På senaste tiden har det framförts olika former av kritik mot barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet. Kritikerkåren har en något blandad laguppställning; Eva Nordmark (s), Ulf Kristersson (m), Expressens ledarsida, Karin Pihl på GP, Hanif Bali och Sverigedemokraterna. Nu senast socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) som nyligen fått en utredning som förordar justeringar av flerbarnstillägget av Kristina Nilsson (s).

Med en sådan bred uppställning över (nästan) hela politiska spektrumet, så borde det vara en allmän sanning att flerbarnstillägget enbart är av ondo. Ingen annan nyansering borde vara möjlig.

Men låt oss pröva argumenten och se hur väl de verkligen håller och om det är värdigt en demokratisk rättsstat att lägga sig i vad som händer i sovrummet.

Först bör vi konstatera hur mycket flerbarnstillägget är:

Efter fjärde barnet ökar flerbarnstillägget med 1250 kronor per barn.

I pengar räknat är det de familjerna med två och tre barn som får den största delen av flerbarnstillägget:

(Källa: Försäkringskassan. Proportionerna är riktiga i tabellen från Försäkringskassan, men beloppen  i Y-axeln saknar en nolla. Utbetalningarna för t ex 3 barn är 1200 miljoner kronor – inte 120. )

 

Flerbarnstillägget som går till familjer med 6 barn eller fler är en väldigt liten del av den totala kostnaden.

Ulf Kristerssons reptrick

Ulf Kristersson har länge stormat mot flerbarnstillägget i riksdagen, debattartiklar och i hans senaste Almedalstal. Utformningen på angreppen har varierat lite, men försämringarna i flerbarnstillägget ska, enligt honom, handla om utländska familjer med väldigt många barn:

• ”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”
• ”Flerbarnstillägget är ett extra tillägg till det allmänna barnbidraget som betalas ut för familjer med fler än ett barn. Tillägget bidrar till att kvinnor är borta länge från, eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden.”

(Debattartikel i Aftonbladet 2022-06-02)

Man förespeglas att Ulf Kristersson har ett kirurgiskt precist ingrepp i rockärmen som träffar utländska kvinnor med väldigt många barn; fyra, fem, sex eller fler.

Men om man tittar på vad som faktiskt ligger närmast till att genomföras så är det flerbarnstillägget för andra barnet som kommer ryka:

Den ekvation Ulf Kristerssons regering försöker genomföra är följande: allt ”för många kvinnor” sjukskrivs i slutet på graviditeten p g a att arbetet är för påfrestande. Högsta dagpenningen för en sjukskrivning är 1 116 kronor. Om man kan göra det lättare för gravida kvinnor att i stället få graviditetspenning, som har en högsta ersättning på 837 kronor per dag, så är det ju en god affär för staten. Graviditetspenningen är en billigare socialförsäkring än sjukförsäkringen. Och för att finansiera den ökade volymen i graviditetspenningen, och säkra vinsten för staten, tar man bort flerbarnstillägget för barn nummer två.

Att ta bort flerbarnstillägget för de som har sex barn eller fler skulle knappt ge någonting. Det skulle bara beröra mindre än 6 000 familjer. Flerbarnstillägget för familjer med två barn är nästan 600 000 – där har vi volymerna! – om man ska göra besparingar som verkligen ger klirr i statskassan. Antalet berörda blir ju många fler eftersom alla familjer med två barn eller fler blir omfattas av besparingen.

Det finns med andra ord inte den minsta omtanke om kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar inte ett dugg om familjeplanering eller om man har många barn. Retoriken kring ”Afghaner, Somalier och Syrier” är bara en rasistisk rökridå. Det är handlar om en ren omfördelning och nedskärning inom socialförsäkringssystemet.

Man kan ju också begrunda vad det kommer att betyda för samhället när flera hundratusen familjer blir av med sitt flerbarnstillägg och retoriken från statsministern är att det är en åtgärd för att komma åt det stora nyttjande från ”Afghaner, Somalier och Syrier”, som använder flerbarnstillägget som ”födkrok” istället för arbetet. Det är så här man bygger upp rasistiska föreställningar och motsättningar i samhället.

Det destruktiva nationalistiska narrativet

Huvudlinjen i den nationalistiskt färgade argumentationen är att flerbarnstillägget driver barnafödandet hos främst icke-svenska invandrare. Tesen är att flerbarnstillägget ersätter viljan till lönearbete och låser in utrikes födda kvinnor i utanförskap.

Karin Pihl (GP)anför bl a: ’”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög.”

Samtidigt kan sägas att antalet utrikes födda barn (0-20 år) i Sverige ökade från 169 168 (2010) till 283 740 (2017). Det är en ökning på 68%. Kanske man kan våga sig på tanken att de utrikes födda familjer som har 4 barn eller fler i många fall redan hade fött sina barn i hemlandet, utan att det svenska flerbarnstillägget haft minst lilla påverkan på familjeplaneringen?

Vad ska man göra om en flyktingfamilj har många barn? Retroaktiv abort? Det förslaget är förmodligen inte så politiskt opportunt nu, men ge Hanif Bali två, tre år så kommer han nog föra upp på den politiska agendan.

Flerbarnstillägget infördes 1982. Om man verkligen tror att flerbarnstillägget driver nativiteten bör man ju kunna se en veritabel babyboom från 1983 och framåt. Och det kan man, men av helt andra orsaker. Man kan se att barnafödandet för alla ökar under högkonjunkturen på 80-talet fram tills 90-talskrisen slår till och sedan sjunker nativiteten under hela 90-talet och blir t o m lägre än när flerbarnstillägget infördes. Sambandet mellan ekonomisk konjunktur och viljan att bilda familj och skaffa barn finns definitivt. Flerbarnstillägget är en droppe i havet om man ser på faktorer som driver nativiteten.

Till detta kan man ytterligare lägga följande omständighet; skillnaden på nativiteten mellan svenskfödda kvinnor och utrikesfödda hade bland sina högsta nivåer 1970, då skillnaden var 0,51 barn/kvinna. 2022 hade den succesivt sjunkit till 0,22 barn. Familjebildningarna mellan svenskfödda och utrikes födda liknar mer och mer varandra. Och prognoserna framöver är att skillnaderna kommer fortsätta minska.

Så att överdriva nativiteten bland utrikes födda kommer ur rätt grumliga källor om ”folkutbyte” andra konspirationsteorier. Nationalismen till sitt väsen är så sjukt fokuserade på fortplantningsorganen. Själva kärnan i nationalismen är ju att det ska bli fler av den egna nationaliteten och färre av andra nationaliteter. Man är gärna ”pro life” och uppmuntrande för den egna nationaliteten, men inte främmande för barnbegränsning och även sterilisering av minoriteter, som t ex sterilisering av Romer och Samer i Sverige när rasbiologin stod som högst i kurs. Nationalismen är verkligen inte en uppmuntrande väg att slå in på när det ska diskuteras familjepolitik. Vi vet var järnvägsspåren slutar.

Även att förespegla om ett omfattande missbruk och överutnyttjande av olika bidrag är medvetet destruktivt. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gick ut nyligen och sa att det rent allmänt är en väldigt osaklig:

– Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå att staten har koll och vet hur mycket som betalas ut.

Men tänk om det finns politiska krafter som just syftar till att skapa misstro mot olika system som man egentligen bara vill avskaffa?

Jag är tillräckligt gammal för att minnas försöken att svartmåla norrländska kvinnor som hemska utsugare av föräldraförsäkringen och barnbidrag, då den folkilskna delen av politiken pekade på att norrländska mödrar skaffade barn mycket tidigare än de i Mellansverige (som av någon anledning utsetts till riktmärke) och att skälet de gjorde det var p g a bristande framgångar på arbetsmarknaden och/eller studier och där man påstod att socialförsäkringarna utgjorde en alternativ försörjningsväg.

Det skiljer fortfarande 5 år i snitt mellan en förstföderska i Norrland och en i stockholmsregionen. Så har det varit väldigt länge, så det är tydligen en flera decenniers lång konspiration av norrländska mammor. Eller så är det en produkt av den sociala situationen där folk i släkten och vänner skaffar barn tidigt, vilket gör att man själv gör det. Konspiration eller socialt arv – det är frågan? Jag tror den frågan är rätt lättbesvarad.

Problemet kan ju vara det omvända; att det t ex är svårigheterna att få en bostad som gör stockholmarna sena i familjebildningen. Man kanske inte planerar för barn när man hyr en bäddsoffa i tredje hand?

Nu var det inte så framgångsrikt att piska upp något hat mot förstföderskor i Norrland. Våra folkilskna politiker har ju nu skiftat fokus mot andra grupper föräldrar, med hopp om bättre lycka denna gång.

Socialdemokraternas tillkortakommande

Socialdemokraternas politik handlar, typiskt nog, om omfördelning inom systemet: från flerbarnstillägget till graviditetspenningen. Att tänka sig nya reformer som gör det bättre för barnfamiljer eller gravida verkar inte föresväva Socialdemokraterna.

Idén om omfördelning inom systemet passar också bra in med Tidöregeringens förslag om ”bidragstak”. I retoriken framställs ”bidragstaket” som ett sätt att hindra människor att stapla förmåner på varandra ”i all oändlighet” då man kan få ”hur höga ersättningar som helst”. Det är ju naturligtvis inte sant. Men vad som är viktigare för högern är ju att ett ”bidragstak” blir ett effektivt reformstopp. Om någonting blir bättre, måste det räknas av mot något annat (om man har t ex både föräldrapenning och bostadsbidrag). Nu är frågan om ”bidragstak” utlagd på utredning, så vi får se hur den exakta utformningen blir, men grundidén om ett ”bidragstak” som reformstopp finns det all anledning att vara kritisk till.

Kerstin Nilsson (s), som gjort utredningen till socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) och som föreslagit slopandet av flerbarnstillägget för andra barnet, har också en annan besynnerlig argumentationslinje. Hon hävdar att värdet av flerbarnstillägget för andra barnet inte har något särskilt värde eftersom det fördelningspolitiskt inte är så träffsäkert.

Hon framhåller att: ”hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianen får 36 procent av flerbarnstillägget för det andra barnet och att 39 procent går till hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet över medianen”.

Samt att: ”flerbarnstillägget för andra barnet är ett ineffektivt sätt att förbättra barnfamiljernas ekonomiska standard. Det utbetalade flerbarnstillägget för andra barnet under 2019 bidrog, enligt Riksrevisionens bedömning, i liten utsträckning till att förbättra enskilda barnfamiljers ekonomiska situation”.

Ja, så kan det mycket väl vara. Det är dock lite mystiskt att just flerbarnstillägget är så himla dåligt, medan de andra tilläggen klarar nålsögat. Men den stora frågan är ju varför man i stället för att diskutera mer fördelningspolitiskt träffsäkra lösningar bara vill avskaffa flerbarnstillägget för andra barnet.

Även om argumentet att det inte är fördelningspolitiskt optimalt stämmer, så är det ändå pengar i hushållskassan för de mindre bemedlade familjerna. Och ska man ta bort pengar från de mindre bemedlade familjerna bör man väl ha någon som helst tanke kring vad man ersätter det med?

Den första tanken som slår en är ju att inkomstpröva hela barnbidraget och flerbarnstillägget. Då blir ju den fördelningspolitiska träffsäkerheten väldigt stor. Det skulle dock belasta systemet med en administration som man helst vill slippa och barnbidraget har ju varit en av hörnpelarna i den generella välfärdspolitiken som alla tar del av.  En annan väg skulle vara att öka bostadsbidraget för barnfamiljer – det skulle också innehålla en stort mått av träffsäkerhet.

Eller så får man helt enkelt leva med att flerbarnstillägget för andra barnet är som det är. Det går ut till alla, men inte bara där det är mest angeläget i den utsträckning man önskat. Att avskaffa det och ta bort pengar från de minst bemedlade familjerna är sämre.

Va’ fan får man för pengarna?

I debatten om barnbidraget/flerbarnstillägget yttras det ibland, med nytestamentlig harm, att ”man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, enligt Eva Nordmark (S), och att ”den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens”, enligt Karin Pihl (GP).

Antydningsvis är det alltså så att flerbarnstillägget gör att familjer skaffar större familjer än vad de har råd med och att staten/andra skattebetalare tar notan för större familjer.

Andra Thessalonikerbrevets tes att ”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta” har hittat sina moderna predikanter.

Sparbankens familjeekonomer har räknat ut att ett barn kostar ungefär 1,8 miljoner under uppväxten från 0-19 år. Barnbidraget och studiebidraget sänker kostnaden till 1,5 miljoner. Så att man skaffar barn för ekonomisk vinnings skull torde vara uteslutet. Ej heller att ”staten” tar någon större del av kostnaden.

Det man glömmer är ju vad som är den bärande tanken bakom barnbidraget. 2001 hade den gamla folkpartisten Gabriel Romanus dåvarande regeringens uppdrag att utreda barnbidragets utformning och han summerade poängen väldigt bra:

”De viktigaste motiven för att införa barnbidraget var att öka nativiteten, utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer och minska antalet barn som levde i fattigdom. Syftet var också att ge barnbidraget en profil som gynnade familjer med låga inkomster. Det befolkningspolitiska motivet, att öka nativiteten, har under många år haft en underordnad betydelse. Det socialpolitiska motivet, att ge en viss grundtrygghet för alla barn, och det fördelningspolitiska, att utjämna levnadsstandarden mellan olika grupper i samhället, gäller fortfarande.” (SOU 2001:24)

Det är det uttalade syftet med barnbidraget att det ska vara fördelningspolitiskt omfördelande och utjämna levnadsstandarden. Och så har det varit sedan barnbidraget infördes.

Lever man i en värld där fördelningspolitik är obegriplig, att det är ”stöld” och att staten och andra skattebetalare tvingas stå för något som inte är deras eget, eller lever man i en värld där man skriker ”va’ fan får jag för pengarna” varje gång man ser skattsedeln, ja då framstår ju barnbidraget bara som en kanin någon politiker dragit ur en hatt för att sprida ut pengar kors och tvärs.

Men man får faktiskt något för pengarna. Befolkningen är lyckligtvis ett stort försäkringskollektiv där vi alla ingår. En stor del av statens utgifter är just transfereringar (föräldrapenning, barnbidrag, pension m m) och i allt väsentligt betalar vi våra egna socialförsäkringar. Staten är inte i det här avseendet en tredje person – det är vi.

För några år sedan räknade Finansdepartementet ut att genomsnittsmedborgaren betalade runt 7 miljoner i skatt under sitt liv och att alla i snitt betalar in mer i skatt än de får ut. Fram till pension – där vänder det. Tack vare progressiviteten i skattesystemet, socialförsäkringarna och i viss mån pensionssystemet (med t ex garantipension) får t ex en lågavlönad kvinna tillbaka alla sina inbetalda skattepengar om hon lever till 84 (i snitt). En manlig höginkomsttagare måste leva till han är 90 (i snitt) för att få tillbaka allt.

Det finns ingen anledning att se socialförsäkringarna som allmosor som någon annan betalar. Över en livscykel är de vi själva som betalar våra egna socialförsäkringar genom försäkringspremien; skatten.

Visst; längst ut i ena marginalen finns det t ex svårt sjuka som lever hela sina liv inom socialförsäkringen. Längst ut i andra marginalen finns det någon av våra 540 miljardärer som (om de betalar skatt) kanske ger mer än de får ut. Men det vore ju helt galet att definiera och bedöma ett system utifrån den promille individer som finns längst ut i marginalerna. Systemet fungerar i stort som det ska. De brister vi se är förorsakade av den typen av folkilskna politiker som hatar systemet, dess progressivitet och lyckats genomföra nedskärningar och försämringar.

Till sist: full sysselsättning?

Den här frågan om flerbarnstillägget inleddes ju med att sammankoppla det med att vissa grupper stod långt ifrån arbetsmarknaden. Och det äger nog sin riktighet att det finns grupper som har det tufft i konkurrensen om jobben.

Men om man tror att man kan styra olika gruppers deltagande på arbetsmarknaden genom att ratta med barnbidraget hit eller dit, är ju så infernaliskt korkat. Vad är nästa förslag? Att man får världsfred om fler äter kexchoklad? Det måste ju rimligtvis finnas någon slags kausalitet; en orsak (flerbarnstillägget) och verkan (arbetslöshet). Vad borgerliga debattörer hittills presterat är väldigt krystade samband.

Det gäller dock att hålla i huvudet att grundproblemet är att det finns för få jobb. Arbetslösheten är inte i grunden individuell, kulturell, etnisk, familjerelaterad eller någon annan hokuspokus-förklaring. Den är i grunden strukturell, och som idag ligger på hela 9,2%. Den strukturella arbetslösheten drabbar dock olika grupper olika mycket, men det är inte deras kultur eller etnicitet som är orsaken till arbetslösheten.

Vi har idag, och sedan en tid tillbaka, en politik som är inflationsbekämpande. För att få ner inflationen och hålla den låg krävs ett visst mått av arbetslöshet. Den kallas för jämviktsarbetslöshet. Enligt de nyliberala dogmerna så är tesen att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så tenderar företagen att höja priserna och med det försämras penningvärdet.

Den här borgerliga tanken är inte ny. Den fanns också för hundra år sedan. Den här tanken besvarade väldigt väl av en socialdemokratins största (och kanske sista) ideologer Ernst Wigfors som retoriskt frågade: ”Har vi råd att arbeta?”. Den absurda konsekvensen av idén om jämviktsarbetslöshet är att det skulle vara av ondo att alla hade jobb och att vi skulle ha ”för låg” arbetslöshet. Socialdemokraterna drev länge idén om full sysselsättning och Sverige hade under många decennier låg arbetslös, men denna tanke har sedan länge övergetts i och med Socialdemokraternas högervridning, för att sedan helt begravts i och med EU-inträdet.

Men ska man väl diskutera arbetsmarknadsfrågor måste ändå hålla i huvudet att Sverige har det bland det största deltagandet på arbetsmarknaden av alla länder i Europa. En större del av befolkningen arbetar och det är främst tack vare svenska kvinnors stora deltagande på arbetsmarknaden. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika hög utsträckning som män.

Det finns ”hemmafruar” i alla skikt och grupper i samhället. Om man ska moralisera över det vore det klädsamt att inte bara sparka nedåt mot lågavlönade med stora familjer. Även de nykonservativas lajvande av hemmafruidealet och the real housewives i Saltsjöbaden och Stepfordfruarna i Danderyd är ju en föga progressiv trend. Och, nota bene, the real housewives i Saltsjöbaden får också barnbidrag och flerbarnstillägg, samt RUT-avdrag för en nanny eller två.

Borgerliga debattörer som pekar finger åt underklass och likt Prins John på julafton skriker; Mitt guld, mitt guld, de smiter med allt mitt guld, borde väl åtminstone bli pyttelite harmsna åt överklassens bidrag? Nu är det bara en monolog i en riktning. Devisen om att alla som kan arbeta ska arbeta är i grunden rätt. Då ska den också gälla alla. Eller ingen.

Det finns i allt väsentligt en gemensam nämnare för alla grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden; utbildning, enligt Arbetsförmedlingen – Perspektiv på långtidsarbetslösheten (2017).

För gruppen utrikes födda utanför Europa som står långt ifrån arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa 12 månader mer, är orsaken oftast för kort utbildning. Få har gymnasial- eller eftergymnasial utbildning. Gymnasiekompetens är så gott som ett minimikrav för att få ett jobb idag.

Det finns även arbetslösa i åldersgrupper med stor andel långt ifrån arbetsmarknaden; t ex den äldre åldersgruppen 55-64 år – där långtidsarbetslösheten t o m är högre än bland utrikes födda utanför Europa – som oftast har för gamla utbildningar som inte är konkurrenskraftiga på dagens arbetsmarknad.

Det finns också regionala skillnader. Högsta andelen långtidsarbetslösa finns i Gävleborg. Bland bruksorter som Sandviken, Hofors och Ovanåker jobbar 40% inom industrin. Industrin är stor i många kommuner i Gävleborg. Men industrin expanderar inte längre. Idag finns det i Gävleborg 125 annonser om lediga jobb som sjuksköterska. Tre annonser om industriarbetare. Här är det en fråga om att skaffa sig rätt utbildning. Man har mycket större lycka på arbetsmarknaden om man utbildar sig till sjuksköterska än till gjutgodsrensare inom industrin.

Vill man på allvar få grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden måste man adressera utbildningsfrågan. Om grundproblemet är utbildning/kompetens spelar det ingen roll hur mycket man rattar i A-kasseersättningen, barnbidraget eller något annat. Det är som att piska en död häst. Det som kan förändra situationen är utbildning.

Ulf Kristersson vill ju inte skär i flerbarnstillägget av besparingsskäl, säger han,  utan han drivs av en innerlig önskan om alla kvinnors frigörelse och framgång på arbetsmarknaden:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”

(I Aftonbladet 2022-06-02)

Jag vet inte om han känner någon som gjort den resan? Jag gör det i alla fall. Jag behöver inte gå längre än till min egen mormor, som var hemmafru i en liten by längst med Ångermanälven. Hon var hemmafru trots att de tre barnen var för gamla för att få barnbidrag och flerbarnsbidraget ännu inte var uppfunnet. Så var den svenska kulturen då.

Hon berättade gärna om att det kom en personalrekryterare från Stockholms läns landsting till byn. En stockholmare. Det var som Kristi återkomst. Han pratade med var och en av kvinnorna (eftersom gubbarna kunde ha en återhållande effekt). Det var Karolinska som behövde folk och mormor fick fin-fina erbjudanden om betald utbildning och garanterad fast anställning efteråt. Man hade också fina personalbostäder med låg hyra i Stockholms innerstad.

Efter lite betänketid var hon villig att skriva på, men under förutsättning att hennes 17-åriga dotter (min mamma) fick samma erbjudande.

Det var inte indragna bidrag som fick min mormor att lämna hemmafrulivet och ge sig i kast med en karriär som landstingsanställd. Det var väldigt ett väldigt bra erbjudande om utbildning, jobb och bostad.

Så om Ulf Kristersson önskar att fler kvinnor gör den här resan; ge dem ett erbjudande de inte kan tack nej till. Det är en god investering och det skulle förändra något på riktigt.

Patrik Olofsson