Carina Wellton har lämnat oss, det känns tungt. Hon var en kämpe med stor energi. Aktiv vänsterpartist och känd för sitt envisa arbete för en mänsklig sjukförsäkring. Vi kommer att sakna dig!
Jonas Sjöstedt
Det finns dagar som är gråa. Det finns dagar som är trista. Och sedan finns det dagar som är så eländiga att man önskar att de aldrig fanns.
Vår kära ordförande Carina Wellton gick bort på eftermiddag söndagen den 26 april.
En oerhörd smärta för hennes make Erik, hennes mor, barn, barnbarn, nära och kära, som vi känner kolossalt starkt för.
Carina var en virvelvind genom livet. De vars liv hon berört och påverkat till det bättre kan räknas i tusentals och det är en förlust som rör många. Det är en förlust som känns i partiet, i Solrosuppropet, hos arbetarrörelsen i stort, och för alla människor som strävar efter ett rättvisare samhälle har en mycket stark röst tystnat.
För partiet i Haninge var hon ett vallokomotiv i fyra valrörelser; 2014, 2018 samt EU-valen 2014 och 2019. Och varje dag däremellan också. Vi fick gå i skift för att hänga med i hennes tempo!
Hon beskrev sig själv som en person med funktionsvariationer. Det enda vi andra i partiet märkte av var att ibland gick det i 180 och ibland i 200. Det måste vara den variationen hon menade.
Carina hade en egen stil; medan den högra näven var knuten höll den vänstra i ett champagneglas.
Alltid, alltid stridbar – alltid, alltid fabulous!
Carina & Solrosupproret
Carina Wellton var med och startade föreningen Solrosuppropet.se i den form den fortfarande finns.
Med sin styrka, engagemang och otroliga värme var hon från början en självklar ordförande för oss och var det sedan under hela tiden.
Lisbeth Lippe Forsberg, Anette Forssander, Lotta Larsson, Christine Holmberg och Ina Hallström
Carina Wellton var med och startade föreningen Solrosuppropet 2012, och som ordförande har hon varit en röst för utförsäkrade och en ständig granskare av försäkringar som påverkar långtidssjukskrivna.
Hon hade själv en kronisk neurologisk sjukdom sedan 1998. Innan dess hade hon jobbat många år som konditor och motorcykelmekaniker.
Solrosuppropet härstammar ur gräsrotsrörelsen Påskuppropet som 2011 samlade tusentals landet runt i protest mot utförsäkringarna. Ett år då tiotusentals personer utförsäkrats och fråntagits rätten till vår gemensamma välfärd.
Hur hennes engagemang i Solrosuppropet började skriver Carina:
Hade en nära vän som for väldigt illa av sin utförsäkring. Därför engagerade jag mig 2010 i Påskuppropet. Först bara på Facebook, sen som talare 2011 i Stockholm. Ordförande sedan föreningens start 2012. Har själv varit sjuk sedan 1998.
Carina Wellton
Carina & Vänsterpartiet
Carina gick med i Vänsterpartiet i Haninge 2012 där hon genast förde med sig en känsla av nyväckt entusiasm för en förening som då behövde ett tillskott av energi och kamplust. Det dröjde inte länge innan Carina valdes in i föreningens styrelse där hon snart förklarade sig intresserad av att ta uppdraget som ordförande.
Som ordförande blev Carina kvar ända till och med 2018. Under denna period fick partiföreningen ett stort uppsving, med många nya medlemmar och en stor aktivitet på många områden. Till detta bidrog Carina i mycket hög grad genom sin optimism, energi och kamplust – ”hur svårt kan det va” är ett uttryck som vi ofta hörde från Carina när vi stod inför olika slags beslut…
Något som kännetecknade Carina var en stor dos av samhällsengagemang, inte minst i sin roll som ordförande och inspiratör till funkisnätverket ”Solrosuppropet”. På samma sätt var hon en källa till aktiviteter och ”jävlaranamma” för vårt parti i Haninge. Hennes envishet, uppslagsrikedom att hitta nya sätt att lyfta politiska frågor och också att vara med i att genomföra våra beslut var karakteristiskt för Carina.
Några exempel på möten och sammankomster där Carina var en mycket drivande kraft lokalt var de årligen återkommande Brandbergsfestivalen 6 juni och Haningedagen senare under hösten där Haninges alla föreningar medverkade på olika sätt. Och lita på att Carina satte avtryck på våra tält, banderoller och bokbord – överallt kunde man se Carinas färggranna uppenbarelse och aktiva sätt att förmedla våra budskap. Trots sina begränsningar i rörelseförmåga och muskelstyrka tog hon alltid del i det praktiska genomförandet av allehanda manifestationer.
Andra tillfällen där Carina tog initiativ till ett aktivt deltagande var Vänsterdagarna i Malmö och Göteborg, kongresserna och distriktsårskonferensen där hon argumenterade för några av sina hjärtefrågor.
Carina medverkade vidare med konstruktiva synpunkter på de årliga träffarna för närliggande partiföreningar som hålls på partiets kursgård i Syninge.
Inför Internationella kvinnodagen 8 mars och 1 maj kunde vi alltid se Carina i spetsen för demonstrationer i sin rullstol, ofta iklädd stilenlig och färgrik klädsel, försedd med aktuella plakat och inte sällan en megafon där Carinas röst introducerade Internationalen eller andra eggande ramsor.
På julfesterna i början av december hade Carina alltid förberett en aktuell quiz som förgyllde tillfället, inte sällan kunde vi också avnjuta något gott bakverk som hon hade åstadkommit hemma i köket i Landfjärden. Detta i sin roll som f d konditor, en av många yrkesroller som Carina har antagit under årens lopp. Bland annat var Carina Sveriges första kvinnliga mc-mekaniker innan hon i slutet av 90-talet drabbades av den neurologiska muskelsjukdom som följde henne resten av livet.
Andra tillfällen där vi kunde räkna med Carina som aktivist var de röda lördagar som vi började med i Jordbro hösten 2015. Inför EU-valet och riksdagsvalet 2014 var Carina förstås en ledande aktör, med bl a Blåsorkestern som formidabel inspiratör ute i bostadsområdet i Jordbro.
Vid flera tillfällen samlades vi ute hos Carina i Landfjärden inför olika slags aktiviteter. Det kunde gälla att klistra affischer, ta fram lokala handlingsprogram eller diskutera politik inom olika arbetsgrupper. Där fick vi då ta del av maken Eriks vällagade lunch medan eftermiddagens kaffe oftast ledsagades av Carinas hembakade kakor eller andra bakverk.
För det interna styrelsearbetet i partiföreningen tog Carina som ordförande ett stort ansvar för att skapa förutsättningar för att alla skulle kunna medverka utifrån sina egna förutsättningar. Några av hennes egna hjärtefrågor var feminism – inte minst internfeminism – arbetsrättsliga aspekter, bostadsfrågan, kulturens roll i samhället och funktionhindersrörelsen. Carina tog också flera initiativ till att utbilda föreningen bl a i feministiskt självförsvar.
Carina tog vidare, så långt henne ork och tid räckte till, mycket aktiv del i att uppdatera hemsida och sociala medier. Likaså att hålla kontakt med representanter olika partier och föreningar, som ett led i en ständigt pågående dialog för det politiska arbetet i samhället.
Som alla nog förstår är Carinas bortgång en enorm förlust för Vänsterpartiet i Haninge. Carinas obändiga energi, engagemang och omvittnade arbetsförmåga kommer att saknas. Hennes ständiga beredskap till att ställa sig i spetsen för allehanda aktiviteter till stöd för en progressiv politik berörde många.
Carina besatt en okuvlig optimism som, tillsammans med hennes glädje, vänfasthet och ofta burleska humor medförde en aktivitet som gör att partiet fått ett brett erkännande för sitt politiska arbete. Detta kommer att vara ett bestående intryck av den tid som Carina lät oss ta del av hennes inspirerande ledarskap i Vänsterpartiet i Haninge.
Carina & musiken
Carina älskade musik. Musiksmaken var bred, men det anades en bakgrund i punken och rock av mer rebellisk art.
Hon gillade gamla punk, som bl a fanns med på samlingsplattan med kanske den bästa skivtiteln i historien: Vägra raggarna benzin.
Hela Thåström-katalogen, inklusive Ebba och Imperiet, gillades skarpt. Men även tidigare band som Pink Floyd och Queen finns med i skivbacken.
Ur musiken kan mycket styrka hämtas. Punken var ju en urkraft för en marginaliserad del av 60-talisternas ungdomsgeneration. Inte minst för ungdomarna i förorten.
Men också mycket tröst i en situation som denna. I bland kan man låta rocklyriken sätt ord på vad man känner i stunder av sorg. Få är så träffsäker som Kate Bush i Running up that hill:
Ooh, there is thunder in our hearts Say, if I only could I’d make a deal with God And I’d get him to swap our places I’d be running up that road Be running up that hill With no problems With no problems
Nu lever Carina vidare i oss. I våra minnen och tankar.
Och man kanske i sammanhanget får kosta på sig en dröm; att Carina – fri från alla eländiga sjukdomar – skulle få sätta sig på hojen en sista gång och få uppleva friheten att dundra iväg längst med landsvägarna. I hörlurarna har hon Manic Street Preachers på högsta volym.
Orthodox dreams and symbolic myths From feudal serf to spender This wonderful world of purchase power
För den som har padda/platta kan den också laddas ned som E-bok (.epub) här, för bättre läsupplevelse.
Nynäshamns bibliotek
Den finns upptryckt av Nynäshamns bibliotek i avdelningen för lokalhistoria.
Sven Harald Larsson, efter 1918 känd, med moderns efternamn, som kommunistledaren Sven Linderot, har några av sina rötter försjunkna i Nynäshamn. Det är en personlighet som väcker många känslor. Han är en av många vars livsöde är sammanflätad med ödet för den rörelse han verkade i; den fackliga och politiska arbetarrörelsen. Hos mig inges först respekt och beundran, därefter infinner sig snarare en känsla av melankoli, för att inte säga sorg – både för honom och rörelsen – som jag ska utveckla senare i texten.
Sven Linderot föddes 1889 i Skedevi, den nordligaste delen av Finspångs kommun, alldeles på gränsen till Södermanland, högst 1½ mil till Katrineholm. I likhet med andra arbetarbarn fick han börja arbete tidigt i livet.
Hyttpojken
Redan som 11-åring började han sin yrkesbana på glasbruket i Reijmyre, en mil söder om Skedevi. Redan året därpå, vid 12 års ålder organiserade han sin första strejk, bland brukets yngre förmågor; ett 40-tal så kallade hyttpojkar. Och de vann en 4 öres löneförhöjning! Han verkar ha haft en naturbegåvning för facklig organisering. Varför det var så kan man bara spekulera i.
Naturligtvis var det så att arbetsförhållandena var så usla att det snarare var ett mirakel att det inte ständigt var strejk. Hyttpojkarna började tidigt, runt klockan fem på morgonen, för att ställa hyttan i ordning. Sprang och hämtade formar och verktyg åt glasblåsarna och fick uthärda tempraturväxlingar mellan kalldraget och smältungnarnas hetta. Inte heller så sällan fysisk bestraffning om man gjorde något misstag.
Men att det just blev Sven som blev hyttpojkarnas ledare måste nog sökas i hans kamp mot aukoriteter på närmare håll. Min gissning är att han tidigt var tvungen att försvara sig och sätta hårt mot hårt hemma. Att han i vuxen ålder avsäger sig faderns efternamn och tar moders flicknamn, Linderot, ger en viss ledtråd.
Det hårda arbetslivet i hyttan gav en, för ungdomar, omvänd syn på skolgången. Bland de papper han lämnade efter sig vid sin död 1955 hade han skrivit ned något om sin uppväxt. ”Mina ferier, det var de korta timmar jag satt vid skolbänken. När skolan var slut var det att gå in i hyttan igen.”
Hyttpojken Sven Larsson
Som arbetarbarn var han allt för väl medveten om att läsa, studera och reflektera är ett privilegium, inte ett ok. Han läste det han kom över, inte så ofta böcker som billiga tryckta häften ämnade åt arbetarklassens litteraturkonsumtion. Här blandades Axel Danielssons skrifter med Emile Zola, och inte minst Ernst Haeckels naturfilosofi – en popularisering av darwinismen, om människans och naturens utveckling utan existensen av en gud.
Jakten på litteratur gällde inte bara Sven. De övriga hyttpojkarna suktade också efter läsbart material. En dag utrustade de Sven med en ”lånad” cykel och lite pengar, så han fick tillryggalägga åtta mil tur och retur till Norrköping, där det enligt uppgift skulle finnas socialistiska tidningar. Efter mycket om och men fick han tag på ett exemplar av Fram, socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning.
Slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var folkrörelsernas genombrottstid. Det må initialt vara nykterhetsrörelsen som gick först, men arbetarrörelsen och idrottsrörelsen låg inte långt efter. Sven Linderot var med och grundade Reijmyre Idrottsföreningen 1905, och är en förening som existerar än idag. Det var där han fick sitt smeknamn ”Sven Lasse”.
Nynäshamns framväxt
I slutet av 1800-talet bodde här ett hundratal personer, som alla var, mer eller mindre, knutna till storgården Nynäs som anställda, torpare och fiskare. Det fanns ett dussintal torp, varav många lever kvar i gatu- och kvartersnamn: Brunnsvik, Vålbergstorp eller Vårdbergstorp, Backlura, Lövlund, Mörby, Nicksta, Sand, Hanvik (inte Hamnvik), Fagervik och Estö.
Det som förändrade alltsammans var egentligen det ryska rikets storhetstid. S:t Petersburg var rysk huvudstad och en centralpunkt för norra Europas diplomatiska och kulturella liv. Tyvärr var det svårt att ta sig dit från Stockholm, vars hamn frös om vintern. Mekanismerna var alltså desamma som vid bygdens förra storhetstid, 1 000 år tidigare, då vikingatågen i österled drev utvecklingen.
En isfri hamn var ett önskemål från många som drev handel åt öster. På Nynäs ägor fanns det möjligheter, som observerats redan omkring 1850. Problemet var dock avståndet till Stockholm.
När järnvägarna kom till landet fanns plötsligt en lösning. Att järnvägen till slut blev verklighet berodde i hög grad på att Professor Hjalmar Sjögren köpte Nynäs och med syfte att åstadkomma Stockholms nya bad- och rekreationscentrum, lite av ett nytt Saltsjöbaden i tanken. För detta fordrades en järnväg och därmed blev det av. Den 28 december 1901 kunde den invigas.
Nynäshamns stationshus under uppförande år 1900
När alla pusselbitar föll på plats; järnväg och hamn, handel och badort, så lades grogrunden för Nynäshamns utveckling.
Nytta och nöje
Arbetarrörelsens intåg i Nynäshamn kom smygande. Några år efter förra sekelskiftet var Nynäshamn fortfarande ett litet samhälle på en 4-500 invånare. Många av de yrkesarbetare som sökte sig hit för arbete och inkomst; järnarbetare, snickare, skomakare, målare och så vidare, kom oftast från andra större städer där det fanns viss erfarenhet av organisering.
Alla föreningars moder i Nynäshamn var diskussionsklubben Nytta och nöje, som bildades 1903, främst av en grupp byggnadssnickare och hantverkare. Klubben varvade diskussioner och föreläsningar med utflykter och nöjen. Klubben blev det sociala livets knutpunkt för den arbetande befolkningen i Nynäshamn.
Diskussionsklubben Nytta och nöje
Klubben hann på ett par år åstadkomma stora förändringar. Första 1:a maj-demonstrationen hölls 1903. Genom förstärkning av ett par hundra flottister från fartyg i hamnen nådde demonstrationen imponerande 1000 deltagare. En sjukkassa startades 1904. Fackföreningar för träarbetare och grovarbetare blommade upp ur klubbens mitt samma år.
En vitamininjektion för arbetarrörelsen i Nynäshamn var då gjuteriet vid J O Holmers verkstäder rekryterade en grupp arbetare från Tumba som redan var vana vid fackligt och politiskt arbete. De tog tämligen omgående initiativ till en lokal avdelning av Järn- och Metallarbetareförbundet 1905.
Nynäshamns Glasbruk. Sven Linderot som fjärde från höger, bakre raden
Sven Linderot i bakre ledet
1907 anlades AB Nynäshamns Glasbruk (sedermera Baltiska Glasbruket), dit Sven Linderot året efter tog anställning, 18 år fyllda. De ovan nämnda arbetarna från Tumba hade också kommit i kontakt med de kooperativa idéerna, som så småningom ledde till en konsumtionsförening, där Sven Linderot jobbade ibland på ledig tid från glasbruket.
Nynäshamns Arbetarkommmun
Vid slutet av 1905 kom också Arbetarkommunen till stånd. Arbetarkommunen var det forum där de fackliga och politiska delarna av arbetarrörelsen samlades under ett tak. 1906 arrangerades första 1:a maj-demonstrationen i Arbetarkommunens namn. Den gick från stationen och sedan Järnvägsgatan – Frejgatan – Mörbyvägen – Skolgatan och Nynäsvägen ned mot lokstallarna, där mötet hölls.
Ett tidigt 1:a majtåg i Nynäshamn, ca 1910, vid Skolgatan-Nynäsvägen
Sven Linderot fanns sig snabbt till rätt i Nynäshamns organisationsliv. Som glasblåsare vara han fackligt organiserad i Grov- och fabriksarbetareförbundet. Det facket inhyste också träarbetarna, det som senare skulle bli Byggnads, och som, av dåtidens dokument att döma, var den starkaste grenen av den fackliga organisation som fanns att tillgå i Nynäshamn. Det var så organisationsbanden knöts. Det blev så att man inordnade glasblåsarna i en särskild sektion inom avdelningen, där Sven Linderot var ordförande fram till 1912. Likaså hamnarbetarna hade tidvis sin organisatoriska hemvist hos Grov- och fabriksarbetarna.
Nynäshamns Grofarbetarefackförening No 120, 22/6 1904
Sven Linderot hamnade också snabbt i Socialdemokratiska partidistriktets styrelse. Socialdemokraterna, särskilt i Nynäshamn, var av det radikalare slaget. Det skulle, bland annat, märkas vid partisprängningen 1917, då den stora majoriteten gick till det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiet.
Åren gick och Sven Linderot gjorde inte mycket väsen av sig, förutom sin aktivitet i arbetarrörelsens organisationer. Arbetarrörelsen hade vid den här tiden mycket svårt att göra sin röst hörd politiskt. Det hade främst med valsystemets utformning att göra. En manlig person som var stadd i kassan, ägde mark och djur och var skuldfri i förhållande till stat och kommun, kunde avge upp till 5000 röster. Vi är med andra ord milsvida från principen en man – en röst, som skulle komma att praktiseras först i kommunalvalen 1919.
1917 hade andra kammaren bifallit principen medan första kammaren sagt nej. Första kammaren tog dock intryck av Ryska revolutionen, november 1917, och såg vad som hände när folket saknade demokratiska rättigheter. Så 1918 gjorde första kammaren helt om och tillstyrkte allmän rösträtt. Och det dröjde till 1921 innan man fick se kvinnlig rösträtt. Att kvinnor skulle få rösträtt var en så omvälvande historia att det krävdes en grundlagsändring, vilket, hävdas det, var det formella skälet till att rösträtten för kvinnor infördes senare.
Uppvigling på Nynäs gård
1909 var storstrejkens år. Så ock i Nynäshamn. 303 arbetare i Nynäshamn omfattades av konflikten. En långvarig lågkonjunktur hade lett till lönesänkningar och lokala konflikter, och när SAF sommaren 1909 proklamerade allmän lockout inom sitt område svarade LO, den 4 augusti, med storstrejk. Strejken riktade sig mot alla arbetsgivare i landet och syftet var att stoppa hela samhällsmaskineriet, endast sjukvård och andra vitala funktioner undantogs.
Sven Linderot minns själv, i en intervju från 1934, när budet nådde Nynäshamn:
”Äntligen fick vi sätta hårt mot hårt – så gick talet på fabrikerna. Själv arbetade jag vid den tiden som glasblåsare vid Nynäshamns glasbruk. Som specialister i att blåsa glödlampor förtjänade vi ganska bra, bättre än de flesta andra yrkesarbetarna, och vi hade för tillfället ingen tvist med vår arbetsköpare, men trots detta beslutade vi enhälligt och med entusiasm att följa strejkparollen. Något understöd kunde det ju inte bli tal om, men det avskräckte ingen. Vi kan svälta, och vi skall segra – det var allas vår mening och vilja.”
Han fortsätter med att beskriva de första staplande stegen på konflikten:
”Jag minns ett av de första strejkmötena i Folkets park. Vi diskuterade hur vi skulle kunna dra med lantarbetarna vid ett närbeläget gods, Nynäs gård, i strejken. Jag, liksom flera andra kamrater, talade hetsigt för ett förslag att vi skulle demonstrera dit ut och ta med oss lantarbetarna från jobbet. En man som stod bredvid mig såg mycket förgrymmad ut, och när mötet med handuppräckning enhälligt beslutade att gör aktion vid godset behöll mannen ifråga händerna i byxfickorna, snodde runt på klacken och gav sig iväg. Detta tyckte jag förstås var lite märkvärdigt, varför jag gick till parkvakten och frågade han kände mannen. Jo, blev svaret, det var professor Sjögren, ägaren till Nynäs gård!”
Sven Linderot var även involverad på andra sätt, bland annat som Nynäshamns delegat på LO-kongressen det året. Den huvudsakliga konflikten pågick en månad, från 4 augusti till 4 september 1909, även om konflikten i reducerad skala fortsatte ytterligare en tid. Först den 13 november 1909 var den sista konfliktåtgärden avvecklad.
Strejkbrytarautomobil
Runt om i Sverige avlöpte det hela fredlig, med några få undantag; Allmänna Valmansförbundet (nu Moderaterna) bildade skyddskårer för att agera medborgargarde och assistera strejkbrytare. I t ex Nacka hade man en ”strejkbrytarautomobil” som åkte runt med revolver och sköt mot strejkande arbetare. Det var dock mer tur än skicklighet att det inte ledde till något fatalt. I Jönköping och Mölndal gick den ridande polisen till särskilt brutalt och våldsam angrepp mot de strejkandes demonstrationer.
Storstrejken, även om den var omfattande; 300 000 strejkande och 80 000 lock-outade, innebar den ett stort bakslag för fackföreningsrörelsen. Konflikten var illa organiserad och underfinansierad, vilket ledde till att LO tappade i storleksordningen hälften av sina medlemmar. Ledargestalter blev svartlistade, 20 000 avskedades och varken de ekonomiska eller politiska kraven fick något genomslag.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund hör till dem som långt efteråt menade att storstrejken ändå inte bara kan ses som ett nederlag. Han skrev att:
”Det förkrossande slag mot arbetarnas organisationer och allmänna strävanden, som arbetsgivarna åsyftat, blev denna storstrid långt ifrån. Om den för några år framåt minskade fackföreningarnas kraft och bragte individuella olyckor över många, alltför många, och kanske ofta de bästa, så växte på djupet en ännu fastare vilja till kamp mot den klass och det samhällssystem, som skapade sådant förtryck och sådana lidanden… Framtiden skulle visa, att arbetsgivarna förlorat en seger och arbetarna vunnit ett nederlag”.
De korslagda armarnas revolution
LO hade hoppats på ett snabbt medlingsingripande, men regeringen förhöll sig passiv. Strejkkassorna var otillräckliga och den 4 september beslöt LO om återgång till arbetet i de företag som inte var anslutna till SAF, även kallad ”den rationella klyvningen”. Förhoppningen var att man skulle hålla ut längre mot SAF, om man kunde spara in på understödet till de strejkande i företag utanför SAF. Det var en allt för kameral strategi och hade endast en demoraliserande effekt.
SVARET, LO:s strejktidning. Utkom med 28 nummer från 10 augusti till 6 september 1909
Under en generalstrejk, som storstrejken var, tar arbetarklassen över styret och skötseln av samhället. Ingen samhällsfunktion kan fungera utan strejkledningens medgivande. I det läget blir strejkkommittéerna alternativa maktorgan som tar över beslutsfattandet i samhället och kan organisera distributionen av mat, varor och förnödenheter.
Men istället för att storstrejken blev början på ett maktövertagande, skickades folk hem med uppmaningen att avvakta eventuella förhandlingar eller medlingar. Därav fick storstrejken heta De korslagda armarnas revolution, i folkmun.
Sven Linderot minns:
”Vi väntade nya paroller, som skulle sätta fart på spelet, men Herman Lindquist drog ner rullgardinen och sände ut samma paroll varenda dag, vilken i all sin enkelhet lydde: Håll er lugna. Och vi höll oss lugna. Storartat lugna. Vi litade på ledarnas vilja att föra kampen till seger. Vi, männen i ledet, förstod inte att de brantingska reformistledarna endast av massornas tryck, av pressen underifrån tvingats att proklamera kampen, och att de från första dagen var inställda på att förråda den…..
Ja, så kom den ”rationella klyvningen”, som bestod i att alla som arbetade hos arbetsköpare som inte tillhörde Svenska arbetsgivarföreningen skulle återgå till arbetet senast den 6 september. Då förstod alla att slaget var förlorat. Jag minns det som igår vilken förbittring ”klyvningen” utlöste bland de strejkande arbetarna. Många faktiskt grät av ilska, och det diskuterades allmänt om hur man skulle kunna hindra klyvningen och fortsätta kampen. Det var naturligtvis hopplöst. Utan pengar och mat kunde arbetarna kämpa, men utan ledning – nej, det var omöjligt.”
”Förändring i striden beslutad”. Meddelande i SVARET om den ”rationella klyvningen”
Slutgiltigt upphörde konflikten, i egentlig mening, först i mitten på november, då järnbruken återgick i arbete. Organisatoriskt blev strejken ett stort nederlag för fackföreningsrörelsen. LO miste mer än hälften av sina medlemmar och återvann först år 1917 hela sin tidigare styrka.
Bittra strider
Men för AB Nynäshamns Glasbruk och Sven Linderot fanns det en liten uppsida på situationen efter storstrejken. Glasbruket var i behov av fler arbetare och passade på att värva 10 arbetare från Surte, som avskedats p g a storstrejken. Dessa var fackligt och politiskt slipade och en av dessa från Surte, A M Sandström, blev efter några år Arbetarkommunens ordförande och var ledande i vänsterutbrytningen 1917.
Några av de svartlistade från Surte. A M Sandström stående i mitten
Inflödet av dessa radikala arbetare från Surte påverkade stämningen på glasbruket. Efter att arbetarna slickat sina sår några år blåste man till strid igen. 1912 organiserade Sven Linderot sin andra strejk. Det blev en lång och bitter historia. I nästan 7 månader var arbetet nedlagt.
21 juni 1908 hade man fått till ett kollektivavtal på glasbruket, men direktör Ekenstam var dålig på att rätta sig efter avtalet och betala ut löner. Det vara en del mindre konflikter mellan Ekenstam och arbetarna fram till den stora konflikten 1912.
Sommaren 1908 hade Ekenstam inte betalat hamnarbetarna för lossning av förnödenheter till glasbruket. Facket satte lossningsarbetet i blockad: ”Ingen om sin heder mån arbetare utför någon lossning till ovannämnda Ekenstam förrän full avlöning från föregående lossningar utbetalats.”
I december 1908 var det en tvist om ackordspriserna på glasbruket, under vilken Ekenstam avskedat ett antal glasblåsare. Man fick kalla på förbundsledningen som fick åka ned från Stockholm och förhandla med Ekenstam. Tvisten fick en lösning och de avskedade återanställdes.
1909 genomfördes en så kallade indrivningsblockad på glasbruket, det betyder – så än idag – att fredsplikten på en arbetsplats med gällande kollektivavtal upphör om arbetsgivaren inte betalar ut lön när han ska. I detta fall hade Ekenstam inte betalat ut lön vid två avlöningstillfällen. En del av lönerna utbetalades och ett nytt kollektivavtal förhandlades fram, men lönerna fortsatte att släpa efter. I slutet på 1910 kunde fackföreningen konstatera att obetalda löner på glasbruket uppgick till 2000 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden.
I slutet av 1911 blev det återigen konflikt på glasbruket. Direktör Ekenstam hade återigen problem att betala lönerna och menade att kvalitén på arbetet var för dåligt för att kunna betala fullt ackord, vilket arbetarna uppfattade som ett svepskäl till att inte betala ut hela lönen. Glasblåsarna rustade till strid. Bland annat genom att anordna två fester i början av 1912, som inbringade hela 98:90 till strejkkassan.
8 februari 1912 gick vitglashyttan – där ackordskonflikten hade sitt ursprung – i strejk. Övriga arbetare i fackföreningen förklarade sig villiga att till sympatiåtgärder om Ekenstam skulle ta in strejkbrytare, eller om han skulle börja vräka de strejkande från glasbrukets arbetarbostäder. Detta tyckte de strejkande dock var solidaritet av det skralare slaget. På fackföreningsmötena de kommande månaderna debatterades flitigt frågan om sympatiåtgärder. Dock utan framgång för de strejkande. I efterhand känns det som att man hade förankrat sin konflikt för dåligt inom den bredare arbetarrörelsen.
17 maj 1912 tillsatte staten en förlikningsman Cederborg för att försöka bilägga konflikten. Med 14 röster mot 6 accepterade fackföreningsavdelningen hans tjänster att medla i konflikten. Under sommaren arrenderade Ekenstam ut glasbruket till grosshandlaren Sandin, och förklarade att han längre inte var part i konflikten. Detta var naturligtvis en manöver, skulle det visa sig, men konflikten började avvecklades den 18 juli.
Ännu ett bakslag
Likt Storstrejken 1909 gick inte arbetarna segrande ur striden och konsekvensen blev hård. Sven Linderot och ytterligare 10 arbetare blev avskedade. De blev även uppförda på arbetsgivarnas svarta lista, vilket gjorde att de inte fick något nytt arbete var de än vände sig. Flera av dem försökte få arbete i Norge, men nekades. De svenska arbetsgivarnas svart lista hade även nått dit.
Det fanns inget annat råd än att emigrera. Av de 11 som avskedades reste 8 till Amerika och 2 till Tyskland. Endast Sven Linderot blev kvar i Sverige. Han överlevde en periods arbetslöshet innan han blev inkallad till exercisen, det vi idag kallar militärtjänsten, vid Svea Livgarde. Det innebar i alla fall några garanterade mål mat om dagen.
Efter exercisen flyttade Sven Linderot till Stockholm. Där fick han först försörja sig som symaskinsförsäljare, innan lyckan vände och hans tjänster ånyo påkallades av fackföreningsrörelsen. 1914 blev han ombudsman på Grov- och fabriksarbetareförbundet och i slutet av 1915 gick han över som ombudsman i Handelsarbetareförbundet. Men även det politiska arbetet drog hans intresse. 1914 blev han invald i SSU:s högsta ledning (VU). Därefter förbundssekreterare från 1916 fram till partisprängningen.
Revolt
Det är värt att dröja kvar lite kring Sven Linderots arbete i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. 1912 lämna han och en större grupp kamrater Norrmalms socialdemokratiska ungdomsklubb och bildade klubben Revolt. Man ville ha en radikalare prägel på verksamheten och var öppet kritisk mot partihögern.
Socialdemokratiska ungdomsklubben Revolt. Sven Linderot stående med uppknäppt kavaj
Sven Linderot i mitten
Den radikala klubben Revolt skulle sedermera i april 1917 även inhysa Föreningen Soldater-Arbetare, och 1:a maj 1917 bildades de första röda arbetargardena i Stockholm, inte så lite inspirerade från den ryska februarirevolutionen.
Ungdomsförbundet förblev den socialdemokratiska vänsteroppositionens fäste, vilket i hög grad återspeglades på fjärde förbundskongressen den 5 till 8 april 1912. Dess dominerande huvudfråga var ungdomsförbundets och partiets inbördes ställning.
Ungdomsförbundets Stormklockan var det främsta språkröret för den socialdemokratiska vänstern
Partiledningen var denna gång inte inbjuden till kongressen, men dess talan fördes, per ombud, av Per-Albin Hansson assisterad av Gustav Möller, vilka ännu var medlemmar av förbundets centralstyrelse. Framförallt vände de sig emot Höglunds och Stormklockans kritik av den opportunistiska utvecklingen inom partiledningen och dess inledda samverkan med liberalerna. Hur de än försvarade moderpartiets kompromisser högerut, var vänstergiren så kraftig i ungdomsförbundet att Per-Albin Hansson och Gustav Möller inte ens tyckte det lönt att kandidera till poster i förbundsledningen.
Röda bilen
Riksdagsvalet 1911 var viktigt. Arbetarrörelsen var ordentligt försvagad efter storstrejken. Samtidigt tillämpades nya rösträttsbestämmelser, som var lite mer fördelaktiga för arbetarklassen. Det gällde verkligen att mobilisera väljarkåren för arbetarepartiet. I det läget tog Socialdemokratiska ungdomsförbundet “ett djärvt grepp”, en ny, modern agitationsform i valkampanjen: agitationsturnéer i bil – den “röda bilen” – genom hela landet, från Ystad till Haparanda.
25 möten på tre dagar!
Med dessa “rörliga talarstolar” skulle man kunna nå också avlägsna orter på landsbygden. Det djärva uppslaget kom från Fredrik Ström. I ungdomsförbundets centralstyrelseprotokoll den 2 februari 1911 dyker förslaget om “jätteturnéer pr. bil” upp för första gången och spreds genom ett cirkulär som publicerades i Stormklockan den 18 februari.
Förslaget att använda bil i valkampanjen 1911 möttes enligt Zeth Höglund av viss skepsis bland några socialdemokrater. Bland annat menade t ex Värner Rydén att den “röda bilen” skulle “förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. Han fick inte rätt alls: SAP gjorde ett mycket bra val, ökade med 30 mandat till 64 i Andra kammaren, vilket Höglund tillskriver inte minst “den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like genom landet”.
Denna massagitation spelade en avgörande roll för att bryta nedgången efter 1909, inte enkom för ungdomsförbundet utan också för partiet och den fackliga rörelsen. Förbundets medlemsantal började öka igen, lika snabbt som mellan åren 1905-1907. Varför fick då agitationen ett så stort genomslag? Förklaringen är att arbetarna, efter att ha pressats tillbaka på den fackliga fronten, riktat blickarna mot den politisk kampen.
Det är ett allmänt och generellt drag i arbetarklassens sätt att kämpa, som går igen i alla länder; efter fackliga motgångar ökar det politiska intresset, och tvärt om; efter valförluster försöker arbetarklassen försvara sig genom sina fackliga organisationer.
Denna politiska kamp i kombination med utökad rösträtt och ungdomsförbundets intensiva agitation var orsakerna bakom socialdemokratins väldiga valframgång i andrakammarvalet 1911, då dess mandat fördubblades.
Ungdomsförbundets ”Rödabilagitation” sommaren 1912 ägnades åt fackföreningsrörelsens återuppbyggnad och det blev första året efter nederlaget i storstrejken 1909, som fackföreningsrörelsens medlemsantal åter växte. 500 möten med över 100.000 deltagare genomfördes. 1912 steg Landsorganisationens medlemstal med 7 procent och 1913 med 14 procent.
Röda bilen, var ett stående inslag under många år
Totalt avhölls 528 möten med 340 000 åhörare under sommarhalvåret 1911. 1912 hölls 500 möten, 1913 550 möten och 1914 hela 800 möten. Och det var under 1914 Sven Linderot deltog i Röda bilens turné. Så här minns Sven Linderot själv turnén:
”Zäta Höglund reste med Röda Bilen – härjande, väckande – i mellersta Norrland sommaren 1914. Min ringhet äntrade åket i Sundsvall, mottagen med hjärtlighet och – skepsis. Vid mötet samma dag i Njurunda kände jag mig som beredskapsinkallad. Jag fick nämligen inte tala, Zäta hade för säkerhets skull tagit med Ture från Samhället som andre talare (Ture Nerman var vid tillfället redaktör för Nya Samhället i Sundsvall/min anm). Nästa dag släpptes jag dock lös mot ett fåtal oskyldiga människor, som samlats i Bergsjö. Svettig utvärtes och darrig invärtes avvaktade jag Zätas dom. Jag minns den som igår: ”Du kommer nog klara opp’et, Sven Lasse.” Det var ju inte stora A precis, men det var ju inte heller C.
Och färden gick vidare. Zäta instruerade inte i talandets konst, vilket jag hade hoppats, men han menade väl att det var instruktion nog att höra honom tala varje dag. Vilket det kanske var, ty när Zäta efter ett par veckor tog avsked i Rättvik och ersattes av Ernst Åström (även kallad Ärtan eller Hagalund, och var vice ordförande i ungdomsförbundet, sedermera riksdagsman för SSV och sedan S), var ”Ärtan” underlägsen på mötena. Jag höll nämligen Zätas föredrag.”
Partisprängning
Partisprängningen i Nynäshamn var en relativt lugn historia. Vänstern hade en solid majoritet i Arbetarkommunen, med rösterna 86-38 till förmån för vänstern, som också intog samtliga styrelseplatser. När väl partisprängningen var ett faktum förhandlade man till sig en bodelning som bägge falanger var nöjda med.
Det nya partiet som bildats; Socialdemokratiska Vänsterpartiet, var en brokig samling. Sven Linderot beskrev det själv i följande ordalag:
”Världskrigets år, II Internationalens sönderfallande, Brantings borgfred och allt dylikt ökade de missnöjdas skara, och ungdomsförbundet blev i verkligheten ett parti, som sedan formellt konstituerades som nytt parti den 13-16 maj 1917. De utomparlamentariska massaktionerna växte i styrka, jäsningen bland arbetarmassorna växte för varje dag. Det var alltså utomordentliga objektiva förutsättningar för ett marxistiskt revolutionärt parti att ta upp kampen för den svenska revolutionens sak. Men det fanns ingen marxist i Sverige. En del intellektuella (Höglund, Nerman, Ström, Carlesson, Spaak) hade väl läst en del Marx och Engels, som de inte alls eller bara delvis förstått, och som de i varje fall förvanskade. Marxistisk litteratur fanns praktiskt taget inte till gänglig för de proletärer, som endast kunde läsa svenska, och så kom det sig att ingen enda marxist fanns som kunde ta upp kampen mot den borgerliga tramsteologi som serverades av borgmästare Lindhagen, vilken med Konfutse och Buddha och ”leve republiken” och litet av varje dragit i fält mot Branting och gjort sig till en fana för oppositionen. Marx avsattes utan större ceremonier, och i hans ställe placerades Lindhagen som det nya partiets teoretiska lärofader.”
Sven Linderots karriär efter partisplittringen blir en helt annan än fackföreningskämpens och organisatörens. Efter att arbetat en tid med internationellt solidaritetsarbete, t ex Kommittén mot den finska vita terrorn, vart han skickad till Norrbotten för att bli redaktör för Norrskensflamman. Men vad innebär det för en redaktör för en kommunistisk tidning, som inte läst en rad av Marx och Engels, och ska lägga ut den politiska kursen? Det blir tyvärr att i mångt och mycket skriva av och plagiera texter från Moskva och den Kommunistiska internationalen.
Partiledaren
Förvandlingen från strejkledaren och fackföreningsorganisatören till politisk kreatör och samtidskommentator, infann sig aldrig. Det är här melankolin infinner sig. 1920-talet passerar revy och partiet, som nu heter SKP, splittras ett antal gånger. Särskilt splittringarna 1924 och 1929, vilka innebar att de flesta ledande och intellektuella som Zeth Höglund, Karl Kilbom och Ture Nerman lämnade partiet, dränerade partiet på mot Moskva självständigt tänkande människor. Under tiden sitter Sven Linderot på redaktionen i Malmberget och stencilerar Kominterns senaste påbud.
Sven Linderot 1922, från medlemskortet i Komintern
Vid splittringen 1929, då en överväldigande majoriteten av ledningen och medlemmarna lämnade/uteslöts ur SKP blev kandidatnöden relativ stor och Sven Linderot kunde segla upp som partiledare.
Det går inte att hjälpa att man får bilden av kjesar Claudius på näthinnan, vars främsta – eller enda – merit var att överleva utrensningarna under Tiberius och Caligula och som, enligt legenden, stod och gömde sig bakom en gardin när pretoriangardet hittade honom och utropade honom till kejsare efter mordet på Caligula.
Förmågan att överleva utrensningar och att anpassa sig som enda meritvärde – det var ett öde han delade med många inom den Kommunistiska Internationalen.
Efter splittringen 1929 kommer det under en period att finnas två SKP i Sverige, tills de som uteslutits/lämnat döper om sitt parti till Socialistiska partiet.
För att skilja dem åt i början gavs de epiteten Kilbomskommunister (efter Karl Kilbom, för de uteslutna/lämnande) och Sillénkommunister (efter Hugo Sillén, för de moskvatrogna). Det var egentligen lite udda för att, i ren formell mening, var ju Nils Flyg partiordförande för de förstnämnda och Sven Linderot partiordförande för de sistnämnda.
Karl Kilbom och Hugo Sillén
Det som kan ha legat till grund för de olika epiteten var i Karl Kilboms fall att han onekligen var ett kändare namn än Nils Flyg. Karl Kilbom var chefredaktör för Folkets dagblad Politiken och partiets gruppledare i riksdagen. Man hade antingen läst artiklar av honom eller läst om honom i annan press, angående politiska frågor som avhandlades i riksdagen.
Hugo Sillén var en annan historia. Att han kom att beteckna de moskvatrogna var att han fram till mitten av 1927 arbetade för Komintern i Moskva och i mångt och mycket var partiets länk med Moskva. Han uppfattades som Moskvas man i Sverige, därav epitetet, men det ska dock inte tolkas som att han på något sätt var den egentliga partiledare. Sven Linderot sågs både bland partimedlemmarna som Komintern som mer duglig.
Hugo Sillén var snarare en belastning för partiet. Han kom alltjämt att omplaceras på en mängd olika uppdrag och det fanns inget han inte kunde missköta. Även inom Komintern fanns det nedtecknat om honom att han var ”långsam” och ”initiativfattig”. Men han var obrottsligt lojal, och det räcker långt i vissa sammanhang.
På partikongressen 30 november – 2 december 1929 väljs Sven Linderot slutligen till partiordförande för Sveriges kommunistiska parti. Utöver det, och därefter, är hans förehavande, åtminstone för mig, av ringa intresse.
Denna intervju ingår i vår serie om Vänsterpartiets 100-årsjubileum. Läs fler artiklar om vår historia här.
Solveig Svedgård, inför valet 1966.
Solveig Svedgård var kommunalpolitiskt aktiv på den tiden Handen och Jordbro hette Österhaninge kommun. Hon ställde upp för vänstern i den sista mandatperioden som Österhaninge var självständig kommun 1966, dock utan att vara medlem i partiet, vilket inte tillhör vanligheten. Vänsterpartiet har inte haft som absolut krav att man måste vara medlem i partiet för att kandidera på dess listor, utan alla goda krafter kan mycket väl komma i fråga. Det gäller än idag i Vänsterpartiets stadgar:
Även icke partimedlemmar kan sättas upp som kandidater för Vänsterpartiet.
Partiet verkar för att partiets samlade politiska alternativ skall stå i centrum i valrörelserna och för att partiets demokratiskt fastställda kandidatordning skall vinna väljarnas stöd.
Kommunalvalet 1966 blev en rejäl framgång för vänstern, både i Väster- och Österhaninge. I Österhaninge gick vänstern med 8% av rösterna från ett till tre mandat; Tor Forslund, Solveig Svedgård och Börje Österberg.
Solveig Svedgård, utanför Kulturhuset 2017.
Solveigs väg till Haninge gick först från Halmstad till Södermalm, tillsammans med hennes man.
– Vi fick ett andrahandskontrakt på Malmgårdsvägen inne på Södermalm. Men det höll väl något år innan vi kände att vi måste ha ett eget kontrakt och en modernare lägenhet. Och på den tiden var Haninge än av de kommuner där man byggde mycket. Vi var ute och tittade på lägenheter och vårt första egna kontrakt var på Vikingavägen 65 i Handen. Det var bland de första bestånden här ute. Runt om oss var det mest sommarstugor. Vi kunde till och med gå ut och plocka blåbär där Handens centrum nu ligger.
De första butikerna, i det som nu är Haninge centrum, öppnade 1964. Lite söder om Handen började ytterligare bebyggelse dyka upp; Jordbro, som hade börjat byggas 1963. 1965 hade ca 1500 personer flyttat in i de nybyggda lägenheterna.
– Vi hade en 3:a men önskade en 4:a, så vi flyttade till Jordbro. Och det var väl där mitt politiska engagemang tog fart. För när vi flyttade ut till Jordbro, så fanns bara husen, en kiosk med lite matvaror och en kyrkolokal. Punkt. Ville man ha köttfärs fick man beställa det i förväg i kiosken. Det fanns inte tillstymmelse till service. Det var en plats Gud hade glömt. För oss gjorde det inte så mycket, då vi ännu inte skaffat barn, men jag blev så galet arg att man hanterade människor på det sättet. Så där vidtog då ett samtal, till att börja med Socialdemokraterna.
Handen centrum
Så man hade dragit igång bostadsbyggandet, men man hade inte tänkt på service i och kring ett bostadsområde?
– Nej, det var fruktansvärt. Och det var ju många barnfamiljer, kvinnor som var ute och gick med barnvagnarna mellan husen – inga parker, lekplatser och sådant. Det var fina bostäder, men det var det enda.
Vad jobbade du med då?
– I botten är jag journalist. Jag jobbade på DN, och det gjorde min man också. Men det var under tiden i Jordbro som jag bestämde mig för att sadla om. Det fick räcka med en journalist i familjen. Jag började plugga och utbilda mig inom barn- och ungdomssektorn. Vi flyttade också inom Jordbro. De anlade också radhus man kunde hyra, väldigt fina, så dit flyttade vi efter ett tag.
Hur var stämningen i en ny förort som Jordbro?
– Det var rätt stora spänningar. Det fanns en romsk befolkning i Jordbro, som inte vart särskilt väl behandlad. Det gick fantastiska skrönor om att de använde torkskåpen i tvättstugorna som bastu och så vidare.
Lite av ”bryta upp parketten och odla potatis”-skrönan?
– Ja, jag minns också en gång då de tappat bort nycklarna till tvättstugan, så de gick till oss och vi låste upp åt dem. Men det skulle vi aldrig gjort. Det vart ett fruktansvärt liv. Det var faktiskt riktigt otäckt, folk slogs till och med. Det vart också lite skriverier om motsättningarna i Jordbro.
Människor vi inte känner har vi väldigt lätt att göra oss en massa uppfattningar om. Ofta väldigt galna uppfattningar om. Det är ju rätt genomgående genom historien.
– Ja, det är nog första gången jag stötte på det här med rasism. Det hade jag inte mött tidigare. Det var ytterligare ett skäl till att mitt politiska intresse ökade. Vi började också närma oss valet 1966 och jag vart kontaktad av Socialdemokraterna. De undrade om jag inte borde ansluta mig till dem. Jag bjöds på dyra middagar och så.
Så det var lite klass på medlemsvärvningen från Socialdemokraterna?
– Ja, det var ju det. Men sedan vart jag också kontaktad av Vänstern, då främst Tor Forslund som var en fantastisk människa och som jag tyckte mycket om. Men jag gick varken med i Socialdemokraterna eller Vänstern. Men jag kandiderade för Vänstern. Socialdemokraterna krävde av mig att jag skulle vara medlem i partiet för att få kandidera på deras lista, men det ville jag inte. Vänstern ställde inte det kravet på mig, så därför kunde jag kandidera på Vänsterns lista och jag kom in i kommunfullmäktige. Vänstern gjorde överlag ett väldigt bra val. Det var ett var lite av ett vänsterval och vi var tre som kom in i kommunfullmäktige.
Hur var det att sitta i kommunfullmäktige?
– Jag minns det som en väldigt intressant tid. Jag minns också att det var en mycket respektfull ton mellan partierna. Jag kommer ihåg att jag motionerade om stöd till Vietnamrörelsen, vilket givetvis de andra yrkade avslag på om än ytterst hövligt. Jag tycker tonen mellan partierna var väldigt bra och jag blev alltid väldigt vänligt bemött, även om man var oense i sak.
– Annars var ju de stora frågorna utbyggnaden av kommunen och frågor som hörde ihop med det. Det fanns ju inget ordentligt centrum i Handen, till exempel. Det var ett väldigt knapert utbud på affärer i kommunen.
När började man inse att även Jordbro behövde ett centrum, skolor, fritidsgårdar med mera?
– Det var rätt tidigt, för det blev ju sånt tryck i de här frågorna. Frågorna kom upp på många sätt och även i pressen, så det gick ju inte att negligera. Sen var ju givetvis skolfrågorna väldigt heta, som det blir i en expansiv inflyttningskommun, vart skolorna skulle ligga och så vidabre. Sen fanns ju kommunsammanslagningen i bakgrunden hela tiden.
Österhaninge och Västerhaninge landskommuner gick ju ihop till Haninge kommun 1971, och du var kommunpolitiskt aktiv även då, eller hur?
– Jag satt ju två perioder i kommunfullmäktige. Och för mig blev ju Brandbergen en stor fråga. Jag satt med i något som hette servicehusutredningen, som hade med Brandbergen centrum att göra. Det är ju lite tråkigt att titta på hur det är idag, om man jämför med vilka drömmar man hade, politiskt, om Brandbergen från början. Det var ju tänkt att det skulle bli något alldeles enastående servicecentrum. I centrum skulle det finnas en reception, där de boende skulle kunna få hjälp med alla möjliga saker; kemtvätt, handla mat – allt möjligt. Jag tror idén om ett servicecentrum kom först från Danmark, där det hade genomförts.
– Bebyggelsen blev ju som planerat; höghusbebyggelse centralt och randbebyggelser med villor och radhus. Så strukturen är ju kvar, men av planerna på service för brandbergsborna blev det inget. Det var en väldigt spännande utredning, servicehusutredningen, och den som satt ordförande för den var moderat, Sjöberg, och vi höll på i över ett år med den utredningen. Men alldeles innan utredningen var klar hoppade ordförande av. Jag tror att han förstod att det skulle aldrig bli något med planerna med Brandbergens centrum. Han var en väldigt genuin och hederlig människa och ville inte vara med om att utredningen inte skulle leda någon vart.
Vad var det som satte käppar i hjulet för att förverkliga utredningens intentioner?
– Ekonomin. Så här efteråt kan jag se det.
Tanken om ett servicecentrum låter som ett försök att hjälpa stressade människor att få livspusslet att gå ihop med hushållsnära tjänster i stor, kollektiv, skala? Istället för att var och en köper sin egen service, så finns den tillgänglig för alla?
– Ja, och om man tittar på det idag så kan man ju se hur progressiv idén var. Om man skulle lyckats genomföra detta skulle det betyda oerhört mycket för brandbergsborna och bli lite av ett mönstersamhälle. Jag tänkte på det nu när man tagit fram detaljplanen för Brandbergens centrum; varför kan man inte plocka fram den här utredningen?
– Jag tror också att det var så att man lärt sig av Jordbro och att viljan var att Brandbergen skulle bli något helt annat. Så vi tog ju verkligen i, säger Solveig och skrattar. Jag bor ju fortfarande kvar i Brandbergen och vi flyttade dit emedan vi höll på med utredningen. Vi tänkte att det här måste man ju få vara med om, här måste man ju bo. Det här kommer ju bli utopia!
Det kanske är för mycket sagt att säga att Brandbergen vart ett utopia?
– Ja, inte på det sättet det var tänkt. Men nu är det ju ett samhälle som satt sig och, efter lite initiala problem, blivit riktigt hyggligt. Men centrumet är ju bedrövligt. Det är nästan så man undviker det om man kan. Men det ska man väl ta tag i nu.
Stod du kvar som partilös under hela den här perioden?
– Nej, så småningom gick jag ju med i partiet. Man måste ju vara med i ett parti, tänkte jag. Men det blev inte så långvarigt; ett par år. Det var lite svårt att känna sig hemma.
Vad gjorde du efter att servicehusutredningen rann ut i sanden?
– Efter det satt jag i skolstyrelsen, vilket var en annorlunda upplevelse. För i skolstyrelsen hamnade lärare av allehanda slag från de olika partierna, och det vet jag inte om det var riktigt bra. Jag tror det är bra om det finns ett lekmannainflytande i nämnderna. Så det var möten som höll på i fem timmar och det var ett tragglande om läroplaner hit och rena yrkesfrågor som man var tvungen att vara lärare för att förstå.
Så det blev nästan lite som ett branschråd, eller liknande?
– Ja, exakt. Så det vart väldigt tröttsamt. Och inför varje möte ringde Lärarförbundet och berättade hur man skulle rösta på mötet. Höll man inte med föreslog de helt frankt att man inte skulle delta på mötet alls.
Oj, det kan man kalla stenhård lobbying!
– Ja, herre Gud! Det här tog knäcken på mig. Skolstyrelsen tog knäcken på mig, kan man säga. Men jag måste ändå säga att det var spännande att arbeta kommunpolitiskt, för det var en spännande tidsperiod; man fick vara med om en kommuns uppbyggnad. Man fick träffa och jobba ihop med många kunniga och bra personer.
– Förutom den nedröstade motionen om ekonomisk bistånd till Vietnamrörelsen, var jag ganska flitig med motioner och interpellationer, ganska ofta i ungdomsfrågor. Jag minns ett förslag att vi, Gud förbjude, skulle inrätta ett klotterplank i Haninge. Det vart stor uppståndelse. Det kom ut journalister och radio, som ville skriva om detta revolutionerande förslaget. Jag tror inte att man idag förstår hur stort genomslag man kunde få för politiska initiativ. Det var ju också ett stort intresse för just Haninge, ett fokus, eftersom det var en så expansiv kommun.
– Vi hade ju också en av de sista kommunpamparna, Rune Wärmark (som gick bort 2001). Men det var en fantastisk människa, oerhört duktig och färgstark. En stork karl, mycket humor och det märktes direkt när han kom in i ett rum. Inget beslut, stort som smått, kunde fattas innan det gått via honom först. På gott och ont, förstås. Men han fick mycket gjort också.
Om man tittar utanför kommunpolitiken – du nämnde Vietnamrörelsen tidigare; vart den stor i Haninge?
– Ja, absolut! Vi var många som var engagerad, skramlade med bössor och så. Men det fanns ju också lite spänningar inom FNL-rörelsen, lite olika fraktioner. Det var också spänt mellan Vänstern och Socialdemokraterna i den här frågan. Partipiskan ven väldigt hårt här ute och Socialdemokrater eller SSU:are fick inte synas tillsammans med oss när vi samlade in pengar. Den här spänningen höll i sig i många år.
Vad fick du för uppfattning om partiet som parti under den här perioden?
– Jag kan ju inte riktigt uttala mig om perioden innan jag gick med. Men partiet var ett väldigt aktivt parti. Man syntes mycket ute på gator och torg, torgmöten, insamling av pengar till olika ändamål och liknande. Och inför viktigare ställningstaganden i kommunfullmäktige var det större sammandragningar, minns jag.
Vad gjorde du sen i livet?
– Jag arbetade ett tag som fältassistent, sedan blev jag fritidschef på Södermalm. Sen gjorde man om inne i Stockholm, så Gatu- och fastighetskontoret fick mycket fritidsfrågor; parker, idrottsanläggningar och så vidare. Och då blev jag regionchef för ytterstaden. Det blev en utmaning, för då skulle jag också syssla med hårda frågor, det vill säga myndighetsutövning. Men det visade sig vara ett kolossalt roligt arbete, så där jobbade jag fram till pension.
Du funderade inte på att flytta närmare Stockholm?
– Det som gör att vi bor kvar här i Haninge är närheten till naturen. Många gånger tänker jag; tack gode Gud för Tyresta nationalpark. Det är en oerhörd tillgång. Kulturhuset i Handen är ju också en oerhörd tillgång för den som vill ha en aktiv fritid. Jag är ju filmintresserad också och i Brandbergen har vi biografen Cosmopolite och det är jag tacksam för. Den betyder mycket för Brandbergen, det märker man. Dels visar de kvalitetsfilmer och sedan har de överföringar från operaföreställningar runt om i världen, vilket är fantastiskt.
Syntolkning: Tecknad bild med röda, rosa, gula toner. På en scen står boken Ett kollektiv av röster uppställd. På omslaget syns kvinnor som ropar något och håller upp en banderoll.
13 maj fyller Vänsterpartiet 100 år. Det firas med seminarier på dagen på ABF och releasefest för bok om kvinnorna i partiet på kvällen.
I samband med Vänsterpartiets hundraårsdag lördag 13 maj 2017 anordnas en halvdag med seminarium, kultur och andra inslag på ABF-huset i Stockholm. Du är hjärtligt välkommen!
Program:
➤ 12.00 Invigning
☞ Jenny Wrangborg, poet
☞ Vänsterpartiets blåsorkester
☞ Ida Gabrielsson, ordförande Vänsterpartiets kvinnonätverk
➤ 13.00 Samtal: Hur har vänstern påverkat samhället och vilka är de framtida utmaningarna?
☞ Anna Herdy, chefredaktör Flamman
☞ Jenny Lindahl, chef Arena Opinion
☞ Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot (V) …
☞ Jörn Svensson, tidigare riksdagsledamot (V)
➤ Paus för fika i mitten
➤ 15.00 Avslutningstal
☞ Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet
Anordnas i samarbete mellan Vänsterpartiet, Vänsterpartiet Storstockholm och ABF. Föranmälan krävs ej.
➤ 13 maj
➤ ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41
➤ 12.00-15.30
➤ Vänsterpartiet bjuder på fika
På kvällen blir det fest och dans. Releasefest för boken Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap, om kvinnor i Vänsterpartiets historia. Festen är på Bar Brooklyn, Hornstulls strand 4, i Stockholm.
☞ Dansa till vänster-DJs: Rossana Dinamarca, Clara Lindblom, Anna Herdy, Ulla Hoffmann, Karin Rågsjö och Nooshi Dadgostar
☞ Köp ditt ex av boken, swish och kontanter gäller!
☞ 18.30, Bar Brooklyn, Hornstulls strand 4 (T: Hornstull)
☞ Mat och dryck finns att köpa på plats
☞ 18-årsgräns
Arrangeras av Vänsterpartiet och Vänsterpartiet Storstockholm i samarbete med Leopard Förlag. Fritt inträde. Enligt uppgift ska lokalen vara tillgänglig för rörelsehindrade. Facebookevenemang för festen.
