---

---

---

Röda Clara & 8:e mars

– från Pariskommunen till internationella kvinnodagen

Clara Zetkin (1857-1933) är kanske inte den mest kända marxistiska och feministiska tänkaren från arbetarrörelsen pionjärtid. Oftast är det namn som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som hamnar i strålkastarljuset. Inte minst Rosa Luxemburg har på nytt hamnat i fokus tack vare Nina Björks Drömmen om det röda.

Men även om marxistisk och feministisk teori blommar ut i Luxemburgs och Kollontajs gärning, så är det ändå Zetkin som är pionjären vars axlar de – och vi – står på. Det är också tack vare Clara Zetkin vi varje år firar internationella kvinnodagen 8:e mars.

Clara Zetkin föddes Eissner den 5 juli 1857 i byn Wiederau, nära Chemnitz i den tyska provinsen Sachsen. Som sjuttonåring kom hon in på Leipzig lärarhögskola för kvinnor, en privat skola för den bättre bemedlade medelklassen, där hon studerade under fyra år. Vid denna institution skulle Clara Zetkin komma under Auguste Schmidts vingar, som var hennes lärare i litteratur och estetik. Auguste Schmidt hade 1866 varit med att grunda Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), Tysklands Allmänna Kvinnoförbund. ADF skulle kunna jämföras med svenska Fredrika Bremer Förbundet. De feministiska frågorna som låg i fokus var kvinnors rätt till utbildning, inte minst rätten till högre utbildning.

Men det var också frågor som saknades. Särskilt arbetarkvinnornas perspektiv. ADF försökte inledningsvis att närma sig arbetarkvinnorna, men Pariskommunen 1871 kom att bli en vattendelare för den feministiska rörelsen. De franska feministerna, som Union des Femmes, var kategoriskt revolutionära och deltog helhjärtat i revolutionen, inte minst på barrikaderna. Union des Femmes grundprinciper krävde bland annat:

Ett slut på all konkurrens mellan manliga och kvinnliga arbetstagare – deras intressen är identiska och deras solidaritet är avgörande för den slutliga världsomspännande strejken; arbete mot kapital.

Man avsåg också att som organisation eller enskilda gå med i Första internationalen.

Detta fick ADF att rygga tillbaka och ta avstånd från de franska feministerna. Man ville inte att kvinnorörelsen skulle ”hemsökas av den röda vålnaden” och man föraktade de franska feministerna som man tyckte klädde sig som män, jobbade som män och hade lagt sig till med manliga vanor, vad nu de menade med det. De hade ju också, gud bevars, tagit till vapen. Även om ingen vet exakt, så beräknar samtida källor att det var som mest 10 000 kvinnor som ingick i Pariskommunens försvarsstyrkor.

Efter Pariskommunen var det tydligt att feminismen inte kunde vara EN rörelse. De liberala kvinnorna vände de revolutionära kvinnorna ryggen. Det fanns de som ville ha feminism utan socialism, och det var de som ville ha feminism och fett med socialism, vilket är en skiljelinje som går igen än idag.

1878 blev Clara bekant med en grupp ryska studenter i Leipzig, som också var aktiva i tyska socialdemokratiska partiet (SPD) de organisationer som omgav partiet. Vid den här tiden i Tyskland var det förbjudet för kvinnor att vara medlemmar i politiska partier, vilket gjorde att partiet var tvungen, för att organisera kvinnor, att ha sidoorganisationer och studieförbund där de socialistiska kvinnorna kunde mötas. Först 1908 vart det fullt lagligt för tyska kvinnor att gå med i politiska partier. Fram till 1908 kunde dock de olika regionala förbundsstaterna ha mer eller mindre tillåtande regler för kvinnors politiska engagemang.

Clara blir socialist

En av dessa, i den ryska gruppen studenter, var Ossip Zetkin från Odessa, som, även om de aldrig gifte sig, skulle komma att bli hennes livskamrat. Tillsamman med Ossip började Clara besöka Leipzigs förening för arbetarutbildning, där hon blev mer och mer övertygad socialist efter att lyssna till föreläsningar av August Bebel och Wilhelm Liebknecht.

Men att bli socialist var ingen enkel resa och det ledde till slitningar privat, då hennes familj var mindre nöjd med hennes livsval och det innebar också att Clara och hennes feministiska mentor, Auguste Schmidt, gick skilda vägar.

I slutet av 1878 genomdrev Otto von Bismarck den så kallade socialistlagen (eller snara anti-socialistlagen) som förbjöd socialistisk agitation, socialistiska möten och socialistisk litteratur, vilket bl a innebar att 45 vänstertidningar var tvungna att dra in sin utgivning. Det var ett hårt slag för den tyska arbetarrörelsen. Men det kom också att bli ett hårt slag på det personliga planet för Clara. För i skuggan av socialistlagen började också jakten på icke-tyska socialister, som fick uppehållstillstånden indragna och hotades med utvisning. Och den tyska polisen hade fått upp ögonen för Ossip.

I exil

Ossip Zetkin greps följaktligen 1880 av polisen när de gjorde ett tillslag mot ett möte och han utvisades omgående till Frankrike, där han slår sig ner i Paris. Clara blir heller inte kvar i Tyskland särskilt länge. Men hon åker inte omedelbart till Paris för att återförenas md Ossip, utan först behöver partiet hennes tjänster.

Många av tyska socialdemokrater hade flytt till Zürich och där börjat organisera motståndet mot Bismarcks socialistlag. Under sin vistelse i Schweiz redigerade hon den illegala tidningen Der Sozial Demokrat från Zürich och hjälpte till att organisera dess underjordiska distribution i Tyskland. Det är också här hon kommer över ett exemplar av August Bebels Kvinnan och socialismen, som också distribueras illegalt från Zürich till Tyskland.

Kvinnan och socialismen kommer ut 1879, och det är något av ett pionjärarbete som det första mera systematiska genomgången av marxistisk feminism. Det skulle dröja ytterligare fem år innan Fredrich Engels kommer med sitt bidrag i form av Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Kvinnan och socialismen gör intryck på Clara. I inledningen slår Bebel fast:

Av alla partier är det socialdemokratiska det enda, som i sitt program fordrar samma rättigheter för kvinnan som för mannen. Det är det enda parti som inte av agitatoriska skäl, utan av tvingande nödvändighet, tagit upp kravet på kvinnans befrielse från varje slags avhängighet och förtryck på sitt program. Ingen befrielse för mänskligheten kan tänkas utan könens sociala oavhängighet och likställighet. (Bebels kursiv)

Ingen mänsklig befrielse utan könens befrielse. Det är marxismen grundtes. Ibland har vänstern anklagats för att underordna feminismen andra aspekter av socialismen. Det är absolut möjligt att det kan ha hänt. Men då har det inte varit marxism. Då har det varit något annat.

Det ska dröja tills 1882 innan hon ger sig av till Paris för att återse Ossip. Åren som följer ligger fokus mycket familjen och de två barn de får. Det är också i Paris som Clara slutar använda Eissner och tar Ossips efternamn Zetkin.

De gifter sig dock inte. Delvis kan det vara ett politiskt ställningstagande, men framför allt var det opraktiskt ur Claras synvinkel. Clara hade siktet inställt på att fortsätta det politiska arbetet i Tyskland. Det skulle riskeras om hon gifte sig Ossip, som var ryss, då tyska myndighet betraktade äktenskap så att kvinnan också tar mannens medborgarskap. Det var inte värt risken att förlora sitt tyska medborgarskap.

Clara i Paris

Det politiska livet i Paris på 1880-talet var långt ifrån tråkigt. Bara ryska kolonin med politiska flyktingar av olika vänsterkulörer uppgick till ca 5 000. Den tyska kolonin var förmodligen mindre, då tyska socialister hellre flydde till Österrike eller Schweiz, av naturliga skäl. Men man bildade i alla fall Bokklubben för tyska socialdemokrater i Paris, som blev lite av ett nav för kolonin, med böcker, tidningar och föreläsningar.

1882 bildade Jules Guesde and Paul Lafargue Parti Ouvrier Français – franska arbetarpartiet, som formligen exploderade från några tusen anhängare till 300 000 röster tio år senare. I Paris blev Clara också nära vän med Laura Lafargue, dotter till Karl Marx, och gift med just ovan nämnde Paul Lafargue.

Inom konstlivet hade impressionismen haft sin höjdpunkt och nu börjar de unga konstnärerna experimentera med nyimpressionism eller post-impressionism. Émile Zola ger ut böcker i rask takt: Nana (1880), Bättre slödder (1882) och Den stora gruvstrejken (1885).

Clara framträder under 1880-talet som en allt större auktoritet inom marxistisk feminism. Hon livnär sig på att undervisa, hålla föredrag, skriva artiklar och göra översättningar. Sommar 1886 återvänder hon till sitt föräldrahem i Leipzig, egentligen för att vila upp sig och återhämta sig efter att drabbats av tuberkulos, men snart sammanträffar hon med August Bebel och Wilhelm Liebknecht och hon övertalas att göra en talarturné i Tyskland, även fast hon inte är helt återställd. Hon orkar med två möten i veckan under tre månader, innan hon återvänder till Paris.

Tillbaka i Paris reflekterar hon över vad hon upplevt:

Det som gav mig mest glädje var att kvinnor dras mer och mer in i rörelsen. Jag träffade ett ganska stort antal kvinnor… som distribuera broschyrer, flygblad och bedriver valkampanjer. De flesta kamrater betraktar delaktighet och aktivitet hos kvinnor, inte längre som en trevlig bekvämlighet, utan som en praktisk nödvändighet. Påtagligt annorlunda attityder sen jag var i Tyskland sist.

Andra Internationalen

I slutet på 1880-talet börjar det sonderas mellan olika arbetarpartier om möjligheten till ökat internationellt samarbete. Första international (1864-1876) hade upplöst i sviterna efter svåra konflikter mellan i huvudsak marxister och anarkister. Nu, ett decennium senare skulle ett nytt försök göras att samla arbetarpartier över nationsgränserna, och det som blev skulle sedermera kallas Andra Internationalen.

1886 hade det hållits en förberedande konferens i Paris med ett antal partier som ville ta initiativ till en ny international. Men inte en ny international för sakens skull, utan en internationell kampanjorganisation som skulle samordna kampen för en lagstadgad åttatimmarsdag, vilket var en gemensam nämnare och brännhet politisk fråga för samtliga arbetarpartier och fackliga organisationer. Utifrån dessa tankegångar kallades världens politiska och fackliga arbetarorganisationer till Paris 1889.

Clara var djupt involverad i förberedelserna inför kongressen, med korrespondens och översättningar. Tyvärr bjuder 1889 på en personlig tragedi då Ossip avlider efter en tids tuberkulos i januari. Hon blir nu ensamstående med två små barn och det är mindre än ett halvår tills hon ska hålla i kongressen kvinnopolitiska del. Sorgen verkar hon hanterat genom att dränka sig i arbete. Ekonomiskt blev det givetvis också tufft som ensamstående. Kamraterna i Tyskland, på initiativ av Karl Kautsky, var villiga att köpa fler artiklar av henne till den legala och underjordiska pressen i Tyskland. Det innebar naturligtvis en förbättrad ekonomi. Men det innebar tyvärr också ännu mer arbete.

Den 14:e juli 1889, exakt på dagen hundra år efter stormningen av Bastiljen som blev startskottet på de franska revolutionen, samlades 391 delegater från jordens alla hörn, som USA och Argentina, även om det i huvudsak var en europeisk affär.

På kongressen arbetade hon inte bara som sekreterare och översättare. Den 19:e juli skulle hon hålla sitt första hennes stora tal. Kongressen som fram tills nu hade varit en enda lång parad av män i alla former, fick nu se en kvinna med rött hår, svart klänning och som klev fram inför nästan fyra hundra ledande socialister från hela Europa för att tala om kvinnans frigörelse.

Med sig på scen hade hon med sig Eleanor Marx, Karl Marx yngsta dotter som också var politiskt aktiv. Clara höll sitt tal på tyska och Eleanor översatte till franska och engelska. Talet finns inte bevarat varken som manuskript eller stenografiskt nedtecknat. Det gör att man ska ha en viss försiktighet att citera, då man inte kan vara absolut säker på att var exakt så hon sa. Det som finns är ett protokollsreferat. Ur det protokollsreferat har det i modernare feministisk litteratur varit populärt att citera:

Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! (…) Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Syftet är att genom Clara framställa marxistiska feminister som enkelspåriga, där kvinnokampen omyndigförklaras tills klasskampen nått sitt slut. Men citatet är väldigt lömskt. Att sitta och klippa och klistra enskilda meningar för att bevisa att någon är förtappad, är inte den ljusaste av vänsterns politiska traditioner.

Vad är det för särskild kvinnofråga och speciella arbeterskefråga Clara är så arg på och vägrar erkänna. Läser man hela referatet så handlar kvinnofrågan/arbeterskefrågan, som diskuterades då, om begränsningar i kvinnors förvärvsarbete. När kvinnorna på 1800-talet började komma ut i industrin, när maskiner inte gjorde muskelstyrka som avgörande för en arbetares duglighet, började en del mindre klartänkta män ropa att kvinnorna tar deras jobb. Samma reaktionär idé att man skulle kunna minska konkurrensutsättningen av arbetarna genom att slå sönder maskiner, samma tanke fanns att man skulle förbjuda kvinnor att verka inom vissa yrken. Självklart med hänsyn till kvinnornas eget bästa, som de fragila varelser de är.

Jag tror att Clara gjorde rätt tolkning av situationen. De idéer om särskilda regler för kvinnor på arbetsmarknaden handlade inte om omtanke för kvinnorna, utan att försöka stänga vissa sektorer för kvinnlig arbetskraft. Därav hennes häftiga reaktion. Därav vikten att läsa saker i sitt sammanhang. Så här argumenterade hon, utifrån referatet:

Eftersom förvirring råder i frågan om kvinnors arbete är det väsentligt att en internationell arbetarkongress uttalar sig tydligt i frågan, då den måste anses vara en principiell fråga.

Denna talare ser det inte som särskilt överraskande att reaktionära krafter ser på kvinnors arbete på ett reaktionärt sätt. Det var dock högst överraskande att bland socialister finna den märkliga uppfattningen att kräva att kvinnors arbete ska avskaffas.

Kvinnans frigörelse är i grunden en fråga om kvinnors arbete, och det är inte för mycket begärt att förvänta sig en djupare förståelse för ekonomiska frågor bland socialister, än den som visat sig i just nämnda attityd.
Socialister måste förstå, över allt annat, att slaveri eller frihet beror på ekonomiskt beroende eller oberoende. De som på sin fana har inskriptionen om mänsklighetens frigörelse, kan inte fördöma hälften av mänskligheten till politiskt och socialt slaveri genom ekonomiskt beroende.

Precis som arbetaren är underkuvad gentemot kapitalisten, är kvinnan underkuvad mannen och hon kommer vara fortsatt underkuvad så länge hon är ekonomiskt beroende. Arbete är ett nödvändigt villkor varpå detta ekonomiska oberoende bygger. Om vi önskar att kvinnor ska vara fria mänskliga varelser, att de ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle, så ska kvinnors arbete varken avskaffas eller begränsas, utom i särskilda undantagsfall.

Kvinnans frigörelse betyder en fullständig förändring av hennes grundläggande sociala ställning, en revolution i hennes roll i ekonomin. Den här omsvängningen har starkt bidragit till att antalet äktenskap avtagit.

Framför allt, bortsett från de ekonomiska skälen, så finns det principiella skäl att argumentera mot kvinnoarbetets avskaffande. Det är speciellt på basis av principer som kvinnor, med all sin makt, måste protestera mot sådana försökt. De måste uppbringa den mest glödande, och samtidigt högst berättigade, protest, därför att deras sociala och politiska jämställdhet med männen beror helt och hållet på deras ekonomiska självförsörjning, som kommer av deras arbete utanför familjen.

Vi kvinnor protesterar å det häftigaste mot varje begränsning av kvinnors arbete som princip. Eftersom vi inte vill separera våra problem från arbetarrörelsens generella problem, ska vi inte formulera några särskilda krav; vi begär inget annat skydd än vad som arbetarrörelsen generellt kräver gentemot kapitalet.

Vi föreslår bara ett undantag, och det är för gravida kvinnor, vars omständigheter kräver särskilda skyddsåtgärder både i deras eget och den framtida generationens intresse. Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Utan bistånd från männen, och ja, ofta även mot mäns önskan, har kvinnorna flockats kring socialismens fana. Beträffande skyldigheter och uppoffringar så väl som rättigheter, vill vi inte vara, varken mer eller mindre, annat än vapenkamrater som antagits på jämlika villkor in i de stridandes led.

Protokoll des Internationalen Arbeiter-Congresses zu Paris. Abgehalten vom 14. bis 20. Juli 1889.

Tittar man på hela referatet, utan att bryta loss enskilda meningar, förstår man att hon hade en poäng att tona ner det särskilda till förmån för det allmänna. När motståndarna hävdade att kvinnor var så speciella att de inte kunde delta på arbetsmarknaden, så var det naturligt att böja stickan åt andra hållet.

Efter kongressen sammanställer hon sitt material kring marxistisk feminism och skickar till Berlin för utgivningen av hennes första större framställning, i en broschyr om 40 sidor; Arbeterskan och kvinnofrågan i dagsläget. Tyvärr har jag inte hittat någon svensk översättning av detta pionjärarbete i marxistisk feminism.

Kongressen 1889 fattar en rad beslut av både facklig och politisk karaktär, bland annat;

• Avskaffandet av stående arméer, för ett folkförsvar för att säkra freden.
• Rösträttsfrågan, allmän och lika rösträtt fr o m 18 års ålder.
• Förbud mot arbete för barn under 14 år.
• Obligatorisk och sekulär utbildning för alla barn.
• För en lagstadgad minimilön.
• Lagstadgad veckovila
• Endast företag med kollektivavtal, ”fackliga tariffer”, skall ha rätt att få statliga och kommunala uppdrag.
• Endast företag med kollektivavtal ska få anlita utländsk arbetskraft.

Ja, en del av det här verkar vara tidlösa frågor, men pièce de résistance var kravet på åtta timmars arbetsdag som skulle drivas av alla delar av Internationalen. Och den skulle backas upp med en gemensam kampdag; första maj! Så här har vi ursprunget till första maj. Och första gången man går ut gemensamt är första maj året därpå, 1890. På några ställen, som t ex Frankrike och Österike, strejkade man den dagen. I Storbritannien sköt man på kampdagen till första söndagen i maj så det inte skulle störa produktionen. Så kampvilligheten varierade en aning.

Åter till Tyskland

Bismarcks förhatliga (anti)socialistlag avskaffades 1890, eller rättare; efter att Bismarck avgick som kansler förlängdes inte lagen. Förutom att det var goda nyheter för alla socialister, var det särskilt goda nyheter för Clara som nu kunde bege sig hem igen och slå ner bopålarna i Stuttgart.

För Clara, som använt stor del av sin tid i Paris att skriva för den tyska partipressen, var det naturligt att fortsätta på det spåret. Partiet hade en kvinnotidning som hette Die Arbeiterin, Arbeterskan, som var föga framgångsrik, den var t o m nedläggningshotad, och som man inte visste vad man skulle göra med.

Efter en del omstrukturering, som bland annat innebar att man kopplade in en kapitalstark – och socialdemokratisk! – förläggare i Verlag J. H. W. Dietz, gjorde man om redaktionsledningen och tog in Clara i spetsen som redaktör. För att markera en nystart bytte hon namn på tidningen 1892 från Die Arbeiterin till Die Gleichheit – Zeitschrift für die Interessen der Arbeiterinnen: Jämlikhet – tidskrift för arbeterskornas intressen. Under Claras ledning och politiska inriktning lyfte tidningen från 2-3 000 exemplar/varannan vecka till 125 000 exemplar och blev en av tyska socialdemokratins mest inflytelserika offentliga organ.

Trots den storslagna upplagan såg inte Clara den som en bred och lättsam tidskrift, utan rätt så teoretiskt utmanande (vilket i och för sig är ett framgångsrecept i tider då folk törstar efter tydliga idéer). När hon förklarade målet för tidningen sa hon så här:

Die Gleichheit riktas särskilt till de mest progressiva medlemmar av arbetarklassen, oavsett om de är slavar till kapitalet med händerna eller med deras hjärnor. Den strävar efter att skolan dessa teoretiskt, för att möjliggöra för dem en tydlig förståelse av den historiska händelseutvecklingen och en förmåga att inte bara arbeta medvetet i kampen för befrielsen av arbetarklassen, men också att vara effektiv i upplysande och undervisning deras klasskamrater och utbilda dem som kämpar för ett tydligt mål.

Politiskt rönte Clara också framgångar inom det tyska socialdemokratiska partiet. I partiets gamla program, Gotha-programmet från 1875, fanns det ytterst lite för kvinnorna att hämta. Det fanns krav på allmän och lika rösträtt från 20 års ålder, samt allmän och lika rätt till kostnadsfri utbildning, vilket skulle ge kvinnor en starkare ställning. Men det räcker inte på långt när ur feministisk synvinkel.

I Erfurt-programmet, från 1891, får Clara genomslag för det hon kämpade för på internationalens kongress 1889, nämligen kravet på ”ett avskaffande av alla lagar som missgynnar kvinnor i den offentliga och privata sfären”. Det säger kanske inte jättemycket, men det är ett första erkännande att det finns ett strukturellt missgynnande av kvinnor i samhället. Men fortfarande är det långt ifrån tillräckligt.

1895 tar hon plats i partiledningen och 1896 har tyska socialdemokraterna åter kongress i Gotha och hon utvecklar ytterligare den teoretiska förståelsen för kvinnofrågan.

Det sociala kvinnoförtrycket sammanföll med bildandet av privat egendom. Kontrasten inom familjen mellan mannen som ägare och hustru som icke-ägare blev grunden för det ekonomiska beroendet och det sociala förtrycket av det kvinnliga könet. Detta sociala förtryck representerar enligt Engels, en av de första och äldsta formerna av klasstyre. Han säger: ”Inom familjen, utgör mannen bourgeoisin och hustrun proletariatet”. Ändå existerade det inte en kvinnofråga i ordets modern mening. Det var bara det kapitalistiska produktionssättet som skapade den samhällsomvandling som förde fram den moderna kvinnofrågan genom att förstöra den gamla familjen ekonomiska system, som gav både försörjning och livets mening för den stora massan av kvinnor under den förkapitalistiska perioden.

(Inom parantes vill jag säga ett Engels inte formulerat sig exakt så, men close enough.)

Kvinnofrågan är endast närvarande, dock, inom de samhällsklasser som själva är produkter av det kapitalistiska produktionssättet. Det är därför vi inte hittar några kvinnofrågor bland bondebefolkningen. Men vi hittar desto säkrare kvinnofrågor inom de samhällsklasser som är själva barn av det moderna produktionssättet. Det finns kvinnofrågor för kvinnorna i proletariatet, bourgeoisin, de intellektuella o s v.

Även om kvinnoförtrycket har många tusen år på nacken är det först med kapitalismens genombrott som frågan om kvinnans frigörelse kommit fram i ljuset och den har kommit fram i just de klasser som fötts genom kapitalismens genombrott. Men det är heller inte konstigt om frågan om kvinnans frigörelse ställs olika i de olika klasserna. Hon säger vidare:

När det gäller den proletära kvinnan i fråga, är det kapitalismens behov av att utnyttja och oavbrutet söka efter en billig arbetskraft som har skapat kvinnofrågan. Hon ville bringa välstånd till sin familj, men istället kom mera elände över dem. Den proletära kvinnan skaffade sig en egen anställning för att hon ville skapa ett mer soligt och behagligt liv för sina barn, men i stället blev hon nästan helt skild från dem.

Förr i tiden kunde som regeln mannens överhöghet över sin hustru förbättras genom deras personliga relation. Mellan arbetsgivare och hans arbetare, finns dock bara en förbindelse om kontant betalning. Den proletära kvinnan har fått sitt ekonomiskt oberoende, men varken som människa eller som kvinna eller fru har hon haft möjlighet att utveckla sin individualitet. För sin uppgift som hustru och mor, kvarstår bara de brödsmulor som faller från den kapitalistiska produktionens bord.

Hela talet finns här (på engelska): Only in Conjunction With the Proletarian Woman Will Socialism Be Victorious

Socialistiska kvinnointernationalen

Vid sekelskiftet 1800/1900 händer det mycket för feminismen; fler kvinnor organiserar sig, både i fackföreningar och partiet. Det vinns segrar också. 1891 vinner kvinnliga fabriksarbeterskor lagstadgad 11 timmarsdag. Den första föräldraledigheten för kvinnor var på plats 1883, men kampen att utvidga den steg för steg drevs hårt från att varit 4 veckor till 12 veckor vid tiden för första världskriget. På det parlamentarisk planet vinns också en del segrar, generellt sett, för arbetare, men de handlar mest om försäkringsfrågor; olycksfalls-, sjuk- och pensionsförsäkringar. Inte oviktiga, men typiskt sådana som även högra delen av det politiska spektrat kan tänka sig.

Sedan seglar frågan om kvinnlig rösträtt upp både i Tyskland och internationellt.

Clara kom också att spela en ledande roll i de internationella kvinnorörelsen. Från 1900 hade hon huvudansvaret för att arrangera kvinnokonferenser som ägde rum vartannat år i samband med de socialdemokratiska partikongresserna. Om man klär det i modernt språkbruk skulle man kunna prata om kvinnoseparatistiska möten parallellt med den ordinarie kongressen, där de kvinnliga kongressombud och andra kvinnliga företrädare träffades.

På Claras initiativ gjorde man på samma sätt under Andra Internationalens ordinarie kongress i Stuttgart 1907. Då samlades de 59 kvinnorna från 15 olika länder och bildade Socialistiska kvinnointernationalen. Bland de beslut man fattade var att ställa krav på partierna att ”de socialistiska partierna i alla länder har en skyldighet att kämpa energiskt för införandet av allmän rösträtt för kvinnor”. Och det var berättigat. Det var inte alla som såg kvinnlig rösträtt som en principfråga, utan en fråga men kunde kohandla kring, ungefär som man kan förhandla kring ett lönekrav.

Konferensen beslöt att inrätta ett sekretariat, och detta skulle vara belägen på Gleichheits redaktion, som samtidigt tilldelades uppgiften att vara den gemensamma publikationen för alla medlemsförbund. Under de följande åren kom denna tidskrift att publicerat mycket material från den internationella socialistiska kvinnorörelsen. Det här kan man också se som en hyllning till Clara och hennes teoretiska och politiska bidrag och hur oerhört betydelsefull man ansåg att hon var.

Och konferensen var en succé! Så här glatt rapporterade Alexandra Kollontaj tillbaka efter konferensen:

Och nu en ny överraskning: från hela världen har kvinnliga representanter för arbetarklassen samlas för att skapa med sina förenade ansträngningar ett nytt vapen för att bekämpa den värld som är fientlig mot proletariatet. Djärva kvinnor har överträffat alla förväntningar: gårdagens tysta slav är nu en modig förkämpe för befrielsen av arbetarklassen. Kan man tänka sig ett mer besvärande skådespel! Hätska förlöjliganden regnade ner på huvudena på de kvinnliga representanter för arbetarklassen, förlöjligande som misslyckades att dölja bourgeoisins verkliga oro.

https://www.marxists.org/archive/kollonta/1907/is-conferences.htm

Tre år senare hölls den andra internationella konferensen i Köpenhamn 1910, som upprepade kravet på allmän rösträtt och antog, på framställas av Clara, en resolution att etablera en internationell kvinnodag. Redan året efter, i mars 1911, deltog över en miljon män och kvinnor i Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark i massaktiviteter på Internationella kvinnodagen.

 

Men det var lite spridda skurar; i USA hade man redan 1909 tagit initiativ till nationell kvinnodag, på initiativ av amerikanska socialistpartiet, som man firade den sista söndagen i februari och i Europa kom man 1911 överens om den 19:e mars. Det var först 1913 alla enades om att det skulle vara 8:e mars.

Nu när vi är framme vid internationella kvinnodagen känns det lagom att runda av. Dels för att det från 1911 och framåt finns gott om biografiskt material, vilket det inte gör kring första hälften av hennes politiska karriär. Från 1900 och framåt kommer också en ny generation marxistiska feminister som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som är ännu mer drivna teoretiskt och politisk, mycket tack vare Clara Zetkin givetvis.

Clara är dock ingen kandidat för pension vid det här laget. Hennes fortsatta politiska verksamhet är om möjligt ännu intensivare; världskrig, kvinnligt fredsarbete, revolution i Ryssland, revolution i Tyskland och så vidare. Ett ytterligare bevis på hennes storhet är att hon är en av de första marxisterna som ser och analyserar vad fascismen är redan 1923. Det fanns de som inte ens efter 1945 kunde analysera vad fan det var som hände! Eller till och med idag!

 

Låt er inspireras av henne!

Patrik Olofsson

Vänsterpartiet Haninge