Feminism

Feministiskt självförsvar, maskulinitetsnormer och hbtq

Hela 31 procent av kvinnorna känner sig otrygga i området där de bor. Även i hemmet är de mer otrygga och ökar risk för att utsättas för våld. När män blir utsatta för våld är det huvudsakligen okända personer. För kvinnor är det ofta närstående eller bekanta. Kvinnor rätt till sina egna kroppar respekteras inte. Feministiskt självförsvar kan bidra till att minska tjejers och kvinnors otrygghet. Kurser i feministiskt självförsvar har införts bland annat i Göteborg.

Det grundläggande problemet är dock patriarkatet. Det är ett system som innebär mäns kontroll över kvinnors liv. Patriarkatet överordnar män och underordnar kvinnor både på ett samhälleligt plan och ett privat plan. Därför är det viktigt att komma till bukt med det grundläggande problemet. Patriarkatet upprättshålls genom bland annat normer och könsroller. Därför är det viktigt att jobba med maskulinitetsnormer samtidigt som tjejers självkänsla stärks. Jobbet med att förändra maskulinitetsnormer kommer också vara till gagn för hbtq-personer, en grupp som utsätts för diskriminering och är överrepresenterade i psykisk ohälsa. Det finns bland annat ett material som heter machofabriken som är framtaget av Unizon, ROKS och Män för jämställdhet. Det går att läsa följande

Machofabriken är ett metodmaterial för dig som arbetar med unga mellan 13-25 år. Det är ett verktyg i ditt arbete för ökad jämställdhet och för förebyggande arbete mot våld, med fokus på hur sociala normer för maskulinitet kan ifrågasättas och förändras.

 

Arbetet med Machofabriken ger deltagarna möjlighet att reflektera över hur föreställningar kring kön och sexualitet påverkar deras liv och relationer. De interaktiva övningarna skapar utrymme att pröva nya sätt att förhålla sig och agera, både i relation till andra, sig själv och till samhället i stort. Målet är att unga som arbetat med Machofabriken ska uppleva att de – trots påverkan utifrån – själva kan ta makten över sina liv och att de också kan och vill skapa utrymme för andra att ta makten över sina.

Att arbeta med ungas syn på sociala normer är av stor vikt för att öka jämställdheten.

Därför lade vi i Vänsterpartiet en motion om att kommunen ska erbjuda feministiskt självförsvar, workshops i maskulinitetsnormer och i hbtq-frågor.

 

 

Motion om feministiskt självförsvar, maskulinitetsnormer och hbtq

Våldet mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Kvinnor och tjejer utsätts återkommande för olika former av orättvisor och trakasserier. Allt från mindre uppmärksamhet i klassrummet eller lägre lön än sina manliga kollegor till dåligt självförtroende, självsvält och självmordstankar.

Många tjejer är rädda, och deras liv begränsas ständigt. De tvingas ta omvägar, undvika parker och vågar inte vara ensamma utomhus på natten. Många väljer att stanna hemma på kvällen om de inte vet att de hela tiden kan ha sällskap med någon kompis. Tjejer ska inte behöva känna sig rädda eller svaga. Ett sätt att påverka detta är att lära sig feministiskt självförsvar.

Feministiskt självförsvar handlar om att skaffa sig kunskap om det sexualiserade våldet, om samarbete mellan flickor eller kvinnor samt att skaffa sig handlingsberedskap att försvara sig mentalt, verbalt och fysiskt i en värld där flickor och kvinnor är underordnade och utsatta. Även om det aldrig är en tjejs eget fel om hon blir utsatt för trakasserier eller övergrepp, oavsett hur hon beter sig, kan det kännas tryggt att lära sig hantera obehagliga situationer.

Feministiskt självförsvar går ut på att lära sig att sätta värde på sig själv. Framför allt genom att jobba med övningar som kan öka självförtroendet, ett steg mot att slippa vara rädd. Att lära sig att sträcka på sig och uttrycka självrespekt genom sin röst och sitt kroppsspråk kan räcka för att undvika att utsättas för kränkningar. Det handlar helt enkelt om kvinnors och tjejers värdighet och ett sätt att slippa vardagsrädslan.

Tanken med självförsvar är inte att uppmuntra till våld som lösning på problem. Det är en reaktion på våldet som riktas mot tjejer och kvinnor. Det är främst genom stärkt självkänsla och självrespekt och att hjälpa tjejer och kvinnor att våga säga nej som våld kan undvikas. Men det kan också kännas tryggt med vissa självförsvarsövningar om en utsätts för våld.

Men våldet mot kvinnor är grundat i patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter, och därför är det minst lika viktigt i att förändra de kulturella normer som möjliggör patriarkatet. Att jobba med maskulinitetsnormer och samtal kring jämställdhet är viktigt för att människor inte ska värdera kvinnor lägre än män. Därför är det minst lika viktigt att jobba med pojkar och de destruktiva maskulinitetsnormer som påverkar alla barn från tidig ålder på olika sätt.

Göteborg jobbar med feministiskt självförsvar. När tjejerna gick på feministiskt självförsvar gick killarna på “Machofabriken” för att prata om jämställdhet och normkritik. Machofabriken är en verksamhet som ägs och drivs gemensamt av Unizon, ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Män för jämställdhet.

Även hbtq-personer utsätts för kränkningar och övergrepp. Det är viktigt att heteronormen utmanas och att alla ska känna sig trygga i att vara sig själva och älska den de vill. Men tyvärr är fortfarande situationen svår för hbtq-personer. Unga hbtq-personer är mer utsatta för diskriminering, hot och våld än andra unga och mår därför sämre. Var femte ung homo- och bisexuell person anger att de har utsatts för fysiskt våld av en närstående. Det är alltså viktigt att jobba med hbtq-frågorna på olika sätt och på olika plan.

Vi föreslår därför Kommunfullmäktige besluta:

att feministiskt självförsvar blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för tjejer (de elever som definiera sig så) från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun

att feministiskt självförsvar blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för tjejer (de elever som definierar sig så) som går på gymnasiet i Haninge kommun.

att workshops i maskulinitetsnormer blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för killar (de elever som definierar sig så) från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun

att workshops i maskulinitetsnormer blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för killar (de elever som definierar sig så) som går på gymnasiet i Haninge kommun.

att workshops i hbtq-frågor blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för alla elever från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun

att workshops i hbtq-frågor blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för alla elever som går på gymnasiet i Haninge kommun

 
Tove Ovsiannikov                     Samuel Skånberg
Vänsterpartiet

Vänsterpartiet 100 år 13 maj

Syntolkning: Tecknad bild med röda, rosa, gula toner. På en scen står boken Ett kollektiv av röster uppställd. På omslaget syns kvinnor som ropar något och håller upp en banderoll.

13 maj fyller Vänsterpartiet 100 år. Det firas med seminarier på dagen på ABF och releasefest för bok om kvinnorna i partiet på kvällen.
I samband med Vänsterpartiets hundraårsdag lördag 13 maj 2017 anordnas en halvdag med seminarium, kultur och andra inslag på ABF-huset i Stockholm. Du är hjärtligt välkommen!

Program:
➤ 12.00 Invigning
☞ Jenny Wrangborg, poet
☞ Vänsterpartiets blåsorkester
☞ Ida Gabrielsson, ordförande Vänsterpartiets kvinnonätverk

➤ 13.00 Samtal: Hur har vänstern påverkat samhället och vilka är de framtida utmaningarna?
☞ Anna Herdy, chefredaktör Flamman
☞ Jenny Lindahl, chef Arena Opinion
☞ Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot (V)
☞ Jörn Svensson, tidigare riksdagsledamot (V)
➤ Paus för fika i mitten

➤ 15.00 Avslutningstal
☞ Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet

Anordnas i samarbete mellan Vänsterpartiet, Vänsterpartiet Storstockholm och ABF. Föranmälan krävs ej.

➤ 13 maj
➤ ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41
➤ 12.00-15.30
➤ Vänsterpartiet bjuder på fika

På kvällen blir det fest och dans. Releasefest för boken Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap, om kvinnor i Vänsterpartiets historia. Festen är på Bar Brooklyn, Hornstulls strand 4, i Stockholm.

Antalet platser är begränsat så se till att anmäla dig redan idag! Festen är gratis men det är obligatorisk anmälan, så klicka här: https://simplesignup.se/event/93954-releasefest-foer-boken-ett-kollektiv-av-roester-100-aar-av-systerskap. Releasefesten börjar kl 18:30.

☞ Dansa till vänster-DJs: Rossana Dinamarca, Clara Lindblom, Anna Herdy, Ulla Hoffmann, Karin Rågsjö och Nooshi Dadgostar
☞ Köp ditt ex av boken, swish och kontanter gäller!
☞ 18.30, Bar Brooklyn, Hornstulls strand 4 (T: Hornstull)
☞ Mat och dryck finns att köpa på plats
☞ 18-årsgräns

Arrangeras av Vänsterpartiet och Vänsterpartiet Storstockholm i samarbete med Leopard Förlag. Fritt inträde. Enligt uppgift ska lokalen vara tillgänglig för rörelsehindrade. Facebookevenemang för festen.

Kom och fira tillsammans med oss. Välkomna!

Röda Clara & 8:e mars




Röda Clara & 8:e mars

– från Pariskommunen till internationella kvinnodagen

En ung Clara Zetkin

Clara Zetkin (1857-1933) är kanske inte den mest kända marxistiska och feministiska tänkaren från arbetarrörelsen pionjärtid. Oftast är det namn som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som hamnar i strålkastarljuset. Inte minst Rosa Luxemburg har på nytt hamnat i fokus tack vare Nina Björks Drömmen om det röda.

Men även om marxistisk och feministisk teori blommar ut i Luxemburgs och Kollontajs gärning, så är det ändå Zetkin som är pionjären vars axlar de – och vi – står på. Det är också tack vare Clara Zetkin vi varje år firar internationella kvinnodagen 8:e mars.

Clara Zetkin föddes Eissner den 5 juli 1857 i byn Wiederau, nära Chemnitz i den tyska provinsen Sachsen. Som sjuttonåring kom hon in på Leipzig lärarhögskola för kvinnor, en privat skola för den bättre bemedlade medelklassen, där hon studerade under fyra år. Vid denna institution skulle Clara Zetkin komma under Auguste Schmidts vingar, som var hennes lärare i litteratur och estetik. Auguste Schmidt hade 1866 varit med att grunda Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), Tysklands Allmänna Kvinnoförbund. ADF skulle kunna jämföras med svenska Fredrika Bremer Förbundet. De feministiska frågorna som låg i fokus var kvinnors rätt till utbildning, inte minst rätten till högre utbildning.

Men det var också frågor som saknades. Särskilt arbetarkvinnornas perspektiv. ADF försökte inledningsvis att närma sig arbetarkvinnorna, men Pariskommunen 1871 kom att bli en vattendelare för den feministiska rörelsen. De franska feministerna, som Union des Femmes, var kategoriskt revolutionära och deltog helhjärtat i revolutionen, inte minst på barrikaderna. Union des Femmes grundprinciper krävde bland annat:

Ett slut på all konkurrens mellan manliga och kvinnliga arbetstagare – deras intressen är identiska och deras solidaritet är avgörande för den slutliga världsomspännande strejken; arbete mot kapital.

Man avsåg också att som organisation eller enskilda gå med i Första internationalen.

Franska feministerna försvarade Pariskommunen 1871

Detta fick ADF att rygga tillbaka och ta avstånd från de franska feministerna. Man ville inte att kvinnorörelsen skulle ”hemsökas av den röda vålnaden” och man föraktade de franska feministerna som man tyckte klädde sig som män, jobbade som män och hade lagt sig till med manliga vanor, vad nu de menade med det. De hade ju också, gud bevars, tagit till vapen. Även om ingen vet exakt, så beräknar samtida källor att det var som mest 10 000 kvinnor som ingick i Pariskommunens försvarsstyrkor.

Efter Pariskommunen var det tydligt att feminismen inte kunde vara EN rörelse. De liberala kvinnorna vände de revolutionära kvinnorna ryggen. Det fanns de som ville ha feminism utan socialism, och det var de som ville ha feminism och fett med socialism, vilket är en skiljelinje som går igen än idag.

Skiljelinjerna från Pariskommunen går igen än idag

1878 blev Clara bekant med en grupp ryska studenter i Leipzig, som också var aktiva i tyska socialdemokratiska partiet (SPD) de organisationer som omgav partiet. Vid den här tiden i Tyskland var det förbjudet för kvinnor att vara medlemmar i politiska partier, vilket gjorde att partiet var tvungen, för att organisera kvinnor, att ha sidoorganisationer och studieförbund där de socialistiska kvinnorna kunde mötas. Först 1908 vart det fullt lagligt för tyska kvinnor att gå med i politiska partier. Fram till 1908 kunde dock de olika regionala förbundsstaterna ha mer eller mindre tillåtande regler för kvinnors politiska engagemang.

Clara blir socialist

En av dessa, i den ryska gruppen studenter, var Ossip Zetkin från Odessa, som, även om de aldrig gifte sig, skulle komma att bli hennes livskamrat. Tillsamman med Ossip började Clara besöka Leipzigs förening för arbetarutbildning, där hon blev mer och mer övertygad socialist efter att lyssna till föreläsningar av August Bebel och Wilhelm Liebknecht.

Men att bli socialist var ingen enkel resa och det ledde till slitningar privat, då hennes familj var mindre nöjd med hennes livsval och det innebar också att Clara och hennes feministiska mentor, Auguste Schmidt, gick skilda vägar.

I slutet av 1878 genomdrev Otto von Bismarck den så kallade socialistlagen (eller snara anti-socialistlagen) som förbjöd socialistisk agitation, socialistiska möten och socialistisk litteratur, vilket bl a innebar att 45 vänstertidningar var tvungna att dra in sin utgivning. Det var ett hårt slag för den tyska arbetarrörelsen. Men det kom också att bli ett hårt slag på det personliga planet för Clara. För i skuggan av socialistlagen började också jakten på icke-tyska socialister, som fick uppehållstillstånden indragna och hotades med utvisning. Och den tyska polisen hade fått upp ögonen för Ossip.

I exil

August Bebel

Ossip Zetkin greps följaktligen 1880 av polisen när de gjorde ett tillslag mot ett möte och han utvisades omgående till Frankrike, där han slår sig ner i Paris. Clara blir heller inte kvar i Tyskland särskilt länge. Men hon åker inte omedelbart till Paris för att återförenas md Ossip, utan först behöver partiet hennes tjänster.

Många av tyska socialdemokrater hade flytt till Zürich och där börjat organisera motståndet mot Bismarcks socialistlag. Under sin vistelse i Schweiz redigerade hon den illegala tidningen Der Sozial Demokrat från Zürich och hjälpte till att organisera dess underjordiska distribution i Tyskland. Det är också här hon kommer över ett exemplar av August Bebels Kvinnan och socialismen, som också distribueras illegalt från Zürich till Tyskland.

Kvinnan och socialismen kommer ut 1879, och det är något av ett pionjärarbete som det första mera systematiska genomgången av marxistisk feminism. Det skulle dröja ytterligare fem år innan Fredrich Engels kommer med sitt bidrag i form av Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Kvinnan och socialismen gör intryck på Clara. I inledningen slår Bebel fast:

Av alla partier är det socialdemokratiska det enda, som i sitt program fordrar samma rättigheter för kvinnan som för mannen. Det är det enda parti som inte av agitatoriska skäl, utan av tvingande nödvändighet, tagit upp kravet på kvinnans befrielse från varje slags avhängighet och förtryck på sitt program. Ingen befrielse för mänskligheten kan tänkas utan könens sociala oavhängighet och likställighet. (Bebels kursiv)

Ingen mänsklig befrielse utan könens befrielse. Det är marxismen grundtes. Ibland har vänstern anklagats för att underordna feminismen andra aspekter av socialismen. Det är absolut möjligt att det kan ha hänt. Men då har det inte varit marxism. Då har det varit något annat.

Ossip Zetkin

Det ska dröja tills 1882 innan hon ger sig av till Paris för att återse Ossip. Åren som följer ligger fokus mycket familjen och de två barn de får. Det är också i Paris som Clara slutar använda Eissner och tar Ossips efternamn Zetkin.

De gifter sig dock inte. Delvis kan det vara ett politiskt ställningstagande, men framför allt var det opraktiskt ur Claras synvinkel. Clara hade siktet inställt på att fortsätta det politiska arbetet i Tyskland. Det skulle riskeras om hon gifte sig Ossip, som var ryss, då tyska myndighet betraktade äktenskap så att kvinnan också tar mannens medborgarskap. Det var inte värt risken att förlora sitt tyska medborgarskap.

Clara i Paris

Clara med sönerna Maxim och Kostja

Det politiska livet i Paris på 1880-talet var långt ifrån tråkigt. Bara ryska kolonin med politiska flyktingar av olika vänsterkulörer uppgick till ca 5 000. Den tyska kolonin var förmodligen mindre, då tyska socialister hellre flydde till Österrike eller Schweiz, av naturliga skäl. Men man bildade i alla fall Bokklubben för tyska socialdemokrater i Paris, som blev lite av ett nav för kolonin, med böcker, tidningar och föreläsningar.

1882 bildade Jules Guesde and Paul Lafargue Parti Ouvrier Français – franska arbetarpartiet, som formligen exploderade från några tusen anhängare till 300 000 röster tio år senare. I Paris blev Clara också nära vän med Laura Lafargue, dotter till Karl Marx, och gift med just ovan nämnde Paul Lafargue.

Émile Zola

Inom konstlivet hade impressionismen haft sin höjdpunkt och nu börjar de unga konstnärerna experimentera med nyimpressionism eller post-impressionism. Émile Zola ger ut böcker i rask takt: Nana (1880), Bättre slödder (1882) och Den stora gruvstrejken (1885).

Clara framträder under 1880-talet som en allt större auktoritet inom marxistisk feminism. Hon livnär sig på att undervisa, hålla föredrag, skriva artiklar och göra översättningar. Sommar 1886 återvänder hon till sitt föräldrahem i Leipzig, egentligen för att vila upp sig och återhämta sig efter att drabbats av tuberkulos, men snart sammanträffar hon med August Bebel och Wilhelm Liebknecht och hon övertalas att göra en talarturné i Tyskland, även fast hon inte är helt återställd. Hon orkar med två möten i veckan under tre månader, innan hon återvänder till Paris.

