Vad är Samarbetskoalitionens planer för ungdomar i Jordbro?
Efter att kultur- och fritidsnämnden beställde en konsekvensanalys av vad det skulle innebära att lägga ned ungkulturhuset Porten så undrar vi i Vänsterpartiet vad Samarbetskoalitionen egentligen har för planer för ungdomar i Jordbro och i hela Haninge. Vi frågade på kommunfullmäktigemötet i februari kultur- och fritidsnämndens ordförande Mehmet Cocksürer (MP) hur Ungdomsrådet inkluderats och på vilket sätt en nedläggning av Porten skulle gynna tryggheten i Jordbro. Tyvärr fick vi bara svaret att han inväntar konsekvensanalysen.
Efter konsekvensanalysen inkommit så ställde vi frågan igen på kommunfullmäktigemötet i april. Men då hade den återremitterats så vi fick inte heller något svar då
Om Porten
Porten (tidigare Lakeside) startades efter beslut i kommunfullmäktige. Verksamheten skulle rikta sig till ungdomar 16-25 med syftet att skapa en demokratisk kreativ plattform för att stärka ungas självkänsla, initiativ, ledarskap och inflytande utifrån ungas idéer, uttryck och behov. Verksamheten vänder sig till ungdomar mellan 16-25 år från hela Haninge. Läs mer på Portens hemsida och på facebook-sida.
Samtal med personalen
Vi i Vänsterpartiet har haft möte med personalen på Porten och vi var med på dialogmötet som var i april.
När vi pratade med personalen på Porten så berättade de att när de fick höra om den eventuella nedläggningen så blev de bestörta. Det kom som från klar himmel. En från personalen uttryckte det så här:
Man försöker köra på. Vi har ju satt igång en massa projekt. Men det är svårt att driva när man ligger under nedläggningshot. Det är jobbigt.
Bild från Portens facebook-sida
Porten låg tidigare nere vid Rudan och hette då Lakeside. Processen att flytta Lakeside/Porten till Jordbro var dåligt skött och vi i Vänsterpartiet var kritiska då till hur det sköttes. Personalen berättade att flytten från Rudan innebar en del utmaningar. Verksamheten tappade en hel del besökare och lokalerna vid Rudan var bättre anpassade för ändamålet. I Jordbro så är utrymmena mindre och från början så var besökarna tvungna att gå in genom fritidsgården som ligger bredvid. Det var svårt för folk att skilja på vad som var fritidsgården och vad som var ungkulturhuset Porten. Det var något som försvårade för verksamheten i början. Som personalen uttryckte det
Vissa politiker har sagt ”varför ska det finnas en fritidsgård för vuxna”. Det jobbar vi för att förhindra för det stämmer inte. Tidigare hade vi samma lokaler som fritidsgården. Men vi har inga fritidsgårdsgrejer. Vi jobbar med konst och kultur. Det ska också få finnas plats för det. Det är inte alla ungdomar som är idrottsintresserade. När man jämför med idrotten så finns det mycket mer resurser där. På Porten kan man få hjälp att utveckla sin konst. Man kan t.ex. producera sin musik
Det var också mindre lokaler i Jordbro än vad det var i lokalerna vid Rudan. Men det fanns också vissa fördelar med att ha verksamheten i Jordbro. Det blev fler spontanbesök i Jordbro eftersom det låg mer centralt och tillgängligt.
Bild från Portens facebook-sida
Samtal med ungdomar
På dialogmötet med ungdomar på Porten så var ungdomarna kritiska till att lägga ned Porten
Det är viktigt att det finns platser för ungdomar 16-25. För om det inte skulle finnas skulle folk inte umgås lika mycket. Folk träffas och umgås, lär känna nya folk. Det är bättre än att bara sitta hemma eller gå ut själv
En av frågorna som diskuteras var ”Vad är det för konsekvenser du ser skulle hända om Porten las ned och ingen mötesplats för unga finns i Haninge?”. En av ungdomarna svarar:
Jag tror det blir mycket problem. X-cons stängde ner. I Västerhaninge håller de på att stänga ner. Det blir fler folk på de andra ungdomsgårdarna. När alla har stängt ner kommer folk vara ute och busa. Bränner bilar, skottlossning. Om fritidsgårdar lägger ner så blir det totalt kaos. Det blir problem då i Jordbro och Brandbergen
Bild från Portens facebook-sida
Vad säger konsekvensanalysen?
Förvaltningen genomförde en konsekvensanalys avseende stängning av Porten. I sammanfattningen går det att läsa förvaltningens tydliga uppfattning:
Förvaltningen menar att det är en mycket kortsiktig ekonomisk besparing på 3,7 mnkr för Haninge kommun om man skulle stänga Portens verksamhet. Ett sådant beslut skulle gå emot intentionerna i det kulturpolitiska programmet och medföra stora negativa konsekvenser för kulturintresserade unga i Haninge.
En stängning av verksamheten skulle också innebära att kommunen förlorar en unik arena för att stärka ungas intresse för demokratiska processer vilket är ett mycket viktigt arbete, inte minst i ett område som Jordbro med lågt valdeltagande och låg delaktighet i den offentliga debatten.
En ytterligare konsekvens är minskade möjligheter att arbeta med sociala och arbetsmarknadsinsatser för 16-25 åringar. Porten är en viktig verksamhet för unga att utforska och utveckla intressen inom konst, kultur och IT som kan ge dem möjligheter till vidareutbildning och arbete. Porten har visat sig vara bra på att fånga upp många ungdomar som har det svårare än andra unga att hitta en fritidsaktivitet ex. hemmasittare, unga med lättare diagnoser och även unga som vill bort från missbruk och kriminalitet.
En stängning av en verksamhet kan inte ses som en isolerad händelse som inte får andra ekonomiska konsekvenser. Den uppgift som Porten fyller i det kulturpolitiska programmet måste axlas av någon annan, antingen inom kommunen med utökad ram eller i alternativ driftsform. Alternativa driftsformer medför också kostnader för kommunen i form av till exempel föreningsbidrag. Samhällets kostnader för ökad oro i Jordbro och färre ungdomar som kommer till egen försörjning är lika svåra att mäta exakt som kostnaderna för trygghet, trivsel och ungdomar som på ett positivt sätt kan styra sin egen framtid.
Vi i Vänsterpartiet tycker vi ska uppmuntra ungdomars kreativitet och stärka deras självkänsla och inflytande, inte göra det svårare för unga att vara kreativa, engagera sig och göra sin röst hörd. Ungdomsarbetslöshet är också ett stort problem, speciellt i socioekonomiskt utsatta områden. Vi behöver skapa så goda förutsättningar vi kan för att möjliggöra för unga så att de kan studera vidare eller skaffa sig en egen försörjning och ha möjlighet till en bostad när de vill ta det steget.
Porten är en fantastisk mötesplats för Haninges ungdomar och kan bidra till att stärka ungas inflytande och självkänsla. På Porten kan ungdomar utveckla sin kreativitet och skapande och lära sig jobba tillsammans med andra. Det finns en stor potential att göra Porten till något ännu bättre och nå ut till ännu fler. Om Porten skulle stängas ned, vad skulle hända med ungdomarna som går på Porten?
Självklart så ska vi öka möjligheterna för kreativitet, skapande och inflytande för unga, inte ta bort dem.
Jonas Sjöstedts tal på Vänsterpartiets hundraårsdag
Feministiskt självförsvar, maskulinitetsnormer och hbtq
Hela 31 procent av kvinnorna känner sig otrygga i området där de bor. Även i hemmet är de mer otrygga och ökar risk för att utsättas för våld. När män blir utsatta för våld är det huvudsakligen okända personer. För kvinnor är det ofta närstående eller bekanta. Kvinnor rätt till sina egna kroppar respekteras inte. Feministiskt självförsvar kan bidra till att minska tjejers och kvinnors otrygghet. Kurser i feministiskt självförsvar har införts bland annat i Göteborg.
Det grundläggande problemet är dock patriarkatet. Det är ett system som innebär mäns kontroll över kvinnors liv. Patriarkatet överordnar män och underordnar kvinnor både på ett samhälleligt plan och ett privat plan. Därför är det viktigt att komma till bukt med det grundläggande problemet. Patriarkatet upprättshålls genom bland annat normer och könsroller. Därför är det viktigt att jobba med maskulinitetsnormer samtidigt som tjejers självkänsla stärks. Jobbet med att förändra maskulinitetsnormer kommer också vara till gagn för hbtq-personer, en grupp som utsätts för diskriminering och är överrepresenterade i psykisk ohälsa. Det finns bland annat ett material som heter machofabriken som är framtaget av Unizon, ROKS och Män för jämställdhet. Det går att läsa följande
Machofabriken är ett metodmaterial för dig som arbetar med unga mellan 13-25 år. Det är ett verktyg i ditt arbete för ökad jämställdhet och för förebyggande arbete mot våld, med fokus på hur sociala normer för maskulinitet kan ifrågasättas och förändras.
Arbetet med Machofabriken ger deltagarna möjlighet att reflektera över hur föreställningar kring kön och sexualitet påverkar deras liv och relationer. De interaktiva övningarna skapar utrymme att pröva nya sätt att förhålla sig och agera, både i relation till andra, sig själv och till samhället i stort. Målet är att unga som arbetat med Machofabriken ska uppleva att de – trots påverkan utifrån – själva kan ta makten över sina liv och att de också kan och vill skapa utrymme för andra att ta makten över sina.
Att arbeta med ungas syn på sociala normer är av stor vikt för att öka jämställdheten.
Därför lade vi i Vänsterpartiet en motion om att kommunen ska erbjuda feministiskt självförsvar, workshops i maskulinitetsnormer och i hbtq-frågor.
Motion om feministiskt självförsvar, maskulinitetsnormer och hbtq
Våldet mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Kvinnor och tjejer utsätts återkommande för olika former av orättvisor och trakasserier. Allt från mindre uppmärksamhet i klassrummet eller lägre lön än sina manliga kollegor till dåligt självförtroende, självsvält och självmordstankar.
Många tjejer är rädda, och deras liv begränsas ständigt. De tvingas ta omvägar, undvika parker och vågar inte vara ensamma utomhus på natten. Många väljer att stanna hemma på kvällen om de inte vet att de hela tiden kan ha sällskap med någon kompis. Tjejer ska inte behöva känna sig rädda eller svaga. Ett sätt att påverka detta är att lära sig feministiskt självförsvar.
Feministiskt självförsvar handlar om att skaffa sig kunskap om det sexualiserade våldet, om samarbete mellan flickor eller kvinnor samt att skaffa sig handlingsberedskap att försvara sig mentalt, verbalt och fysiskt i en värld där flickor och kvinnor är underordnade och utsatta. Även om det aldrig är en tjejs eget fel om hon blir utsatt för trakasserier eller övergrepp, oavsett hur hon beter sig, kan det kännas tryggt att lära sig hantera obehagliga situationer.
Feministiskt självförsvar går ut på att lära sig att sätta värde på sig själv. Framför allt genom att jobba med övningar som kan öka självförtroendet, ett steg mot att slippa vara rädd. Att lära sig att sträcka på sig och uttrycka självrespekt genom sin röst och sitt kroppsspråk kan räcka för att undvika att utsättas för kränkningar. Det handlar helt enkelt om kvinnors och tjejers värdighet och ett sätt att slippa vardagsrädslan.
Tanken med självförsvar är inte att uppmuntra till våld som lösning på problem. Det är en reaktion på våldet som riktas mot tjejer och kvinnor. Det är främst genom stärkt självkänsla och självrespekt och att hjälpa tjejer och kvinnor att våga säga nej som våld kan undvikas. Men det kan också kännas tryggt med vissa självförsvarsövningar om en utsätts för våld.
Men våldet mot kvinnor är grundat i patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter, och därför är det minst lika viktigt i att förändra de kulturella normer som möjliggör patriarkatet. Att jobba med maskulinitetsnormer och samtal kring jämställdhet är viktigt för att människor inte ska värdera kvinnor lägre än män. Därför är det minst lika viktigt att jobba med pojkar och de destruktiva maskulinitetsnormer som påverkar alla barn från tidig ålder på olika sätt.
Göteborg jobbar med feministiskt självförsvar. När tjejerna gick på feministiskt självförsvar gick killarna på “Machofabriken” för att prata om jämställdhet och normkritik. Machofabriken är en verksamhet som ägs och drivs gemensamt av Unizon, ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Män för jämställdhet.
Även hbtq-personer utsätts för kränkningar och övergrepp. Det är viktigt att heteronormen utmanas och att alla ska känna sig trygga i att vara sig själva och älska den de vill. Men tyvärr är fortfarande situationen svår för hbtq-personer. Unga hbtq-personer är mer utsatta för diskriminering, hot och våld än andra unga och mår därför sämre. Var femte ung homo- och bisexuell person anger att de har utsatts för fysiskt våld av en närstående. Det är alltså viktigt att jobba med hbtq-frågorna på olika sätt och på olika plan.
Vi föreslår därför Kommunfullmäktige besluta:
att feministiskt självförsvar blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för tjejer (de elever som definiera sig så) från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun
att feministiskt självförsvar blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för tjejer (de elever som definierar sig så) som går på gymnasiet i Haninge kommun.
att workshops i maskulinitetsnormer blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för killar (de elever som definierar sig så) från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun
att workshops i maskulinitetsnormer blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för killar (de elever som definierar sig så) som går på gymnasiet i Haninge kommun.
att workshops i hbtq-frågor blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för alla elever från årskurs 6 och uppåt i samtliga grundskolor i Haninge kommun
att workshops i hbtq-frågor blir en återkommande och schemalagd del i undervisningen för alla elever som går på gymnasiet i Haninge kommun
Tove Ovsiannikov Samuel Skånberg
Vänsterpartiet
Oberoende vänsterkandidat på 1960-talet – intervju med Solveig Svedgård
Denna intervju ingår i vår serie om Vänsterpartiets 100-årsjubileum. Läs fler artiklar om vår historia här.
Solveig Svedgård, inför valet 1966.
Solveig Svedgård var kommunalpolitiskt aktiv på den tiden Handen och Jordbro hette Österhaninge kommun. Hon ställde upp för vänstern i den sista mandatperioden som Österhaninge var självständig kommun 1966, dock utan att vara medlem i partiet, vilket inte tillhör vanligheten. Vänsterpartiet har inte haft som absolut krav att man måste vara medlem i partiet för att kandidera på dess listor, utan alla goda krafter kan mycket väl komma i fråga. Det gäller än idag i Vänsterpartiets stadgar:
Även icke partimedlemmar kan sättas upp som kandidater för Vänsterpartiet.
Partiet verkar för att partiets samlade politiska alternativ skall stå i centrum i valrörelserna och för att partiets demokratiskt fastställda kandidatordning skall vinna väljarnas stöd.
Kommunalvalet 1966 blev en rejäl framgång för vänstern, både i Väster- och Österhaninge. I Österhaninge gick vänstern med 8% av rösterna från ett till tre mandat; Tor Forslund, Solveig Svedgård och Börje Österberg.
Solveig Svedgård, utanför Kulturhuset 2017.
Solveigs väg till Haninge gick först från Halmstad till Södermalm, tillsammans med hennes man.
– Vi fick ett andrahandskontrakt på Malmgårdsvägen inne på Södermalm. Men det höll väl något år innan vi kände att vi måste ha ett eget kontrakt och en modernare lägenhet. Och på den tiden var Haninge än av de kommuner där man byggde mycket. Vi var ute och tittade på lägenheter och vårt första egna kontrakt var på Vikingavägen 65 i Handen. Det var bland de första bestånden här ute. Runt om oss var det mest sommarstugor. Vi kunde till och med gå ut och plocka blåbär där Handens centrum nu ligger.
De första butikerna, i det som nu är Haninge centrum, öppnade 1964. Lite söder om Handen började ytterligare bebyggelse dyka upp; Jordbro, som hade börjat byggas 1963. 1965 hade ca 1500 personer flyttat in i de nybyggda lägenheterna.
– Vi hade en 3:a men önskade en 4:a, så vi flyttade till Jordbro. Och det var väl där mitt politiska engagemang tog fart. För när vi flyttade ut till Jordbro, så fanns bara husen, en kiosk med lite matvaror och en kyrkolokal. Punkt. Ville man ha köttfärs fick man beställa det i förväg i kiosken. Det fanns inte tillstymmelse till service. Det var en plats Gud hade glömt. För oss gjorde det inte så mycket, då vi ännu inte skaffat barn, men jag blev så galet arg att man hanterade människor på det sättet. Så där vidtog då ett samtal, till att börja med Socialdemokraterna.
Handen centrum
Så man hade dragit igång bostadsbyggandet, men man hade inte tänkt på service i och kring ett bostadsområde?
– Nej, det var fruktansvärt. Och det var ju många barnfamiljer, kvinnor som var ute och gick med barnvagnarna mellan husen – inga parker, lekplatser och sådant. Det var fina bostäder, men det var det enda.
Vad jobbade du med då?
– I botten är jag journalist. Jag jobbade på DN, och det gjorde min man också. Men det var under tiden i Jordbro som jag bestämde mig för att sadla om. Det fick räcka med en journalist i familjen. Jag började plugga och utbilda mig inom barn- och ungdomssektorn. Vi flyttade också inom Jordbro. De anlade också radhus man kunde hyra, väldigt fina, så dit flyttade vi efter ett tag.
Hur var stämningen i en ny förort som Jordbro?
– Det var rätt stora spänningar. Det fanns en romsk befolkning i Jordbro, som inte vart särskilt väl behandlad. Det gick fantastiska skrönor om att de använde torkskåpen i tvättstugorna som bastu och så vidare.
Lite av ”bryta upp parketten och odla potatis”-skrönan?
– Ja, jag minns också en gång då de tappat bort nycklarna till tvättstugan, så de gick till oss och vi låste upp åt dem. Men det skulle vi aldrig gjort. Det vart ett fruktansvärt liv. Det var faktiskt riktigt otäckt, folk slogs till och med. Det vart också lite skriverier om motsättningarna i Jordbro.
Människor vi inte känner har vi väldigt lätt att göra oss en massa uppfattningar om. Ofta väldigt galna uppfattningar om. Det är ju rätt genomgående genom historien.
– Ja, det är nog första gången jag stötte på det här med rasism. Det hade jag inte mött tidigare. Det var ytterligare ett skäl till att mitt politiska intresse ökade. Vi började också närma oss valet 1966 och jag vart kontaktad av Socialdemokraterna. De undrade om jag inte borde ansluta mig till dem. Jag bjöds på dyra middagar och så.
Så det var lite klass på medlemsvärvningen från Socialdemokraterna?
– Ja, det var ju det. Men sedan vart jag också kontaktad av Vänstern, då främst Tor Forslund som var en fantastisk människa och som jag tyckte mycket om. Men jag gick varken med i Socialdemokraterna eller Vänstern. Men jag kandiderade för Vänstern. Socialdemokraterna krävde av mig att jag skulle vara medlem i partiet för att få kandidera på deras lista, men det ville jag inte. Vänstern ställde inte det kravet på mig, så därför kunde jag kandidera på Vänsterns lista och jag kom in i kommunfullmäktige. Vänstern gjorde överlag ett väldigt bra val. Det var ett var lite av ett vänsterval och vi var tre som kom in i kommunfullmäktige.
Hur var det att sitta i kommunfullmäktige?
– Jag minns det som en väldigt intressant tid. Jag minns också att det var en mycket respektfull ton mellan partierna. Jag kommer ihåg att jag motionerade om stöd till Vietnamrörelsen, vilket givetvis de andra yrkade avslag på om än ytterst hövligt. Jag tycker tonen mellan partierna var väldigt bra och jag blev alltid väldigt vänligt bemött, även om man var oense i sak.
– Annars var ju de stora frågorna utbyggnaden av kommunen och frågor som hörde ihop med det. Det fanns ju inget ordentligt centrum i Handen, till exempel. Det var ett väldigt knapert utbud på affärer i kommunen.
När började man inse att även Jordbro behövde ett centrum, skolor, fritidsgårdar med mera?
– Det var rätt tidigt, för det blev ju sånt tryck i de här frågorna. Frågorna kom upp på många sätt och även i pressen, så det gick ju inte att negligera. Sen var ju givetvis skolfrågorna väldigt heta, som det blir i en expansiv inflyttningskommun, vart skolorna skulle ligga och så vidabre. Sen fanns ju kommunsammanslagningen i bakgrunden hela tiden.
Österhaninge och Västerhaninge landskommuner gick ju ihop till Haninge kommun 1971, och du var kommunpolitiskt aktiv även då, eller hur?
– Jag satt ju två perioder i kommunfullmäktige. Och för mig blev ju Brandbergen en stor fråga. Jag satt med i något som hette servicehusutredningen, som hade med Brandbergen centrum att göra. Det är ju lite tråkigt att titta på hur det är idag, om man jämför med vilka drömmar man hade, politiskt, om Brandbergen från början. Det var ju tänkt att det skulle bli något alldeles enastående servicecentrum. I centrum skulle det finnas en reception, där de boende skulle kunna få hjälp med alla möjliga saker; kemtvätt, handla mat – allt möjligt. Jag tror idén om ett servicecentrum kom först från Danmark, där det hade genomförts.
– Bebyggelsen blev ju som planerat; höghusbebyggelse centralt och randbebyggelser med villor och radhus. Så strukturen är ju kvar, men av planerna på service för brandbergsborna blev det inget. Det var en väldigt spännande utredning, servicehusutredningen, och den som satt ordförande för den var moderat, Sjöberg, och vi höll på i över ett år med den utredningen. Men alldeles innan utredningen var klar hoppade ordförande av. Jag tror att han förstod att det skulle aldrig bli något med planerna med Brandbergens centrum. Han var en väldigt genuin och hederlig människa och ville inte vara med om att utredningen inte skulle leda någon vart.
Vad var det som satte käppar i hjulet för att förverkliga utredningens intentioner?
– Ekonomin. Så här efteråt kan jag se det.
Tanken om ett servicecentrum låter som ett försök att hjälpa stressade människor att få livspusslet att gå ihop med hushållsnära tjänster i stor, kollektiv, skala? Istället för att var och en köper sin egen service, så finns den tillgänglig för alla?
– Ja, och om man tittar på det idag så kan man ju se hur progressiv idén var. Om man skulle lyckats genomföra detta skulle det betyda oerhört mycket för brandbergsborna och bli lite av ett mönstersamhälle. Jag tänkte på det nu när man tagit fram detaljplanen för Brandbergens centrum; varför kan man inte plocka fram den här utredningen?
– Jag tror också att det var så att man lärt sig av Jordbro och att viljan var att Brandbergen skulle bli något helt annat. Så vi tog ju verkligen i, säger Solveig och skrattar. Jag bor ju fortfarande kvar i Brandbergen och vi flyttade dit emedan vi höll på med utredningen. Vi tänkte att det här måste man ju få vara med om, här måste man ju bo. Det här kommer ju bli utopia!
Det kanske är för mycket sagt att säga att Brandbergen vart ett utopia?
– Ja, inte på det sättet det var tänkt. Men nu är det ju ett samhälle som satt sig och, efter lite initiala problem, blivit riktigt hyggligt. Men centrumet är ju bedrövligt. Det är nästan så man undviker det om man kan. Men det ska man väl ta tag i nu.
Stod du kvar som partilös under hela den här perioden?
– Nej, så småningom gick jag ju med i partiet. Man måste ju vara med i ett parti, tänkte jag. Men det blev inte så långvarigt; ett par år. Det var lite svårt att känna sig hemma.
Vad gjorde du efter att servicehusutredningen rann ut i sanden?
– Efter det satt jag i skolstyrelsen, vilket var en annorlunda upplevelse. För i skolstyrelsen hamnade lärare av allehanda slag från de olika partierna, och det vet jag inte om det var riktigt bra. Jag tror det är bra om det finns ett lekmannainflytande i nämnderna. Så det var möten som höll på i fem timmar och det var ett tragglande om läroplaner hit och rena yrkesfrågor som man var tvungen att vara lärare för att förstå.
Så det blev nästan lite som ett branschråd, eller liknande?
– Ja, exakt. Så det vart väldigt tröttsamt. Och inför varje möte ringde Lärarförbundet och berättade hur man skulle rösta på mötet. Höll man inte med föreslog de helt frankt att man inte skulle delta på mötet alls.
Oj, det kan man kalla stenhård lobbying!
– Ja, herre Gud! Det här tog knäcken på mig. Skolstyrelsen tog knäcken på mig, kan man säga. Men jag måste ändå säga att det var spännande att arbeta kommunpolitiskt, för det var en spännande tidsperiod; man fick vara med om en kommuns uppbyggnad. Man fick träffa och jobba ihop med många kunniga och bra personer.
– Förutom den nedröstade motionen om ekonomisk bistånd till Vietnamrörelsen, var jag ganska flitig med motioner och interpellationer, ganska ofta i ungdomsfrågor. Jag minns ett förslag att vi, Gud förbjude, skulle inrätta ett klotterplank i Haninge. Det vart stor uppståndelse. Det kom ut journalister och radio, som ville skriva om detta revolutionerande förslaget. Jag tror inte att man idag förstår hur stort genomslag man kunde få för politiska initiativ. Det var ju också ett stort intresse för just Haninge, ett fokus, eftersom det var en så expansiv kommun.
– Vi hade ju också en av de sista kommunpamparna, Rune Wärmark (som gick bort 2001). Men det var en fantastisk människa, oerhört duktig och färgstark. En stork karl, mycket humor och det märktes direkt när han kom in i ett rum. Inget beslut, stort som smått, kunde fattas innan det gått via honom först. På gott och ont, förstås. Men han fick mycket gjort också.
Om man tittar utanför kommunpolitiken – du nämnde Vietnamrörelsen tidigare; vart den stor i Haninge?
– Ja, absolut! Vi var många som var engagerad, skramlade med bössor och så. Men det fanns ju också lite spänningar inom FNL-rörelsen, lite olika fraktioner. Det var också spänt mellan Vänstern och Socialdemokraterna i den här frågan. Partipiskan ven väldigt hårt här ute och Socialdemokrater eller SSU:are fick inte synas tillsammans med oss när vi samlade in pengar. Den här spänningen höll i sig i många år.
Vad fick du för uppfattning om partiet som parti under den här perioden?
– Jag kan ju inte riktigt uttala mig om perioden innan jag gick med. Men partiet var ett väldigt aktivt parti. Man syntes mycket ute på gator och torg, torgmöten, insamling av pengar till olika ändamål och liknande. Och inför viktigare ställningstaganden i kommunfullmäktige var det större sammandragningar, minns jag.
Vad gjorde du sen i livet?
– Jag arbetade ett tag som fältassistent, sedan blev jag fritidschef på Södermalm. Sen gjorde man om inne i Stockholm, så Gatu- och fastighetskontoret fick mycket fritidsfrågor; parker, idrottsanläggningar och så vidare. Och då blev jag regionchef för ytterstaden. Det blev en utmaning, för då skulle jag också syssla med hårda frågor, det vill säga myndighetsutövning. Men det visade sig vara ett kolossalt roligt arbete, så där jobbade jag fram till pension.
Du funderade inte på att flytta närmare Stockholm?
– Det som gör att vi bor kvar här i Haninge är närheten till naturen. Många gånger tänker jag; tack gode Gud för Tyresta nationalpark. Det är en oerhörd tillgång. Kulturhuset i Handen är ju också en oerhörd tillgång för den som vill ha en aktiv fritid. Jag är ju filmintresserad också och i Brandbergen har vi biografen Cosmopolite och det är jag tacksam för. Den betyder mycket för Brandbergen, det märker man. Dels visar de kvalitetsfilmer och sedan har de överföringar från operaföreställningar runt om i världen, vilket är fantastiskt.
Tack för ett trevligt samtal.
Solveigs presentation inför valet 1966
Vänsterpartiet 100 år 13 maj
Syntolkning: Tecknad bild med röda, rosa, gula toner. På en scen står boken Ett kollektiv av röster uppställd. På omslaget syns kvinnor som ropar något och håller upp en banderoll.
Program:
➤ 12.00 Invigning
☞ Jenny Wrangborg, poet
☞ Vänsterpartiets blåsorkester
☞ Ida Gabrielsson, ordförande Vänsterpartiets kvinnonätverk
➤ 13.00 Samtal: Hur har vänstern påverkat samhället och vilka är de framtida utmaningarna?
☞ Anna Herdy, chefredaktör Flamman
☞ Jenny Lindahl, chef Arena Opinion
☞ Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot (V) …
☞ Jörn Svensson, tidigare riksdagsledamot (V)
➤ Paus för fika i mitten
➤ 15.00 Avslutningstal
☞ Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet
Anordnas i samarbete mellan Vänsterpartiet, Vänsterpartiet Storstockholm och ABF. Föranmälan krävs ej.
➤ 13 maj
➤ ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41
➤ 12.00-15.30
➤ Vänsterpartiet bjuder på fika
Antalet platser är begränsat så se till att anmäla dig redan idag! Festen är gratis men det är obligatorisk anmälan, så klicka här: https://simplesignup.se/event/93954-releasefest-foer-boken-ett-kollektiv-av-roester-100-aar-av-systerskap. Releasefesten börjar kl 18:30.
☞ Dansa till vänster-DJs: Rossana Dinamarca, Clara Lindblom, Anna Herdy, Ulla Hoffmann, Karin Rågsjö och Nooshi Dadgostar
☞ Köp ditt ex av boken, swish och kontanter gäller!
☞ 18.30, Bar Brooklyn, Hornstulls strand 4 (T: Hornstull)
☞ Mat och dryck finns att köpa på plats
☞ 18-årsgräns
Arrangeras av Vänsterpartiet och Vänsterpartiet Storstockholm i samarbete med Leopard Förlag. Fritt inträde. Enligt uppgift ska lokalen vara tillgänglig för rörelsehindrade. Facebookevenemang för festen.
