Parlamentariska pärlor

Parlamentariska pärlor


Det här sidan är en del av vår artikelserie om Vänsterpartiets historia.
För fler artiklar; gå till vår specialsida för 100-årsjubileet.

Lars Werner


1. Om övergången till republik


Till grund för statschefens ställning i Sverige ligger en överenskommelse som fattades i 1966 års grundlagberedning i Torekov. Huvudtanken i denna överenskommelse sägs vara att kungadömet skall finnas kvar men att konungen skall vara berövad all politisk makt. Detta sägs prägla den nuvarande grundlagen.

Genom att ta bort de formella spåren efter en svunnen tids konungamakt lyckades roljalisterna rädda den feodala överhetssymbolen, bördsrätten till ett framstående ämbete, hovet med dess prål och svanseri. Därmed bevarades det som har praktisk betydelse för vår tids överklass: kungadömet som en institution genom vilken man kan förhärliga överklassen, dess livsstil och ideal, som ett medel att befästa ojämlikhet som princip, att utveckla chauvinism och ge den verkliga överheten ett skimmer av romantik, tradition och värdighet.

Kungahusets betydelse är central när det gäller att sprida överhetens livsföreställningar, skapa verklighetsflykt och andlig fördumning. Därför drar den ideologiska apparat som tjänar överheten på för fullt för att sprida glans och sagostämning kring hovkretsarna. Fyllefester blir glansfulla parader genom kungligheter och ordensband. Och om två personer, som haft möjlighet att flyta omkring på internationella lyxhotell och snobbställen, tänker börja leva ihop, diktar den massiva propagandaapparaten moderna askungesagor, och alla en nations resurser i fjäsk och kryperi mobiliseras. Mångmiljonbelopp läggs inte ut på propagandajippon om kungligheter därför att dessa personer gjort landet stora tjänster – dessa pengar satsas för att genom kungligheterna skapa glans kring hela överheten och förstärka sådana ideologiska attityder som främjar klassamhällets
bestånd.

Kungahuset har på senare tid också fått en mera påtagbar funktionell roll för överheten. Kungaparet har börjat att engageras i statligt betald reklam för svenskt exportkapital.

Mot denna bakgrund framgår klart att de som trodde att frågan om monarkins avskaffande blev en petitess efter den senaste grundlagsreformen helt misstog sig. Monarkin utnyttjas också i sin nya form som ett medel för att förstärka de mest konservativa och inskränkta idealen i det kapitalistiska samhället, ideal som strider mot varje demokratiskt tänkesätt. Monarkin bör därför avskaffas. Det vore ett slag mot de mest konservativa krafternas ideologiska övertag i klassamhället.

I den mån representation behövs, som inte regeringens medlemmar har möjlighet att sköta, kan denna handhas av riksdagens talman. Denne har genom grundlagsreformen 1973/74 fått vidgade uppgifter. Riksdagens talman bör därför gälla som statschef.

Lars Werner, Sveriges riksdag 1977-01-10

2. Mot moralpaniken kring AIDS


Herr talman!

Må det tillåtas en icke-medicinare att göra några mycket korta kommentarer i marginalen, vid sidan om den rent medicinska problematiken.

AIDS är onekligen en utomordentligt farlig sjukdom. Det finns dock andra kända sjukdomar som är väl så farliga som AIDS, och det finns därför anledning att något varna för den typ av oproportionerlig hysteri som utvecklas kring AIDS-problemet i vissa tidningar. Sådana kampanjer kan, om de får genomslag, befaras utgöra underlag för drakoniska och onödiga typer av integritetskränkande tvångsmedel mot stora grupper medborgare.

Jörn Svensson

Med all respekt för de hälsomässiga risker som AIDS-problemet utgör måste man för det första reducera det till dess proportioner. Det är faktiskt bara en ytterst liten grupp av människor med homosexuell läggning som är bärare av antikroppar, och bland dessa befinner sig sannolikt bara en liten minoritet i en reell riskzon. Till skillnad från många andra, minst lika farliga sjukdomar smittar AIDS trots allt bara vid mycket speciella typer av direkt kroppslig kontakt. Det är ju inte så, vilket man kan ha anledning att påminna om, att man bara därför att det utbryter en difteriepidemi i Göteborg inför särskilda, legala restriktioner gentemot folk som är göteborgare. Analogin kan kanske i någon mån, för sansade personer, äga relevans när det gäller samhällets och myndigheternas attityd till homosexuella.

För det andra bör man, vilket jag tycker att socialstyrelsen i alltför liten utsträckning har visat insikt om, sätta hela AIDS-problematiken också i ett socialt sammanhang. Människor med homosexuell läggning har, vilket tydligt framgår av den statliga utredningen om homosexuella i samhället, en rädsla för att bejaka sin sexualitet. Det har sin grund i det heterosexuella samhällets fördomsfulla förhållningssätt. Detta försvårar naturligtvis den grad av öppenhet för det här problemet som utgör en förutsättning för att man på sikt skall kunna komma till rätta med det.

De homosexuella har inte förtroende för myndigheter. De har inte förtroende för det samhälle som har spelat ut sina fördomar mot dem i all känd tid. Därför skall vi också intressera oss för deras samhälleliga situation, för den har med detta problem att göra. Vi skall inte bara intressera oss för de homosexuella i deras egenskap av smittospridare.

För det tredje finns det nog anledning för socialstyrelsen, just mot bakgrund av det jag nu har sagt, att betydligt förbättra och snabba på sitt samarbete med de homosexuellas organisationer. Dessa organisationer kan ställa upp både med kunskap och framför allt med en fond av förtroende, som de homosexuella själva känner för dem. Det är information från det hållet som har störst möjlighet att slå igenom.

Slutligen är det på det sättet – det finns tyvärr anledning att erinra om det, när man ser och läser en del avsnitt i socialstyrelsens dokument – att det väsentliga nu ändå är att på en smula sikt i det strategiska perspektivet få fram effektiva behandlingsmetoder. Även om det är en mödosam och dyrbar historia att få fram ett vaccin mot AIDS, så är det det som måste vara lösningen. Lösningen kan under inga omständigheter vara att utsätta stora grupper medborgare för drakoniska tvångsmedel eller att hävda att de skall leva ett asexuellt liv.

Jörn Svensson, Sveriges riksdag 1985-02-22

Läs också Jonas Gardells hyllning till Jörn Svensson.

C H Hermansson


3. Ge invandrare rösträtt


Ett förhållandevis stort antal invandrare har sökt sig till Sverige. Vid årsskiftet 1969-1970 fanns här 240 000 invandrare över 18 år. Invandrarna bidrar till produktionen. De erlägger skatter och fullgör andra skyldigheter. De kommer också i åtnjutande av vissa sociala, kulturella och andra rättigheter.

I många avseenden är emellertid invandrarnas situation sämre än de svenska medborgarnas. Ovanan vid svenska förhållanden ställer ofta invandrare främmande inför de rättigheter de har. Språksvårigheter och i vissa fall bristande information bidrar härtill. Bostadssegregation och en vanligt förekommande social isolering förstärker deras främlingskap i det svenska samhället. Dessa omständigheter utnyttjas ofta av arbetsköpare som i invandrarna ser ett tacksamt objekt att utsuga.

Invandrarnas möjligheter att påverka sin situation är begränsad. Därför har kravet om kommunal rösträtt för invandrare vunnit stort gehör, inte bara bland invandrarna utan i en bred svensk opinion. Kommunal rösträtt efter två års vistelse i Sverige synes väl motiverad med hänsyn till gällande regler för bibehållen rösträtt i hemlandet för invandrare från nordiska länder och den tid som erfordras för utomnordiska invandrare att erhålla bosättningstillstånd.

Den kommunala rösträtten för invandrare är ett demokratiskt krav. Sakens principiella kärna är huruvida alla som bor i en kommun och som uppnått rösträttsålder, är beroende av dess service, fullgör sina skyldigheter och äger rättigheter skall ha
möjlighet att påverka sin kommun eller ej. Svaret på denna huvudfråga är för Vänsterpartiet kommunisternas del givet. Vi kan heller inte inse att det skulle medföra några praktiska problem att ge invandrare som vistats i riket i två år kommunal rösträtt [1]. Språk- och informationsproblem är ju främst de i valen deltagande partiernas angelägenheter.

Vad som här sagts om rösträtten gäller tillika valbarheten till kommunala församlingar. Beslut bör enligt vår mening kunna fattas genast. Det kan inte vara någon olägenhet för Sverige att gå före med gott exempel i denna fråga.

C H Hermansson, Sveriges riksdag 1974-01-24

[1]  Kommunal rösträtt infördes till valet 1976 för invandrare som vistas mer än tre år i Sverige. Till valet 1979 krävde VPK även rösträtt för invandrare till riksdagsvalet.