Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – 30-talet till krigsslutet


Tidigare artiklar:

Del 1: Ett parti blir till – fram till 1917

Del 2: Svenska revolutionens flod och ebb – partiet på 20-talet

Del 3: Denna artikel

Del 4: Den glömda terrorismen: morden på svenska kommunister av Håkan Blomqvist

Del 5: När SKP skulle förbjudas av Jonas Sjöstedt


Jubileumsknapp till 10-årsjubileet 1927

Till veteranerna

Vi skall lyssna till de sagor som var verklighet en gång
Och vår tanke rullar upp en svunnen tid.
Och vi ser en valkig näve krama hårt en fanas stång,
Ser de svultna folkens kamp för bröd och frid.

Vi den röda tidens ungdom som går frihetskampens väg,
Och mot målet har så ivrigt ungdomsbrått,
Vi skall minnas våra gamla och de mödosamma steg
Som den röda fanans första kämpar gått.

Och de arbetsmärkta människorna, led vid led i ändlöst tåg
De slogs ofta ned av övermakt och nöd,
Men de reste sig ånyo, kom som flodens starka våg,
Kom i samlad trupp till seger eller död.

Röda fanan trotsigt höjdes mot den solbelysta skyn
Och om seger sjöng en vårlig nordanstorm.
Den gav färg åt bleka kinder och för skarans inre syn
Tog de drömda målen verklighetens form.

Ni har banat nya vägar, ni har röjt i mörka snår
Att vi unga må i solljus vandra fram.
Nu skall vi med samlad styrka trampa nya breda spår,
Bana vägarna för arbetsfolkets stam.

Och vi skall minnas er, ni gamla, som nu har kämpat slut,
Vi skall följa er med kampens friska sång
Och med eder sega vilja vi till striden tåga ut
Att mot våldet höja frihetsfanans stång.

Vi den röda tidens ungdom som går frihetskampens väg,
Och mot målet har så ivrigt ungdomsbrått,
Vi skall minnas våra gamla och de mödosamma steg
Som den röda fanans första kämpar gått.

Fritt efter Hilding Skjöld

Förord

John Lind

Nedan följer en lokal historieskrivning om SKP/VPK/Vänsterpartiet Haninge, förtjänstfullt författad 1981 av John Lind, förnärvarande Vänsterpartiet Haninges ersättare i Stiftelsen Tyrestaskogen, ledamot i arbetet med Översiktsplan för Haninge, ersättare i kultur och fritidsnämnden. Hela skriften, som heter Från Tungelsta KAK till VPK Haninge, sträcker sig från slutet av 1920-talet till slutet av 1970-talet. Här återger vi perioden fram till Andra världskrigets slut.

Inledning

Socialister i olika länder och i skilda generationer är alla länkar i samma kedja av människor, som på skilda platser och tider kämpat för ett samhälle utan utsugning och förtryck, för sociala framsteg, fred och socialism. Vi betonar ofta vår internationella solidaritet men glömmer gärna – särskilt i ett till synes ”rotlöst” modernt samhälle som Haninge – tidsperspektivet bakåt. Jag har här velat visa, hur vi som idag kämpar för socialismen i Haninge bygger vidare på en längre tradition bakåt. Fortsättningen på den här historien skriver vi själva vidare i vårt arbete i dag och i morgon.

Till hjälp har jag haft protokoll från VPK Haninge och Västerhaninge KAK, som funnits bevarade nästan oavbrutet sedan 1945. För uppgifterna om Österhaninge KAK har jag haft tillgång till några verksamhetsberättelser och ett kongressprotokoll från Arbetarrörelsens Arkiv. För övrigt bygger krönikan på uppgifter, som olika äldre kamrater lämnat. Jag vill särskilt tacka Stig Strandh, Erik Wall, Gustav Andersson och Tor Forslund för deras hjälp.
Jag vill också tacka Berit Folkander, som hjälpt till att få fram statistik om kommunalvalen i Haninge.

John Lind, Haninge 1981

Kapitel 1

Partiet bildades i ett pannrum

Vänsterpartiets historia börjar med utbrytningen ur socialdemokratin 1917, då det nya partiet konstitueras under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. År 1921 ändras namnet till Sveriges Kommunistiska Parti (sektion av Kommunistiska Internationalen), samtidigt som den första av tjugotalets tre partisprängningar äger rum. 1924 och 1929 är det dags igen.

Tjugotalet: Start i Tungelsta

Klass mot klass var parollen 1931

Det fanns alltså gott om inre motsättningar inom partiet under den tid då ett partiuppbygge på det lokala planet skulle ske. Tyvärr har det inte varit möjligt att komma fram till något år eller datum, då en partiorganisation grundades i Haninge, men det är rimligt att anta att det är under tjugotalets lopp som organisationer kommer till, dels i Tungelsta, dels i Österhaninge.

Eftersom de båda organisationerna i den nuvarande kommunens båda huvuddelar Väster- och Österhaninge fram till 1967 fungerade i stort sett oberoende av varandra, har jag valt att här skildra dem var för sig och börja med Västerhaningeorganisationen, som är den mest väldokumenterade.

1929 är det första exakta årtal som kan förbindas med partiorganisationen i Tungelsta. Det är efter sprängningen mellan Kilbommare och Sillénare. Den förmodligen ganska unga och lilla organisationen har att ta ställning till vilken riktning man skall ansluta sig till. Mötet äger rum i Emanuel Nielsens pannrum på Trädgårdsvägen 1 (idag Blomgårdsvägen), och resultatet blev det mindre vanliga: Man valde Sillén, det vill säga att stanna inom Kominternpartiet.

Livlig aktivitet under trettiotalet

Organisationen växte och kom under trettiotalet enligt Gustav Anderssons uppskattningar att uppgå till ett trettiotal medlemmar. De var framför allt lantarbetare, men även trädgårdsmästare var med och någon slaktare. Man sålde Ny Dag på lördagarna. Också kommunistiska småskrifter spreds. En av dem som cyklade runt med sådana var fullmäktigeledamoten Oskar Österberg.

Tungelsta var indelat i fyra celler: Skogs-Ekeby, Tungelsta by, Skogsäter (vid Västra Skolan) och Klippan (Centrala Tungelsta). Medlemsmöten hölls i Folkets Hus, som då låg vid Kvarnvägen nära den nuvarande kyrkan. Här arrangerades också offentliga möten. Bl.a. hade man diskussioner med socialdemokraterna, men också möten med inbjudna talare från partiet centralt. Både Sven Linderot och Hilding Hagberg var ute och talade i Tungelsta.

Lantarbetareförbundet har fest i Västerhaninge Bygdegård 1930

Under trettiotalet växer också fascismen fram. I Tungelsta fanns några aktiva nazister, som arrangerade möten i Blåbandslokalen intill Folkets Hus. Dessa nazistmöten försökte kommunisterna störa med sång.

Första augusti 1931 hade SKP en nationell kampdag i spåren på skotten i Ådalen och den allt kännbarare ekonomiska krisen

1934: SKP kampanjar för att vända arbetarkvinnorna mot fascismen

Oskar Österberg har också berättat om en provokation som partiorganisationens styrelse blev utsatt för. En utomstående smög sig in på ett internt möte och anmälde styrelsen för att ha tagit entré av honom. Styrelsen fick betala 27kr/person i böter!

Någon egentlig aktivitet i Västerhaninge utanför Tungelsta tycks man inte ha haft. Gustav Andersson har berättat att partidistriktet en sommar hyrde dansbanan i Ribby, där man ordnade dans onsdagar och lördagar. Man fick in pengar genom entré och servering. Dansbanan i Ribby låg på Konsumsidan av Nynäsvägen, men något längre söderut än nuvarande Åkervägen (mellan Gränsvägen och Nynäsvägen).

Försök att verka för en enhetsfront mellan Kilbomare (hammaren), Socialdemokraterna (SAP) och SKP

1934 erövrade partiet förmodligen två och 1938 ett mandat i Västerhaninge kommunalfullmäktige. Oskar Österberg representerade partiet båda perioderna. Med mandatfördelningen högern 3, bondeförbundet 5, folkpartiet 4, socialdemokraterna 12 och kommunisterna 1 kan partiet ha kunnat spela en parlamentarisk vågmästarroll under perioden 1938-1942.

1939-1942: De mörka åren

Med finska vinterkriget börjar de mörka åren i partiets historia. Efter den 9 april 1940, då tyskarna ockuperar Danmark och Norge, förbereds förbud mot det kommunistiska partiet i Sverige. Man inför transportförbud mot partiets press. Partiet tvingas å sin sida vidta åtgärder för att skydda medlemmar och sympatisörer. Namnlistor, protokoll etc. förstörs, så även i Tungelsta. Det var Oskar Österberg som hade hand om pappren. Organisationen låg för övrigt i stort sett nere under dessa år. Ny Dag såldes dock i viss utsträckning.

Transportförbudet mot kommunistiska och andra radikala tidningar var ett demokratiskt övergrepp. SKP tyckte man kunde ha transportförbud mot andra saker som t ex tyska trupper som fick fri lejd genom Sverige till Finland.

Tidningarna kom med tåget till Tungelsta trots förbudet, men det gällde att dölja dem för stinsen, som inte skall ha varit någon kommunistvän.

Partiet lyckades få 15 röster i riksdagsvalet 1940 och 27 i landstingsvalet 1942. Det kommunala mandatet förlorades 1942, eftersom partiet då inte ställde upp till kommunalval.

1945-1944: Återuppbygget börjar

Slaget vid Stalingrad innebar vändpunkten i kriget. Till följd av de ändrade styrkeförhållandena ändrar de svenska myndigheterna snart sin eftergiftspolitik mot Hitlerfascisterna. ”De fyra demokratiska partierna” i samlingsregeringen fick lov att upphäva transportförbudet mot den kommunistiska pressen 1943.

Den 4 februari 1943 återupplivas organisationen i Tungelsta. Man antog namnet Tungelsta Kommunistiska Arbetarkommun. Enligt partidistriktets åsikt borde partiorganisationen omfatta hela kommunen och detta också återspeglas i namnet, men man lät ändå Tungelsta KAK tillsvidare behålla sitt namn, väl beroende på att dess sju medlemmar, bl.a. Erik Wall, var bosatta i Tungelsta. Vid riksdagsvalet 1944 får kommunisterna 100 röster.

1945: Västerhaninge Kommunistiska Arbetarkommun bildas

Sovjetunionens avgörande insatser i kampen för att krossa Hitlerfascismen ledde till ett radikalt uppsving vid krigsslutet. Detta återspeglas både i Metallstrejken och i kraven på ett genomförande av arbetarrörelsens långtgående efterkrigsprogram. Förväntningarna på ”den socialistiska skördetiden” var högt ställda. 1945 fanns det det sålunda behov av en kommuntäckande lokalorganisation i Västerhaninge.

Den 10 april 1945 äger det konstituerande mötet för Västerhaninge KAK rum. Den nya organisationen övertar Tungelsta KAK:s kassa på 24:12 kr, och de nio närvarande (Vid nästa mötet väljs ytterligare sex in) väljer en interimsstyrelse. Ordförande blir Holger Gustavsson, och i styrelsen ingår även Einar Krusberg och Harry Börjesson.

Som viktiga uppgifter ser mötet att arbeta för Ny Dag och Folkviljan. Protokollet slutar med orden: ”Ordföranden avslutar mötet med välgångsönskningar för vår start samt några råd till oss församlade att kampviljan för vår organisation skall vara stor och kommunens framgång densamma samt att varefter vi utväxer även hålla blicken öppen för kvinnan.”

Protokollen berättar en hel del om partiorganisationens liv. Medlemsmöten hölls i allmänhet hemma hos medlemmarna. Någon gång höll man till i Bygdegården. Enligt protokoll skall möten äga rum den första tisdagen i varje månad.

Åbyskolan byggs (1922)

Lokalfrågan var tydligen ett problem. Man klagar på att politiska föreningar ej fick hyra lokal i ”skolhuset” (här avses nuvarande Åbyskolan). Trots detta har Grov och Fabriks hållit både fackliga och politiska möten där. Man protesterar också mot diskrimineringen av kommunisterna i en skrivelse till fullmäktige. Bland diskussionsämnena på mötena märks den eviga frågan om Ny Dags utformning. Flera nyheter i tidningen var ett önskemål.

1946: Valframgångarnas år

1946 höll Churchill sitt Fultontal och Trumandoktrinen proklamerades. Det kalla kriget inleddes, men något omedelbart genombrott för den nya kommunisthetsen blir det inte. Den 4 februari inväljs fyra nya medlemmar. Enligt föredragshållaren på mötet var detta takten i medlemstillströmningen per dag i partiet. Flera möten hålls i Bygdegården. En flera gånger anlitad talare var Milton Andersson från Tyresö och distriktsstyrelsen. Ett mötestema var ”Vägen fram till slutmålet”. För detta var utbyggnad av pressen och medlemsvärvning särskilt viktigt. Man diskuterade också den fredliga övergången till socialismen. Om detta säger protokollet: ”För övertagande av makten i samhället med fredliga medel förefinnas tecken som tyder på att i en del länder tack vare det internationella läget kan vara värt ett försök”.

Studieledare var Erik Wall. En studiecirkel ”Socialistisk grundkunskap” planerades, men det var svårt att hitta lokal. Det är inte känt om problemet löstes. Tidningsförsäljningen går bra. Vid ett tillfälle rekvireras 155 exemplar av Ny Dag. Man säljer också ”Vår bok”, en almanacka utgiven av partiet med politiska uppgifter. Den säljs i 12 exemplar, förmodligen till medlemmar.

Framåt till nya segrar (1947)

Optimismen i organisationen var stor. Sålunda föreslås bildande av en ungdomsklubb, något som inte skulle realiseras förrän 1973. Tio kandidater ställs upp inför kommunalvalen. Av dessa tio återfinns en kvinna, Maj Andersson, på tredje plats. Det föreslås på ett möte att ett valmöte skall hållas ”vid kommunens badstrand” (Östnora), något som dock troligen aldrig genomfördes. Valmöten med filmvisning genomförs däremot i Tungelsta Folkets Hus och i Västerhaninge Bygdegård.

Valet blev en stor framgång. Kommunisterna får 11,3% i landet, och i Västerhaninge erövras 2 mandat. Partiets representanter var Oskar Österberg och Harry Börjesson. Den totala mandatfördelningen; Högern 2, Bondeförbundet 6, Folkpartiet 3, Socialdemokraterna 12 och Kommunisterna 2) ger Västerhaninge en arbetarmajoritet.

Kapitel 2

Österhaninge gick med Kilbom

Om partiorganisationen i Västerhaninge är väldokumenterad, kan man tyvärr inte säga detsamma om Österhaninge. Ändå kan huvuddragen av organisationens historia rekonstrueras med hjälp av samtal med äldre partikamrater, statistik och dokument.

Att det existerat en Kilbomsorganisation i Österhaninge framgår av Kilbomspartiets kongressbok 1932, som finns bevarad i Arbetarrörelsens arkiv. I förteckningen över ombud finns Agnes Backström från Nynäshamn, som representerar Nynäshamn och Österhaninge. Hon valdes för övrigt till kongressens utskott för kvinnoarbetet och talade på kongressen för bildande av kvinnoklubbar.

Knapphändig information

I Arbetarrörelsens arkiv finns också bevarade två verksamhetsberättelser från ”Österhaninge KAK” för åren 1930 och 1931. De är mycket knapphändiga, men nämner att man år 1930 hade 15 ordinarie möten och ett offentligt. För 1931 var det 11 resp. 2 möten. Båda åren gjordes ”agitationsturer inom Österhaninge och Tungelsta”. 1931 hjälpte man också kamraterna i Enskede med valagitation”. Undertecknare var revisorerna Beda Karlsson och Klarry Sjöberg.

Organisationens storlek kan man ungefärligen uppskatta av att man 1931 redovisar 93:- i inkomster från hel-och halvbetalande medlemmar. En trolig kontingent vid den här tiden var 50 öre/månad. I så fall bör organisationen ha haft 15-20 medlemmar. En trolig utveckling av Österhaningeorganisationen under 20- och 30-talen skulle då vara följande:

Organisationen grundas liksom den i Tungelsta någon gång under 20-talet, gissningsvis senare än i Tungelsta (det verkar som om arbetarrörelsen var något trögare i Österhaninge – man fick inte någon socialdemokratisk arbetarkommun förrän 1914). Vid partisprängningen 1929 följde man majoriteten och anslöt sig till Kilbom. Kilbomsorganisationen fanns kvar ett tag på 30-talet men försvann så småningom.

I kommunalvalen 1938 och 1942 ställer varken kommunisterna eller socialistiska partiet (som Kilbomspartiet kallade sig efter 1934) upp.

Valstatistik för Österhaninge landskommun

1946: Valframgångar i Österhaninge – och Dalarö!

Man kan anta att partiorganisationen i Österhaninge liksom den i Tungelsta/Västerhaninge nygrundades i mitten av 40-talet. Också i Österhaninge blev 1946 års val ett segerval.

Sammansättningen i fullmäktige blev Bondeförbundet 4, Högern+Folkpartiet tillsammans 5, Socialdemokraterna 14 och Kommunisterna 2. Valresultatet blev alltså en kraftig arbetarmajoritet med egen absolut majoritet för socialdemokraterna. Kommunisternas representanter var Lennart Eklund och Karl Andersson.

I Dalarö, som vid denna tid var egen kommun, får kommunisterna 3 mandat av 20 (de borgerliga tillsammans 9 och Socialdemokraterna 8). Det är 15% av mandaten i Dalarö fullmäktige! Det är också den enda gången som partiet har någon representation i Dalarö. Någon organisation i Dalarö är inte heller känd, men enligt en uppgift skulle det bakom framgången i Dalarö ligga några fiskare med gott anseende i kommunen.

Valstatistik för Dalarö landskommun

På Västerhaninge KAK:s andra möte den 11 maj 1945 väljs bl a en Dalaröbo in, Sven Karlsson. Om han hade något med en eventuell organisation i Dalarö och med valframgången 1946 att göra är inte bekant.

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv