Vänsterpartiet 100 år


Ytterligare artiklar:

Del 1: Ett parti blir till (scrolla ned på denna sida) av Patrik Olofsson

Del 2: Svenska revolutionens flod och ebb – partiet på 20-talet av Nils J Berg

Del 3: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – 30-talet till krigsslutet av John Lind

Del 4: Den glömda terrorismen: morden på svenska kommunister av Håkan Blomqvist

Del 5: När SKP skulle förbjudas av Jonas Sjöstedt

Del 6: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – kalla kriget av John Lind

Del 7: Vägen från stalinismen av CH Hermansson

Del 8: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – den nya vänstern av John Lind

Del 9: Oberoende vänsterkandidat på 1960-talet – intervju med Solveig Svedgård av Patrik Olofsson


Ett parti blir till

Partier uppstår inte ur huvudet på människor, som Athena föddes ur Zeus huvud; fullvuxen och med både sköld och spjut. Partier är resultat av stora händelse, sociala rörelse och företräder starka intressen – inte så sällan klassintressen.

Socialdemokratin är ett barn av 1800-talets industrialisering och arbetarklassens första fackliga och politiska medvetenhet. Under omänsklig exploatering tvingades den arbetande befolkning till organiserat självförsvar på både det fackliga och politiska planet.

John Locke

Liberalerna hänvisar än idag på deras hemsida till att deras idéer utgår från John Locke (1632 – 1704) vilken som i sin tur artikulerade den segrande borgerligheten i den Engelska revolutionen (1642 -1651) där Oliver Cromwells New Model Army – inte det elektroniska post-punkbandet från Bradford, utan i det här sammanhanget, en folkarmé – krossade rojalisterna och avrättade kung Karl den förste och låter den engelska borgerligheten inta en dominerande ställning över kyrkan, adeln och kronan.

John Locke inspirerar också de franska upplysningsfilosoferna som Montesquieu, Rousseau och Voltaire som leder fram till den Franska revolutionen 1789. Det är ofta ett särskilt nöje att samtala med en liberal om hur extremt våldsam framväxten av liberala idéer varit när borgarklassen ersatte adeln som härskande klass. Idag skruvar de på sig och känner sig obekväma med sitt revolutionära ursprung, men liberalismens framväxt är ett resultat av världshistoriska händelser.

Valaffisch från Allmäna
valmansförbundet

Även bakom Moderaterna ligger det en lång historia och starka krafter. Ursprunget för Moderaterna är Allmänna valmansförbundet som bildades av SAF – Svenska arbetsgivareföreningen. Första ordförande för Allmänna valmansförbundet var Gustaf Fredrik Östberg, som också var ordförande för SAF samtidigt. Moderaternas uppgift var och är att vara arbetsgivarnas och kapitalägarnas röst i politiken. Och i fråga lojalitet till det ursprungliga uppdraget är Moderaterna absolut i en klass för sig. Jag tror du kan väcka en ledande moderat kl 03:00 på natten och fråga om partiets uppdrag och få svaret: ”Ökad profit och med det tillhörande frågor.”

Vad är då Vänsterpartiets ursprung? Vänsterpartiet grundades i maj 1917 av den överväldigande majoriteten av det socialdemokratiska ungdomsförbundet och andra missnöjda socialdemokrater och fackligt aktiva.

Första världskriget

Det finns flera händelser som mynnar ut i ett nytt vänsterparti vid sidan om Socialdemokraterna. Den största faktorn var första världskriget och de gamla arbetarpartiernas oförmåga att stoppa kriget, än värre; deras nationalistiska uppslutning bakom den egna borgerligheten i det egna landets krig mot andra nationer.

På Socialistinternationalens kongress i Basel 1912 hade man slagit fast att:

Om ett krig hotar att bryta ut, är det en plikt för de arbetande klasserna och deras parlamentariska företrädare i de berörda länderna, med stöd av samordnande aktiviteten hos internationella socialistiska byrån, att göra sitt yttersta för att förhindra utbrott av krig på de sätt de finner mest effektiva, vilket naturligtvis variera beroende på skärpning av klasskampen och skärpningen av den allmänna politiska situationen.

I händelse av att krig skulle bryta ut i alla fall, är det deras skyldighet att ingripa till förmån för dess snabba avslutande och med alla sina till buds stående medel utnyttja den ekonomiska och politiska krisen som skapats av kriget för att väcka folket och därigenom påskynda undergången för kapitalistklassens styre.

Första världskriget kom inte plötsligt. Spänningar hade byggts upp under lång tid och Socialistinternationalen var fullt på det klara med att ett krig var i antågande. Därav kongressbesluten.

Men det man inte förstått var att många av dess partier inte längre menade vad man sade. Man kunde sitta på kongresser, på första maj och i högtidstal lovorda socialism, internationalism och anti-militarism. Men när detta ställdes på prov i praktisk handling valde man i att gå i den egna borgerlighetens ledband.

När tyska socialdemokraterna 1914 ställde sig bakom de borgerliga och röstade för krigskrediter, att tyska staten skulle låna upp pengar för att gå ut i krig, utlöstes en kris i Socialistinternationalen. När tyska socialdemokraternas tidning Vorwärts proklamerade ut att socialdemokratiska riksdagsgruppen röstat för krigskrediter, var många övertygade om att tidningen var en förfalskning, en provokation från hemliga polisen.

Tyska socialdemokraternas huvudorgan meddelar att dess riksdagsgrupp gått med på att gå ut i krig.

Speciellt världsfrånvänt och cyniskt var riksdagsgruppens hälsning att man ”skickade sina varmaste tankar till de som nu inkallas”. 10 miljoner döda soldater senare, kan man konstatera att varma tankar inte hjälper särskilt långt.

Socialdemokrater brukar ofta hänvisa till ”att man måste våga fatta svåra beslut” när de fattar dåliga beslut. Att starta krig är ett lätt beslut. Massa idioter genom historien har bevisligen varit kapabla att starta krig. Att kämpa för att bevara freden är en svårare uppgift och ställer helt andra intelligenskrav.

Borgerligheten ville införliva Norge med våld

I Sverige hade partisprängningen förmodligen kunnat ske tidigare om t ex den Socialdemokratiska partiledningen stöttat den egna borgerligheten i ett krig mot Norge vid unionsupplösningen 1905. Bland många socialdemokrater och framför allt socialdemokratiska ungdomsförbundet var anti-militarismen stark.

I den tidiga arbetarrörelsen fanns en stark förståelse om sambandet mellan krig och kapitalism. Den förståelsen försvann hos socialdemokratin vid förra sekelskiften.

Men anti-militarismen levde vidare och över Europa startades Zimmerwald-rörelsen, efter en socialistisk fredskonferens i Schweiziska byn Zimmerwald 1915, där bl a Zäta Höglund och Ture Nerman deltog. Zimmerwaldrörelsens förtjänst var att man avslöjade krigets väsen. I Zimmerwaldmanifestet skriver man:

I varje land smider kapitalisterna guld av krigsprofiterna från blodet av folket och förklarar att kriget är för nationellt försvar, demokrati och befrielsen av förtryckta nationaliteter. DE LJUGER.

Oavsett vad som kan vara sant om de omedelbara orsakerna till krigsutbrottet, är en sak säker: det krig som har orsakat detta kaos är ett resultat av imperialismen, av strävanden hos de kapitalistiska klasserna i varje nation att tillfredsställa sin girighet till vinst genom exploatering av mänskligt arbete och naturrikedomarna.

Man gjorde som man alltid ska göra; follow the money. Ibland handlar det om olja – ibland handlar det om kontroll över kolonierna, vilket mycket av första världskriget kokade ner till.

Den spänning som fanns mellan höger och vänster inom socialdemokratin rörde i mångt och mycket borgfred och fosterlandsförsvar kontra anti-militarism och anti-imperialism.

Än idag ser vi, när den ”egna” borgerligheten kräver upprustning, NATO-medlemskap och krigshets så vacklar ledningen för socialdemokratin. Det här är permanenta åsiktsskillnader och en vattendelare mellan höger och vänster inom arbetarrörelsen.

Den interna partidemokratin

När åsikter börjar gå isär får det också konsekvenser hur man organiserar sig i partiet för att påverka partiets riktning. Både högern och vänstern organiserade sig i falanger.

Till vänsterns fördel låg också att det socialdemokratiska ungdomsförbundet kunde räknas som en vänsterfraktion och pådrivare på partiet. Ungdomsförbundets tidning, Stormklockan (med en upplaga på 40 000/vecka), var ett oerhört viktigt organ för spridning av socialistiska idéer och vänsterdebatt.

Vänsterns tidning Politiken

”Kamp är liv, och en rörelse,
som ej längre vill slåss,
är slagen.”
Ture Nerman

Den socialdemokratiska högerns arsenal var den socialdemokratiska riksdagsgruppens majoritet, LO-ledningen och partiorganet Social-Demokraten. För att kompensera för partihögerns kontroll över partipressen, startade vänstern 1916 tidningen Politiken (senare Folkets Dagblad Politiken), med Ture Nerman som chefredaktör. Den utkom 2-3 gånger i veckan, men upplagan var klart mindre än Stormklockan (gissningsvis hälften).

Den 28 mars 1912 bildades en socialdemokratisk vänsterförening i Stockholm. I interimsstyrelsen ingick bl.a. den senare stats- och utrikesministern Richard Sandler, Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, Fredrik Ström, Ivan Vennerström. Partistyrelsen uttalade sig dock raskt mot bildandet av ”speciella tendens-föreningar” inom partiet som de ansågs partisplittrande. Argument mot partisplittring användes också på 1912 års ungdomsförbundskongress av Per Albin Hansson som framhöll ”Partikritiken kan ej helt undvikas, men kan väsentligt beskäras och läggas så, att den icke vållar söndring och kiv. Sker icke detta, hotas icke blott förbundet att sprängas från partiet, utan ungdomsrörelsen själv spränges sönder” (Stormklockan 13 april 1912).

Det finns knapphändiga uppgifter vad som var tillåtet eller ej i Socialdemokraternas stadgar, men i partistrider finns det en tendens till att det som inte är uttryckligen förbjudet blir tillåtet i och med att man tar sig rätten till en det ena och andra, för att hävda sin uppfattning. Men det som är tydligt är att utvecklingen av socialdemokratins stadgar skedde långsamt.

I början av socialdemokratiska partiets historia, från och med grundandet 1889, utgjorde nästan alla grundorganisationer av lokala fackliga organisationer med egna stadgar. Så det fanns inget skriande behov av detaljerade stadgar utöver kongress och val av partistyrelse. Från och med beslutet att bilda lokala arbetarkommuner på alla orter år 1900 utvecklades stadgarna.

Hinke Bergegren

Sen hade erfarenheten av inre partistrider begränsats till suspenderingen av Hinke Bergegren och Carl Schröder 1906, vilket var den politiska uppgörelsen mellan socialdemokratin och anarkismen (som egentligen var en strid inom ungdomsförbundet 1903, som fick en blek och fördröjd avspegling i partiet), men det är en annan historia.

När åsiktsspannet vidgas i ett parti hamnar partidemokratin i fokus och organisationen testats till det yttersta. När alla tycker likadant spelar det inte så stor roll hur beslut fattas, eftersom alla ändå är nöjda med slutresultatet. När åsikterna börjar gå isär blir beslutsprocessen extremt viktig.

Både högern och vänstern började ifrågasätta hur beslut fattades. Först ut på banan var riksdagsgruppen. Vänstern började på kongressen 1914 ifrågasatte hur riksdagsgruppen kunde sitta och kompromissa och förhandla om partiets politik med liberalerna och göra avsteg från partiprogrammet utan att partiet först godkänt det. Högern kontrade 1915 med en så kallad munkorgsstadga för riksdagsgruppen; ingen riksdagsledamot får avvika från det ställningstagande riksdagsgruppen tagit. Det hade naturligtvis sin udd mot den minoritet på 15 socialdemokratiska riksdagsmän som var uttalade vänsteranhängare.

1917 skulle munkorgsstadgan utvidgas till att också gälla ungdomsförbundet. Partiledningen avkrävde ledningen för ungdomsförbundet att underteckna en ”enighetsresolution” där man skulle försäkra att följa alla beslut från partiet. Man vägrade och undertecknade en resolution där man lovade följa partiprogrammet och socialismens principer.

Inför det socialdemokratiska partiets tionde partikongressen år 1917 skrev Gustav Möller i Tiden en artikel om ungdomsförbundets förbrytelser mot partiet. Möller anför den av partiledningen framlagda skrivning till resolution som skall behandlas vid kongressen där det ultimatum som leder till att ungdomsförbundet och partivänstern lämnar partiet presenteras i tre punkter:

att den första härefter sammanträdande kongressen för Socialdemokratiska ungdomsförbundet

1) återkallar 1914 års ungdomskongress’ ogrundade beskyllning mot den socialdemokratiska riksdagsgruppen att ha ”i väsentlig mån frångått partiets program”;

2) återkallar beslutet från 1914 om särpolitik vid kommande riksdagsmannaval, samt

3) godkänner i oförändrat skick den s. k. enighetsresolutionen och därigenom förklarar, att ungdomsförbundet är ”redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut”.

En tid innan den socialdemokratiska kongressen 1917, som antog partiledningens resolution, hade ungdomsförbundet genomfört en medlemsomröstning och avgjort frågan för sin del; med 5 428 röster mot 158 hade ungdomsförbundet avvisat partistyrelsens ultimatum.

Zäta Höglund drev på att man skulle försöka hitta en kompromiss mellan åsiktsriktningarna. Hans förslag gick ut på att båda riktningarna skulle ges legal plats inom partiets ram. Munkorgsstadgan skulle upphävas, pressen vara fri och minoriteten bli tillbörligt (proportionellt) representerad i ledningarna. I allmänna proportionella val skulle oppositionen ha rätt att rösta på egna kandidater under gemensam partibeteckning, om man inte kunde enas i förväg om listorna. Under sådana förhållanden skulle vänstern, i argumentationen för sina ståndpunkter, iakttaga ett lojalt och sakligt uppträdande.

Partiets tionde kongress öppnades den 12 februari 1917. Majoriteten av ombuden var valda på grundvalen av förslaget till det ultimatum, som formellt var riktat till ungdomsförbundet men självklart gällde hela partivänstern. Genom sin omröstning hade ungdomsförbundet redan i förväg gjort sitt definitiva beslut att fortfarande stå på partiprogrammets och socialismens grund, men inte böja sig för avvikande diktat från partiets instanser.

En uppgörelsens dag

När Branting öppnade kongressen lämnade han Höglunds kompromissförslag till lösning obeaktat och framhöll att kongressen oundvikligen måste bli en ”uppgörelsens dag”. Frågan om ungdomsrörelsen, som på tidigare kongresser brukat stå i sista slutet på dagordningen, var nu dess första fråga.

Diskussionen pågick i två dagar, men eftersom ombudens positioner i stor utsträckning på förhand var låsta, blev det inte en diskussion för att övertyga och överbevisa utan i stället för att beskylla varandra, särskilt för bristande klarhet.

Den 21 februari förklaras i en artikel i Politiken: ”Såsom partiets tionde kongress blivit vald och inpiskad kan den icke respekteras av partiets opposition. Kamp har man sått och kamp skall man skörda.”

C N Carleson

Redan innan tionde partikongressen var slut samlades oppositionen till en konferens. Till denna hade också kallats representanter från distrikt, varifrån oppositionen inte hade något ombud på kongressen. Bland dessa var denna gång även Stockholms stad, vars partiopposition på konferensen företräddes av C N Carleson, en vänster som organiserade minst 600 partimedlemmar (av kongressombudsvalen att döma).

Konferensen utfärdade ett upprop till ”Sveriges socialdemokratiska vänster”, vilket gav en utförlig redogörelse för den situation som uppstått i arbetarrörelsen samt för de beslut kongressen fattade. ”Solidaritet med sådana beslut”, heter det, ”betyder illojalitet mot vår övertygelse och meningen i hela den internationella socialismens kamp.” Ett nytt parti är nu nödvändigt, fortsätter uppropet. Vi måste vägra att följa kongressmajoriteten och bana väg för ”ett socialistiskt folkparti”. I det syftet inbjöds det till en kongress den 12 till 14 maj 1917 för att bilda ett nytt parti.

Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildas

Zäta Höglund, nyss utsläppt ur fängelse,
agiterar för ett nytt parti, 6 maj 1917

Till ett tillfälligt arbetsutskott valdes riksdagsmännen Rikard Eronn, Ernst Hage, Carl Lindhagen, Karl Lundberg, Fabian Månsson och Fredrik Ström samt C. N. Carleson, Karl Kilbom och Axel R. Svensson. Uppropet undertecknades av riksdagsgruppens vänsterminoritet, sammanlagt femton, och ett ombud för varje distrikt. En ny riksdagsgrupp bildades med Lindhagen som ordförande.

Stormklockans förstasida
28 april 1917

Dess yttre ram drog uppmärksamheten till sig och imponerade. Trots organisatoriska och framförallt politiska brister i förberedelserna hade det kommit ombud för 60 arbetar- kommuner, som övergått från det gamla partiet, 39 nybildade arbetarkommuner och vänsterföreningar, 94 ungdomsklubbar, huvudsakligen från platser där man ännu inte bildat nya arbetarkommuner, och ett trettiotal andra arbetarorganisationer. Interimskommittén hade beräknat att de representerade organisationerna hade minst 30.000 medlemmar. Vid tiden för tionde kongressen beräknades det gamla partiet ha knappt 100.000 medlemmar, varav det stora flertalet var kollektivanslutna, det vill säga mer eller mindre tvångsanslutna.

Karl Radek

Ingen arbetarkongress i Sverige hade haft så stort internationellt inslag. Närvarande fanns revolutionärer från Ryssland, Polen, Tyskland, Bulgarien, Finland och Norge. De hälsade entusiastiskt det nya partiet. Från Ryssland fanns inte bara bolsjeviker utan även mensjeviker närvarande. På grund av Februarirevolutionen i Ryssland och den politiska amnesti som följde på den var det massor av exilryssar, på genomresa via Stockholm, på väg hem. Vid tiden för kongressen befann sig ungefär 250 ryska socialdemokrater av olika riktningar på genomresa i Stockholm. Och av dem inbjöd man bland andra mensjevikledaren Pavel Axelrod till kongressen för att hålla ett tal. Karl Radek kom att talade för bolsjevikerna.

Pavel Axelrod till vänster, på Norra Bantorget

Vänsterns kongressombud som lämnade Socialdemokraternas tionde partikongress, sa att man lämnade det gamla partiet, men att man tog partiets program med sig. I Socialdemokratiska vänsterpartiets (SSV) grundsatser 1917 har man gått tillbaka till Socialdemokraternas första partiprogram från 1897, tillbaka till att helt omdana det borgerliga samhället, tillbaka till klasskampen, tillbaka till de förtrycktas frigörelse och åter till internationalismen.

SSV grundsatser 1917
1897 års partiprogram
Socialdemokratiska vänsterpartiet vill omdana det borgerliga samhällets organisation och genomföra de undertryckta klassernas frigörelse till betryggande och utveckling av den materiella och andliga kulturen.

 

En huvudorsak till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation är det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och gjort motsättningen mellan arbetare och kapitalister till det nutida samhällets mest utmärkande drag.
Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen.

 

Hufvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och delat samhället i arbetare och kapitalister, med mellanliggande lager af dels försvinnande äldre samhällsklasser – småbönder, handtverkare och småhandlande – dels uppkommande nya.
I medvetandet om, att arbetareklassen överallt mot det imperialistiska världskapitalets allt fruktansvärdare makt måste sätta världsproletariatets hela gemensamma organisatoriska kraft och vilja till handling, vilande på en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred, förklarar sig Sverges socialdemokratiska vänsterparti solidariskt med de undertryckta klasserna och deras organisationer i alla länder, vilka efter samma grundlinjer verka för den stora sociala omdaningen, för den befriade och förenade mänskligheten.
Arbetareklassens intressen äro de samma i alla land med kapitalistiskt produktionssätt. Med utvecklingen af världshandeln och produktionen för världsmarknaden blifver arbetarnes ställning i hvarje land beroende af deras ställning i öfriga land. Arbetareklassens frigörelse är därför ett verk, hvari alla kulturfolk måste deltaga. Med erkännande häraf förklarar sig Sverges socialdemokratiska parti vara ett med socialdemokratin i andra länder.

Sålunda startade partiet med arbetarrörelsen ursprungliga tanke och bästa traditioner i bagaget.

För vidare läsning har Göteborgs universitet har haft vänligheten att publicera SSV:s första valmanifest från 1917 här.

Patrik Olofsson
Vänsterpartiet Haninge

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv