Skip to main content

Etikett: LOV

Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?

På Äldrenämndens möte 22:a november skulle kommunledningens (M, SD, KD & L) plan och budget för äldreomsorgen 2024 upp till beslut.  Vänsterpartiet lämnade följande yttrade:

Vänsterpartiet deltar inte i beslut under den här punkten då vi har ett eget förslag till budget.

I Vänsterpartiets budget var nämndens ekonomiska ram 2024: 937 855 tkr. Det var drygt 42 miljoner mer än de 895 800 tkr kommunledningen gav äldrenämnden. Efter att budgeten för 2024 togs i juni i år har de beräknade skatteintäkterna ökat i kommunen med drygt 61 miljoner. Så det finns gott om resurser att tillgå för att vidareutveckla verksamheten och utan att några nedskärningar eller försämringar behöver göras.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har tillsammans en majoritet i äldrenämnden. Det märks att det är många kockar som varit framme och rört i grytan. En sådan fråga är vad som ska göras med skatten.

Samma skatt eller sänkt skatt?

Skatten bestäms av kommunfullmäktige, men vad ska äldrenämnden jobba för framåt? När man beskriver förutsättningarna för kommande år säger man att “utgår från en oförändrad skattesats under 2024-2027”. Samtidigt säger man senare i nämndplanen att “på sikt ska kommunalskatten sänkas”. Det är två rätt motstridiga budskap i en och samma plan.

Om man tänker sig en “skattesänkning på sikt”, och “på sikt” betyder 2028 eller senare, bör det ju knappast vara med i några planer som rör den här mandatperioden. Har man tänkt sig en skattesänkning den här mandatperioden så blir det ju mer bekymmersamt. Då brinner det lite i knutarna och Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är svaret skyldig att rätt omgående tala om för väljarna vilka nedskärningar i äldreomsorgen som ska finansiera den tänkta skattesänkning.

Har man mål för verksamheten?

Det finns två mål för Äldrenämnden som är jättemärkliga:

  • Man har tagit som mål att andelen äldre som har möjlighet att komma utomhus i äldreboendena ska öka från 58% (2023) till 59% (2026). Är det verkligen en målsättning? Bara att skriva ned den målsättningen kostar förmodligen mer än satsningen på att få 1% till av de boende att komma ut.

Rimligtvis borde ju målsättningen vara att alla som vill och kan komma ut utanför äldreboendet också kan få det. 

  • Den andra målsättningen man lanserar är att äldre som deltar i sociala aktiviteter på äldreboenden ska öka från 59% (2023) till 60% (2026). Också här tar man sig för pannan; är det här en målsättning på riktigt? I sann NPM-anda kommer man förmodligen bara att bokföra Jens Davidssons verksamhetsbesök på äldreboendena som en “social aktivitet” och vips är målsättningen uppfylld.

Måste de äldre digitaliseras?

En av kommunledningens käpphästar i effektiviseringen av verksamheten är parollen “digitalt först” där man ska “öka andelen digitala interaktioner med nämndens målgrupper”.

Visst kommer det finnas många äldre som behärskar den digitala miljön och den andel kommer givetvis öka på sikt. Men samtidigt finns det en större grupp äldre som vill ha en människa att prata med när det gäller ens behov och den service kommunen kan erbjuda.

Vi måste också tänka på den grupp där det kognitiva sviktar. Där är möjligheten att lära sig använda nya digitala verktyg ganska små och behovet att få prata med en riktig människa väldigt stor.

LOV är fel fokus

Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.

De senaste åren har trenden dessutom vänt och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.

På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.

Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse

Med LOV blir det precis tvärt om. I och med att kommunen inte kan styra över etableringarna kommer vi i vågor ha väldigt stor över- alternativt underkapacitet till priset av mindre valfrihet för de äldre och större kostnader för kommunen.

De äldres inflytande

Att ha valfriheten att välja vilken huvudman som bedriver ens äldreboende är näst intill irrelevant valfrihet. Det betyder knappast särskilt mycket för någon. Verklig valfrihet är att ha inflytande på sitt boende och i sin vardag.. Att själv kunna bestämma när och hur man vill göra saker på äldreboendet.

Man skriver väldigt vältaligt om att “det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag” och att “äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges”. Jo, det låter sig sägas. Men när sådana ord inte kopplas till konkreta förslag så kommer bara att stanna vid ord.

De äldre kommer knappast få inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges i en organisation av pressade biståndshandläggare där ribban för att godkänna insatser blir högre för varje år. Eller i en hemtjänst där alla insatser är minutstyrda.

Det finns ingen struktur för “brukarinflytande” i Haninge. När SKR gjorde genomlysningen av Haninge alldeles nyligen i Kommunkompassen, så konstaterade man torrt:

“I mallen för medarbetarsamtal, så finns mål och resultat som rubrik. Här borde också tillgänglighet och bemötande gentemot brukarna kunna finnas med. Så är inte fallet idag. Inom området brukarservice och bemötande finns förbättringsmöjlighet för Haninge.”

Men det är “brukarservice” – “brukarinflytande” går inte riktigt att utvärdera om det inte finns en struktur för det.

Kommunen måste respektera personalen

Det är lite besvärande att personalpolitiken lyser med sin frånvaro i nämndplanen. Personalen är kommunens viktigaste resurs när det gäller omhändertagandet av vår äldre. Vill vi att personalen ska ta hand om våra äldre på ett bra sätt, måste kommunen ta hand om sin personal på ett bra sätt.

Kommunen måste säkerställa att man är en bra arbetsgivare och har en bra arbetsmiljö. För att ge en bra vård ska arbetsplatsen:

  • Ta bort 12-timmarspassen och genomför en schemaläggning i dialog med personalen.
  • Ökad personalstyrkan. Säkerställa en rimlig arbetsbörda genom att anställa tillräckligt med personal för att möta olika behov som finns hos äldre.
  • Skapa en trygg och säker arbetsplats genom att förbättra arbetsplatsernas fysiska miljö; t ex ergonomiska verktyg och minimera risker för arbetsskador.
  • Förhindra utbrändhet och förbättra arbetsbalansen. 
  • Stöd för välbefinnande. Erbjuda möjlighet till fysisk träning/mental hälsa.
  • Stödprogram för att hantera stress och förbättra personalens välbefinnande.
  • För att behålla en bra och kunnig personalstyrka måste personalen känna sig respekterad och lyssnade på.

Arbetet mot välfärdsbrott

Det hade varit bra om nämndplanen i alla fall i korthet hade berört frågan om välfärdsbrott, speciellt när man har ambitionen att ta in fler privata aktörer.

Privatiseringar genom t ex LOV innebär ökade risker. Särskilt hemtjänsten är sårbar. En kommun som har upptäckt välfärdsbrott, genom till exempel överfaktureringar och uteblivna besök hos hemtjänstkunder, är Sollentuna. Bara under 2022 räknar kommunen med att det var runt 15 miljoner kronor som hamnade i fel händer. Nu har de därför – som så många andra kommuner – lämnat lagen om valfrihet, LOV, i hemtjänsten.

Vill man minimera risken för välfärdsbrott ska man ju självklart driva så mycket som möjligt i egen regi. Även om privata utförare låter attraktivt i början, så måste man ju också ta med i beräkningen administrationen och kontrollapparaten som kommunen måste ha när man inte själv har kontroll på verksamheten. Då förändras ganska snabbt den ekonomiska kalkylen och det privata alternativet kanske inte blir så attraktivt längre.

Det borgarna LOVar håller inte måttet

”Att ge vård är en konjunkturstabil verksamhet och inträdesbarriärerna är höga för nya aktörer. Demografiska trender talar för vårdgivarna då en åldrande världsbefolkning kräver allt mer omsorg högre upp i åldrarna.” Här kan alltså oligopol-företag skära guld med täljkniv på en mycket stabil och stadigt ökande marknad. Det de här företagen som är de riktiga vinnarna på LOV – inte våra seniorer.

Det högernationalistiska styret i Haninge har nu beslutat att man vill införa LOV, lagen om valfrihetssystem, i kommunens äldreomsorg. Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.

Det den nuvarande kommunledningen tittar på just nu är att införa LOV för äldreboenden. Men enligt SKR är det bara 25 kommuner i hela Sverige som har det. Den överväldigande majoriteten av våra kommuner har inte tyckt att det skulle gynna dem att införa det systemet.[1] 

De senaste åren har trenden dessutom vänt, och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.[2]

På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.[3]

Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse.

Även borgerliga politiker som är mer pragmatiska än ideologiska har insett tillkortakommandet med privat drift inom äldreomsorgen. I Lomma, där Moderaterna varit största parti 26 år och där all hemtjänst och alla äldreboenden var privata, bytte man 2022 fot och tog tillbaka rubbet i kommunal regi. Det var ohållbart av ekonomiska och kvalitémässiga skäl att driva äldreomsorgen privat.[4]

Med LOV finns fri etableringsrätt. Det är fritt fram för vem som helst att etablera sig. Det är också fritt fram för vem som helst att inte etablera sig. Så hur ska kommunen planera? Man kan riskera att planera för att fler bolag etablerar sig än vad det verkligen gör och plötsligt står man med en underkapacitet och får börja ge neka äldre p g a platsbrist. Eller tvärt om; att fler etablerar sig, så både kommunen och de privata bolagen står med överkapacitet vilket gör verksamheten dyrare. Oftast är en permanent överkapacitet på tomma platser en grundförutsättning för att olika val och byten av äldreboende ska kunna hanteras inom den tid man garanterar (t ex inom tre månader).

Den överkapaciteten på tomma platser måste kompenseras ekonomisk genom lägre bemanning och/eller ökade utgifter för kommunen.

LOV har länge kritiserats på grund av att det helt enkelt är omöjligt att avgöra vilka som är bra aktörer i äldreomsorgen innan man valt dem, och då är skadan ofta redan skedd. Erfarenheten säger oss också att det ofta i praktiken är väldigt liten skillnad mellan olika privata aktörer, och att många av de viktigaste måtten på en välfungerande äldreomsorg generellt är sämre än i det offentliga. Vi kan till exempel se en lägre personaltäthet, högre andel tidsbegränsat- och deltidsanställda, och större andel av personalen som inte vill jobba kvar – dåliga förutsättningar för en stabil äldreomsorg där den enskilde får utrymme till en meningsfull tillvaro. Vad är då poängen med att välja, när alla dina alternativ blir sämre av möjligheten?

Många av problemen med LOV i äldreomsorgen är samma som syns efter valfrihetsreformerna i skolan; de privata aktörerna är inte intresserade av de kostsamma brukarna, vilket leder till att det offentliga (om det finns kvar) blir överbelastat samtidigt som pengar går till de privata som bara tar sig an de lättaste mest lönsamma brukarna. Privat etablering är inte bara sämre än det offentliga, det gör även det offentliga sämre.

Andra kommuner har även sett att det uppstår en ojämlik geografisk etablering, de privata aktörerna placerar sig där de kan göra störst vinst – i rika, folktäta områden. Medan glesbygd och arbetarklassområden blir utan äldreboenden, och de äldre härifrån får flytta långt ifrån sina hem och familjer för att få plats.

Både PRO[5] och Kommunal[6] har skarpt kritiserat LOV och menar att det måste göras om eller avslutas. Detta borde mana oss att ställa frågan – när varken de äldre själva eller arbetarna vill ha “valfriheten”, vem gör vi det då för?

Vi menar att verklig frihet som äldre snarare kommer från saker som att det finns tillräckligt med personal på äldreboenden, så att man kan bli sedd som person med individuella behov. Istället för att för att allt vad livskvalitet heter sparas in på för att förbättra välfärdskapitalisters vinstmarginaler.

En friare omsorg i praktiken kan vi se exempel på i det nya arbetssättet LEIF som man infört i Värnamo[7], där omsorgen utformas efter de äldres egna önskemål. Vi finner även inspiration i arbetet med önskescheman i Junosuando[8], i Pajala kommun, som har gett personalen tillräckligt med tid för alla sina arbetsuppgifter och gjort upp med personalbristen. 

När omsorgen bara får handla om människorna kan vi så mycket bättre än LOV.

Patrik Olofsson & Ruben Isberg

Fler lästips:

Katzin, Valfrihet istället för jämlikhet?

https://socvet.se/article/view/2408/1732

Moberg, Marketization in swedish eldercare

http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087105/FULLTEXT01.pdf