Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet
Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet
Förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet har ett väldigt personligt tilltal. Som läsare ska man övertygas om att ens liv kommer bli mycket bättre med vänsterpartiets politik.
”Det är mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Vi behöver alla värme och mat, närhet och omsorg, hem att bo i och natur omkring oss. Vi behöver personer som finns där för oss och ser oss för dem vi är. Vi behöver frihet att uttrycka oss och forma våra liv.”
”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv. Vi känner kärlek när någon behöver stöd, nyfikenhet när vi kan lära oss något nytt, beslutsamhet när vi behöver samla kraft. När vi gör nytta i våra sammanhang skapar det mening, självbild och riktning i livet. Vi har en stark drivkraft att arbeta och skapa nytt.”
Man har använt sig av Maslows behovstrappa för att steg för steg visa hur vänsterpolitik tillfredsställer våra innersta behov. Att våra liv inte blomstrar ut i sin fulla potential under kapitalismen är absolut en relevant kritik av kapitalismen. Men det är bara en aspekt av kritiken av kapitalismen.
Att man i ett socialistiskt partiprogram program formulerar politiska krav som utgår i folks vardag och konkret visar på hur livsvillkoren kan bli bättre är absolut inget fel. Men att livsvillkoren är otillfredsställande är inte otur som kan korrigeras genom ett ”välfungerande samhälle fångar upp vår vilja att arbeta och kanaliserar den klokt”, ser till att ”utveckla kloka politiska lösningar”, föreslå ”kloka samhällsekonomiska mål”, ”klokare ägandeformer” som tar ”fram kloka ägarstrategier” eller ta fram klimatåtgärder som ”utformas klokt för att få verklig effekt och vinna politiskt stöd” parat med en ”klok reglering av skogsbruket”.
Problemet med att använda ospecifika termer som t ex ”klok” är att folk läser in lite vad som helst i dem. Man tror att författarnas ”klok” betyder samma som man själv tycker är klokt. Fast det vet man ju egentligen inte. Använd inte ospecifika termer om du kan tala ur skägget. Och framför allt är alla de ”okloka” omständigheterna i dagens samhälle en del av att det kapitalistiska systemet inte förmår att prestera bättre. De kan med lätthet inkorporeras i en systemkritik.
Socialpsykologiskt täcke
Blev dock positivt överraskad över att det fanns ett helt kapitlet om socialiseringar. Äntligen ett avsnitt om alternativa ägandeformer.
Men döm om min förvåning när man beskrev socialisering utifrån den socialpsykologiska processen då barn och ungdomars socialisering in i samhället och där de anpassar sig till det omgivande samhällets idéer, normer och regler.
Visst, det är en aspekt av kapitalismen; att den rådande ordningens idéer fortplantas till nya generationer.
Facklig och politisk kamp mot kapitalismen kan göra att andra idéer och normer kan utmana och t o m övertrumfa de borgerliga idéerna.
Det socialpsykologiska täcket ligger tungt över förslaget till partiprogram.
”Det är ett grundläggande problem med ägandeformer som bygger på vinstmaximering. Från ett samhällsperspektiv är det en enorm förlust varje gång en människa tappar sin genuina drivkraft att göra ett gott arbete i yrkeslivet.”
”Med klokare ägandeformer skulle vi förebygga fler problem innan de växer sig stora.”
Vi tappar arbetslusten under kapitalismen(?), men med klokare ägandeformer kan vi lösa problemen.
Det är nästan en prestation att man i ett socialistiskt partiprogram bara använder ordet socialism en gång men inte nämner kapitalism en enda gång, även om man förstår att det nog kan vara det som avses om man dechiffrerar begrepp som ”maktstruktur” och ”ägandeformer som bygger på vinstmaximering”.
Det är naturligtvis inte så att man ska ha en fetisch för vissa signalord. Det socialdemokratiska partiprogrammet använder orden socialism 3 gånger och kapitalism 6 gånger. Det gör det inte det partiprogrammet mer socialistiskt. Men frågan är om man gör saker enklare och lättbegripligare i förslaget till nytt partiprogram genom att inte använda de orden.
Det som avgör om ett program är socialistiskt eller inte är om man förklarar att det är en nödvändighet att ersätta kapitalismen med socialismen.
Kapitalismen medför (globalt) tre existentiella hot; svält, krig och klimatförändringar. Kapitalets ekonomiska ordning är inte skapt för att sprida ut det ekonomiska välståndet någorlunda jämnt. Kapitalismen innebär en permanent jakt på nya marknader, naturtillgångar och politiskt inflytande – fredligt om det går, men i sista hand med vapen.
Klimatkonferenserna avlöser varandra; som t ex FN:s Stockholmskonferens 1972 som kanske var den först av de stora konferenserna som skulle tackla klimatförändringarna. Det är över 50 år sedan. Man får en känsla av att det finns oerhört starka krafter som motarbetar försöken att rädda klimatet. Det är inte svårt att gissa vilka.
Argumenten för att avskaffa kapitalismen är extremt goda. Även den som söker en individuell lösning på sina problem i dagens samhälle är knappast okänslig för att vi också kan erbjuda lösningar på de stora existentiella frågorna. Tvärt om. Vi kan berätta en oerhört stark berättelse om kapitalismens tillkortakommanden och behovet av socialism.
Systemkritiken diffus
Systemkritiken i partiprogrammet tar sin start i arbetet och hur arbetet organiseras.
”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.”
Nja, det är inte arbetet som bildar maktstrukturen. Ordet maktstrukturer används flitigt i förslaget för att beskriva en olika saker. Det är otydligt om man menar kapitalism, imperialism, könsmaktsordningen, byråkrati eller någon annan maktstruktur.
Under feodalismen, när ägandet var geografiskt låst till jorden, var också arbetet låst till jorden genom livegenskap eller dagsverksskyldiga bönder. Kapitalismen vars existens bygger på varuproduktion, återspeglas också i synen på arbetet som en vara som fritt skall köpas på en öppen marknad.
Ägandet och produktionssättet skapar formen för arbetets organisering. Inte tvärt om.
”Politiskt arbete behöver vara tålmodigt, långsiktigt och strategiskt. Varje samhälle är alltid i förändring och fullt av motsättningar. För att göra skillnad behöver vi förstå den situation vi är i, svara på de öppningar som uppstår och samla människor så brett som möjligt för ett steg framåt. Förmågan att bygga makt och hopp är avgörande för att det ska hända. Det är genom att skapa en politisk situation där verklig förändring är inom räckhåll vi motiverar människor att agera.”
Ärligt talat; säger dessa meningar någonting? Återigen en projektionsyta där man ska tro att författarna speglar de egna tankarna, men utan att de egentligen säger något.
”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut. Den enögdheten kan driva dem att förstöra ekosystem, vars långsiktiga bärkraft betyder lite för deras lönsamhet men mycket för framtiden. Den får dem att låsa in kunskap som skulle göra långt större nytta om den kunde användas fritt. Den leder dem till att slösa enorma resurser på konflikter med varandra i form av allt från marknadsföring till juridiska tvister. En ekonomi där de här tendenserna är utbredda leder till ett samhälle som hela tiden tvingas hanka sig fram genom små och stora kriser.”
Jo, det äger sin riktighet att aktiebolag inte är bra för samhällsutvecklingen. Aktiebolag är en ekonomisk förening av dess aktieägare. Aktiebolag har ett enda uppdrag; tillvarata aktieägarnas ekonomiska intressen. En VD som lyssnar på några andra intressen riskerar trolöshet mot huvudman och kan få två års fängelse. Så att för en sekund tro att aktiebolag kan ta ett samhällsansvar är bara korkat.
Jo, det stämmer att kapitalismen är oförmögen att hantera konsekvenserna av sitt eget system och regelbundet genomgår ”små och stora kriser”. Därför behöver systemet ersättas av………….
Funktionssocialism av ny sort
När socialdemokraterna antog nytt partiprogram 1990 skrev man:
”Enligt den tidiga socialistiska uppfattningen krävde denna förändring av produktionsordningen en förändring i det formella ägandet, så att den privata äganderätten till produktionsmedlen upphävdes och ersattes med ett folkligt-kollektivt, antingen genom staten eller genom de arbetandes egna organisationer.”
”Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratins genomförande ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.”
”Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs om överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.”
Det här är grunderna i funktionssocialismen; det kapitalistiska ägandet kvarstår, men vi har andra strukturer som är så starka att äganderätten tappar så väsentligt i betydelse. Ägandets funktion upphör.
Även förra förslaget till partiprogram var fullt med reformidéer, men inget som i grunden utmanade kapitalets ägande av produktionsmedlen.
I det här förslaget till partiprogram har man hittat en egen vinkel på funktionssocialismen; reformer som ökar folks (kollektiva eller individuella) ”förhandlingsstyrka” mot kapitalet.
Grundtesen är att ”Ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi”.
Så ju mer vi ger folk av Maslows behovstrappa – ju mer kommer deras förhandlingsstyrka mot kapitalet att öka. Och då spelar inte själva ägandet så särskilt stor roll.
Förslaget till partiprogram innehåller 21 punkter där Vänsterpartiet ska bidra till att öka folks individuelle eller kollektiva ”förhandlingsstyrka”.
”Vi vill stärka människors förhandlingsstyrka på arbetsplatserna, så att mer av den rikedom arbetet skapar går tillbaka till de som faktiskt gör jobbet.”
Det är en väsentlig skillnad mellan att kräva mer återbäring av produktionsresultatet eller att kräva demokratiskt förfogande – makten – över produktionsresultatet.
För att åter referera till socialdemokraterna partiprogram (1990) slås det fast att: ”Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och
produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten.”
Och i socialdemokratisk tappning uppnås detta genom allmän rösträtt, MBL och skatt. Sen är det klart. Men om det verkligen var så att bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning skulle fråntas kapitalägarna, vad är då poängen med att så passionerat försvara deras äganderätten?
Förslaget till partiprogram är tråkigt nog lika oklara som socialdemokraterna kring äganderätten.
”Företag vars beslut har stora konsekvenser för alla som bor här behöver ägandeformer som motiverar dem att lyfta blicken och se det. Det skulle innebära nya möjligheter till en klok samhällsekonomisk utveckling.”
Ja, vad är det för ägandeformer man åsyftar? Eller ska vi kliva in och hjälpa kapitalägarna att lyfta blicken? Är det verkligen vår uppgift?
När Vänsterpartiet ökar på vanliga människors förhandlingsstyrka gentemot kapital går vi från intet allt vi vilja bli:
”Den förhandlingsstyrkan får många positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Den leder till att en större del av det vi skapar går till löner och en mindre del till kapitalägarna.”
Men är det bara mera kaka vi kräver? Eller måste vi ta över hela bageriet för att kunna styra samhällsutvecklingen rätt?