Den 14 mars fick vi i Vänsterpartiet Haninge tillfälle att besöka Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinksskolan är en kommunal grundskola med årskurserna 7-9 och här finns cirka 500 elever och 45 medarbetare. Skolan präglas av positiv elevsyn, relationellt arbete och höga förväntningar på såväl elever som medarbetare.
NPF-säkrad skola
Vi har hört mycket gott om denna skola, som en NPF-säkrad skola. Det som framkom under vår träff med skolans rektor Caroline Gustafsson och några medarbetare var mycket överraskande. Källbrinksskolan är ingen resursskola eller specialskola. Det är en vanlig, kommunal högstadieskola. Att skolan har blivit NPF-säkrad har sitt ursprung att en handlingskraftig rektor tog saken i egna händer, utan medverkan av politiken eller förvaltningen, och ändrade arbetssättet i skolan. I stora drag har de vänt på perspektivet, och utgår från de barn som har extra behov av stöd och anpassning i skolan. Arbetssätt och attityder är anpassade utifrån att fungera för de som har utmaningar, men gynnar alla ungdomar i skolan.
På Källbrinksskolan arbetar de efter devisen:
att kunskap uppstår i möten mellan människor
att elever som förstår syftet med skolarbetet blir motiverade och lyckas därigenom med sina studier
att kunskap kan uttryckas på många olika sätt.
Detta innebär att de arbetar mycket med att göra eleverna aktiva i varandras lärande. De tydliggör alltid syftet med arbetsuppgifter och utvecklar hela tiden alternativa examinationsformer. Källbrinksskolan är femparallellig och har också tre mindre undervisningsgrupper. Skolan har gjort stora satsningar på fortbildning av skolans personal, men anser att det är en investering. Det skulle vara ännu dyrare att inte göra det, etersom elever som inte lyckas i skolan, som inte kommer vidare, som inte känner sig sedda och hörda och starka, innebär en stor kostnad – både för samhället och individerna själva längre fram.
Gott och blandat
I dagens skola räknar man med att minst 5-10 procent av eleverna har neuropsykiatriska funktionsuppsättningar, som till exempel ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), ASD (Autismspektrumdiagnos), OCD (Obsessive Compulsive Disorder), dyslexi eller dyskalkyli. Många av dessa elever upplever skolgången som svår och problematisk. Detta kan leda till känslor av utanförskap och uppgivenhet. På Källbrinksskolan, berättar de, har cirka 30 procent av eleverna NPF eller andra funktionsnedsättningar som innebär utmaningar i skolan. Enligt deras erfarenhet kan det till och med vara så många som 50 procent av eleverna. På Källbrinksskolan har de valt att kalla detta för “Gott och blandat”.
Gott och blandat enligt Källbrinksskolan. Blandningen av diagnoser och utmaningar som kan komma med dessa.
Skolans verksamhet ska anpassas och fungera för dessa elever, men betydligt fler än så gynnas av anpassningarna i skolan. Att stärka elevers egenmakt i skolan, och tillsammans med dem hitta strategier som ger möjlighet att må bra och att lära, är något som förbereder alla elever för framtiden. Källbrinksskolans vision är “Elevhälsa som genomsyrar verksamheten”, “En skola för alla” och “Ge plats åt allas olikheter”.
Alla är delaktiga
En stor skillnad på Källbrinksskolan, jämfört med andra grundskolor är att all personal arbetar efter samma modell, och att alla är delaktiga. Källbrinksskolan beskriver det som ett nyfiket, lösningsfokuserat och prestigelöst förhållningssätt. De lyssnar på elevernas egna tankar om sitt lärande och vägen dit, och de arbetar tillsammans med eleverna för att ringa in behov och hitta strategier. De arbetar också kompensatoriskt för att skapa en tillgänglig och likvärdig lärmiljö, genom både generella och individuella anpassningar av den. Man har exempelvis tillsammans med eleverna identifierat vilka behov som finns i ett klassrum.
Alla olika behov som kan finnas i ett klassrum, identifierade av elever och lärare tillsammans.
Vi lämnade besöket inspirerade och med en varm känsla i bröstet. Det är imponerande vilket enormt arbete som är nedlagt för att få till denna struktur i en helt vanlig grundskola. Det är otroligt vad en eldsjäl till rektor kan åstadkomma!
Varför är inte alla skolor som Källbrinksskolan?
Men, efter vårt besök kom också såklart funderingen kring varför inte alla skolor arbetar på samma sätt som Källbrinksskolan? Varför ska det krävas en eldsjäl för att skolan ska uppfylla skollagen? Skollagen är tydlig i att elever, som en följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns, ska få det stöd som krävs för att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. (Skollagen 3kap3§).
Alla Haninges barn ska klara skolan
Vänsterpartiet i Haninge har sedan tidigare lagt in en motion om NPF-säkra skolor i Haninge. Vi vill att Haninge kommun satsar på att införa NPF-säkrade skolor i kommunen och möter de behov som våra elever har för att bättre kunna tillgodogöra sig sin undervisning. Vi vill att alla Haninges barn ska klara skolan. Oavsett var du bor, och vilka behov du har ska du kunna gå i en bra skola, trivas och lära för livet. Källbrinksskolan har också vänt trenden med problematisk skolfrånvaro, och fått tillbaka många med hög frånvaro till skolan (Så har Källbrinksskolan fått tillbaka hemmasittarna ). Tre av fyra elever med hög skolfrånvaro kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och barn och unga med autism eller adhd har det ofta svårast i skolan. (Många med hög frånvaro har NPF).
Det är här Källbrinksskolans modell tydligt gör skillnad, eftersom det är samspelet mellan eleven och den pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljön som är avgörande. Haninge har länge haft hög elevfrånvaro och att NPF-säkra skolor i Haninge skulle bidra till att fler elever kommer till skolan och får den utbildning de har rätt till.
Vänsterpartiets besökare på Källbrinksskolan: Petar Kotljarevski (Haninge), Päivi Verdier (Upplands Väsby), Nujin Alacabek (Huddinge)
Vill varmt tacka Oppositionsrådet Nujin Alacabek(V) från Huddinge som såg till att vi kunde besöka Källbrinksskolan.
Vi tar med oss många lärdomar och mycket inspiration för hur vi vill att Haninges skolor ska fungera framöver!
Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet
Patrik Olofsson, ordförande för Vänsterpartiet Haninge, kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. I förslaget kritiseras kapitalismen för att inte tillfredsställa människors behov av trygghet, frihet och självförverkligande. Det är sant att Maslows behovstrappa har en del poänger, men systemkritiken måste gå djupare och i slutänden måste kapitalismen avskaffas.
Förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet har ett väldigt personligt tilltal. Som läsare ska man övertygas om att ens liv kommer bli mycket bättre med vänsterpartiets politik.
”Det är mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Vi behöver alla värme och mat, närhet och omsorg, hem att bo i och natur omkring oss. Vi behöver personer som finns där för oss och ser oss för dem vi är. Vi behöver frihet att uttrycka oss och forma våra liv.”
”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv. Vi känner kärlek när någon behöver stöd, nyfikenhet när vi kan lära oss något nytt, beslutsamhet när vi behöver samla kraft. När vi gör nytta i våra sammanhang skapar det mening, självbild och riktning i livet. Vi har en stark drivkraft att arbeta och skapa nytt.”
Man har använt sig av Maslows behovstrappa för att steg för steg visa hur vänsterpolitik tillfredsställer våra innersta behov. Att våra liv inte blomstrar ut i sin fulla potential under kapitalismen är absolut en relevant kritik av kapitalismen. Men det är bara en aspekt av kritiken av kapitalismen.
Att man i ett socialistiskt partiprogram program formulerar politiska krav som utgår i folks vardag och konkret visar på hur livsvillkoren kan bli bättre är absolut inget fel. Men att livsvillkoren är otillfredsställande är inte otur som kan korrigeras genom ett ”välfungerande samhälle fångar upp vår vilja att arbeta och kanaliserar den klokt”, ser till att ”utveckla kloka politiska lösningar”, föreslå ”kloka samhällsekonomiska mål”, ”klokare ägandeformer” som tar ”fram kloka ägarstrategier” eller ta fram klimatåtgärder som ”utformas klokt för att få verklig effekt och vinna politiskt stöd” parat med en ”klok reglering av skogsbruket”.
Problemet med att använda ospecifika termer som t ex ”klok” är att folk läser in lite vad som helst i dem. Man tror att författarnas ”klok” betyder samma som man själv tycker är klokt. Fast det vet man ju egentligen inte. Använd inte ospecifika termer om du kan tala ur skägget. Och framför allt är alla de ”okloka” omständigheterna i dagens samhälle en del av att det kapitalistiska systemet inte förmår att prestera bättre. De kan med lätthet inkorporeras i en systemkritik.
Socialpsykologiskt täcke
Blev dock positivt överraskad över att det fanns ett helt kapitlet om socialiseringar. Äntligen ett avsnitt om alternativa ägandeformer.
Men döm om min förvåning när man beskrev socialisering utifrån den socialpsykologiska processen då barn och ungdomars socialisering in i samhället och där de anpassar sig till det omgivande samhällets idéer, normer och regler.
Visst, det är en aspekt av kapitalismen; att den rådande ordningens idéer fortplantas till nya generationer.
Facklig och politisk kamp mot kapitalismen kan göra att andra idéer och normer kan utmana och t o m övertrumfa de borgerliga idéerna.
Det socialpsykologiska täcket ligger tungt över förslaget till partiprogram.
”Det är ett grundläggande problem med ägandeformer som bygger på vinstmaximering. Från ett samhällsperspektiv är det en enorm förlust varje gång en människa tappar sin genuina drivkraft att göra ett gott arbete i yrkeslivet.”
”Med klokare ägandeformer skulle vi förebygga fler problem innan de växer sig stora.”
Vi tappar arbetslusten under kapitalismen(?), men med klokare ägandeformer kan vi lösa problemen.
Det är nästan en prestation att man i ett socialistiskt partiprogram bara använder ordet socialism en gång men inte nämner kapitalism en enda gång, även om man förstår att det nog kan vara det som avses om man dechiffrerar begrepp som ”maktstruktur” och ”ägandeformer som bygger på vinstmaximering”.
Det är naturligtvis inte så att man ska ha en fetisch för vissa signalord. Det socialdemokratiska partiprogrammet använder orden socialism 3 gånger och kapitalism 6 gånger. Det gör det inte det partiprogrammet mer socialistiskt. Men frågan är om man gör saker enklare och lättbegripligare i förslaget till nytt partiprogram genom att inte använda de orden.
Det som avgör om ett program är socialistiskt eller inte är om man förklarar att det är en nödvändighet att ersätta kapitalismen med socialismen.
Kapitalismen medför (globalt) tre existentiella hot; svält, krig och klimatförändringar. Kapitalets ekonomiska ordning är inte skapt för att sprida ut det ekonomiska välståndet någorlunda jämnt. Kapitalismen innebär en permanent jakt på nya marknader, naturtillgångar och politiskt inflytande – fredligt om det går, men i sista hand med vapen.
Klimatkonferenserna avlöser varandra; som t ex FN:s Stockholmskonferens 1972 som kanske var den först av de stora konferenserna som skulle tackla klimatförändringarna. Det är över 50 år sedan. Man får en känsla av att det finns oerhört starka krafter som motarbetar försöken att rädda klimatet. Det är inte svårt att gissa vilka.
Argumenten för att avskaffa kapitalismen är extremt goda. Även den som söker en individuell lösning på sina problem i dagens samhälle är knappast okänslig för att vi också kan erbjuda lösningar på de stora existentiella frågorna. Tvärt om. Vi kan berätta en oerhört stark berättelse om kapitalismens tillkortakommanden och behovet av socialism.
Systemkritiken diffus
Systemkritiken i partiprogrammet tar sin start i arbetet och hur arbetet organiseras.
”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.”
Nja, det är inte arbetet som bildar maktstrukturen. Ordet maktstrukturer används flitigt i förslaget för att beskriva en olika saker. Det är otydligt om man menar kapitalism, imperialism, könsmaktsordningen, byråkrati eller någon annan maktstruktur.
Under feodalismen, när ägandet var geografiskt låst till jorden, var också arbetet låst till jorden genom livegenskap eller dagsverksskyldiga bönder. Kapitalismen vars existens bygger på varuproduktion, återspeglas också i synen på arbetet som en vara som fritt skall köpas på en öppen marknad.
Ägandet och produktionssättet skapar formen för arbetets organisering. Inte tvärt om.
”Politiskt arbete behöver vara tålmodigt, långsiktigt och strategiskt. Varje samhälle är alltid i förändring och fullt av motsättningar. För att göra skillnad behöver vi förstå den situation vi är i, svara på de öppningar som uppstår och samla människor så brett som möjligt för ett steg framåt. Förmågan att bygga makt och hopp är avgörande för att det ska hända. Det är genom att skapa en politisk situation där verklig förändring är inom räckhåll vi motiverar människor att agera.”
Ärligt talat; säger dessa meningar någonting? Återigen en projektionsyta där man ska tro att författarna speglar de egna tankarna, men utan att de egentligen säger något.
”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut. Den enögdheten kan driva dem att förstöra ekosystem, vars långsiktiga bärkraft betyder lite för deras lönsamhet men mycket för framtiden. Den får dem att låsa in kunskap som skulle göra långt större nytta om den kunde användas fritt. Den leder dem till att slösa enorma resurser på konflikter med varandra i form av allt från marknadsföring till juridiska tvister. En ekonomi där de här tendenserna är utbredda leder till ett samhälle som hela tiden tvingas hanka sig fram genom små och stora kriser.”
Jo, det äger sin riktighet att aktiebolag inte är bra för samhällsutvecklingen. Aktiebolag är en ekonomisk förening av dess aktieägare. Aktiebolag har ett enda uppdrag; tillvarata aktieägarnas ekonomiska intressen. En VD som lyssnar på några andra intressen riskerar trolöshet mot huvudman och kan få två års fängelse. Så att för en sekund tro att aktiebolag kan ta ett samhällsansvar är bara korkat.
Jo, det stämmer att kapitalismen är oförmögen att hantera konsekvenserna av sitt eget system och regelbundet genomgår ”små och stora kriser”. Därför behöver systemet ersättas av………….
Funktionssocialism av ny sort
När socialdemokraterna antog nytt partiprogram 1990 skrev man:
”Enligt den tidiga socialistiska uppfattningen krävde denna förändring av produktionsordningen en förändring i det formella ägandet, så att den privata äganderätten till produktionsmedlen upphävdes och ersattes med ett folkligt-kollektivt, antingen genom staten eller genom de arbetandes egna organisationer.”
”Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratins genomförande ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.”
”Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs om överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.”
Det här är grunderna i funktionssocialismen; det kapitalistiska ägandet kvarstår, men vi har andra strukturer som är så starka att äganderätten tappar så väsentligt i betydelse. Ägandets funktion upphör.
Även förra förslaget till partiprogram var fullt med reformidéer, men inget som i grunden utmanade kapitalets ägande av produktionsmedlen.
I det här förslaget till partiprogram har man hittat en egen vinkel på funktionssocialismen; reformer som ökar folks (kollektiva eller individuella) ”förhandlingsstyrka” mot kapitalet.
Grundtesen är att ”Ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi”.
Så ju mer vi ger folk av Maslows behovstrappa – ju mer kommer deras förhandlingsstyrka mot kapitalet att öka. Och då spelar inte själva ägandet så särskilt stor roll.
Förslaget till partiprogram innehåller 21 punkter där Vänsterpartiet ska bidra till att öka folks individuelle eller kollektiva ”förhandlingsstyrka”.
”Vi vill stärka människors förhandlingsstyrka på arbetsplatserna, så att mer av den rikedom arbetet skapar går tillbaka till de som faktiskt gör jobbet.”
Det är en väsentlig skillnad mellan att kräva mer återbäring av produktionsresultatet eller att kräva demokratiskt förfogande – makten – över produktionsresultatet.
För att åter referera till socialdemokraterna partiprogram (1990) slås det fast att: ”Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten.”
Och i socialdemokratisk tappning uppnås detta genom allmän rösträtt, MBL och skatt. Sen är det klart. Men om det verkligen var så att bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning skulle fråntas kapitalägarna, vad är då poängen med att så passionerat försvara deras äganderätten?
Förslaget till partiprogram är tråkigt nog lika oklara som socialdemokraterna kring äganderätten.
”Företag vars beslut har stora konsekvenser för alla som bor här behöver ägandeformer som motiverar dem att lyfta blicken och se det. Det skulle innebära nya möjligheter till en klok samhällsekonomisk utveckling.”
Ja, vad är det för ägandeformer man åsyftar? Eller ska vi kliva in och hjälpa kapitalägarna att lyfta blicken? Är det verkligen vår uppgift?
När Vänsterpartiet ökar på vanliga människors förhandlingsstyrka gentemot kapital går vi från intet allt vi vilja bli:
”Den förhandlingsstyrkan får många positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Den leder till att en större del av det vi skapar går till löner och en mindre del till kapitalägarna.”
Men är det bara mera kaka vi kräver? Eller måste vi ta över hela bageriet för att kunna styra samhällsutvecklingen rätt?
Igår kunde vi också se och höra kommunstyrelsens ordförarande i Haninge, Sven Gustafsson (M) göra utspel i rikstäckande media. Huvudbudskapet, ”Vi har ingenting att erbjuda dem” (som skjuter), ”inkapacitering” och önskan om att införa undantagstillstånd i Haninge, visar tydligt Haningealliansens människosyn och deras politik.
Vi i Vänsterpartiet delar inte den syn Sven Gustavsson och hans allians har på människor.
Haninges goda krafter
Vänsterpartiet har gjort flertal verksamhetsbesök hos föreningar runt om i Haninge som arbetar med ungdomar. Eldsjälar som brinner för att ge unga ett annat alrenativ. Som brinner för att bygga relationer, erbjuda aktiviteter som alla kan delta i oavsett ekonomsika förutsättningar. Som vill stimulera barnens kreativitet och skapande. Dessa människor vill arbeta för att få unga att känna sig sedda och värdefulla. De vill erbjuda ett sammanhang, ge unga en starkare självkänsla och ge dem en känsla av samhörighet, för att det är något som alla människor söker och behöver.
För tyvärr är det är exakt just dessa saker som gängen idag erbjuder våra unga. De har lärt sig att hitta vägen in genom att se, bekräfta och bygga en falsk självkänsla hos det barn de fångar upp. Vi kan också se att de ofta riktar in sig på barn som redan mår dåligt och saknar en grundtrygghet. Dessa barn groomas sedan in i ett kriminellt beteende, och är fast i gängens grepp innan de förstått allvaret.
Vi som samhälle behöver vara en stark motkraft, och har som ansvar att visa att det finns en annan väg att gå.
Föreningarnas utsatthet
Trots det står flera av Haninges föreningar, som arbetar med barn- och ungdomsverksamhet nu under hot om, eller har till och med fått lägga ner sina projekt oavsett vilka goda resultat de gett. Detta på grund av att Haningealliansens ovilja att lägga pengar på förebyggande arbete, och ideella krafter. Som vi förstår det satsar de hellre på åtgärder först när problemen uppstått.
Taekwondo klubben Viking sökte fortsatt ekonomiskt bidrag från kommunen för projektet Meningsfull fritid, som fångat upp många unga tjejer i riskzonen, och fick vänta så pass länge på svar att de tvingades lägga ned projektet.
På Skutans gård valde kommunen att inte förlänga parternskapet och istället konkurrensutsätta verksamheten. Detta riskerar att helt omintetgöra den verksamhet som finns där idag, och som varit ett trygg punkt för många socialt utsatta barn.
När vi träffar eldsjälarna på Freezone, berättar de om att de har stora drömmar och visioner som de är redo att investera både tid och energi i men inte vågar satsa på då de inte vet om deras partnerskap med kommunen kommer att kunna fortsätta.
Det finns evidens för att närvarande vuxna och meningsfulla aktviteter för unga gör skillnad. Inte endast för att förebygga kriminalitet, utan också för att motverka psykisk ohälsa bland unga.
Våra ideella föreningar har långsiktigt hållbara lösningar för våra barn och unga. De vill investera sin tid och sitt engagemang i dem, och ge dem en chans att se en annan framtid.
Vem tar konsekvenserna?
Varför föredrar kommunstyret kortsiktiga, repressiva lösningar, framför långsiktiga metoder som andra faktiskt erbjuder och är beredda att genomföra i samverkan med kommunen? Det kommer att bli en dyrköpt läxa, ekonomiskt men framförallt för Haningeborna.
På senaste kommunfullmäktige var det också Sven som gav ett nej till Socialdemokraterna Haninges förslag om att införa ett partiöverskridande trygghetskommission, för att hantera de ökande problemen med gängkriminalitet i Haninge. Motiveringen var att Haningealliansen är ”beredda att ta konsekvenserna” om de misslyckas.
Men, är det verkligen styrande politiker som tar de egentliga konsekvenserna?
Kommer Sven Gustafsson hålla den mamma i handen som just begravt sitt barn? Är det han som kommer att torka tårarna på den far som förlorat allt? Kommer Sven att följa med lillasystern till fotbollen på kvällen för att hon inte vågar gå ensam? Öppnar han dörren till sin villa för att erbjuda alla ungdomar en trygg plats om natten? Och tar han med dem på skidresan när fritidsgårdarna och föreningarna fått lägga ner?
När Sven Gustafsson pratar om att vi inte har något att erbjuda, undrar vi i Vänsterpartiet om det kan vara en föraning om att Haningealliansen redan nu vet att de goda krafter och fina verksamheter vi har i kommunen kommer att tvingas bort.
Vi tror på, och ser Haningeborna och vi kommer fortsätta slåss för ett Haninge för alla.
Vägen mot beslutet har varit högst tvivelaktigt ur demokratisk synpunkt. Det nämndmöte som kallades till den 19:e april är ett extrainsatt nämndmöte. Kallelsen gick ut till ledamöterna den 23 mars, dock utan att säga vad mötet skulle handla om. Det är klart att ledningen visste vad mötet skulle handla om, men man ville inte ge oppositionen någon chans att förbereda sig på ett rimligt sätt.
Grundskolenämndens arbetsutskott som ska bereda ärendet träffas en timme innan nämndmötet för att titta på frågan. På en timme ska man avgöra om en nedläggning av en skola är ett bra beslut eller ej.
Första informationen gick ut till föräldrarna den 5 april; dagen innan påskhelgen och efterföljande påsklov. Man hade hoppats på att många föräldrar skulle vara bortresta och att valet av tidpunkt skulle förhindra att föräldrarna skulle träffas och utnyttja sina medborgerliga rättigheter att opinionsbilda i frågan. Som tur är finns ju internet och folk kan hålla kontakt ändå.
Hela tidsplanen påminner mer om hur man planerar en statskupp, än om hur man säkerställer en bra demokratisk process. Om det vore så att kommunledningen verkligen trodde på det här beslutet skulle man naturligtvis inte vara det minsta rädd ge oppositionen underlagen i god tid och inte det minsta rädd att ta debatten på nämnden inför de åhörare som vill delta på sammanträdet.
Nämnden bestämmer
I den senaste informationen till föräldrarna säger utbildningsdirektören att nämndmötet den 19:e april kommer vara stängt. Det ankommer inte på någon i förvaltningen att besluta om att ett nämndmöte skall vara stängt. Det är bara nämnden själv som kan besluta om en sådan sak. Tillsvidare är grundskolenämndens möte öppna tills annat är beslutat. Så det är fortfarande en god idé att komma till kommunhuset den 19:e april, t ex 16:30 och prata med de beslutande politikerna innan nämndmötet börjar 17:00.
Att utbildningsdirektören går ut med att mötet är stängt, trots att han inte har befogenheter att besluta om det, är naturligtvis att han tycker att det är jobbigt att möta de föräldrar som drabbas av beslutet. Fattar man beslut man inte tror på är det jobbigt att se folk i ögonen.
Barnkonsekvensanalysen
Alltid när man fattar beslut som berör barn ska man göra en barnkonsekvensanalys och se till vad som är bäst för barnen.
Den som är gjord är tämligen luddig och många argument känns väl krystade. Som exempel säger man att det är positivt att barnen får längre till skolan efter som det leder till att barnen får bättre motion. Att stänga en skola för att barnen ska få längre att gå och bättre motion känns som en rätt omständlig åtgärd.
Vad det egentligen handlar om
I och med den hastighet man driver ärendet om nedläggning måste man fråga sig vad det egentligen handlar om? Det är något som känns lurt.
Det verkar handla om två saker. Dels kommer man gå back rätt rejält på mastodontskolan i Vega i år. Det är i sig inget konstigt. Det kommer ta några år tills alla hus är färdigbyggda och alla barnfamiljer flyttat in. Men lyckas man flytta över Båtsmansskolans elever redan i år så minskar man Vega skolas förlust med nästan 3 miljoner kronor. Det är därför man inte informerade föräldrarna innan skolvalet i februari (då hade ju föräldrarna kanske valt helt andra skolor), utan min vill ha över hela stocken elever till Vega skola för att reducera förlusten där.
Sedan är det inte riktigt sant att all personal från Båtsmansskolan ska över till Vega. Man räknar med att minska personalen med nästan 3 miljoner kronor i samband med nedläggningen. Hur man kommit fram till den saken är lite oklart; möjligtvis en kombination av att lärare säger upp sig alternativt att man sparkar några.
Den andra frågan man misstänker är att det finns en spekulant på skolan. Det finns skolkoncerner som vill etablera sig i Haninge, men det är inte alla som vill bygga en ny från grunden utan kanske hellre köper en redan befintlig.
Vad annars ska man ha en tom skola till? Det är sant att om man stänger Båtsmansskolan så försvinner lokalkostnaden från grundskolenämnden, men samma kostnad dyker då upp på kommunstyrelsens konto som övertar ansvaret för lokalerna. För kommunen som helhet är det ju ingen större vits att flytta kostnaden från ett konto till ett annat – vi får ju inte som kommun lägre kostnader.
Är det fel att hålla Båtsmanskolan under armarna?
Nuvarande kommunledning klagar högljutt på att tidigare kommunledningar hållit skolan under armarna och skjutit till pengar. Men det beror ju inte på att man varit dum i huvudet och bara strött pengar omkring sig. Det har ju byggt på den befolkningstillväxt man har utgått ifrån på basis av de byggplaner som funnit, som t ex Norrby.
I början av förra mandatperioden var planen att Båtsmansskolan skulle ha 450–460 elever den här mandatperioden, istället för de 300 man har nu. Nu har det inte byggts i den takten man har tänkt sig och andra planer har prioriterats. Men när planerna genomförs så kommer det ju finnas ett mycket bra underlag för en skola som Båtsmansskolan.
Det är inte Båtmansskolans fel att det är som det är – det beror på hur kommunledningen prioriterat stadsutvecklingen.
Frågan är om inte lite is i magen är bästa recept just.
Varför skulle man inte t ex kunna göra Båtsmansskolan till en profilskola där man är specialister på NPF. Det skulle säkert vara många föräldrar som skulle åka från andra kommundelar för att få han sina barn på en sådan skola. Det skulle inte vara någon brist på elevunderlaget i alla fall.
Det som är tråkigt med den här ärendehanteringen från kommunledningen är att det inte lämnar utrymme för några kreativa diskussioner där man kan titta på alternativ till nedläggning.
Boven i dramat
Under ytan på det här problemet är finansieringssystemet för skolan; skolpengen.
Skolpengen innebär att varje skola får en viss peng per elev man har på skolan. Har man många elever får man mycket pengar – har man få får man mindre.
Skolpengen bygger på att alla elever är stöpta i samma form och att alla skolor är lika och har samma förutsättningar. Ironiskt är ju att de partier som säger sig framhäva individen har ett väldigt planekonomiskt synsätt på skolans finansiering – alla är lika och alla får samma peng.
Vi har stora skillnader i skolan idag. Stora skolor har naturligtvis lite lättare att få ekonomi i verksamheten än små skolor. Men små lugna skolor kan ha andra värden för eleverna. Skolor där många elever har svenska som andraspråk, och deras föräldrar kanske inte en så omfattande egen skolgång, är naturligtvis mer resurskrävande än skolor där barnen har svenska som första språk och deras föräldrar är akademiker.
Men så länge systemet går ut på att alla är lika och varje enhet ska bära sig själv kommer den här kommunledningen lägga ned fullt fungerande skolor.
Det viktiga är att utbildningssystemet som helhet i Haninge går plus. 2022 gjorde vi 45 miljoner i vinst på kommunens skolverksamhet. Man måst kunna ha tolerans för att vissa skolor går bra och vissa skolor går (tidvis) mindre bra, så länge totalen ser bra ut.
Haninge kommun som helhet gick med 625 miljoner i vinst 2022. Så vi har verkligen inte någon ko på isen ekonomiskt. Det finns ingen som helst anledning till dessa panikartade beslut.
Gör om – gör rätt. Låt det inte gå prestige i det här.
Vänstern i Haninge – nytt nummer av vår tidning är ute nu. 7 000 exemplar kommer delas ut under vecka 9. Ladda ner hela tidningen här.
Ledarartikel:
Nästa val kommer vinnas i Brandbergen och Jordbro
– Nu måste alla samlas mot högerpolitiken
Vi har fått en kommunledning som är en kopia av regeringen; en högernationalistisk koalition bestående av L, KD, M och SD. Angreppen på välfärden lär inte vänta på sig. Men vi ska göra deras tid vid makten kort.
Äldreomsorgen ska privatiseras. Ett nytt kultur- och föreningshus i Jordbro skrotas. Planerna på ett badhus i Västerhaninge skrotas också. Bor man i kommunens bostadsbolag kommer man få höga hyreshöjningar.
Kommunledningen säger sig vilja satsa på villor, men struntar fullständigt i de över 30 000 som står i Haninge Bostäders bostadskö och efterfrågar en prisvärd hyresrätt.
”Kulturkriget” handlar inte om olika kulturer – det kommer handla om man är för eller emot kultur över huvud taget. Kulturparken och Handens museum och smedja är hotade. Haninge riskerar bli en kommun med mindre kultur av alla slag.
Kommunledningen följer Sverigedemokraternas retorik. Den högsta politikern i kommunen, Sven Gustafsson (m), säger att invandringen är en stor förlust för Sverige. Ett väldigt trevligt budskap till de 30 % av Haninges invånare som är födda utanför Sverige och till alla barn som har invandrade föräldrar.
Med den högernationalistiska kommunledningen har Haninge satt kurs mot en kommun som är mer auktoritär, främlingsfientlig med ökade klyftor och sämre välfärd.
Högernationalistiskt styre i Haninge – nej tack!
Så här behöver det inte vara. Haninge är bättre än så här.
I Jordbro samlar det högernationalistiska blocket 25% av rösterna. Oppositionen fick över 70%. Men tyvärr har vi ett valdeltagande i Jordbro som är så lågt som 39,5%. Proportionerna är liknande också i Brandbergen. Skulle valdeltagandet se ut som i övriga Haninge skulle vi ha en annan kommunledning.
Vi kampanjar mot nedläggningen av Apoteket i Jordbro, för ett nytt kultur- och föreningshus, mot de höga hyreshöjningarna, för ett allaktivitetshus i Brandbergen, mer resurser till skolorna och fritidsgårdarna i Brandbergen och Jordbro bör vara öppna 7 dagar i veckan istället för 3-5 dagar.
Vi kommer att informera om vilka rättigheter man har – rösträtten. Långt fler har rösträtt i kommunalvalet än som vet om det och allt för få utnyttjar den. Lyckas vi med det, så kommer den här högernationalistiska kommunledningen bara bli en tråkig parentes i Haninges historia.
Patrik Olofsson, ordförande Vänsterpartiet Haninge
