För alla artiklar om Vänsterpartiets 100-årsjubileum; klicka här!

Intervju med John Lind och Rigmor Granlund-Lind

Solen lyste även på Vendelsö i början på juni när jag träffade John och Rigmor hemma hos dem.

Rigmor gick med i partiet redan 1968. John några år senare, med lite inflytande från Rigmor.

Hur var de ni träffades?

– Det var så att jag satt i skolstyrelsen, berättar Rigmor. Då kom det in ett brev från en av föräldrarna angående skolavslutningarna, där han invände mot skolavslutning i kyrkan. Och jag höll med honom. Men jag retade mig lite på hur han formulerade sig i brevet. Det var hårda formuleringar om ”svartrockar” och så vidare. Det tyckte jag var onödigt, eftersom han hade en bra argumentation i sak, alldeles oavsett. Jag föreställde mig honom följaktligen som en oborstad och osympatisk typ. Sedan vart de möte och jag var ju ändå tvungen att stödja idén, så till protokollet fick jag i alla fall att; eftersom det bads bön och hölls predikan, så ansåg jag att man riskerade att någons trosfrihet kunde kränkas.

– Sedan går han med i partiet! Och läser det jag fick in i protokollet, fortsätter Rigmor. Och när han kommer på första mötet ber han någon att peka ut den där fru Granlund, som jag hette då. Och fram mot mig kommer en ung och snygg kille och knackar mig på axeln och frågar; ”Är det du som är fru Granlund? Det är jag som är John Lind.” Och på den vägen är det. Så vi gifte oss med varandra! Nu har vi varit gifta i 40 år. Sedan dess har jag censurerat hans brev ganska mycket, säger Rigmor och skrattar.

– Vi har ju jobbat väldigt mycket i partiet tillsammans, fortsätter Rigmor. Jag var bland annat ordförande i Chilekommittén, där John också var aktiv.

– När jag kom med partiet var det förstås väldigt mansdominerat, berättar John. Men det var en del äldre kvinnor med också, men de kokade kaffe. Sen kom det yngre tjejer med och de tyckte naturligtvis att det var botten att stå ute i köket och koka kaffe. Man kanske skulle gått varligare fram med de äldre kvinnorna, för det är ju heller inget fel att partiet är en social gemenskap också och alla kanske inte har lust att stå på barrikaderna hela tiden. Men så kanske det är i övergångstider.

Du, Rigmor, gick med i partiet tidigt. Redan 1968.

– Jag gick med 1968, efter att partiet tog ställning mot invasionen i Tjeckoslovakien och kritiserade Sovjetunionen. Det var mycket tack vare Hermansson, att VPK hade en självständig röst, som jag kände att jag kunde gå med i partiet.

När var det tidsmässigt du, John, började engagera dig i VPK Haninge?

– 1973 kom jag med.

Är du infödd Haningebo, John?

– Nej, jag är född i Stockholm och uppvuxen nära det som nu är Gullmarsplan. Vi flyttade först till Bagarmossen, sedan öppnade sig möjligheten att få köpa ett radhus i Västerhaninge, så det var mitt första nedslag i Haninge. Jag hade inte varit aktiv i partiet inne i Stockholm, utan det vart jag efter några här i kommunen

-Framför allt var det Vietnamkriget som engagerade mig. Det var den stora frågan.

Var det en aktiv FNL-grupp har i Haninge?

Var det en aktiv FNL-grupp har i Haninge?

– Ja, en FNL-grupp fanns det här i kommunen, som vi dock hade vissa kontroverser med. Många av dem var ju maoister, och det var inte vi.

För maoisterna var det väl viktigast att få in nålstick på Sovjetunionen?

– De hade ju sitt SKP, eller KFML som de hette först, och de vart mer och mer konstig i sin politik. De följde Kinas linje i alla frågor. Bland annat hade de en konferens ute på Muskö, av alla ställen, där man diskuterade om man skulle bilda enhetsfront tillsammans med det egna kapitalet mot Sovjetunionen. Det tog vi bl a upp i vår tidning till hushållen, Haningebulletinen, och de gick i svaromål. Så det blev debatt i frågan. Men frågan blev så märklig i långa loppet, för efter segern i Vietnam blev det ju krig mellan Vietnam och Kina.

Det var ju ingen lätt fråga för maoister att hantera?

– Nej, jag vet inte vilken ställning de tog där. Sedan gick ju Vietnam in i Kambodja och störtade Röda Khmererna.

Det var väl då SKP rasade samman. Det flesta vart väl socialdemokrater efter det?

– Ja, en hel del. Men jag tror de flesta slutade med politik helt och hållet. Nu är det gamla APK som tagit namnet SKP.

1977 skedde det ju också en brytning i partiet när APK bildades. Om jag förstår saken rätt vart det väl inte någon riktig märkbar historia kring APK här i Haninge?

– Det vart ju rätt mycket diskussioner och så, för det var en jobbig situation och debatten var inte bra. Den var inte konstruktiv. Men här i Haninge hade den ingen direkt effekt. Den fick större konsekvenser i andra delar av landet, som jag minns det; Göteborg, Norrbotten och några ytterligare ställen.

Kan du ge en bild av VPK Haninge på 70- och 80-talet?

– En fråga, bland många, som var på tapeten i mitten på 80-talet var kommunarresten för kurder. Det var efter Palme-mordet. Vi skrev bl a en interpellation i frågan, för vi hade kurder i kommunen som föll offer för Hans Holmérs härjningar.  – Men det fanns både stort och smått. Ett förslag vi hade var att sätta ut batteriholkar, för att samla in uttjänta batterier och värna miljön, så batterierna inte åkte med de vanliga soporna.

– Det man slås av, när det gäller VPK Haninge på 70-talet, var ju att det var väldigt bred debatt, taket var högt. Och att vi drev mycket internationella frågor, som spelade mycket stor roll för oss; FNL-rörelsen och solidariteten med Vietnam och inte minst Chile efter Pinochetkuppen 1973. Vi bildade en Chilekommitté här i Haninge som både jag, Rigmor och många andra partikamrater var aktiva i. Latinamerika var länge i fokus, för efter Chile kom ju t ex militärkuppen i Argentina 1976, därefter solidaritetsarbete med Nicaragua, där Sandinisterna tog makten 1979, och sedan hade vi FMNL:s uppror i El Salvador 1980 och påföljande inbördeskrig.

Chilefrågan vart väl också stor tack vare att vi tog emot så flyktingar i Sverige, och att dessa flyktingar ofta hade en vänsterbakgrund eller facklig bakgrund? Jag läste någonstans att det var ca 90 chilenare i Sverige före kuppen och 10000-tals några år efteråt. 

– Det var ju många chilenska flyktingar som kom hit till Haninge också och vi fick ju bra kontakt med många av dem. Chilekommittén i Haninge var ju väldigt aktiv och jag var med från början 1973 till dess att den lades ner en bit in på 90-talet. Vi höll ut länge, även efter att riksorganisationen lades ner i slutet av 1991. Anledningen till det var att vi hade ett antal fångar, som fortfarande satt fängslade i Chile, som vi hade kontakt med och vars ärenden vi bevakade.

Chilefrågan måste ha kommit direkt på när du gick med i VPK Haninge 1973? Kuppen var ju 11/9 -73.

Chilefrågan måste ha kommit direkt på när du gick med i VPK Haninge 1973? Kuppen var ju 11/9 -73.

– Ja, det var deras nine-eleven, säger John. Chile och Vietnam löpte parallellt ett tag där. Men när det gäller Vietnamrörelsen hade SKP:arna mer eller mindre lagt beslag på den. Så de hade sin organisation klar där, och det var lite svårt att komma in där. Jag tror inte vi hade någon från VPK med FNL-gruppen i Haninge. Men vi stödde ju naturligtvis FNL i alla fall. Med Chilekommittén var det en annan sak, för den var vi med att bilda direkt efter kuppen.

Haninge låg på 70-talet lite före utvecklingen i övriga Sverige. Den borgerliga valsegern i riksdagsvalet 1976, fick en lokal föregångare i en borgerlig vinst i kommunalvalet i Haninge 1973. Kommunalvalet 1976 var däremot en revansch då Socialdemokraterna och Vänstern tog tillbaka makten, vilket inte skulle ske på riksplanet förr än 1982.

 Blev det några kommunalpolitiska uppdrag för dig efter valet 1973?

– Det första politiska uppdraget jag fick var att sitta i något som hette Besvärsnämnden, säger John och skrattar. Det är inget vi har längre. Men till Besvärsnämnden vände man sig till om man hade drabbats av något kommunalt beslut som hade gått han eller hon emot, och som ansåg vara felaktigt. Då kunde man besvära sig hos Besvärsnämnden och då tittade vi på ärendet på nytt.

Var det mest bygglov och annan myndighetsutövning?

– Det kunde gälla allt, om man kände sig illa behandlad av någon tjänsteman eller något nämndbeslut man tyckte var felaktigt. Men det var en ganska tandlös nämnd. Jag kan inte påminna mig om någon någonsin fick rätt i sin besvär.

– Därefter, efter valet 1976, kom jag in i Kommunfullmäktige och satt i Skolstyrelsen. Senare har jag också tjänstgjort i Tekniska nämnden, Gatu- och Trafiknämnden, Miljö- och Byggnadsnämnden, som det hette ett tag. Det låter ju bra att ha miljöfrågor och byggfrågor i samma nämnd, men det var inte bra för miljön. Det blev alltid så att byggfrågorna gick först. Så en uppdelning av nämnden var nödvändig.

– Men sen, fortsätter John, blev ju till slut lösningen att göra en kommungemensam miljönämnd; SMOFH – Södertörns miljö- och hälsoskyddsförbund, som är Haninge, Tyresö och Nynäshamns gemensamma miljönämnd. Det som finns kvar av miljöfrågorna i egen regi i kommunen är hållbarhetsberedningen, där Samuel Skånberg sitter för Vänsterpartiet.

– Jag tycker, över lag, att man kunnat göra mer i nämnderna. I Kommunfullmäktige är det oftast mycket tuppfäktning.

– Jag har suttit i valnämnden också, med det är inte särskilt betungande, bortsett från det året som är valår, skrattar John.

Hur var partiet uppbyggt på 70-/80-talet? I en del handlingar nämns det att partiet var indelat i områdesgrupper.

– Ja, vi försökte dela upp oss i områdesgrupper. Förutom de stora områdena, som Handen, Jordbro, Brandbergen och Västerhaninge, hade vi en grupp i Sågen (Vendelsö) också.

Hur många aktiva var det i grupperna?

– I Sågengruppen? Kanske 5 eller 6. Det vart ingen större succé med den här indelningen.

Vad var det tänkt att man skulle göra i de här grupperna?

– Man skulle försöka hitta lokala frågor att driva i områdena. Men det blev bara några möten, sen rann det ut i sanden.

Man kanske måste upp till en viss kritisk massa av aktiva människor inom ett område för att få en stabil arbetsgrupp som kan genomföra regelbundna aktiviteter?

– Det var ett av problemen när Haninge blev storkommun; att det blev svårt att få folk att komma på möten. Framför allt de som bodde i Västerhaninge. De fick ju längre till de möten vi hade. Ibland försökte vi förlägga möten till Västerhaninge. Områdesgruppernas tanke var ju att man skulle kunna vara aktiv i sin kommundel. Men grupperna vart nog för små, för att kunna bedriva kontinuerligt arbete.

På 70-talet toppade medlemssiffrorna på över hundra medlemmar. Nu är vi åter över hundra. När och hur märkte man tillbakagången på 80- och 90-talet?

– Det var en långsam, men stadig, tillbakagång och man kan inte säga att det var någon särskild händelse som utlöste tillbakagången. Men det fanns perioder då det nästan handlade om att övervintra. Ibland satt vi i kommunala gruppen, ganska få; 5-6 stycken och bara försökte hålla liv i partiet. Vi trampade vatten kan man säga. Och det var inte så länge sedan; det hörde 2000-talet till.

Jag tror vändningen uppåt för Vänsterpartiet började efter valet 2010, då SD kom in i riksdagen. Det var nog ett uppvaknande för många och många, som brukade rösta på Vänsterpartiet, reagerad med att gå med i partiet.

– Vi hade perioder då vi hade svårt att få ihop listor, svårt att få folk att ta kommunala uppdrag och när de väl fått uppdragen blev de bundna av det och hade ingen tid att sköta det utåtriktade arbetet för partiet. Så vi stod och stampade kändes det som.

Hur var förhållandet till Socialdemokraterna på 70-/80-talet. Det var ju rätt hård blockpolitik och socialdemokraterna var ju beroende av vårt stöd för att styra kommunen. Var det schyssta tag? Var det öppen attityd eller bjöds vi in med armbågen?

– Det funkade, säger John. De var realister och vi var realister. Vi skrev en gemensam plattform, vad samarbetet syftade till och vi fördelade platserna i nämnder. Jag upplevde alltid att de socialdemokrater som förhandlade med oss var korrekta och pålitliga. Vi behövde aldrig ställa ultimatum eller vara tvungna att driva saker till sin spets. Vi fick det som var rimligt att vi skulle ha. Sedan fanns det ju självklart socialdemokrater som tyckte illa om oss, men det gör det ju alltid. Sedan fanns det andra som uppskattade samarbetet.

– Det funkade, säger John. De var realister och vi var realister. Vi skrev en gemensam plattform, vad samarbetet syftade till och vi fördelade platserna i nämnder. Jag upplevde alltid att de socialdemokrater som förhandlade med oss var korrekta och pålitliga. Vi behövde aldrig ställa ultimatum eller vara tvungna att driva saker till sin spets. Vi fick det som var rimligt att vi skulle ha. Sedan fanns det ju självklart socialdemokrater som tyckte illa om oss, men det gör det ju alltid. Sedan fanns det andra som uppskattade samarbetet.

I fackliga sammanhang har det ju varit oerhört tufft, även om det har lugnat ner sig betydligt på senare år, men där har ju en persons duglighet uteslutande bedömts efter innehavandet av rätt partibok.

I fackliga sammanhang har det ju varit oerhört tufft, även om det har lugnat ner sig betydligt på senare år, men där har ju en persons duglighet uteslutande bedömts efter innehavandet av rätt partibok.

– Jag har ju jobbat fackligt i Lärarnas Riksförbund. Där kände jag inte det var något snack om att ha rätt partibok. Man var glad för alla som ville engagera sig. Inom TCO- och SACO-förbunden är det väl lugnare på den fronten. Det har väl varit mer av partipiska i LO-förbunden. Inom LR hade vi även förtroendevalda med borgerliga sympatier, Folkpartister, och så, påpekar John.

Något jag imponeras av är partiets tidning; Haningebulletinen, en gratistidning som gick ut till alla hushåll i Haninge. Var det inte hiskligt dyrt? Har det partiet råd med detta?

– Ja, vi hade det i alla fall, säger John och skrattar. Fast vi delade ut mycket själva – sprang upp och ned i trappuppgångarna – så vi använde inte posten över allt. Men det var också väldigt billigt, på den tiden, att skicka ut det som kallades ”masskorsband”.

Det vill säga; oadresserade, ofrankerade blad som skulle delas ut till alla i ett postnummerområde.

– Ja, men som sagt; vår egen ambition var att täcka Jordbro, VH, Brandbergen av egen kraft. Det vart mycket trappspring!

Man ser ju i Haningebulletinen att kärnkraftsfrågan löper som en röd tråd genom den här tidsperioden också.

– Ja den frågan levde kvar länge och särskilt i Haninge. Det startade redan 1969 när Stockholm Kraftgrupp AB ville anlägga ett kärnkraftverk i Haninge. Man provborrade borta vid Mörby gård, mittemellan Jordbro och Dalarö, där man hade tänkt sig att kärnkraftverket skulle ligga. Så man kan lugnt säga att kärnkraftsfrågan var större och viktigare under längre tid i Haninge än på andra håll.

Efter Harrisburgolyckan 1979 vill alla partier ha en folkomröstning i kärnkraftsfrågan? Hur märktes Linje 3 i Haninge?

Efter Harrisburgolyckan 1979 vill alla partier ha en folkomröstning i kärnkraftsfrågan? Hur märktes Linje 3 i Haninge?

– Linjer 3 var ju VPK och Centerpartiet. På en del håll ställde KDS upp bakom Linje 3. Det fanns också en radikal gruppering inom Socialdemokraterna; SAFE – (Socialdemokratiska Arbetsgruppen för en Alternativ Energipolitik), som samlade de socialdemokrater som ville rösta på Linje 3. Fast SAFE såg man inte så mycket av i Haninge, förklarar John.

– Här Haninge fanns inget lokalt samarbete med Centerpartiet, vad jag minns. VPK bedrev sin egen Linje 3-propagande lokalt och Centerpartiet sin. Möjligtvis hade vi någon arbetsfördelning när det gäller utdelning av valsedlar, men det mesta skötte partierna själva.

Ett halvår efter kärnkraftsomröstningen kom ju händelserna i Polen 1980 och de första strejkerna av Solidaritet, bl a på Leninvarvet i Gdansk. Senare i december 1981 genomför militären en statskupp. Hur upplevdes dem?

– Det var ju en jobbig historia. Polen var den svagaste länken i Östeuropa. Partiet hade misskött landet under lång tid, och ledningen för Solidaritet var reaktionär i många avseenden. Man anade nog att det här skulle bli en fara för hela systemet. Och det blev ju så i förlängningen.

– Vår förhoppning var ju att med fred och avspänning så skulle dessa länder vara reformbara. Och det blev ju så att det gjordes ett försök till reformering i Sovjetunionen efter att Gorbatjov blev generalsekreterare 1985, där han försökte etablera ett nytänkande; glasnost och perestrojka, vilket var väldigt intressant. Och jag trodde mycket på det. Men med facit i hand kan man ju konstatera att han kom för sent. Såren i samhället var djupa. Man undrar ju om det fanns någon tidigare tidpunkt där en reformering av systemet var möjlig?

1990 ströks kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet, eftersom kommunismen blivit synonym med misslyckandena i Sovjetunionen och Östeuropa. Resten är, som man säger, historia.

 

 

 

 

 

 

 

Uppdaterades: 24 aug 2017