en timmes avdrag skulle det bli. Det kommer stå olovlig frånvaro på lönelappen, men något mer ska inte göras av denna sak. Det här lägger vi bakom oss! Arbetsmiljön ska bli bättre. Nya prover skulle tas fram för att underlätta gjutgodsrensarna arbete. Det fanns en uppsjö av idéer. Halleluja!

Det är alltid skönt att bli struken medhårs av chefer. Mest för att omväxling förnöjer. Men sådan här vet man ju inte på förhand. Om företagets respons, på att kollektivet håller ihop, är att de antingen blir jättesnälla eller jättearga, så beror det definitivt inte på om de som personer är snälla eller arga. De beter sig på det sättet de tror fungerar bäst för att få kollektivet att lägga av, lägga ner och sluta hålla ihop.

Del 2

Kampen utvidgas

I

I samma veva som vi satte oss på Gjuteriet började arbetstakten sjunka på Ramverkstaden. Enligt företaget startade den samma dag som Gjuteristrejken, men det kan också vara så att man blev mer observant på protestaktioner i samband med vår strejk.

Det kan mycket väl vara så att arbetstakten började sjunka på Ramverkstaden redan innan strejken på Gjuteriet, men det är i alla fall dokumenterat att den 16/2, samma dag som Gjuteriet strejkade, hölls en överläggning mellan företaget och verkstadsklubben om maskning på Ramverkstaden.

Protestaktionen på Ramverkstaden är värt ett särskilt omnämnande eftersom den kom att bli den mest långlivade under hela konflikten. Enligt företaget dröjde det ända fram till 11/5, i runda slängar tre månader, innan produktionen åter låg på ordinarie nivå i Ramverkstaden. Det vittnar om en väldigt stark beslutsamhet och uthållighet. Det vittnar också om hur djupt missnöjet var.

Ramverkstaden skulle komma att bli föremål för åtskilliga överläggningar mellan företaget och verkstadsklubben. Men det ska också poängteras att vi på Gjuteriet inte kände till den här aktionen, likväl som vi inte kände till namninsamlings-aktionen, förrän långt senare. Den enda aktiviteten som var allmänt känd vid den här tidpunkten var väl just Gjuteristrejken, eftersom vi hade figurerat i Länstidningen.

II

Scanias hållning var ju, från första början, att protesterna var en planlagd, organiserad sammansvärjning och en konspiration av subversiva element. Att en arbetare i Sverige skulle vara så missnöjd på sin arbetsplats att han/hon är villig att strejka är ju naturligtvis både kulturellt och genetiskt omöjligt. De krävs alltså en ond, utifrån kommande, kraft som förvrider huvudet på de stackars naiva verkstadshjonen och piskar fram en onaturlig motsättning mellan arbete och kapital.

Ska man tro Scanias egen väldigt selektiva, ska det visas sig, historieskrivning, Scania World Millenium, så har det bara funnits en facklig konflikt på Scania:

”Fram till 1920 hade det periodvis varit ett spänt förhållande mellan ledning och arbetare. Då hade företaget rationaliserat arbetsmetoderna och stridit för en kostnadseffektiv tillverkning. Stundtals ledde det till häftiga konfrontationer med arbetarna och kompromisslösa kraftmätningar med kopparslagaren Knut Georg Taberman, som i sin ungdom var en politisk och facklig agitator på den yttersta vänsterkanten. Taberman förlorade på ett spektakulärt sätt sin anställning på Scania-Vabis 1917, men återanställdes av en legendarisk verkmästare, Gunnar Westerberg, som personligen uppsökte honom i hemmet.”

Det ”spektakulära” sättet han förlorade sin anställning på var att han fick sparken. Det är möjligt att han var agitator och på yttersta vänsterkanten, men det kanske också ska nämnas att han var ordförande för Metall i Södertälje, som han var under 12 år och vilket var huvudskälet till att han fick sparken. Det är mycket möjligt att han återanställdes av Gunnar Westberg, men det var efter att hans arbetskamrater på Scania hade kämpat för hans återanställning i 5 år och tvingat företaget att återanställa honom 1922!

Därefter ”förekom inga konflikter mellan ledning och arbetare. De yrkesskickliga arbetarna på Scania-Vabis kom att utgöra ”gräddan” av svenska verkstadsarbetare. Personalomsättningen var nästan obefintlig och det tillhörde sällsyntheterna att någon sade upp sig. Till den låga personalomsättningen bidrog även en gynnsam löneutveckling. Timlönerna var inte exceptionellt höga men ackordspriserna, som bestämdes i fri förhandling med verkmästarna, gav mycket goda förtjänster. Drastiskt uttryckt bestämde yrkesarbetarna själva sin utgående förtjänst, som normalt var dubbelt så hög som timlönen. Scania-Vabis arbetare tillhörde de bäst betalda arbetarna i Sverige under 1930-talet. De utgjorde något av en ”överklass” i Södertälje och kallades allmänt för ”fläskkotletterna på Vabis”.

I Scanias värld löste man alla fackliga problem på 30-talet. Det är inte alls omöjligt att goda villkor då borgade för en mindre konfliktfylld arbetsplats. Och det kanske är så de fortfarande såg på oss, 1990, 60 år senare – som ett gäng fläskkotletter; välbetalda, bortskämda, kräsna. Att de som tillhörde industrins grädda och Södertäljes överklass skulle protestera mot den hand som födde dem, kan ju bara bero på en mycket ond konspiration. Eller så kan det ju vara så att taylorismen inom industrin urholkat det mesta av yrkesstoltheten och ersatt den med utbytbarhetens utsatta situation, och att löneläget anpassats till ett vinstuttag av internationellt snitt.

Visst fanns det en och annan ”proletariserad” student från någon 68-grupp som hade blivit ditskickad på 70-talet. Men de hade oftast fullt upp med att lära sig snusa och simulera någon arbetsskada. Risken att de skulle organisera något var helt obefintlig. Deras högsta ambition var att sälja tio exemplar av deras vänstertidning. Ingen behövde någonsin frukta att de skulle sätta igång något fackligt över huvud taget. Tro mig! Jag har haft min tid på vänsterkanten och ur fackligt synvinkel är de helt ofarliga för samtliga inblandade, utom möjligtvis sig själva.

Jag tror hela Scania-konflikten skulle kunna vinna pris som den mest oorganiserade arbetsmarknadskonflikten i Sverige. Någonsin. Det gör den intressant att studera. Men med det sagt innebär det naturligtvis inte att det är bättre med oorganiserade aktiviteter. Men jag har svårt att se att det skulle kunna ske på något annat sätt på Scania, bland annat på grund av storleken på arbetsplatsen och uppstyckningen av arbetsplatsen i olika verkstäder.

Det enda sättet en vild strejk skulle kunna vara organiserad och samordnad på en så stor och geografiskt splittrad arbetsplats, som Scania, skulle vara om verkstadsklubben, informellt naturligtvis, ledde den.

Från verkstadsgolvets horisont var Scania oändligt stort. Man skulle kunna jobba på Scania i hela sitt liv och ändå bara träffa en bråkdel av sina arbetskamrater. Man definierade ens gemenskap utifrån en verkstad, en avdelning eller en produktionslina. Därför skulle också aktiviteterna underifrån ta sin början utifrån en verkstad, en avdelning eller en produktionslina.

III

Måndagen den 19:e februari, och större delen av den fortsatta veckan, förlöpte lugnt, men det var mycket diskussioner ute på de olika verkstäderna. På en del verkstäder anordnades till och med större lunchmöten där man åt snabbt för att få tid över på lunchen att diskuterade läget på arbetsplatsen. På fredagen (varför är fredagar en så bra dag att strejka på?) den 23:e februari gick man från ord till handling igen. Den här gången var det Transmissionsverkstaden. Någon gång efter frukostrasten satte sig nästa 100 arbetare. Strejken pågick i runt 3 timmar. Jag vet inte hur diskussionerna gick inför den aktionen, men frågan är om den avslutades på det sätt arbetarna på Transmission tänkt sig?

Det vi vet, sett utifrån, var att företaget ringde upp verkstadsklubben någon gång efter klockan tio på fredag förmiddag. Runt elva anlände en från klubbstyrelsen och gick in till de strejkande och efter 45 minuters övertalning återgick de strejkande i arbete. Hade man bestämt sig för att sitta just tre timmar? Fick man löften? Utfästelser? Den obligatoriska informationen från klubbstyrelsen att aktionen var olovlig lär ju inte fått någon att trilla av stolen. Vad som än sagts eller lovats, hade det ingen långvarig verkan eftersom de arbetarna på Transmission skulle lägga ned arbetet igen om några dagar.

Men det är ett intressant fenomen inom svensk lagstiftning att facket är skyldig att bryta upp vilda strejker.

”En organisation som själv är bunden av ett kollektivavtal är skyldig att, om en olovlig stridsåtgärd av en medlem förestår eller pågår, försöka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.” (MBL § 42)

Den här paragrafen är till 99,9 % riktad mot fackföreningsrörelsen och ålägger dem att bryta upp vilda strejker. Och jag tror man gillar den rollen. Inte en enda gång under de 37 åren MBL har funnits har jag hört LO eller något förbund protestera mot att blivit tilldelad denna roll. Jag har inte hört ett enda förslag från LO eller något förbund om att ändra den formuleringen i MBL.

Kalla mig gammaldags, men jag tycker att om arbetarna strejka vilt, för att man är så pass förbannade på företaget, så är det företaget som ska vara tvungen att prata med arbetarna. 99,9 % av alla vilda strejker bygger på att företaget gjort något dumt, eller tänker göra något dumt. Då ska företaget vara skyldig att ta den diskussionen med arbetarna. Varför ska man dra dit klubbstyrelser och ombudsmän för att börja härja med de strejkande? Jag tror gamla SAF, idag Svenskt Näringsliv, garvade brallorna av sig när man fick in den paragrafen i MBL, och fick facket att gå in för den.

Vän av ordningen påpekar gärna att samma skyldighet åläggs arbetsgivarorganisationen om de har ett busigt medlemsföretag som vidtar lockout under löpande avtalsperiod. Men har det någonsin hänt!?!

99 % av de stridsåtgärder en arbetsgivare förfogar över ligger ju idag inom ramen för arbetsledningsrätten; omplacera, ändra lön, sparka, omstrukturera, outsourca, höja arbetstakten, bemanningsföretag o s v. Arbetsgivarna har en hel palett med åtgärder som kan vidtas, under löpande avtal, i syfte att pressa facket, främst de lokala företrädarna och de anställda, till eftergifter. Facket, allra minst de lokala, har ingen motsvarande laglig rätt.

På måndagen efter strejken på Transmissionsverkstaden gick Scania ut i Länstidningen och hotade med konsekvenser.

– Vi förhandlar inte med de här människorna, vi förhandlar med verkstadsklubben. Den normala rutinen vid en avtalsstridig – vild – strejk är att alla som strejkat anmäls till arbetsdomstolen. Vi får se hur det blir i det här fallet. Men någon form av efterräkningar kommer det att bli, lovade Gunnar Boman, informationsavdelningen på Scania.

Frågan var om det var den smidigaste hållningen från företaget. För i samma artikel i Länstidningen kommenterade de strejkande på Transmissionsverkstaden att ”nu jäser det överallt här på Scania” och att om det inte händer något i löneförhandlingarna ”så kanske vi gör om det”.

IV

Fredagen den 23:e februari var också föremål för ett av de största fackmöten hittills på en enskild verkstad. Mötet hölls i Chassiverkstadens matsal under lunchen och var ett informationsmöte som de anställda själva tagit initiativ till. Det var till viss del en reaktion på informationen tidigare i veckan att förhandlingarna återupptagits mellan verkstadsklubben och företaget under onsdagen och att man skulle fortsätta att förhandla på fredag eftermiddag.

Hela 500 arbetare slöt upp på mötet. Ilskan var stor. Produktionstakten hade börjat sjunka märkbart på bana två. Arbetarna hade bjudit in representanter för verkstadsklubbens styrelse för att gå igenom det lönebud Scania lagt. Det fanns inga nyheter eftersom Scania ansett sig ha lagt ett ”slutbud”, och därmed vägrat rucka på någonting. Företagets bud var lika oaptitligt som förut.

Ett av kontaktombuden på Chassiverkstaden, Jan Cortobius, kommenterade mötet:

– Det måste vara det största fackliga möte som anordnats på den här verkstaden. Man har dragit ner på arbetstakten. Produktionsbortfallet måste bero på det. I normala fall flyter ju produktionen. Men med så här urusla löner är det konstigt att inte folk reagerat tidigare.

På fredagskväll 18.00 avslutas verkstadsklubbens förhandlingar med Scania utan att någon uppgörelse nås. Verkstadsklubben håller, något som inte tillhör vanligheten, styrelsemöte på söndagen den 25 februari och beslutar att sammankalla klubbens avtalsråd till på måndagen den 26 februari och kalla till extra klubbmöte den 1 mars, för att låta klubben ta ställning till företagets slutbud.

V

Den här veckan skulle bli intressant.

Klubbens avtalsråd säger som väntat nej till Scanias bud och lämnar också en rekommendation till klubbmötet att också säga nej.

På tisdagen den 27 februari samlades ca 150 arbetare vid chassiverkstaden. Man hade tänkt sig att demonstrera utanför huvudkontoret. Man hade gjort ett plakat som det stod ”Chassiarbetarna kräver 5:50 mer i timmen” på. Här kom de också på en briljant idé som skulle praktiseras flera gånger. Hur gör man för att samla sina arbetskamrater som är utspridda på olika verkstäder? Jo, man startar ett demonstrationståg som går genom verkstäderna och drar med sig alla som vill delta.

Det var oerhört praktiskt. Chassiverkstaden låg längst ifrån huvudkontoret, som var målet för demonstrationen. Om man liks skulle gå dit med plakat och talkörer, kunde man ju lika gärna gå genom verkstäderna och mana på sina arbetskamrater.

Detta var väldigt innovativt och väldigt avgörande för kampens utveckling att detta initiativ kom från Chassiarbetarna. Kampen finner alltid en väg och vägen gick genom verkstäderna. Ofta infinner sig lösningarna i det ögonblick man tar kampen. Strejktaktik och kampformer avgörs inte vid skrivbordet.

Så från att startat med drygt hundra arbetare var man flera hundra när man väl kom fram till huvudkontoret. Det är omöjligt att uppskatta hur många som samlades utanför huvudkontoret och omfattningen av protesten, mer än att företaget angett att produktionen i de flesta verkstäder låg nere 2-3 timmar. Detta var den första offentliga protesten av arbetare mot Scania på 20 år. Alla tidigare aktioner hade hållits inne på verkstäderna. Talkörerna var ”5:50 mer i timmen” och ”Strejk, strejk, strejk!”.

Om något fungerar bra kan man ju pröva det igen. Så dagen efter, den 28 februari, gör Chassiarbetarna en ny demonstration genom verkstäderna och i större skala direkt efter frukost och arbetet ligger nere under förmiddagen.

Företaget gör några tafatta och dumdristiga försök att hindra demonstrationen genom att låsa vissa verkstäder. Man skickar ut arbetsledare och ABAB-vakter för att låsa dörrar så ingen skulle komma varken in eller ut. Om det fanns några företagsvänliga själar kvar, så var det här droppen som fick bägaren att rinna över. ABAB-vakterna tyckte t o m att det var rätt läge att fysiskt konfrontera demonstrationen genom att bl a släpa iväg en av tjejerna från Chassi i håret. I den frågan skulle de snabbt få ändra uppfattning.

Enligt företaget är det arbetsledarnas skyldighet att ”få sina egna medarbetare att avstå från att delta i sådana aktioner, avvärja klungbildning, avvisa obehöriga och uppmana sina medarbetare att återgå till arbetet”. Alltså; lite av en polisiär roll. Men här gick niten alldeles för långt när man försökte hindra folk att delta i protestaktionerna genom att låsa in dem.

Just vid Östra och Västra Växellådan skulle arbetarna låsas in flera gånger de kommande dagarna för att hindras delta i protesterna. Även Metall kom att protester mot inlåsningen av folk; ”Det är mycket opsykologiskt att stänga in folk. Det kan leda till skadegörelse i ren ilska”. Någon skadegörelse kunde inte rapporteras, men däremot lyckades Länstidningen få tag på en av de inlåsta som beskrev det som ”hemskt att inte kunna komma ut”. Och det kan man ju lugnt förstå. Det som i vanliga fall skulle klassas som olaga frihetsberövande ansåg Scania ligga inom arbetsledningsrätten; att leda och fördela arbetet.

Det är ju en sak att försöka hindra demonstrationen att komma in i verkstaden. Men det är ju fullständigt vedervärdigt att låsa in arbetare på en verkstad för att förhindra dem att delta i en protestaktion. Tänk om det skulle börja brinna? Tänk om någon blev sjuk? Tänk om någon av annan anledning skulle behöva lämna arbetsplatsen? Ingen arbetare ska mot sin vilja behöva bli inlåst på arbetsplatsen. Allt annat är bara dumheter.

Signalerna från företaget var blandade och konstiga den dagen. Först inlåsningen av Östra Växellådans anställda. Sedan gjordes en liten charmoffensiv mot de demonstrerande utanför huvudkontoret. En från ledningen, Scanias tekniske direktör Stig Ericsson, kom ut för att prata med oss. Han ville att vi skulle utse 5-6 representanter som skulle hänga med honom upp till ett konferensrum på huvudkontoret och diskutera ”vad det här är frågan om”.

Instinktivt anade alla att det fanns ugglor i mossen. Varför ville företaget diskutera direkt med de protesterande samtidigt som man förhandlade med klubben? Företaget kan ju inte vara ovetande om orsakerna till missnöjet. Var det här ett försök att slå in en kil? Eller bara ett sätt att få reda på vilka som var tongivande? ”Strejkledarna”? Nej, den här gruppen på hundratals demonstranter kände inte att de kunde utse representanter som kunde tala för de missnöjda metallarna på Scania. Och det fanns ingen anledning att utse några bara för att någon direktör ville det.

Länstidningens reporter konstaterade att den tekniske direktören ”fick återvänd utan verkstadsarbetare”. Han fångade stämningen i en kommentar från en av demonstranterna:

”- Oss ska de inte försöka splittra. Vi håller ihop, deklarerade en beslutsam ung arbetare.

Och vreden steg återigen bland demonstranterna.

– Strejk. Strejk. Strejk!”

Senare på dagen kommer också första indikationen på att företagets stenansikte i lönefrågan krackelerar. I överläggningar med facket höjer man ”slutbudet” från 2:50 till 3:50 i timmen. Det är fortfarande en bit kvar till vårt krav på 5:50, men företaget rör sig i rätt riktning så att säga.

Företagets taktik i det här läget är lite korkat. Eftersom företaget inte lyckades kommunicerar med de protesterande arbetarna, etablera en dialog och försöker komma överens om vilken typ av bud vi skulle kunna acceptera för att återgå i arbete, utan bara slänger fram ett köttben på måfå, hamnar de bara i en sits där kampviljan ökar. Vår enda reaktion på företagets bud var; ”Titta, kamp lönar sig!”. Så det var ju bara att fortsätta och se om det gick att pressa fram mer.

På torsdagen den 1 mars låg det ett visst lugn över verkstäderna. Diskussionerna gick dock heta över fikaborden. Verkstadsklubben hade ju också kallat till möte på kvällen. Det skapade en avvaktan och viss förväntan. Vad skulle sägas där? Skulle det finnas ett nytt bud från arbetsgivaren?

Kvällen kom. Uppslutningen på mötet var god, ca 600. Då ska man betänka att klubbmötena innan strejkerna brukade bevistas av mellan 50-100 personer. Men det här mötet handlade ju om något viktigt på riktigt. Något som gällde arbetsplatsen och något vi ville förändra. Fackmöten som har som mest spännande punkt på dagordningen: nominering av suppleant till fritidkommittén, får den publik den förtjänar.

Klubbstyrelsen förmedlar det igår höjda budet från arbetsgivaren, de schangtila 3:50, och det möts av burop och svordomar. Mötet förkastar företagets bud och om inte företaget är beredd att höja budet skall förhandlingarna med företaget strandas, d v s avbrytas helt. Arbetsgivarna får i så fall kalla till central förhandling.

Många från golvet som går upp i talarstolen, en del för första gången i sitt liv, argumenterar för att vi måste fortsätt. Fler och mer och hårdare. Varje talare som argumenterar för fortsatt strejk möts av applåder och visslingar. Vi säger till varandra att vara beredda och ställa upp när Chassitåget kommer imorgon.

Sagt och gjort; fredagen (dessa fredagar!) den 2 mars går det största demonstrationståget hittills genom verkstäderna direkt på morgonen.

”Programledaren: Vild strejk på Saab-Scania i Södertälje – den femte på två veckor. 800 i strejk och fullt uppror utanför verkstadsgrindarna.

Reportern: På Saab-Scania i Södertälje strejkar arbetarna vilt idag. Morgonskiftet marscherar till huvudkontoret till ackompanjemang av navkapslar. Det var de blå overallerna mot de vita skjortorna. Skjortorna valde att stanna bakom kontorets tegelväggar. 5:50 mer i timmen i lokalt påslag vill Saab-Scania-arbetarna ha i lokalt påslag. Företagsledning vägrar att kommentera strejken av principiella skäl.”

(Ur ABC-nytt 1990-03-02, kl 19.00)

Efter manifestationen utanför huvudkontoret gick vi till personalmatsalen. Nu kommer vi sitta hela dagen! Vi står inte och skanderar utanför huvudkontoret längre. Om de vill oss något, kan de fan komma hit till oss. De vet vart vi är.

Krav riktades också mot Metall. Man krävde att Leif ”Blomman” Blomgren, Metalls dåvarande ordförande, skulle komma till personalmatsalen på Scania.

”Reporter: I matsalen satte sig arbetarna i hopp om att Metalls förbundsordförande, Leif ”Blomman” Blomberg, skulle komma och ge dem stöd för kravet på 5:50 i timmen.

Ivan Andersson, ordförande Metall Södertälje: – Det som jag tycker att vi ska göra nu, det är att knalla tillbaka lugnt och stilla till jobbet så snackar vi på tisdag igen.

//Protester//

Ivan Andersson: – Ni ska veta det, att det är min skyldighet som facklig förtroendeman att säga det här och agera enligt det.

Reporter: – Du är en av de tre som startade den vilda strejken?

Rolf Allard, strejkledare: – Ja, det är det.

Reporter: – Vad hoppas du få ut av det – mer än 5:50 i timmen?

Rolf Allard: – Nej, vi nöjer oss med 5:50, vi har inga ytterligare krav.

Reporter: – Är du beredd att betala böter?

Rolf Allard: – Ja, det är jag.

Reporter: – Är du beredd att eventuellt bli avskedad också?

Rolf Allard: – Ja, jag är beredd att ta det med.

Reporter: – Men ”Blomman” kom inte. Arbetarna gick hem 14.30 utan att stämpla ut. På måndag kommer de tillbaka utan att stämpla in.”

(Ur ABC-nytt 1990-03-02, kl 19.00)

Rolf Allard var en av mina arbetskamrater på Gjuteriet, så till vida var han en dem som startade strejken. Men epitetet ”strejkledare” var något som redigerarna på SVT klistrade på honom. Vi hade vid den här tidpunkten inga ”strejkledare”, utan det var snarare mer eller mindre driftiga individer på respektive verkstad. Det fanns ingen som kunde tala för alla strejkande, men det fanns de som kunde tala för sin verkstad.

Media och företag är sjukt fascinerade över att hitta ”strejkledare”. Det bygger på idén att arbetare är dumma i huvudet och alla idéer till kamp måste komma utifrån, och att arbetare behöver strejkledare på samma sätt som de behöver arbetsledare. Arbetare är inte i stånd att göra annat än det de blir tillsagda.

Därmed inte sagt att man ska böja stickan åt andra hållet heller. Det är klart att var och en som inser sin roll som arbetare i detta klassamhälle naturligtvis ska studera så mycket som möjligt, samla på sig erfarenheter av kamp och förbereda sig så mycket som möjligt, för att kunna bidra med så mycket som möjligt i diskussionen med sina arbetskamrater. Men den som påstår att arbetarklassen ”strejkledare” för att den är dum i huvudet, står inför några rejäla överraskningar.

Patrik Olofsson

Efterspel

Strejken fick ett efterspel i Arbetsdomstolen, dit Scania hade stämt nästa tusen av deras arbetare. AD-domen finns att läsa här.

Rättegången blev gigantisk; nästan tusen arbetare blev stämda av Scania. Man blev tvungen att hyra Kulturhuset inne vid Sergels torg i Stockholm. Vid den tidpunkten var Vänsterpartisten Per Sundgren kulturborgarråd och han mötte de instämda arbetarna, som åkt med inhyrda Volvo-bussar från Södertälje till Slottsbacken, med blommor och ett fördömande att en kulturinstitution som Kulturhuset användes till att döma arbetare. Från Slottsbacken demonstrerade vi gatorna fram till Sergels torg.

Eftersom det inte var raketforskning att lista ut att vi sulle bli dömda till strejkböter i AD, så öppnade vi en insamling dit många Södertäljebor och andra fackklubbar skänkte pengar. Med insamlingen kunde vi kompensera alla som dömdes till böter.

Bättre bud och en demokratisering av facket

Slutresultatet av strejken i ekonomiska termer blev bra. Bättre än företagets första ”slutbud” i alla fall. Men det blev ingen ”ren” seger, utan en kompromiss. De pengar som kom var differentierade. De som låg högre upp i lönetrappan kunde t o m få mer än 5:50 – över 6 kr mer i timmen.

Det viktiga med den här typen av kompromisser var att de var förankrade i och med att vi efter strejkerna fick rösta om de bud företaget kom med.

Men det var inte bara buden från företaget som skulle filtreras genom medlemmarna. Eftersom kritiken varit så hård mot föregående ordförande, var det viktigt att får en mer välförankrad ordförande. Och eftersom det fanns två nominerade till ordförandeposten – Bertil Åhnberg (v) och Ivan Andersson (s) – blev det medlemsomröstning på golvet om dessa också. Bertil Åhnberg arbetade sedermera på förbundet, men är numera aktiv i Rädda Barnen.

 

Den här demokratiseringen gjorde verkstadsklubben starkare under ett par år. Företaget visste att den som satt på andra sidan förhandlingsbordet inte satt där p g a rätt partibok, utan var förankrad i medlemskåren. Företaget fick också anpassa sina bud. Nu var det inte bara en förhandlingsdelegation som skulle smörjas upp, utan buden måste tolereras av en majoritet av fackets medlemmar på golvet.

Det är upp till dagens fackligt aktiva på Scania att avgöra om den andan lever kvar eller om den är värd att återomfamna.

Uppdaterades: 25 feb 2020