Tillbaka i Paris reflekterar hon över vad hon upplevt:

Det som gav mig mest glädje var att kvinnor dras mer och mer in i rörelsen. Jag träffade ett ganska stort antal kvinnor… som distribuera broschyrer, flygblad och bedriver valkampanjer. De flesta kamrater betraktar delaktighet och aktivitet hos kvinnor, inte längre som en trevlig bekvämlighet, utan som en praktisk nödvändighet. Påtagligt annorlunda attityder sen jag var i Tyskland sist.

Andra Internationalen

I slutet på 1880-talet börjar det sonderas mellan olika arbetarpartier om möjligheten till ökat internationellt samarbete. Första international (1864-1876) hade upplöst i sviterna efter svåra konflikter mellan i huvudsak marxister och anarkister. Nu, ett decennium senare skulle ett nytt försök göras att samla arbetarpartier över nationsgränserna, och det som blev skulle sedermera kallas Andra Internationalen.

1886 hade det hållits en förberedande konferens i Paris med ett antal partier som ville ta initiativ till en ny international. Men inte en ny international för sakens skull, utan en internationell kampanjorganisation som skulle samordna kampen för en lagstadgad åttatimmarsdag, vilket var en gemensam nämnare och brännhet politisk fråga för samtliga arbetarpartier och fackliga organisationer. Utifrån dessa tankegångar kallades världens politiska och fackliga arbetarorganisationer till Paris 1889.

Clara var djupt involverad i förberedelserna inför kongressen, med korrespondens och översättningar. Tyvärr bjuder 1889 på en personlig tragedi då Ossip avlider efter en tids tuberkulos i januari. Hon blir nu ensamstående med två små barn och det är mindre än ett halvår tills hon ska hålla i kongressen kvinnopolitiska del. Sorgen verkar hon hanterat genom att dränka sig i arbete. Ekonomiskt blev det givetvis också tufft som ensamstående. Kamraterna i Tyskland, på initiativ av Karl Kautsky, var villiga att köpa fler artiklar av henne till den legala och underjordiska pressen i Tyskland. Det innebar naturligtvis en förbättrad ekonomi. Men det innebar tyvärr också ännu mer arbete.

Clara Zetkin

Den 14:e juli 1889, exakt på dagen hundra år efter stormningen av Bastiljen som blev startskottet på de franska revolutionen, samlades 391 delegater från jordens alla hörn, som USA och Argentina, även om det i huvudsak var en europeisk affär.

På kongressen arbetade hon inte bara som sekreterare och översättare. Den 19:e juli skulle hon hålla sitt första hennes stora tal. Kongressen som fram tills nu hade varit en enda lång parad av män i alla former, fick nu se en kvinna med rött hår, svart klänning och som klev fram inför nästan fyra hundra ledande socialister från hela Europa för att tala om kvinnans frigörelse.

Med sig på scen hade hon med sig Eleanor Marx, Karl Marx yngsta dotter som också var politiskt aktiv. Clara höll sitt tal på tyska och Eleanor översatte till franska och engelska. Talet finns inte bevarat varken som manuskript eller stenografiskt nedtecknat. Det gör att man ska ha en viss försiktighet att citera, då man inte kan vara absolut säker på att var exakt så hon sa. Det som finns är ett protokollsreferat. Ur det protokollsreferat har det i modernare feministisk litteratur varit populärt att citera:

Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! (…) Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Eleanor Marx

Syftet är att genom Clara framställa marxistiska feminister som enkelspåriga, där kvinnokampen omyndigförklaras tills klasskampen nått sitt slut. Men citatet är väldigt lömskt. Att sitta och klippa och klistra enskilda meningar för att bevisa att någon är förtappad, är inte den ljusaste av vänsterns politiska traditioner.

Vad är det för särskild kvinnofråga och speciella arbeterskefråga Clara är så arg på och vägrar erkänna. Läser man hela referatet så handlar kvinnofrågan/arbeterskefrågan, som diskuterades då, om begränsningar i kvinnors förvärvsarbete. När kvinnorna på 1800-talet började komma ut i industrin, när maskiner inte gjorde muskelstyrka som avgörande för en arbetares duglighet, började en del mindre klartänkta män ropa att kvinnorna tar deras jobb. Samma reaktionär idé att man skulle kunna minska konkurrensutsättningen av arbetarna genom att slå sönder maskiner, samma tanke fanns att man skulle förbjuda kvinnor att verka inom vissa yrken. Självklart med hänsyn till kvinnornas eget bästa, som de fragila varelser de är.

Jag tror att Clara gjorde rätt tolkning av situationen. De idéer om särskilda regler för kvinnor på arbetsmarknaden handlade inte om omtanke för kvinnorna, utan att försöka stänga vissa sektorer för kvinnlig arbetskraft. Därav hennes häftiga reaktion. Därav vikten att läsa saker i sitt sammanhang. Så här argumenterade hon, utifrån referatet:

Eftersom förvirring råder i frågan om kvinnors arbete är det väsentligt att en internationell arbetarkongress uttalar sig tydligt i frågan, då den måste anses vara en principiell fråga.

Denna talare ser det inte som särskilt överraskande att reaktionära krafter ser på kvinnors arbete på ett reaktionärt sätt. Det var dock högst överraskande att bland socialister finna den märkliga uppfattningen att kräva att kvinnors arbete ska avskaffas.

Kvinnans frigörelse är i grunden en fråga om kvinnors arbete, och det är inte för mycket begärt att förvänta sig en djupare förståelse för ekonomiska frågor bland socialister, än den som visat sig i just nämnda attityd.
Socialister måste förstå, över allt annat, att slaveri eller frihet beror på ekonomiskt beroende eller oberoende. De som på sin fana har inskriptionen om mänsklighetens frigörelse, kan inte fördöma hälften av mänskligheten till politiskt och socialt slaveri genom ekonomiskt beroende.

Precis som arbetaren är underkuvad gentemot kapitalisten, är kvinnan underkuvad mannen och hon kommer vara fortsatt underkuvad så länge hon är ekonomiskt beroende. Arbete är ett nödvändigt villkor varpå detta ekonomiska oberoende bygger. Om vi önskar att kvinnor ska vara fria mänskliga varelser, att de ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle, så ska kvinnors arbete varken avskaffas eller begränsas, utom i särskilda undantagsfall.

Kvinnans frigörelse betyder en fullständig förändring av hennes grundläggande sociala ställning, en revolution i hennes roll i ekonomin. Den här omsvängningen har starkt bidragit till att antalet äktenskap avtagit.

Framför allt, bortsett från de ekonomiska skälen, så finns det principiella skäl att argumentera mot kvinnoarbetets avskaffande. Det är speciellt på basis av principer som kvinnor, med all sin makt, måste protestera mot sådana försökt. De måste uppbringa den mest glödande, och samtidigt högst berättigade, protest, därför att deras sociala och politiska jämställdhet med männen beror helt och hållet på deras ekonomiska självförsörjning, som kommer av deras arbete utanför familjen.

Vi kvinnor protesterar å det häftigaste mot varje begränsning av kvinnors arbete som princip. Eftersom vi inte vill separera våra problem från arbetarrörelsens generella problem, ska vi inte formulera några särskilda krav; vi begär inget annat skydd än vad som arbetarrörelsen generellt kräver gentemot kapitalet.

Vi föreslår bara ett undantag, och det är för gravida kvinnor, vars omständigheter kräver särskilda skyddsåtgärder både i deras eget och den framtida generationens intresse. Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Utan bistånd från männen, och ja, ofta även mot mäns önskan, har kvinnorna flockats kring socialismens fana. Beträffande skyldigheter och uppoffringar så väl som rättigheter, vill vi inte vara, varken mer eller mindre, annat än vapenkamrater som antagits på jämlika villkor in i de stridandes led.

Protokoll des Internationalen Arbeiter-Congresses zu Paris. Abgehalten vom 14. bis 20. Juli 1889.

Tittar man på hela referatet, utan att bryta loss enskilda meningar, förstår man att hon hade en poäng att tona ner det särskilda till förmån för det allmänna. När motståndarna hävdade att kvinnor var så speciella att de inte kunde delta på arbetsmarknaden, så var det naturligt att böja stickan åt andra hållet.

Die Arbeiterinnen- und Frauenfrage der Gegenwart

Efter kongressen sammanställer hon sitt material kring marxistisk feminism och skickar till Berlin för utgivningen av hennes första större framställning, i en broschyr om 40 sidor; Arbeterskan och kvinnofrågan i dagsläget. Tyvärr har jag inte hittat någon svensk översättning av detta pionjärarbete i marxistisk feminism.

Kongressen 1889 fattar en rad beslut av både facklig och politisk karaktär, bland annat;

  • Avskaffandet av stående arméer, för ett folkförsvar för att säkra freden.
  • Rösträttsfrågan, allmän och lika rösträtt fr o m 18 års ålder.
  • Förbud mot arbete för barn under 14 år.
  • Obligatorisk och sekulär utbildning för alla barn.
  • För en lagstadgad minimilön.
  • Lagstadgad veckovila
  • Endast företag med kollektivavtal, ”fackliga tariffer”, skall ha rätt att få statliga och kommunala uppdrag.
  • Endast företag med kollektivavtal ska få anlita utländsk arbetskraft.

Första maj!

Ja, en del av det här verkar vara tidlösa frågor, men pièce de résistance var kravet på åtta timmars arbetsdag som skulle drivas av alla delar av Internationalen. Och den skulle backas upp med en gemensam kampdag; första maj! Så här har vi ursprunget till första maj. Och första gången man går ut gemensamt är första maj året därpå, 1890. På några ställen, som t ex Frankrike och Österike, strejkade man den dagen. I Storbritannien sköt man på kampdagen till första söndagen i maj så det inte skulle störa produktionen. Så kampvilligheten varierade en aning.

Åter till Tyskland

Bismarcks förhatliga (anti)socialistlag avskaffades 1890, eller rättare; efter att Bismarck avgick som kansler förlängdes inte lagen. Förutom att det var goda nyheter för alla socialister, var det särskilt goda nyheter för Clara som nu kunde bege sig hem igen och slå ner bopålarna i Stuttgart.

För Clara, som använt stor del av sin tid i Paris att skriva för den tyska partipressen, var det naturligt att fortsätta på det spåret. Partiet hade en kvinnotidning som hette Die Arbeiterin, Arbeterskan, som var föga framgångsrik, den var t o m nedläggningshotad, och som man inte visste vad man skulle göra med.

Efter en del omstrukturering, som bland annat innebar att man kopplade in en kapitalstark – och socialdemokratisk! – förläggare i Verlag J. H. W. Dietz, gjorde man om redaktionsledningen och tog in Clara i spetsen som redaktör. För att markera en nystart bytte hon namn på tidningen 1892 från Die Arbeiterin till Die Gleichheit – Zeitschrift für die Interessen der Arbeiterinnen: Jämlikhet – tidskrift för arbeterskornas intressen. Under Claras ledning och politiska inriktning lyfte tidningen från 2-3 000 exemplar/varannan vecka till 125 000 exemplar och blev en av tyska socialdemokratins mest inflytelserika offentliga organ.

Die Gleichheit

Trots den storslagna upplagan såg inte Clara den som en bred och lättsam tidskrift, utan rätt så teoretiskt utmanande (vilket i och för sig är ett framgångsrecept i tider då folk törstar efter tydliga idéer). När hon förklarade målet för tidningen sa hon så här:

Die Gleichheit riktas särskilt till de mest progressiva medlemmar av arbetarklassen, oavsett om de är slavar till kapitalet med händerna eller med deras hjärnor. Den strävar efter att skolan dessa teoretiskt, för att möjliggöra för dem en tydlig förståelse av den historiska händelseutvecklingen och en förmåga att inte bara arbeta medvetet i kampen för befrielsen av arbetarklassen, men också att vara effektiv i upplysande och undervisning deras klasskamrater och utbilda dem som kämpar för ett tydligt mål.

Politiskt rönte Clara också framgångar inom det tyska socialdemokratiska partiet. I partiets gamla program, Gotha-programmet från 1875, fanns det ytterst lite för kvinnorna att hämta. Det fanns krav på allmän och lika rösträtt från 20 års ålder, samt allmän och lika rätt till kostnadsfri utbildning, vilket skulle ge kvinnor en starkare ställning. Men det räcker inte på långt när ur feministisk synvinkel.

I Erfurt-programmet, från 1891, får Clara genomslag för det hon kämpade för på internationalens kongress 1889, nämligen kravet på ”ett avskaffande av alla lagar som missgynnar kvinnor i den offentliga och privata sfären”. Det säger kanske inte jättemycket, men det är ett första erkännande att det finns ett strukturellt missgynnande av kvinnor i samhället. Men fortfarande är det långt ifrån tillräckligt.

1895 tar hon plats i partiledningen och 1896 har tyska socialdemokraterna åter kongress i Gotha och hon utvecklar ytterligare den teoretiska förståelsen för kvinnofrågan.

Det sociala kvinnoförtrycket sammanföll med bildandet av privat egendom. Kontrasten inom familjen mellan mannen som ägare och hustru som icke-ägare blev grunden för det ekonomiska beroendet och det sociala förtrycket av det kvinnliga könet. Detta sociala förtryck representerar enligt Engels, en av de första och äldsta formerna av klasstyre. Han säger: ”Inom familjen, utgör mannen bourgeoisin och hustrun proletariatet”. Ändå existerade det inte en kvinnofråga i ordets modern mening. Det var bara det kapitalistiska produktionssättet som skapade den samhällsomvandling som förde fram den moderna kvinnofrågan genom att förstöra den gamla familjen ekonomiska system, som gav både försörjning och livets mening för den stora massan av kvinnor under den förkapitalistiska perioden.

(Inom parantes vill jag säga ett Engels inte formulerat sig exakt så, men close enough.)

Kvinnofrågan är endast närvarande, dock, inom de samhällsklasser som själva är produkter av det kapitalistiska produktionssättet. Det är därför vi inte hittar några kvinnofrågor bland bondebefolkningen. Men vi hittar desto säkrare kvinnofrågor inom de samhällsklasser som är själva barn av det moderna produktionssättet. Det finns kvinnofrågor för kvinnorna i proletariatet, bourgeoisin, de intellektuella o s v.

Även om kvinnoförtrycket har många tusen år på nacken är det först med kapitalismens genombrott som frågan om kvinnans frigörelse kommit fram i ljuset och den har kommit fram i just de klasser som fötts genom kapitalismens genombrott. Men det är heller inte konstigt om frågan om kvinnans frigörelse ställs olika i de olika klasserna. Hon säger vidare:

När det gäller den proletära kvinnan i fråga, är det kapitalismens behov av att utnyttja och oavbrutet söka efter en billig arbetskraft som har skapat kvinnofrågan. Hon ville bringa välstånd till sin familj, men istället kom mera elände över dem. Den proletära kvinnan skaffade sig en egen anställning för att hon ville skapa ett mer soligt och behagligt liv för sina barn, men i stället blev hon nästan helt skild från dem.

Förr i tiden kunde som regeln mannens överhöghet över sin hustru förbättras genom deras personliga relation. Mellan arbetsgivare och hans arbetare, finns dock bara en förbindelse om kontant betalning. Den proletära kvinnan har fått sitt ekonomiskt oberoende, men varken som människa eller som kvinna eller fru har hon haft möjlighet att utveckla sin individualitet. För sin uppgift som hustru och mor, kvarstår bara de brödsmulor som faller från den kapitalistiska produktionens bord.

Hela talet finns här (på engelska): Only in Conjunction With the Proletarian Woman Will Socialism Be Victorious

Socialistiska kvinnointernationalen

Vid sekelskiftet 1800/1900 händer det mycket för feminismen; fler kvinnor organiserar sig, både i fackföreningar och partiet. Det vinns segrar också. 1891 vinner kvinnliga fabriksarbeterskor lagstadgad 11 timmarsdag. Den första föräldraledigheten för kvinnor var på plats 1883, men kampen att utvidga den steg för steg drevs hårt från att varit 4 veckor till 12 veckor vid tiden för första världskriget. På det parlamentarisk planet vinns också en del segrar, generellt sett, för arbetare, men de handlar mest om försäkringsfrågor; olycksfalls-, sjuk- och pensionsförsäkringar. Inte oviktiga, men typiskt sådana som även högra delen av det politiska spektrat kan tänka sig.

Sedan seglar frågan om kvinnlig rösträtt upp både i Tyskland och internationellt.

Clara kom också att spela en ledande roll i de internationella kvinnorörelsen. Från 1900 hade hon huvudansvaret för att arrangera kvinnokonferenser som ägde rum vartannat år i samband med de socialdemokratiska partikongresserna. Om man klär det i modernt språkbruk skulle man kunna prata om kvinnoseparatistiska möten parallellt med den ordinarie kongressen, där de kvinnliga kongressombud och andra kvinnliga företrädare träffades.

Rosa Luxemburg talar i Stuttgart 1907

På Claras initiativ gjorde man på samma sätt under Andra Internationalens ordinarie kongress i Stuttgart 1907. Då samlades de 59 kvinnorna från 15 olika länder och bildade Socialistiska kvinnointernationalen. Bland de beslut man fattade var att ställa krav på partierna att ”de socialistiska partierna i alla länder har en skyldighet att kämpa energiskt för införandet av allmän rösträtt för kvinnor”. Och det var berättigat. Det var inte alla som såg kvinnlig rösträtt som en principfråga, utan en fråga men kunde kohandla kring, ungefär som man kan förhandla kring ett lönekrav.

Konferensen beslöt att inrätta ett sekretariat, och detta skulle vara belägen på Gleichheits redaktion, som samtidigt tilldelades uppgiften att vara den gemensamma publikationen för alla medlemsförbund. Under de följande åren kom denna tidskrift att publicerat mycket material från den internationella socialistiska kvinnorörelsen. Det här kan man också se som en hyllning till Clara och hennes teoretiska och politiska bidrag och hur oerhört betydelsefull man ansåg att hon var.

Alexandra Kollontaj

Och konferensen var en succé! Så här glatt rapporterade Alexandra Kollontaj tillbaka efter konferensen:

Och nu en ny överraskning: från hela världen har kvinnliga representanter för arbetarklassen samlas för att skapa med sina förenade ansträngningar ett nytt vapen för att bekämpa den värld som är fientlig mot proletariatet. Djärva kvinnor har överträffat alla förväntningar: gårdagens tysta slav är nu en modig förkämpe för befrielsen av arbetarklassen. Kan man tänka sig ett mer besvärande skådespel! Hätska förlöjliganden regnade ner på huvudena på de kvinnliga representanter för arbetarklassen, förlöjligande som misslyckades att dölja bourgeoisins verkliga oro.

https://www.marxists.org/archive/kollonta/1907/is-conferences.htm

Tre år senare hölls den andra internationella konferensen i Köpenhamn 1910, som upprepade kravet på allmän rösträtt och antog, på framställas av Clara, en resolution att etablera en internationell kvinnodag. Redan året efter, i mars 1911, deltog över en miljon män och kvinnor i Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark i massaktiviteter på Internationella kvinnodagen.

 

Men det var lite spridda skurar; i USA hade man redan 1909 tagit initiativ till nationell kvinnodag, på initiativ av amerikanska socialistpartiet, som man firade den sista söndagen i februari och i Europa kom man 1911 överens om den 19:e mars. Det var först 1913 alla enades om att det skulle vara 8:e mars.

Nu när vi är framme vid internationella kvinnodagen känns det lagom att runda av. Dels för att det från 1911 och framåt finns gott om biografiskt material, vilket det inte gör kring första hälften av hennes politiska karriär. Från 1900 och framåt kommer också en ny generation marxistiska feminister som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som är ännu mer drivna teoretiskt och politisk, mycket tack vare Clara Zetkin givetvis.

Clara Zetkin

Clara är dock ingen kandidat för pension vid det här laget. Hennes fortsatta politiska verksamhet är om möjligt ännu intensivare; världskrig, kvinnligt fredsarbete, revolution i Ryssland, revolution i Tyskland och så vidare. Ett ytterligare bevis på hennes storhet är att hon är en av de första marxisterna som ser och analyserar vad fascismen är redan 1923. Det fanns de som inte ens efter 1945 kunde analysera vad fan det var som hände! Eller till och med idag!

 

Låt er inspireras av henne!

Patrik Olofsson

Vänsterpartiet Haninge

Clara inspirerar än idag

Jämställdhet i teori och praktik

Lördagen den 19:e november 2016 hade Vänsterpartiet Haninge ett halvdagsseminarium på temat Jämställdhet i teori och praktik. Det här är en bearbetad version av Patrik Olofssons inledning till de teoretiska bakgrunderna till patriarkatets framväxt.

Patrik Olofsson

Patrik Olofsson

Varje samhälle har sina maktstrukturer. Vissa grupper ockuperar de högsta positionerna i samhället. Och andra står på de lägsta pinnarna av samhällsstegen. De styrande har avlöst varandra i form av slavägare, adel och kapitalister. Likaså varierar de underordnade; trälar, bönder, proletärer.

Det religiöst förtryck har också varierat. Huruvida det varit asatron, katolicismen, judendomen eller islam som lidit spott och spe från först kristendomen och sedan dess speciella inriktning; protestantismen, har skiftat genom de senaste 1000 åren (1).

Även nationellt förtryck, och dess tvillingsjäl rasismen, har kommit och gått. Finnar, samer och norrmän har alla på nära håll upplevt det mindre gemytliga, storsvenska umgänget. På 30-talet var det judarna. Idag är det romer och muslimer som bedöms som grupp efter andra måttstockar än personliga kvalitéer.
imageTrots tusentals år av civilisation har vi en maktstruktur som varit konsekvent och inte riktigt velat ge med sig, och som överlevt alla typer av klassamhällen, alla typer av religioner och kulturer. Det handlar om mäns överordning och kvinnors underordning; det som kallas patriarkatet (2).

Det råder hyfsad konsensus i forskarvärlden att den förkrossande majoriteten av världens ca 5 000 kända civilisationer de senaste 6 000 åren varit patriarkala. Några har varit hybrider med, där männen haft den politiska makten medan släktskap och arvskifte gått på moderns sida, d v s matrilinjärt (3). Några vet man inte. Man är relativt säker på att det inte funnits några renodlade matriarkat under den här perioden. Det beror givetvis på hur man definierar ett matriarkat. Ett matriarkat, enligt min mening, ska inte ses som en rak motsatts till ett patriarkat.

I ett matriarkat är inte männen underordnade så som kvinnorna är underordnade i ett patriarkat. I ett matriarkat finns det inget mansförtryck. Ett matriarkat är inte patriarkat där männen bytts ut mot kvinnor. Matriarkat är en helt egen ordning. Och om vi definierar ett matriarkat som ett icke-hierarkiskt, jämlikt samhälle, där allt arbete i och utanför hemmet värderas lika, där släktskap följer moderslinjen och i fall det existerar någon religion så är det i regel (fruktbarhets)gudinnor, så är det något som stämmer överens med större delen av den period i människans utveckling där vi var jägare och samlare, från 200 000 år sedan fram till jordbrukets genombrott för 11 000 år sedan.

Människans utveckling

Om man vill få en förklaring till varför män som grupp idag har en överordnad ställning i samhället i förhållande till kvinnor, finns det en uppsjö av synpunkter som är av ren hobbykaraktär. Det är inte sällan idéer som gener och alfahannar kommer upp. Och det kan vara lika bra att stryka det från listan direkt.

Gener styr inte samhällelig organisation. Det kan inte varit en plötslig mutation på en gen för 6 000 år sedan som gav upphov till att män såg möjligheten att förskansa en större del av makten i samhället. Det är en orimlig tanke. I och med att vårt mänskliga DNA är kartlagt och med tanke på att vi kan utvinna DNA från våra förfäder bör detta i så fall ha iakttagits.

Idén om manlig dominans och Alfahannar är lånad från våra kusiner; gorillor, schimpanser och babianer m fl. Den har ingen som helst relevans för oss idag. Vi tillhör huvudgruppen Homo Sapiens (Den visa/vetande/tänkande människan). Den har tre undergrupper, varav vi, Homo Sapiens Sapiens, är den enda nu levande. Homo Sapiens Sapiens skulle kunna översättas till människan som vet att hon vet. Eller mer poetiskt; människan som kan reflektera.

Då kan vi reflektera över detta; det är möjligt att det fanns en social ordning med alfahannar som styrde flocken. Den amerikanske professorn i paleoantropologi, Tim D White, som gjort sig känd genom utgrävningarna och arbetet med Lucy (4), vill dock placera förekomsten av alfahannar i det mänskliga släktträdet ca 7 miljoner år bakåt i tiden. Lucy levde för 3,5 miljon år sedan och Tim D White hittar inga belägg för att ”Mr Lucy” skulle vart en alfahanne, bland de 120 individer av Lucys och ”mr Lucys” som man känner från den perioden. En alfahanne bör ju efterlämna sig spår som något större kropp och inga tecken på näringsbrist (eftersom alfahannen i regel får äta först), skador som kommer av strid med andra om att nå alfapositionen eller mot utmanare, eller mot fiender till flocken, rovdjur o s v.

Har ni oturen att idag stöta på någon som utger sig för att vara alfahanne ska ni omedelbart kräva ett han donerar sin kropp till vetenskapen. Det smäller kanske inte lika högt som Jurassic Park, men att något som varit utrangerat av evolutionen och dött i 7 miljoner år plötsligt poppar upp bland dagens moderna män är något som vetenskapen onekligen skulle kasta sig över med hull och hår.
Sedan är det en sanning med modifikation det här med alfahannar hos våra kollegor bland primaterna. Beroende på omständigheterna finns det i huvudsak sex stycken former av social struktur (5) man observerat bland primater:

Olika sociala strukturer hos primater

Olika sociala strukturer hos primater

Materiella grunder

Försöken att koppla samman dagens patriarkat med något evolutionärt ursprung är den vanligaste formen av socialdarwinism (6) och oerhört fjärran från det socialistiska synsättet. Idén att det skulle ligga naturligt, i gener och människans utveckling, är ju också oerhört pessimistisk. Det innebär att ingen förändring är möjlig och att mannen är ”fittest” att regera. Jämlikhet mellan könen skulle vara att göra våld på naturen. Givetvis är det inte så. Social darwinism har också en fascistoid sida där man betraktar förtryck och utrensning av socialt svagare element som lika oundvikligt, och t o m nödvändigt, som naturens biologiska urval av ”the survival of the fittest”.

Primaters val av social organsation sker mot bakgrund av dess omgivning. Är det varmt eller kallt, finns det mycket eller lite mat och finns det fiender och hot. Det är den materiella grunden för den sociala organisationen.

När vi ska titta på människans val av organisation finns det ytterliga en dimension. Människan skapar ytterligare en materiell grund som kommer styra valet av social organisation; det ekonomiska systemet. Och att vara jägare-samlare är ett ekonomiskt system, om än primitivt. Det kräver produktion av jaktvapen, fisknät m m. Det krävdes en arbetsfördelning och det behövdes regler för fördelning av produktionsresultatet; det döda djuret eller den ihopsamlade frukten.

När väl människan börjar ingå ekonomiska transaktioner med varandra, även om det är på en väldigt basal nivå (”om du går och hämtar bananer, så går jag och skjuter en ekorre, sen gör vi en banan-ekorresallad ihop”), så tar darwinismen slut och marxismen tar vid.

Jämför detta t ex gorillan som bara interagerar med sin omgivning. Bortsett från en och annan myra är gorillan vegetarian och en stor hane behöver ca 15-20 kg mat om dagen; frukt, örter, blad, skott och bark. Och när de ätit vilar de. De kanske umgås, putsar varandras päls, leker med ungarna. Sedan rör de sig, i snitt 1 km om dagen, till ett nytt ställe. Och sedan äter de igen. De har ingen ekonomisk aktivitet sinsemellan som kan utgöra en materiell grund för en annan social organisation än den naturen ger utrymme till.

Kampen om överskottet

För att det alls ska finnas ojämlikhet mellan könen, och för att det ska finnas klasskillnader, måste det finnas något att snedfördela. Det måste finnas ett överskott. Människan måste ha blivit så skicklig och specialiserad på det hon gör att hon kan producera mer än hon själv förbrukar för att överleva.
Vän av ordning kanske invänder att orättvis fördelning kan väl alltid ske. Nja, försök har säkert gjorts, men med ganska magert resultat.

Om vi tänker oss en flock människor på 100 personer. 100 % av det de producerar, jagar eller samlar ihop behöver de konsumera direkt för att överleva. Det finns bra och dåliga dagar, men inget regelmässigt uppkommet överskott som går att konservera och ackumulera för framtiden. Om då t ex 20 personer vill att saker ska vara mer orättvist; att de 20 personerna ska arbeta halva tiden, men konsumera 40% av flockens produktion. Det enda som händer är att övriga 80 personerna sakta men säkert kommer dö av undernäring och de 20 personerna som ställt in sig på en lyxtillvaro får gå tillbaka till samma arbetsmängd som tidigare och samma konsumtion som tidigare. Med den skillnaden att de är en svagare flock nu.

På den låga ekonomiska aktiviteten som jägare-samlarsamhället var skulle det ha varit ett självmord att försöka skapa en orättvis fördelning av resurserna. Det är onekligen en stor förtjänst hos marxismen att vi hittar källan till både klassamhällets och patriarkatets framväx i den fas av mänsklighetens historia där kampen om överskottet börjar.

I ett jägare-samlaresamhälle i Afrika delar man upp köttet rättvis till alla.

I ett jägare-samlaresamhälle i Afrika delar man upp köttet rättvist till alla.

Den låga ekonomiska aktiviteten gjorde också att man kunde inte kosta på sig att ett kön var begränsad i sin aktivitet och förpassad till hemmet. I de jägare-samlaresamhällen man stött på i Afrika och Sydamerika i modern tid är kvinnorna aktiva i jakten. Där man fiskar är det kvinnorna som producerar näten och fiskar. På land har ofta kvinnorna ansvaret att spåra bytet, ibland med domesticerad hund som hjälp. Männen är i huvudsak ansvariga för att fånga eller döda bytet.

Neolitiska revolutionen

Övergången från jägar- och samlare till bofasta, jordbrukande och djurhållande samhällen brukar kallas den neolitiska revolutionen (7) och myntades på 1920-talet av en marxistiskt influerad arkeolog vid namn Vere Gordon Childe som var verksam i Storbritannien (8). Med revolution menas en radikalt annorlunda livsstil, ekonomisk och socialt. Det innebar inte att alla gjorde likadant, för parallellt har det hela tiden, t o m fram till våra dagar, funnits civilisationer som levt kvar som jägare och samlare. Men den stora majoritet förändrade sitt levnadsmönster.

Neolitiska revolutionens utbredning

Neolitiska revolutionens utbredning

Den första neolitiska revolutionen skedde för 11 000 år sedan i den bördiga halvmåne (9) som sträcker sig från Persiska gulfen, upp längst med Tigris och Eufrat och ned till Nilens delta. För runt 9 000 år sedan skedde samma sak i Kina med de civilisationer som befolkade de bördiga områdena längst med Gula floden och Yangtze. Nord- och Sydamerika var sist ut där det skedde för ca 5 000 – 3000 sedan.

I och med den neolitiska revolutionen ökade människan sin produktivitet så att man kontinuerligt producerade ett överskott. Detta inbar inte automatiskt att det blev en kamp om överskottet och att vi hade patriarkat och klassamhälle från dag ett. Det skapade den materiella förutsättningen för patriarkatet och klassamhället. Mekaniska och dogmatiska marxister hoppar säkert av otålighet och kräver ett automatiserat historieförlopp så fort de materiella förutsättningarna uppstår. Men så förlöper inte historien.

Det mesta tyder på att det först uppstod icke-hierarkiska och icke-patriarkala städer, som Çatalhöyük (10)(11) i nuvarande Turkiet.

Çatalhöyük är intressant i flera avseenden. Det är en av första stora städer efter den neolitiska revolutionen. Man har beräknat det till att upp emot 7 000 invånare kunde ha bott där. Arkitekturen var egalitär. Alla bostäder, drygt tusen till antalet, låg på ca 25 kvadratmeter. Det finns inga palats eller herresäten. De byggnader som inte var bostäder kan ha varit tempel, med stora väggmålningar, 12-18 meter långa, med kvinnor (kanske gudinnor) som föder, jagar m m.

I utgrävningar har man också hittat en mängd frodiga kvinnliga figurer i keramik.

Kvinnofigur i Çatalhöyük

Kvinnofigur i Çatalhöyük

James Mellaart (12), som var den arkeolog som ledde utgrävningarna, trodde själv att stadens civilisation byggdes runt dyrkan av den Stora Gudinnan. Han ansåg det också högst sannolikt att de flesta ritualer i Çatalhöyük leddes av prästinnor. James Mellaart är kontroversiell som arkeolog och slutsatserna kanske är för långtgående, men det är värt att notera att man inte hittat belägg för klasskillnader i samhället och att väggmålningarna fokuserar på kvinnor och förlossningen.

Det är i alla fall en antydan till gudinnekultur. För i gudinnekulturer är havandeskapet centralt, då kvinnan, i motsats till mannen, ses som den fertila och ”bär frukt”, som allt annat i naturen, och på vart samhällets fortbestånd vilar.

Kvinnofigur i Çatalhöyük

Kvinnofigur i Çatalhöyük

Vi är naturligtvis begränsade och beroende av att göra korrekta tolkningar av arkeologiska utgrävningar av bostäder, gravar, målningar, statyetter, figurer o s v. Det blir oerhört enklare att ha en bestämdare uppfattning om civilisationernas karaktär efter skriftspråkets genombrott för 5 200 år sedan.

Första lagarna – patriarkatet träder fram

Det första kända skriftspråket är det Sumeriska (idag i södra Irak). Som marxist får man lite bekräftelse av sin materialistiska historiesyn när man tittar på de äldsta lertavlor med sumerisk kilskrift; ekonomisk och administrativ prosa, lagerinventeringar och köpehandlingar för mark. Först uppstår det materiella behovet av ett skriftspråk, sedan levererar den mänskliga kulturen ett svar på det behovet.

Sumeriskt affärsdokument där en bit land bytt ägare för 5000 år sedan.

Sumeriskt affärsdokument där en bit land bytt ägare för 5000 år sedan.

Men samtidigt blir man lite frustrerad. Det finns ett glapp på 2 500 år mellan de egalitära civilisationer som uppstod efter den neolitiska revolutionen för 11 000 år sedan, och som i exemplet Çatalhöyük ändå existerade fram till 7 700 år sedan innan bosättningen övergavs, och fram tills dess att skriftspråket gjorde entré för 5 200 år sedan. Och under dessa 2 500 åren händer något. För när skriftspråket tas i bruk finns redan privategendom, man köper och säljer land, det finns påtagliga sociala skillnader och man kan också i de lagstiftande texterna se att patriarkatet är på plats.

En av de tidigaste och bevarade lagstiftningarna är den Assyriska lagstiftningen. Här råder det ingen tvekan om att män haft den politiska makten att skriva lagtexter. Och vad skriver då dessa män om när de väl får chansen att skapa lagar? Jo, pungen. Det är rigorösa regler om hur pungen ska behandlas och försvaras. En kvinna som bråkar och gör illa en man i ena pungkulan ska plikta med att bli av med ett finger. En kvinna som bråkar och gör illa en man i bägge pungkulorna ska få bägge ögonen utstuckna.

Man behöver inte höra mer om den lagstiftningen för att dra slutsatsen att patriarkatet är på plats och att det nu sitter män och stiftar lagar. Men lagen nämner också några andra intressanta saker; man har ett välutvecklat penningsystem, i o m att man kan få böter för vissa förseelser. Vissa kvinnor är prostituerade, eftersom lagen kräver att gifta kvinnor ska ha slöja och prostituerade får inte ha slöja. Har kan vi alltså ana ett ursprung till varför slöjan fått symbolisera ärbarhet. Det är också faderns uppgift att bestraffa en dotters lagbrott.

Men vad hände då i det här glappet mellan de egalitära neolitiska högkulturerna och de patriarkala klassamhällena som dyker upp när skriftspråket kommer in på scen? Självklart måste vi i slutändan hoppas på att arkeologin gräver fram svaren och att vi tolkar dem rätt. Men det går ju att ha teorier.
Det måste finnas rimliga ekonomiska drivkrafter. När den politiska eliten – präster, som ursprungligen var jordbrukare med ceremoniella uppdrag som bifirma, och administratörer) undandrar sig produktivt arbete, måste det möjliggöras/kompenseras genom att färre behöver göra mer. Produktiviteten måste höjas. Några måste tvingas producera mer och konsumera mindre. Här kommer konceptet slav väl till hands.

1) Privatiseringen av jorden skedde genom att jorden gick från att vara gemensam egendom till Guds egendom. Turligt nog hade Gud representanter på plats att agera ombud för hen.
2) Handel med andra folk gör skörden och boskapen till varor som ska bytas och/eller säljas. Någon eller några måste ha sådan kontroll över vad som ska bytas/säljas och mot vad, att den kontrollen ligger nära äganderätten.
3) Uppkomsten av slavar kan ha skett gradvis. I början kanske behovet av slavar kunde täckas av de ändringar i lagstiftningen man gjorde, där man som straff kunde dömas till att bli slav – på del- eller livstid – åt prästerskapet. Man kunde också lösa sina skulder genom att sälja sina barn som slavar.
4) Förekomsten av slavar i större skala i Mesopotamien handlar om att fånga kvinnor utanför staden. Första skrivtecknet för slav var en vulva och tre bergstoppar. Den första nedtecknade inventeringen av slavar var i en stad på ca 1 000 invånare, där det fanns 240 slavar. 205 av dem var kvinnor. Det går inte att generalisera utifrån detta enda exempel. Men skulle vi få fler belägg för att 80-90 % av de första slavarna var kvinnor, så är det väldig stark bevisning som pekar mot att klassamhället och patriarkatet reste sig som en man.
5) Egalitära neolitiska högkulturer gick under på grund av tryck utifrån. Exemplet ovan, Çatalhöyük, hade inga murar och man har inte hittat några vapen, sköldar eller liknande. Man kan ha varit ett lätt byte för plundras av nomadstammar norrifrån, som dessutom hade domesticerat hästen och därmed kunde jaga/strida ridande.
6) Efter Çatalhöyük, börjar befästa städer dyka upp, med ringmur och torn. Exempelvis Uruk i nuvarande Irak för 6 000 år sedan (13).
7) En del pekar på att patriarkatet uppkommit i ovan nämnda nomadstammar. Orsaken skall ha varit att nomadstammen inte har så lätt att öka sin produktion för att möta en eventuell befolkningstillväxt, och att det därför fanns behov av att kontrollera kvinnans sexualitet. Men om det skulle vara orsaken till patriarkatet, skulle då inte patriarkatet försvinna när de kom i kontakt med jordbruksfolkens överskott? Jag vill nog hålla denna punkt inom parentes tills dess vetenskapen levererar oss mer material.

Hederskulturen i Romarriket

En konsekvens av patriarkatets intåg i den mänskliga historien är också uppkomsten av sociala koder, heder och ära m m, som kommit att omgärda familjelivet. Patriarkatets grundelement är att kontrollera reproduktionen, och därför kontrollera kvinnans sexualitet. Därför behöver patriarkatet inte bara lagstiftning som befäster könsmaktsordningen, utan också sociala koder som beskriver kontrollen som något gott, ärofyllt för bägge könen och hedersamt för hela familjen.

Ibland finns det en glidning bort från patriarkatet, där heder och ära ska förklaras med religion eller kultur eller ska förklaras som något som uppstått av sig självt och är för sig självt stående. Uppkomsten av hederskulturer runt om på jorden får då mera karaktären av otur, än en logisk konsekvens av patriarkatet.

Hederskultur har funnits väl före dagens världsreligioner och före dagens kulturer. Den uppkommer där patriarkatet är stark och det finns oerhört lite av motkrafter/motmakter i civilsamhället. Allt som finns är den ekonomiska makten, den politiska makten och fadersmakten (Pater familia, som det hette i Rom).

I Rom fanns en stark hederskultur som kretsade kring Auctoritas och Dignitas – auktoritet och heder. Fadersmakten – Pater familia – fick auktoriteten, jurisdiktionen, över hushållets alla medlemmar (fru, barn, fria tjänstefolk och slavar). I romersk lag (och även i Sverige under lång tid) användes begreppet Bonus Pater familia – den goda fadersmakten. Den innebar att alla handlingar fadern hade vidtagit mot familjemedlemmarna för att främja familjens heder och ära, ordning, välstånd o s v, skulle han erhålla ansvarsfrihet för; d v s en Pater familia var så gott som åtalsimmun för sina handlingar inom familjen.

Om en kvinna i hushållet, särskilt om det gällde hans fru, agerade på ett sätt som skadade familjens heder och ära, var det mannens uppgift att utmäta straff; diciplinera eller döda. Om mannen inte gjorde det, kunde han själv bli fredlös i förhållande till andra män. Den man som inte var Pater cum dignitas, kunde själv råka väldigt illa ut.

Till skillnad från dagens hederskulturer där det är familjen (i vid mening) som hanterar heder och ära, så var det under Romarriket män som grupp som upprätthöll de sociala koderna. Men det ändrar inte grunden att vi måste söka hederskulturerna som former av patriarkal makt.

Patriarkatet under feodalism och kapitalism

 

”Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständig maktfaktor i samhället.”

 

Vänsterpartiets partiprogram

Det stämmer mycket väl att patriarkatet inte är en biprodukt av varken feodalismen eller kapitalismen. Och partiprogrammets inledande kapitel om klass och kön är synnerligen välformulerade. Patriarkatet har, precis som de ekonomiska maktstrukturerna, egna ”rörelselagar” som måste studeras och förstås.

”Det patriarkala maktmönstret genomsyrar förhållandet mellan könen på alla områden, i familjen, på arbetsmarknaden, i statsapparaten, i myndighetsutövning och i de politiska församlingarna. Kvinnoförtrycket förekommer både öppet och dolt, medvetet och omedvetet. Det återskapas ständigt i nya former.”

 

Vänsterpartiets partiprogram

Man skulle kunna expandera ämnet i riktning mot att ytterligare förklara att patriarkatet, även om det måste förstås som en egen maktordning, fyller en utomordentlig viktig funktion för både feodaladeln och kapitalägarklassen.

De patriarkala ”rörelselagarna” är förmågan hos patriarkatet att reproducera sig självt. Det har en självständig funktion. Den är inte beroende av någon konspiration för att hålla sig själv vid liv. Den reproducerar bl a sig genom patriarkal religion. I patriarkal samhällen är manliga gudar mer betydelsefulla, eller om det bara är en så är det en fadersgestalt; Gud fader, Allah o s v. Profeter, påvar, lärljungar, präster o s v är män. I samhällen där kvinnor haft en stark ställning fanns det mera inslag av gudinnor. Men i patriarkala samhällen förmedlas manlig auktoritet bl a genom religionen.

På det politiska planet har kungamakten historiskt haft en successionsordning från far till son. Det har vi i Sverige nu ändrat, men i gengäld har vi kvar adelns fideikommiss (14), där äldste sonen ärver hela kakan. Adelns makt går alltid från far till son. I och med att manlig makt ärvs har det varit tvunget att kontrollera kvinnans sexualitet. Hon ska producera söner åt en given man. Det är ärbart, allt annat beteende från kvinnan omgärdas av sociala koder och socialpsykologiska föreställningar om synd, omoral o s v.

Borgarklassen äger produktionsmedel; kapital, råvaror och fabriker. Om patriarkatet inte fanns skulle dessa resurser fördelas lika mellan könen i o m att fördelningen på borgarklassens barn är 50/50 mellan flickor och pojkar. Några generationers arvskifte och jämställdheten inom borgarklassen skulle vara klar. Men så ser det inte ut.

Wallenberg

Wallenberg

Flickorna får visserligen pengar, men den mervärdesskapande produktionen går från far till son. Marcus Wallenberg (d ä) hade två söner och en dotter. Vilka övertog den mervärdesskapande delen förmögenheten? Marcus Wallenberg (d y) hade också två söner och en dotter. Vilka har tagit över affärsverksamheten? Kamprad; de tre sönerna tar över företaget. Dottern är utköpt för 90 milj. Det är inte ett dugg synd om flickorna i överklassen, men de tar inte över produktionsmedlen. Stefan Persson, H&M: äldste sonen förbereds ta över och sitter nu i styrelsen för bolaget. Dottern får ta hand om en stiftelse som jobbar med välgörenhet. Sen slumpar det sig ibland att man inte har någon son eller åtminstone inte en son som är redo att ta över, som t ex Stenbeck. Men det är mera undantaget som bekräftar regeln.

Arbetarklassen besitter inte produktionsmedel: kapital, råvaror och fabriker. Därför kan inte den aspekten av patriarkatet vara identiskt mellan borgarklass och arbetarklass. I den mån den arbetande befolkningen i tidigare klassamhällen ägde produktionsmedel; bönder – jord, hantverksskrån – verktyg, så gick de från far till son. Det unika för det kapitalistiska systemet är att arbetaren bara har sin arbetskraft som tillgång och den kan inte föras vidare från far till son. Är man död så är också tillgången död. Sådan är det proletära patriarkatets lott.

Patriarkatet är kopplat till privategendomen som ett sätt att administrera och koncentrera makt och rikedomar mellan könen och genom generationer. Och det är därför patriarkatet överlevt slavsamhället, feodalsamhället och kapitalismen. Patriarkatet är kopplat till privategendomen – inte något särskilt ekonomisk system. Det är den materiella grunden. Patriarkatet går inte under om den härskande klassen byts mot en annan. Endast ett system som upphäver privategendomen, upphäver patriarkatet.

Man får gärna vara kritisk mot kulturella och religiösa företeelser man anser är reaktionära. Men förstår man inte de övergripande sammanhangen; att den överordnade kampen är kampen för socialism och mot patriarkatet, blir man ohjälpligt själv en reaktionär, storsvensk bromskloss på mänskligt framåtskridande, och som egentligen bara erbjuder kvinnorna ett byta en patriarkal tillvara mot ett annat, ”svenskt” patriarkat i mysbyxor. Det är gott så, men inte gott nog.

Om man bortser från att patriarkatet i borgarklassen och arbetarklassen inte fungerar identiskt; finns det några aspekter som är gemensamt för gruppen män i förhållande till gruppen kvinnor? Ja, och det är detta allt kokar ner till:

Det finns en skev arbetsfördelning mellan män och kvinnor i förhållande till arbetet i hemmet och arbetet utanför hemmet.

Det finns en skev fördelning av makt och pengar, mellan män och kvinnor, som delvis beror på att arbete i och utanför hemmet värderas ojämlikt.

Det här innebär att marxismen lämnar två omistliga bidrag till feministisk vänsterpolitik; alla förslag som jämnar ut skillnader på kvinnor och mäns deltagande i arbete i och utanför hemmet är progressiva. Och; alla förslag som jämnar ut ekonomisk och juridisk ojämlikhet är progressiva.
Dessa två aspekterna är centrala och universella, för de är rätt idag och de skulle varit rätt i Mesopotamien. De är rätt i Sverige, Pakistan och Argentina. De är rätt vart som helst och när som helst man vill bekämpa patriarkatet.

Det är heller ingen slump att liberala feminister attackerar dessa två slutsatserna särskilt hårt. Man raljerar gärna om att marxister tror att hederskulturen skulle påverkas nämnvärt om man fick en vårdcentral i Skärholmen och om kvinnors disponibla inkomst skulle vara några tusen högre. Det finns, som tidigare sagts, inga mekaniska sammanhang. Men om man strukturellt ökar tillgängligheten till hälsovård för kvinnor och om man strukturellt skulle öka kvinnors ekonomiska makt, så skulle patriarkala strukturer försvagas. Dessa två åtgärderna i exemplet räcker ju i praktiken inte långa vägar, men eftersom könsmaktsordningen är strukturell behöver också motåtgärderna vara strukturella.

Vänstern behöver diskutera grunderna för feministisk politik mer och djupare. En diskussion har inte som främsta uppgift att utse vinnare och förlorare. En diskussion ska i första hand ge alla inblandade nya kunskaper och nya insikter. Inom arbetarrörelsen har det alltid funnits ett starkt bildningsideal, med sina studiecirklar och kursgårdar. Den här texten är en produkt av den diskussion som förts de senaste två åren och som inspirerat mig att försöka fördjupa mina kunskaper i ämnet. Nu hoppas jag att jag, i min tur, kan inspirera (eller provocera) någon att gripa sig an ämnet och föra diskussionen vidare.

Patrik Olofsson
Vänsterpartiet Haninge

Den här texten har skrapat lite på ytan av ett enormt ämnesområde. Synpunkter tas gärna emot hur den kan bli bättre, eller om det finns något ni anser är direkt felaktigt. Skriv gärna en rad:
[email protected]
Litteraturtips:

https://www.marxists.org/svenska/marx/1876/20-d043.htm
Engels: Arbetets andel i apans förvandling till människa

https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung.

http://www.vansterpartiet.se/material/partiprogram
Vänsterpartiets grundinställning till klass & kön.

http://www.vansterpartiet.se/material/feministisk-plattform
Jag är lite ledsen över att den feministiska plattformen slår fast att ”Marxismen förklara dock inte patriarkatet”. Om man betraktar marxismen som en dogm som producerades mellan 1848, från Manifestet till 1894 då sista bandet av Kapitalet kom ut, så var det kanske skral produktion av analyser av patriarkatet. Men om man tillgodogör sig marxismen som analysmetod, är den fullt användbar att penetrera patriarkatet med.

https://vansterhistorikerna.wordpress.com/2010/12/21/fran-gudinnekult-till-slavsamhalle-en-kritisk-lasning-av-engels/
En uppdatering av Engels framställning av Familjens, privategendomens och statens ursprung. Kerstin Alfredsson är nog den i Sverige som kan mest om de tidiga samhällena efter den neolitiska revolutionen. Hon brukar ofta ha seminarier på socialistiskt forum och feministiskt forum som man inte bör missa. Man lär sig alltid något nytt.

http://www.orebro.etc.se/ledare/var-art-egoism-ar-standigt-narvarande
Göran Greider lanserar en intressant tanke att människan lärde sig förtryck genom att domesticerad djur. Jag tror nog att vi skulle fått förtryck, av klass och kön, ändå. Men färdighet underlättade säkert.
”De olika förtrycken hänger samman och bildar en kedja. Det är mycket troligt att förtrycket av människor faktiskt modellerades efter förtrycket av djur. När människan övergick till jordbruk och bofasthet under den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan skaffade vi oss boskap. Vi gjorde det genom att domesticera vissa vilda djur så att vi fick höns, får, grisar, kor, oxar. På sumeriska lär ordet för slavpojke vara ­detsamma som ordet för kastrerad oxe.”

http://monthlyreview.org/2014/06/01/marx-on-gender-and-the-family-a-summary/
I och för sig på engelska, men en väldig bra sammanfattning och översikt på det Marx & Engels skrivit om familjen och feminism.

Noter
1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande
2. https://sv.wikipedia.org/wiki/Patriarkat_(sociologi)
3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Matrilinj%C3%A4r_h%C3%A4rstamning
4. https://sv.wikipedia.org/wiki/Australopithecus_afarensis
5. http://anthro.palomar.edu/behavior/behave_2.htm
6. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdarwinism
7. https://sv.wikipedia.org/wiki/Neolitikum#Den_neolitiska_revolutionen
8. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordon_Childe
9. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%B6rdiga_halvm%C3%A5nen
10. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Çatalhöyük
11. http://www.bbc.co.uk/programmes/articles/1dRznJkKZ6DnG0fXMD2hxNP/catalhoyuk-an-example-of-true-gender-equality
12. https://en.m.wikipedia.org/wiki/James_Mellaart
13. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Uruk
14. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fideikommiss

Kvinno- och tjejjoursrörelsen är en ovärderlig kraft

I Haninge finns det en kvinnojour som driver ett skyddat boende för kvinnor och deras barn. och vi var några politiker som fick den äran att ses i ett dialogmingel med jouren. De berättade om sin verksamhet, deras förutsättningar och behov för att kunna driva en verksamhet som fungerar. Kvinnojourer är ofta beroende av projektpengar och bidrag från kommunen för att kunna finansiera sin verksamhet, någonting som gör det svårt att ha ett långsiktigt arbete. Det krävs mycket oavlönat arbete för att kunna möta de våldsutsatta kvinnorna. De som arbetar på jouren i Haninge menar att de ofta får säga nej till kvinnor för att de har fullt och att trycket ökar hela tiden. Det är svårt att alltid hinna med opinionsbildning och medlemsvärvning som är viktiga bitar för att verksamheten ska bli sedd och få in mer intäkter.

Vänsterpartiet anser att staten ska ta det övergripande ansvaret för arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi vill därför införa ett permanent statligt stöd till kvinnojourernas verksamhet. I den budgetöverenskommelse som vi gjorde med regeringen hösten 2014 ingick ett sådant stöd på 100 miljoner kronor per år(och som återstår i den senaste budgetuppgörelsen som skedde våren 2015). Kraven på att kommunerna ska ha handlingsplaner mot våldet måste skärpas. Varje dödsfall orsakat av en närstående ska utredas grundligt. Bättre skydd och livsvillkor för misshandlade kvinnor och kvinnor med skyddad identitet. Lokalt i Haninge vill vi också arbeta med denna fråga och gör det på flera olika sätt. I vår budget avsätter vi pengar för att kvinnojouren ska kunna ha ett långsiktigt arbete, vi vill arbeta med genuspedagogik på förskola och skola och införa feministiskt självförsvar i skolan och se fler kuratorer på skolorna. Vi tror att det är viktigt att arbeta förebyggande, att bryta könsroller och den ojämlika maktbalans som finns mellan könen för att minska mäns våld mot kvinnor.  Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste därför ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen där män är överordnade och kvinnor underordnade.

Vi är glada att regeringen nu, tack vare Vänsterpartiet kommer ge kvinnojourerna ett ökat ekonomiskt stöd och hoppas att jourerna kan skapa ett långsiktigt arbete och att fler människor förstår hur viktigt deras arbete är för vårt samhälle och för den utsatta kvinnan och hennes barn.

  

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv