Vägen från stalinismen


Följande text är från CH Hermansson. Den publicerades ursprungligen i antologin Utan heder, Röd Press Förlag, Stockholm 1999.

Ytterligare artiklar i vår serie om Vänsterpartiet 100 år:

Del 1: Ett parti blir till – fram till 1917 av Patrik Olofsson

Del 2: Svenska revolutionens flod och ebb – partiet på 20-talet av Nils J Berg

Del 3: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – 30-talet till krigsslutet av John Lind

Del 4: Den glömda terrorismen: morden på svenska kommunister av Håkan Blomqvist

Del 5: När SKP skulle förbjudas av Jonas Sjöstedt

Del 6: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – kalla kriget av John Lind

Del 7: Denna artikel (nedan)


 

CH Hermansson

POLITISKA PARTIER FÖRÄNDRAS under sin existens. Det har flera orsaker. Dels ändras samhället och omständigheterna. Dels är de politiska partierna inte sådana ideologiska monoliter som fanatiska partigängare inbillar sig. De rymmer alltid olika ståndpunkter, olika opinioner i sakfrågor och allmänna attityder. Ofta kan det gälla skillnader i själva bevekelsegrunderna för att stödja ett visst parti. Allt detta är sunt och ett villkor för utveckling.

Ursprunget till det nuvarande vänsterpartiet bildades vid en kongress i Stockholm 13-16 maj 1917. På kongressen deltog ombud för 6o arbetarkommuner som lämnat det socialdemokratiska partiet, för 39 nybildade arbetarkommuner och för 94 ungdomsklubbar samt ett trettiotal andra arbetarorganisationer. Det nya partiet antog namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti.

De meningsskiljaktigheter inom det gamla socialdemokratiska partiet som låg bakom splittringen hade funnits under ett antal år. De gällde bland annat militärfrågan, ministersocialismen, ställningen till monarkin och till den utomparlamentariska verksamheten.

Världskrigets utbrott 1914 skärpte ytterligare motsättningarna. Den internationella socialdemokratiska rörelsen svek sina löften att söka stoppa kriget. De socialdemokratiska partierna i de krigförande länderna slöt i stället upp bakom ”sina” nationella regeringar.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade bedrivit en energisk kamp mot militarismen. Denna ökade nu i intensitet. Fredsfrågan i allmänhet och särskilt vad som borde göras för att hindra högeraktivistiska krafter att dra in Sverige i kriget blev huvudfrågor. Parollen ”Icke en man, icke ett öre till militarismen” ställdes från den stora fredskonferensen i mars 1916. Arrangörerna dömdes till fängelse för landsförräderi.

Motsättningarna inom den socialdemokratiska rörelsen gällde också andra ideologiska frågor. Några av dem, som försummats i den tidigare historieskrivningen, drogs fram av historikern Werner Schmidt i hans avhandling Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum.

Schmidt understryker bland annat den betydelse som kulturkampen hade för den socialistiska vänstern. Denna hävdade att socialdemokratin ensidigt betonat den materiella utvecklingens faktorer och glömt bort människans och samhällets andra verklighet, den andliga, intel- lektuella, etiska sfären, kulturen.

Ännu mera betydelsefull var en annan motsättning. Karl Marx hade i sina skrifter ställt människans frigörelse från olika typer av våld som den avgörande målsättningen. Och han framhöll i Kommunistiska manifestet envars, det vill säga individens, fria utveckling som förutsättning för allas fria utveckling. Det är alltså inte samhället eller staten som skall frigöra individen. Det måste hon göra själv.

Organisation är nödvändig för att övervinna de krafter som gör motstånd, främst de kapitalistiska egendomsförhållandena. Men organisationens form måste alltid bestämmas av dess syfte: att vara ett instrument i individens självemancipation.

I Andra internationalens ortodoxa marxism sågs däremot människan som ett passivt objekt. Den mänskliga självemancipationen ersattes med individernas kollektiva befrielse uppifrån genom uppfostrarens, det vill säga det socialdemokratiska partiets, verksamhet.

Vänstersocialisterna hade, menar Schmidt, en annan politisk strategi. De tog avstånd från socialdemokratins mekaniska materialism. De ansåg det inte tillräckligt att ensidigt koncentrera ansträngningarna på att erövra den politiska makten, det vill säga på att lägga makten i en ny politisk elits händer, med uppgiften att genomföra förändringar i de ekonomiska maktförhållandena och sedan hoppas på en automatiskt efterföljande förändring i människornas etiska och politiska beteende.

För att åstadkomma djupgående och varaktiga förändringar måste människornas individuella förmåga och initiativkraft utvecklas samtidigt med och lika energiskt som de socialekonomiska förändringarna. Partiet måste vara demokratiskt, ett organ för individernas frigörelse, och i sina arbetsformer förebåda det nya samhället.

Det nya vänsterpartiet anslöt sig 1919 till den nybildade Tredje eller Kommunistiska internationalen. Det innebar 1921 också namnbyte till Sverges Kommunistiska Parti. Det är svårt att skriva en rättvis historia, men naturligtvis ännu svårare att i det aktuella läget ta riktiga beslut. Det är emellertid lätt att också i efterhand förstå entusiasmen för en ny international hos de socialister som svikits så grymt av Andra internationalens kapitulation inför krigshetsarna och militarismen. Tiden var också revolutionär med starka antikapitalistiska rörelser och utbrott över hela Europa.

I efterhand måste det emellertid sägas att den starkt centraliserade och byråkratiska uppbyggnaden av den nya internationalen inte var lyckosam. Det ledde ju så småningom till dess upplösning 1943 efter insikten att det inte gick att leda revolutionära rörelser i hela världen från ett centrum. Inom Komintern dominerade också teorier och strategier som utvecklats under de historiska förhållandena i ett Ryssland där arbetarrörelsen var illegal och en tsaristisk diktatur härskade med våld och förtryck.

Jag vill erinra om att Sverges Kommunistiska Parti i likhet med övriga anslutna partier under Kominterntiden var en sektion av den kommunistiska internationalen som också bestämde huvudlinjerna i dess politik. En sådan ordning måste naturligtvis hämma ett partis förmåga och försvåra dess utveckling.

Vid bildandet i maj 1917 hade det nya partiet helt naturligt också antagit ett partiprogram. I detta heter det bland annat:

Genom en propaganda, som förbinder idépolitik med dagspolitik, strävar partiet att genomsyra folket med socialismens idéer, fylla de undertryckta klasserna med medvetenhet om sitt läge och sina uppgifter och göra dem skickade att genomföra det nya samhället.

I ett särskilt avsnitt kritiseras ”bristen på verklig demokratisk anda i de demokratiska formerna”.

Maktfilosofin, som genomtränger de härskande klassernas tänkesätt och institutioner, bemäktigar sig även de demokratiska rörelserna. Starka symptom på envälde, fåvälde och byråkrati framträder jämväl inom dessa rörelser, förstörande och vanryktande demokratins väsen.

Som ”en ofrånkomlig uppgift” ställer programmet ”att fördjupa demokratin och förverkliga dess uppgifter även inom densamma”.

Och vidare måste även folkets stora livskrav föras fram och deras frigörelseideal förkunnas icke blott utanför utan även inom parlamenten. Det gäller att upphäva klassväldet och skapa ekonomisk och andlig frihet för alla, att avskaffa fattigdomen och införa ett samhällsskick, som jämnar vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.

Efter anslutningen till Kommunistiska internationalen antogs ett nytt partiprogram vid partikongressen 1921. Detta var gällande fram till 1928 då Kommunistiska internationalen vid sin sjätte världskongress antog ett program, som gällde för samtliga dess sektioner.

Redan frågan om anslutning till Kommunistiska internationalen hade skapat splittring i det nya partiet. En minoritet röstade för en revision av anslutningsvillkoren. Partikongressen 1921 beslöt att de som motsatte sig Internationalens riktlinjer skulle betraktas som icke tillhörande partiet. Partiets program och stadgar skulle förändras i överensstämmelse med de internationella besluten. Första åtgärden var att kalla partiet Sverges Kommunistiska Parti.

I det nya programmet sägs att den ryska revolutionen betecknar inledningen till en ny historisk epok: världsrevolutionen. ”I såväl inom- som utomeuropeiska länder står klasskampen på inbördeskrigets tröskel. Den socialistiska världsrevolutionen är arbetarklassens och mänsklighetens enda räddning ur det elände, i vilket imperialismen störtat folken.”

Sverges Kommunistiska Parti, fortsätter programmet,

betraktar de arbetande massornas utomparlamentariska direkta aktioner som vägen till klassamhällets störtande och socialismens genomförande. Det varnar arbetarklassen för borgerligt- demokratiska och reformistiska illusioner även i den form de framförs av den så kallade centerriktningen i arbetarrörelsen. Den borgerliga demokratin har överallt visat sig som kapitalets och borgarklassens fortsatta herravälde i beslöjad form. Den ger en formell, politisk likställighet, utan ett motsvarande reellt ekonomiskt och politiskt innehåll. Den är otillräcklig och oduglig, när det gäller slutuppgörelsen med det kapitalistiska systemet. Partiet betraktar i stället proletariatets diktatur, det vill säga arbetarklassens politiska och ekonomiska allenavälde, som ett nödvändigt genomgångsled till socialismen, under vilken först en verklig demokrati är möjlig.

När det kommunistiska partiet fortfarande deltar i den parlamentariska verksamheten så är det dels för att i parlamentet bevaka arbetarklassens intressen, dels för att utnyttja valkampanjerna och parlamentens talarstolar för revolutionär propaganda. Samtidigt understryks att ”vårt land ännu icke inträtt i den revolutionära situation, som själv skapar den proletära demokratins nya organ”. Detta skall enligt programmet vara

rådsinstitutionen, vilken lägger hela makten i det arbetande folkets händer och som grundar medborgarnas rösträtt uteslutande på deras deltagande i det produktiva arbetet.

I programpunkten om partiets roll heter det: ”Den Tredje, den Kommunistiska Internationalen, som bildats av de revolutionära socialistiska partierna i alla land, skall genomföra arbetarklassens befrielse.” Den utgör förtruppen.

De kommunistiska partierna, sammanslutna i Tredje Internationalen, utgör den organisatoriska och politiska hävstång, med vars hjälp och ledning de breda massorna genomför revolutionen, tager makten i sina händer och realiserar de socialistiska kraven.

I Kominterns program (1928) behandlas rådssystemet mera utförligt.

Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen, vilka oerhört utvecklade erfarenheterna av Pariskommunen 1871, har givit den lärdomen, att den proletära statsmaktens ändamålsenligaste form är en ny statstyp, vilket principiellt skiljer sig från den borgerliga statens inte bara genom sitt klassinnehåll, utan även genom sin inre struktur. Råden samlar de bredaste skikten av arbetarna, bönderna och alla arbetande till kamp och socialistiskt uppbyggnadsarbete samt drager in dem till praktiskt deltagande i statens förvaltning. I hela sin verksamhet stödjer sig råden på arbetarklassens massorganisationer, förverkligar bland de arbetande den vidsträcktaste demokrati och är mycket närmare förbunden med massorna än varje annan statsform …

De motsättningar som ledde till en splittring av vänsterrörelsen i Sverige hade sin motsvarighet i många länder. Den brittiska historikern E.J. Hobsbawm sammanfattar dem i fjärde volymen av sin skildring av framförallt västerlandets historia efter franska revolutionen (Ytterlighetens tidsålder) på följande sätt:

De europeiska, folkliga vänsterrörelserna, däribland de marxistiska arbetar-och socialiströrelser varav bolsjevikpartiet var en, hämtade sin inspiration från två politiska traditioner: den demokratiska och ibland direktdemokratiska, och den centraliserade, handlingsinriktade revolutionära traditionen som härstammade från den jakobinska fasen av den franska revolutionen. De stora arbetar- och socialiströrelser som uppstod nästan överallt i Europa i slutet av i 1800-talet, antingen som partier, fackföreningar, kooperativ eller som en kombination av allt detta, var starkt demokratiska, både till sin inre uppbyggnad och i sina politiska strävanden. I de länder där rösträtten ännu inte var allmän var de i själva verket de viktigaste krafter som krävde reformer, och till skillnad från anarkisterna var marxisterna först och främst inställda på politisk handling. Det politiska systemet i Sovjetunionen, som längre fram överfördes till andra delar av den socialistiska världen, bröt tvärt med den demokratiska sidan av socialiströrelserna, även om det bevarade ett alltmer akademiskt engagemang för demokratin i teorin. Det gick rentav långt bortom det jakobinska arvet, som trots sitt engagemang för revolutionär stränghet och hänsynslös aktion inte gynnade personlig diktatur. Kort sagt: på samma sätt som den sovjetiska ekonomin var en kommandoekonomi var den sovjetiska politiken en kommandopolitik.

Om termen ”stalinism.” skall ha någon rimlig innebörd (förutom den allmänna beskrivningen att det var den politik som Josef Stalin förordade och bedrev) bör den innefatta följande moment:

— en kommandopolitik i form av proletariatets diktatur förvanskad till det kommunistiska partiets diktatur och slutligen till personlig diktatur. Detta innebar enpartistat och hänsynslös kamp mot politiska motståndare, verkliga och inbillade, driven till fysisk förintelse genom deportationer och avrättningar.

— en kommandoekonomi administrerad av en svällande statlig byråkrati (ej att förväxla med planerad hushållning).

— ett ledande parti där demokratisk centralism tillämpas så att kommandovägarna från toppen och nedåt utesluter verklig diskussion och debattfrihet och där även den allmänna samhälls- och kulturdebatten är beskuren.

Det var en strategi utvecklad i ett ekonomiskt efterblivet land med motiveringen att det gällde att hinna ifatt de mest utvecklade kapitalistiska länderna bland annat för att stå stark gentemot eventuella anfallskrig.

Sverges kommunistiska parti anslöt sig genom sitt program från 1921 och Kommunistiska internationalens program från 1928 formellt till ett system med proletariatets diktatur, rådssystem och det kommunistiska partiets ledande roll. Samtidigt drev emellertid partiet i och utanför riksdag och kommunala församlingar olika krav som gällde försvar för demokratiska rättigheter och utveckling av demokratin.

I den första valrörelse som partiet deltog i efter sitt bildande ställdes den allmänna rösträtten för kvinnor och män som den viktigaste frågan. Demokratins försvar och utveckling till ett verkligt folkstyre, där — för att citera den statliga maktutredningens definition på demokrati ”alla skall räknas lika i beslut om hur samhället skall styras” — har hela tiden varit en huvudfråga i partiets arbete. Det gäller inte minst makten på det ekonomiska området, där så mycket återstår att göra innan man kan säga att demokrati råder.

På 1920-talet drev partiet kampen för industriell demokrati och för inrättande av driftsråd i företagen. Under den ekonomiska krisen med dess massarbetslöshet krävde man statliga och kommunala arbeten i socialdepartementets respektive ordinarie kommunala verks regi till avtalsenliga löner samt obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Kommunistiska partiet hade under 1920-talet ett starkt fackligt inflytande. Man bekämpade tvångslagstiftningen på arbetsmarknaden och arbetsgivarnas bruk av strejkbrytare.

Fascismens seger i Italien och Tyskland gjorde den antifascistiska kampen till en huvudfråga. Många medlemmar i det kommunistiska partiet och ungdomsförbundet reste 1936 och följande år till Spanien för att som medlemmar av de internationella brigaderna stödja försvaret av den spanska demokratin mot general Franco och hans herrar, Hitler och Mussolini.
Hitlertysklands aggressiva politik gjorde försvaret av Sveriges nationella oberoende till en huvudfråga. Tillsammans med övriga nordiska kommunistpartier tog partiet initiativ för att skapa ett nordiskt försvarsförbund. Och i riksdagens remissdebatt hösten 1939 förklarade partiordförande Sven Linderot:

Om Sveriges folk blir angripet, från vilket håll det vara månde, så att folket är utsatt för hotet att dragas in i kriget och Sveriges folk står inför risken att förlora sin nationella oavhängighet, då skall också Sveriges folk vara parat att med alla de krafter som står till buds gå ut i kampen, gå till fronten och kämpa för landets frihet och oavhängighet. I den kampen kommer den svenska arbetarklassen att vara den pålitligaste och stridsdugligaste delen av folket.

Samtidigt som det kommunistiska partiet och dess medlemmar deltog i den dagliga kampen för att försvara och utvidga demokratin också inom ramen för det kapitalistiska samhället kvarstod partiet alltså såsom en sektion av den kommunistiska internationalen och med dess principprogram från 1928 såsom gällande. Här fanns en motsättning — liksom givetvis för andra kommunistiska partier i en liknande historisk situation.

I maj 1943 upplöstes den kommunistiska internationalen. I den deklaration som exekutivkommitténs presidium utformade heter det bland annat:

Redan långt före kriget — allt eftersom de enskilda ländernas såväl inre som yttre läge komplicerades — framgick allt klarare att det skulle stöta på oövervinnerliga svårigheter att från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land. Den djupa skillnaden mellan de vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karak- tärsskillnaden, ja till och med motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering, medför också att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter.

Det svenska partiet skrev nu sitt eget program. Som grundval för programdiskussionen lades de allmänna grundsatserna i det socialdemokratiska partiets program från 1920 med ett tillägg om frågor som inte fanns behandlade i detta. Det sades att man ville skapa ett program för ett marxistiskt enhetsparti.

Något fullständigt partiprogram antogs inte av partikongressen 1944, utan istället vad som be- nämndes ”grundsatser”. I detta förklaras att

det är arbetarklassens historiska uppgift att i förbund med övriga utsugna och utplundrade klasser erövra den politiska makten och skapa sin egen demokratiska stat för att upprätta en socialistisk samhällsordning.

Begreppet ”proletariatets diktatur” fanns inte med.

Partiets talesmän förklarade vid andra världskrigets slut genom fascismens militära krossande sin tro på möjligheten av en fredlig utveckling till socialismen i vårt land och att partiets vilja var att på vanliga demokratiska vägar, genom fackliga förhandlingar, avtalsuppgörelser, lagstiftning, riksdagsbeslut, regeringsåtgärder etc. komma framåt på fredlig väg.

De första stegen hade tagits på den ideologiska vägen från de gamla dogmerna. I den praktiska politiken hade partiet alltifrån sitt bildande och under de gångna årtiondena arbetat för att söka förbättra förhållandena för de arbetande klasserna, utveckla demokratin och försvara Sveriges nationella intressen.

Det spänningsförhållande och den motsättning jag tidigare talat om — mellan människornas självemancipation och individernas kollektiva befrielse uppifrån, mellan den demokratiska, ibland direktdemokratiska, och den centraliserade, handlingsinriktade revolutionära traditionen, mellan demokratiskt politiskt vardagsarbete och principerna om enpartistat och hänsynslös kamp mot alla oliktänkande var därmed inte helt borta. Det återkom till exempel i den falska panegyrik som under många år fanns i partiet av Sovjetunionen och dess ledare. När uppgifter publicerades om massmorden och förtrycket i Sovjetunionen sökte man förneka och negligera dessa. Det betydde inte att partiet och dess medlemmar ville skapa förhållanden i Sverige liknande dem som rådde i ”det socialistiska föregångslandet”. Jag har under mina år i partiet — jag blev medlem på hösten 1941 — aldrig träffat någon medlem som velat göra Sverige till en kopia av Sovjetunionen. Avsaknaden av kritik skulle vara ett uttryck för solidaritet i en tid av skarpa motsättningar mellan kapitalism och socialism.

Man måste sätta in även detta i sitt historiska sammanhang. Kallt krig rådde mellan stormakterna och detta återspeglades även i den svenska politiken. Tage Erlander lovprisade USA och ville göra varje fackförening till ett slagfält mot kommunisterna. Säpo registrerade partiets medlemmar och sympatisörer. Partiet trängdes in i ett hörn. Det fanns bara svart och vitt. Men detta kunde inte få vara motivering varför man inom det kommunistiska partiet felaktigt betecknade samhällsordningen i Sovjetunionen som socialism och såg Stalins uttalanden som sakrosankta.

Ett uttryck härför var det tal som jag höll vid Josef Stalins död 1953. Nu behöver man inte vara stalinist för att man uttrycker en hög uppskattning av Stalin som krigsledare. Tillsammans med Churchill och Roosevelt stod han i spetsen för den stora koalition av folk som befriade Europa och världen från hotet om en fascistisk ”nyordning” med allt vad den skulle inneburit. Men de positiva värderingarna i talet begränsades inte till detta.

Jag har som bekant vid upprepade tillfällen offentligt tagit avstånd från detta tal. I tidningen Arbetet skrev jag 1965:

Jag har ingenting att anföra till försvar för det talet. Där finns flera sakligt felaktiga omdömen och framför allt saknas en karakteristik av det terrorvälde som utvecklades under den tid som brukar kallas personkultens eller stalinismens tid. Talet är dessutom hållet i ett språk som jag anser avskyvärt.

Jag citerar inte detta som något slags ”avbön”, utan för att belysa den kamp som jag under mer än fyra decennier fört mot stalinismen i ord och handling.

Vad som kallades ”solidariteten med Sovjetunionen” hade emellertid redan tidigare ersatts av en öppen kritik av olika företeelser som hörde till det stalinistiska systemet. Kritiken tilltog särskilt efter Chrusjtjovs avslöjanden om massmorden och skräckväldet i det ”hemliga” talet vid partikongressen 1956 och Sovjetunionens militära intervention i Ungern på hösten 1956.

För egen del uttryckte jag denna inställning bland annat i ett tal i november 1956 (publicerat i samlingsvolymen För socialismen). Talets rubrik var ”För en svensk väg till socialismen”. Jag kritiserade de politiska förhållandena inte endast i Sovjetunionen utan även i de ”folkdemokratiska” Polen och Ungern, där man gjort ”olika meningar i takten i uppbygget och om andra politiska delfrågor i den perversa misstänksamhetens anda till partiskiljande, ja kriminella frågor”.

En förödande inbördeskamp fördes in i partiernas ledningar. Ärliga partimedlemmar och andra patrioter, ofta i ledande ställning i samhället, fängslades och dömdes på oriktiga grunder, i vissa fall till döden.

Jag sammanfattade: ”Det är så klart att det egentligen inte behöver utsägas att vårt parti inte bara tar avstånd ifrån, utan bekämpar dylika metoder.”

Avgörande steg på vägen bort från dogmatiken togs vid 1967 års partikongress. Detta kom till uttryck framför allt i det nya partiprogrammet och de nya stadgarna. Punkt 3 i partiprogrammet förklarade:

Vänsterpartiet kommunisterna bygger på den socialistiska traditionen i svensk arbetarrörelse. Det står på marxismens grund.
Som en del av arbetarrörelsen verkar det ständigt för omedelbara och näraliggande krav, men förbinder denna kamp med rörelsens framtid och mål.

Partiet är anhängare av fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt, parlamentarism och beslut enligt majoritetsprincipen. I samverkan med andra grupper, partier och organisationer vill det försvara och utvidga vunna rättigheter, så att folket bestämmer över samhällets utveckling.

I punkt 25 under Aktuella uppgifter ställs krav om en demokratisk författningsreform. Denna bör tillgodose bland annat följande krav:

Parlamentarismen — riksdagens obegränsade rätt att välja och vraka regeringen — skrivs in i grundlagen. Riksdagen får en kammare som väljs i ett sammanhang genom direkta val. Mandaten fördelas riksproportionellt. En rättighetsförklaring om medborgarnas politiska, juridiska, sociala och ekonomiska fri- och rättigheter i ett demokratiskt statsskick inskrivs i grundlagen. Frågan om kyrkans skiljande från staten aktualiseras. Trosfrihet garanteras alla medborgare. Rösträtts- och valbarhetsåldern sänks till 18 år.

De under 1980- och 1990-talet genomförda författningsreformerna följer som bekant i hög grad dessa riktlinjer.

I de nya stadgar som antogs av partikongressen heter det i paragraf 2 moment 2:

Varje medlem har, i enlighet med demokratins principer, lika rätt att deltaga i utformningen av partiets politik och verksamhet genom att ställa förslag, framföra synpunkter och deltaga i fri debatt. Alla medlemmar skall, oavsett framförda åsikter, religiösa och etiska värderingar, alltid mötas med respekt och tolerans.

Och i paragraf 14 moment 4 sades: ”Partiinstans kan icke ålägga partimedlem att i fackförening eller folkrörelse företräda viss mening eller rösta på visst sätt.”

Både partiprogram och stadgar var nu långt borta från de stalinistiska principerna om hur politik skulle bedrivas och ett parti fungera. Ännu ett antal år skulle emellertid de mentala bindningar existera som kom till uttryck i att vissa statsbärande partier betraktades som ”broderpartier”, ett fenomen som skildrats bland annat i den till partiets kongress 1992 utgivna skriften Lik i garderoben?

I ett föredrag 1991 sökte jag beskriva hur vårt parti historiskt frigjorde sig från det sovjetiska ideologiska beroendet. Jag tog även upp frågan om vänsterns ansvar och skuld för skönmålningen av förhållandena i Sovjetunionen, för förtigandet av förtrycket och massförintelsen.

Redan 1967 hade jag framhållit att vårt parti självfallet har ett moraliskt och politiskt ansvar för förtigandena och skönmålningen. Dessa fel — jag citerar talet från partikongressen 1967 — ”kan icke utplånas genom att vi glömmer dem. De kan endast gottgöras genom aktiv kamp.” Mitt föredrag fortsatte:

Men när vi tar på oss detta ansvar har vi rätt att kräva av högern i bred mening att den också uttryckligt påtar sig ansvaret och skulden för tystnaden under många år och det direkta försvaret av först Frankrikes, sedan Förenta staternas folkmord i Indokina, ansvaret för flirten med nazismen före och under det andra världskriget. Listan kan göras mycket lång, men jag stoppar uppräkningen där. Om vi drar ut konsekvenserna är vår, de rika västerländska folkens skuld överväldigande.

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv