I den turkiska staden Diyarbakir pågår just nu rättegångar mot över 150 kurdiska kvinno- och människorättsaktivister, kommunpolitiker och borgmästare. Vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Naile Aras bevakar rättegångarna på plats och vittnar om oacceptabla brister i rättssäkerheten.
– Rättegångarna är inget annat än en skandal! Under första dagen stängde domarna av mikrofonen när de åtalade skulle hålla sina försvarstal. Den enda anledningen var att de talade kurdiska. Advokaterna har inte fått tillgång till underlag vilket gör det omöjligt för dem att försöka bygga något som liknar ett försvar. Rättegångarna är allt igenom rättsvidriga, säger Ann-Margarethe Livh.
Åtalspunkterna mot de anklagade är högst oklara. Rättsväsendet hänvisar till att personerna motarbetat Turkiet och man anklagas för samröre med terrorister, men inga tydliga bevis har presenterats. Åtalen vilar på mycket lös grund.
Ann-Margarethe Livh och Naile Aras vittnar också om det spända läget i staden. Rättegångarna har orsakat massiva protester på Diyarbakirs gator.
– Det är polis överallt. Vi ser unga människor som kastar sten och polisen försöker med alla medel kväsa protesterna. Stämningen i staden är en direkt konsekvens av de skandalösa rättegångarna. När folk insett vad som pågår har stan förvandlats till en kokande gryta, avslutar Ann-Margarethe Livh.
För mer information och kommentarer var vänlig kontakta:
Ann-Margarethe Livh (V), ordförande för Vänsterns Internationella Forum (VIF) och gruppledare i Stockholms Stad. 076-122 91 03 begin_of_the_skype_highlighting 076-122 91 03
Medan vi i Sverige firar jul så fortsätter övergreppen mot Irans oppositionella. Under tre decennier har den iranska regimen försökt eliminera sina motståndare genom förföljelser, övergrepp och mord. Man har systematiskt mördat politiska och fackligt aktiva, författare, människorättsaktivister, journalister och intellektuella med flera. Övergreppen slår mot alla delar av det iranska samhället – alla som kritiserar regimen riskerar att anklagas för att hota den nationella säkerheten och vara ”Guds fiender”.
Irans kurder är en av de grupper som drabbats hårt av våldet och förföljelserna. Enligt Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO) sitter 227 kurdiska aktivister, lärare och journalister fängslade efter godtyckliga och rättsosäkra processer. Många av dessa har dömts till döden eller till långa fängelsestraff. Vid flera tillfällen har också dessa dödstraff genomförts och Vänsterpartiet har redan tidigare t.ex. uppmärksammat och kritiserat dödstraffen mot Shahla Jahed och Shirin Alemholi.
Nu väntar ännu en regimkritiker på att bli mördad av den iranska regimen. Habibollah Latifi arrasterades den 23 oktober 2007 i Staden Sanandaj, i den kurdiska delen av Iran i norr västera Iran. Latifi dömdes till döden i en rättegång bakom stängda dörrar 3 juli 2008 efter en rättegång som på inget sätt levde upp till rättssäkerhetens grunder, bland annat fick Latifis försvarsadvokat inte närvara vid rättegången. Även Amnesty International har starkt kritiserat rättegången mot Latifi.
Vänsterpartiet fördömer den iranska regimens omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi kräver att Irans upphör med att använda sig av dödstraff samt att Habibollah Latifi och alla andra politiska fångar släpps fria. Alla de som står upp för ett fritt och demokratiskt Iran ska veta att de har en vän i vårt parti.
Lars Ohly (V), partiledare
Hans Linde (V), riksdagsledamot och Utrikespolitisk talesperson.
Amineh Kakabaveh (V), riksdagsledamot
Rossana Dinamarca, utbildningspolitisk talesperson V, kommenterar uppgörelsen mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna om betygskriterierna:
– Jag beklagar att Socialdemokraterna släpper kravet på rättvisa betyg och väljer att göra upp med regeringen och Jan Björklund. Men mest beklagar jag att eleverna gått miste om möjligheten till en rättvis och rättssäker bedömning av sina kunskaper, säger Rossana Dinamarca.
– Vi är oroliga för att detta godtyckliga betygssystem snart kommer behövas göras om igen på samma sätt som man fick göra med det nuvarande. Man borde lära av misstagen så vi slipper kaos i skolan. Betygskriterier från A till E finns redan på universitet och högskolor, jag förstår inte varför elever i grundskolan och gymnasiet sk nöja sig med ett godtyckligt system, säger Dinamarca.
– Vi har på senare år sett en betygsinflation, då betygen varit ett marknadsföringsinstrument för främst fristående skolor för att skapa sig större vinster. Ett godtyckligt betygssystem som detta kommer inte att stävja den inflationen, säger Dinamarca.
Amineh Kakabaveh har i en interpellation till bostadsminster Stefan Attefall frågat vad regeringen tänker göra för att skapa fler hyresrätter till rimliga hyror och hur ungas och studenters bostadsvillkor ska förbättras.
I svaret hänvisar statsrådet till ny lagstiftning om hyresförhandlingar och allmännyttan samt ökade subventioner till uthyrare av boende.
I en kommentar säger Amineh Kakabaveh, bostadspolitisk talesperson i Vänsterpartiet:
– Det enda vi vet när det gäller ny lagstiftning är att kraven på hyreshöjningar är kraftfulla. De kommunala allmännyttiga bolagen ska ha marknadsmässig avkastning vilket naturligtvis leder till ökade hyror. Privata hyresvärdar är också offensiva. Kraftigt höjda hyror leder inte till att utbudet av hyresrätter med, för vanlig inkomstagare, överkommliga hyror ökar. Eller tänker den borgerliga regeringen att höjda hyror ska leda till fler hyresrätter med låga hyror?
– Höga hyror leder till att äldre inte har råd att flytta till nybyggda lägenheter enligt analysföretaget Byggfakta. Få billiga äldre lägenheter blir då lediga för andra bostadssökande.
– För regeringen är bristande tillgång till billiga hyresrätter inget problem. De hänvisar till ökat byggande av bostadsrätter och småhus. Har man inte råd att äga sitt boende ska man hänvisas till andrahandboende. Detta är regeringen två ben som deras bostadsvision vilar på. Vi behöver istället investeringsstöd för byggande av billiga hyresrätter och en kommunal allmännytta som är till nytta för allmänhetens bostadssociala behov avslutar Amineh.
Solidariteten med världens folk och kampen för fred och mänskliga rättigheter är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet. Vårt arbete för en generös flyktingpolitik, mot krig och ockupation och för en rättvis värld är en grundbult i Vänsterpartiets politik. Vi har i det rödgröna samarbetet drivit dessa frågor starkt, och också varit nöjda över att ha fått till stånd överenskommelser om utrikes- och flyktingpolitik som skulle ha gett Sverige en tätposition i världen när det gäller arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Men vi vann inte valet. Och långt bort från politiska spelteorier, diskussioner om taktik och hur man vinner flest storstadsväljare, så pågår fortfarande ett krig. Ett krig som Sverige deltar i. Ett krig som kostar svenska människoliv, såväl som afghanska civila offer.
I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat och spridit sig till allt större delar av landet. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Trots att antalet utländska soldater har ökat, så flyttar Talibanerna fram sina positioner. Den afghanska ledningen som Sverige ger sitt politiska och militära stöd utgörs inte bara av godhjärtade demokrater, utan även av män med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete. Bara var fjärde afghansk kvinna kan idag läsa och skriva, landet har en världens högsta nivåer av mödradödlighet och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport förra hösten att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan sammanfattningsvis knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.
Många afghanska mammor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor. Många afghanska pappor kan inte sparka fotboll med sina barn. Samtidigt lägger vi våra pengar på att delta i kriget istället för benproteser och minröjning. Många afghanska flickor hoppas på att få gå i skolan, men förgäves. Och våra pengar betalar vapen istället för matteböcker. Vanliga afghanska familjer i vanliga afghanska byar har vant sig vid att äta sin middag till ljudet av bombmattor i grannbyn, för att våra pengar går till ett krig där bombanfall är ett stående inslag istället för matleveranser. Tanken svindlar när jag tänker på vad vi kunnat åstadkomma om västvärldens pengar hade satsats på afghansk välfärd istället för på bandvagnar och missiler.
När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.
Därför kan Vänsterpartiet inte gå vidare med förhandlingar om Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Det kan som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det här är frågor om krig och fred, om människosyn och människoliv. Det är helt enkelt inte frågor där politiskt spel och kohandel kan få styra. Nu behövs en rörelse för fred och solidaritet.
Ta hem de svenska trupperna, så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt, och öka det civila biståndet. Än finns alla möjligheter för Sverige att främja fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Det arbetet måste påbörjas nu.
