Vänsterpartiet Haninge

Aftonbladet och frånvaron av pressetik

Nu har tidningen Aftonbladet lyckats reta upp mängder med människor runt hela landet. Det har t.o.m. en startats knappkampanj – Vägra Aftonbladet.
Utsikterna för att en sådan kampanj ska lyckas är givetvis försvinnande liten, men man bör likafullt från tidningens sida se på detta med största allvar. Men det är givetvis inte en knappkampanj som avgör en kvällstidnings framtid. Däremot kan läsarna i stigande utsträckning komma att rösta med fötterna, med andra ord så kan ”marknaden” bli det som avgör till kvällstidningarnas nackdel.

Tidningsläsandet sjunker och folk inom branschen oroar sig givetvis för detta. Att kvällspressen drar på sig kritik är ändå inget som är nytt för i år. Själv slutade jag att läsa kvällstidningarnas pappersupplagor på 80-talet av samma skäl som många andra. Det var för mycket av spektakulär och vinklad information och i vissa fall var hela artiklar rena fantasifoster.

Aftonbladets misstag var att man, som tidningen Resumé mycket riktigt påpekat, gjorde en ekonomisk analys och lät resultatet styra om och hur man skulle visa bilder och namn på det 13-åriga brottsoffret. Man var från Aftonbladets sida helt klara över att man skulle få en massiv kritik men valde ändå att gå ut med helsidesbild, förstasidesbild och komplettera med en bild på löpsedeln.

Att chefsredaktör Anders Gerdin senare har svårt att hålla reda på argumenten blir i det närmaste pinsamt. Han förklarar nämligen att man från webbupplagans sida valde att fingera namnet och inte använda bild därför att en bild på webben ligger kvar längre. Även om det är lätt att kopiera en pappersbild med vilken mobiltelefon som helst idag väljer han ett sådant argument. I och med detta erkänner han de facto att en bildpublicering skadar brottsoffret men det tycks han inte förstå själv.

Barnombudsmannen vill nu att det ska lagstiftas om minderåriga brottsoffers medverkan i pressen för att förhindra liknande pressetiska magplask. Det är en naturlig ståndpunkt även om jag personligen känner mig tveksam till att lagstifta så fort man upptäcker ett missförhållande. Visserligen har de pressetiska reglerna åsidosatts på ett flagrant sätt men branschen själv borde ha möjlighet att sköta grovsaneringen.

Allmänhetens Pressombudsman (PO), Olle Stenholm, kan inte ingripa eftersom offret själv och hennes familj inte gjort någon anmälan. För trots att ”allmänhetens” ingår i namnet så är verksamheten finansierad av tidningsutgivarna och därmed är ramarna satta på ett behagligt snävt sätt, i alla fall utifrån tidningarnas perspektiv.
Personligen lever jag i den tron att personalen hellre hade sett att aktieägarna fick något mindre i utdelning och vinst än att medarbetarna skulle få sitt anseende sänkt av en inkompetent tidningsledning.

Att båda kvällstidningarna dessutom valde att publicera flickans berättelse och hävda att hon inte var i chock är ytterligare övertramp som gör att läsarna på lite sikt kanske förändrar sina köpvanor. Använder man rubriken ”Jag kröp blodig ur sängen” och visar bild på en våldtagen och knivskuren 13-åring två dygn efter att hennes bästis mördats så har man nått botten.

Jan-Inge Flücht

(Artikeln har varit publicerad i Stockholms och Göteborgs Fria Tidning)

Ett folk utan land till ett land utan folk

Igår hämtade jag Susan Nathans bok – Ett annat Israel, på mitt lokala bibliotek, en bok utgiven på Ordfronts förlag.
Susan Nathan är en engelsk kvinna som redan som 9-åring blev en övertygad sionist. Skälet var att hon fick tag i en bok som handlade om förintelsen och den stärkte hennes innan – rätt svaga judiska identitet. Efter att hennes barn blivit vuxna och äktenskapet gått i kras bestämde hon sig för att utnyttja den möjlighet alla judar har, att flytta till Israel. Det hade varit en mångårig dröm hos henne.

Väl på plats upptäckte hon sidor hos det israeliska samhället som hon inte tidigare hade varit medveten om. De israeliska araberna behandlades mycket illa och hon upplevde att systemet direkt påminde om den apartheid som fanns i Sydafrika där hon bott några år som liten. Men här var det inte svarta som diskriminerades, det var palestinier.

Rubriken på denna artikel, ”Ett folk utan land till ett land utan folk” har länge varit ett talesätt bland judar i samband med att man flyttade in i det brittiska protektoratet Palestina. Susan Nathan insåg snabbt att det var en lögn. Judarna hade fördrivit 750 000 araber från landet, rivit deras hus och plöjt upp deras odlingar. Kvar blev en mindre del araber/palestinier som idag växt och uppgår till drygt en miljon människor.

Susan Nathan: ”Aldrig hade jag, när jag som tonåring fick lära mig om mitt folks historia, uppmuntrats att tänka i sådana banor, att vårt folks glädje vanns till priset av ett annat folks förlust. Den sionistiska berättelse som jag lärt mig var att landet var ett ”land utan folk”, men här var en av de förment obefintliga palestinier som återgav sin historia om förlust och svek. Jag undrade hur mycket vi skulle kunna ändra historien genom att ge judiska barn samma enkla kunskap.

Hindren för detta är enorma. Den uppenbara oförmågan hos judarna i Israel och förskingringen att ta itu med Mellanösternkonfliktens verkliga rötter och acceptera sin roll i palestiniernas lidande får sitt alibi genom deras rädsla, som i sin tur underblåses av mediernas berättelser om antisemitismen, ett judehat i både Europa och arabvärlden som man varnande säger oss har oroande likheter med perioden före andra världskriget. En oproportionerlig del av mediebevakningen om antisemitismen koncentreras till att svärta ner kritiker av Israel med denna obehagliga etikett. Var och en som har obehagliga saker att säga om vad Israel gör mot palestinierna är enligt denna tolkning antisemit. Jag hyser inga tvivel om att motivet hos Israels försvarare i många fall är att tysta kritikerna, oavsett om kritiken är berättigad eller ej.

Min egen kritik av Israel, att det är en stat som uppmuntrar en djupt rasistisk syn på araber och bedriver en territoriell apartheid mellan de båda befolkningsgrupperna, riskerar att bli behandlad på samma sätt.”

Hennes djupa insikt och känslomässiga beskrivning av arabernas situation i Israel kom att accentueras då hon efter att ha bott i en judisk stad, Tel Aviv, flyttade till den arabiska staden Tamra, som ligger nära Haifa. Hennes möte med de demoniserade palestinierna, ”Israel-araberna” blev till ett smärtsamt uppvaknande från den falska bild som ges de israeliska medborgarna via medierna och i skolan. Det gav henne påtagliga bevis för att landet är stulet från palestinierna, om den israeliska militärens grymhet och om Israels totala oförmåga att uppfylla Genèvekonventionen och kraven på mänskliga rättigheter.

Judarna har alltid betraktat sig själva som offer. Naturligtvis, eftersom Hitler gjorde ett mycket allvarligt menat försök att utrota dem från jordens yta. Men idag är inte judarna längre offren, det är numera palestinierna som är offer. Offer för att deras land är stulet, och alltjämt stjäls bit för bit.

Ett sant omdöme om boken är att man inte ser direkt ljusare på möjligheterna till en fredlig utveckling av situationen för palestinierna i Mellanöstern. Boken är så stark att en av mina judiska bekanta vägrar att läsa den. Men den sanning som Susan Nathan tar fram och redovisar är så viktig att jag tycker att boken bör läsas av varenda svensk. Man behöver inte vara intresserad av Mellanösternkonflikten för att gripas på ett djupare plan av hennes berättelse.
Gå till ditt bibliotek eller din närmaste bokhandel!

Jan-Inge Flücht

Haningeborna ska få rösta om trängselskatten

Det är givetvis ett efterlängtat besked även om vår röst egentligen bara blir en opinionsyttring. Men det är givetvis självklart att de som berörs ska få yttra sig.
Hur det kommer att gå är ytterst svårtippat. Opinionen inne i Stockholm tyck ha svängt över och blivit klart för skatten. T.o.m. vissa som profilerat sig på sitt motstånd talar numera med små bokstäver. Det gäller främst högeralliansens företrädare av lätt insedda skäl.

Hur det ska gå här i Haninge ska bli spännande att se..

Manifestation till minne av Ådalen 31

Ådalen 31 – årsdagen av dödsskotten – kampen fortsätter för arbetsrätten
Söndag 14 maj, 16.00
La Mano (Slussen/Katarina-vägen)

Ådalen 31 – årsdagen av dödsskotten – kampen fortsätter för arbetsrätten
Söndag 14 maj, 16.00
La Mano (Slussen/Katarina-vägen)

Tal av Lars Ohly

Ann-Marie Storck om dödsskotten i Ådalen
Kaya Ålander, musik
Jan Hammarlund sjunger ”Livet i Lunde”
Rickard Turpin läser dikter
Vänsterpartiets blåsorkester

Texten hämtad från Kalle Larssons blogg http://www.riksdagsvanstern.org/kl/

Valsedeln i Haninge Kommun

Vilka är det då som är utvalda att representera Vänsterpartiet i valet till kommunfullmäktige i Haninge kommun?
Vilka ställer upp i Haninge?

1. Nafi Cilgin, socionom
2. Karin Otter, socionom
3. Rolf Hals, expeditör
4. Kali Jadidodeslami, undersköterska
5. Mehmet Coksürer, butiksbiträde
6. Susann Näslund, kulturarbetare
7. Anne-Catrin Eneroth, telefonist
8. Jan O Gustafsson, fotograf
9. Margareta Jonsson, miljöinspektör
10. Hossein Ahmadian, programchef
11. Sima Dostnoshasagh, fritidspedagog
12. Kjell Wård, byggnadsarbetare
13. Katrin Strandh-Kotka, boendestödjare
14. Erik Wall, pensionär
15. Inger Johansson, pensionär
16. Björn Ribbert, tekniker
17. Gunnar Dahlman, pensionär
18. Göran Berg, betongarbetare
19. Ulf Oldberg, författare

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv