Lars Ohlys avslutningstal

Lars Ohly
Avslutningstal vid Vänsterpartiets kongress
Gävle 9e maj

Obs!
Talade ordet gäller!

Kamrater,

”Vi behandlar alla olika”. Så står det i fönstret till Gå och Löp-kliniken på Långholmsgatan vid Hornstull. Vi behandlar alla olika.

Jag tycker det är ganska välfunnet. Man vill ju bli behandlad utifrån sina egna förutsättningar. Och i den här affären provar man ut skor som ska användas vid gång eller löpning. Då är det ju en fördel om skorna är anpassade till den som ska använda dem och inte till någon annan.

Men parollen skulle kunna vara Vänsterpartiets. ”Vi behandlar alla olika”. Nu kanske en och annan undrar när jag fick solsting. Vart tog människors lika värde vägen? Lugn, jag tycker fortfarande att allas lika rättigheter är självklara utgångspunkter för en vänsterpolitik värd namnet.

Men till skillnad från vad våra politiska motståndare tror är inte kollektivet en grå massa för oss. Vi ser individerna i kollektivet. Och vi ser att människor är olika och har olika behov. Var och en av oss har behov som skiljer sig från andras och var och en av oss har olika behov vid olika perioder i livet.

Det är inte högerns sätt att behandla människor olika som vi vill efterlikna. Ni vet, när de säger att fattiga människor måste få det sämre för att vilja arbeta medan direktörer behöver generösa bonusar och pensionsvillkor för att göra sitt bästa.

Alla barn och ungdomar ska garanteras en bra utbildning som ger kunskap och gör det möjligt att hålla så många dörrar öppna som möjligt för framtiden. Den som är sjuk ska få vård och möjligheter till rehabilitering. Den som är arbetslös ska ges förutsättningar att kunna söka jobb och komma tillbaka till arbetsmarknaden. Och kanske behöver vi alla lite hjälp och stöd när krafterna tryter av ålderdom.

Men många är också friska under långa tider och lever ett bra liv med fast jobb och hygglig lön. Då kan de också bidra lite mer till det gemensamma. Några lever i överflöd och kan bidra ännu mer till allas trygghet.

”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”, som Louis Blanc formulerade det för mer än 170 år sedan. Det innebär att vi alla bidrar efter förmåga eftersom vi vet att det är vi som kan behöva stöd och hjälp nästa gång. Vi vill att den som behöver dyrbar medicinering och behandling ska få tillgång till det utan att bli ruinerad, för vi vet att det kunde ha varit vi.

Men det innebär också att vi skapar ett samhälle där tryggheten ökar – så att fler vågar utbilda sig, fler vågar förverkliga sina drömmar och fler vågar vara obekväma och kritiska till överheter och auktoriteter.

”Vi behandlar alla olika” helt enkelt därför att vi vet att samhället inte är jämlikt, jämställt eller rättvist. För att utjämna skillnader mellan kön, klassorättvisor och bekämpa diskriminering krävs en politik som ser människors olikheter och kompenserar för de ojämlika villkor vi bär med oss. Därför tar vi i Vänsterpartiet på oss uppgiften att bygga världens bästa välfärd, utan vinstintresse!

Och vi har valt väg. Vi har tagit oss an uppgiften. Att förändra verkligheten för ensamma mammor, för gömda flyktingarna och felavlönade sjuksyrror. Vi sitter inte vid sidan av och recenserar. Vi vågar förändra och ta ansvar för Sveriges framtid.

Vi har gjort det rödgröna samarbetet till vårt projekt. Vi går in i det samarbetet med självförtroende och en bra politik. Det är vår strategi för en stegvis förändring av det svenska samhället. För oss är det en strategi för en feministisk och socialistisk politik.

Den socialdemokratiske socialministern och sociala ingenjören Gustav Möller sa att ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Det är en bra paroll. Den betyder att vi ska förhindra att bygga upp system som leder till att det bästa bara erbjuds det fåtal som har råd att betala för sig.

Och det är här vinstintresset i välfärdsverksamheterna leder så fel. När till exempel sjukvård och skolor drivs med vinst som drivkraft så börjar de irrelevanta frågorna ställas – frågor som ”är det lönsamt att bota den här sjukdomen” eller ”är det lönsamt att utbilda den här eleven”. I ett välfärdssamhälle ska vård och utbildning inte betraktas som vilka varor som helst. Det handlar om rättigheter som alla ska ha tillgång till.

Utförsäljningarna av gemensam egendom gör oss alla fattigare medan ett fåtal blir rikare. Exemplen börjar bli lite väl många nu. Den senaste veckan har Dagens Eko rapporterat om vinstnivåer i förskolor och daghem som sålts ut av Stockholms stad. Man kan lugnt säga att det går bra för de förskolor i Stockholm som lämnat kommunen och blivit privata.
Sedan förra valet har 25 förskolor sålts av Stockholms stad och tagits över av personalen som startat tio förskolebolag. Ett antal nya ägare av dagisföretag har gjort sina livs klipp när de fått möjlighet att köpa gemensam egendom till underpris.
9 av de 10 bolagen som undersökts gjorde en sammanlagd vinst före skatt på över 10 miljoner kronor. Det tionde bolaget har inte lämnat någon årsredovisning.
Enligt Tomas Hjelström, som är doktor i redovisning och värdering på Handelshögskolan i Stockholm, borde de lite mindre enheterna ha kostat mellan två och fyra miljoner kronor. För de riktigt stora enheterna kan det handla om att de borde ha kostat mellan 30 och 40 miljoner, säger Tomas Hjelström.
Vad fick då köparna betala? Ja, en liten förskola kostade runt 60 000 kronor, den största 805 000. Sammanlagt fick kommunen knappt tre miljoner kronor för de 25 förskolor som såldes ut. Detta är en enorm förmögenhetsöverföring till enskilda som genomförts av borgarna i Stockholms stad.
Och apropå överföring av förmögenheter till enskilda: En hyresgäst köpte sin sexrumslägenhet i centrala Stockholm för tre miljoner kronor när ett av allmännyttans hus ombildades till bostadsrätter. 27 dagar senare bjöds den ut till försäljning – med ett utgångspris på 9,5 miljoner.
”I Stockholms stad har en legaliserad stöld försiggått under snart 20 år, den så kallade ombildningen av allmännyttiga hyreslägenheter till bostadsrätter. Särskilt intensiv har förmögenhetsöverföringen varit under perioderna 2000–2002 och från 2006 fram till idag. Resultatet är att drygt 8 procent av Stockholms invånare har berikat sig på övriga skattebetalares bekostnad. Mer än 50 miljarder kronor har uppskattningsvis tagits från kommunen”.

Citatet kommer från en debattartikel i Dagens Nyheter den 30e mars i år, skriven av Mikael Flovén som på eget initiativ undersökt miljardöverföringen från kommuninvånarna till bostadsrättsköparna.
Genomgången visar att skattebetalarna bara under de senaste 10 åren blivit lurade på i snitt 1,7 miljoner kronor per såld lägenhet vilket resulterat i denna förmögenhetsöverföring om 50 miljarder kronor till ett antal privatpersoner.  50 miljarder är lika mycket som nära två års skatteintäkter för Stockholm stad. 50 miljarder är vad hela skolverksamheten kostar Stockholm stad under fem år. 50 miljarder hade räckt till en sänkning av kommunalskatten i Stockholm med 5 kronor varje år de kommande 10 åren.
Varför prioriterar högern att stjäla från det gemensamma stället för att satsa på kommunens verksamhet? Jo, därför att de vill ha ökade orättvisor och ökade skillnader. De vill överföra gemensamt ägda egendomar och förmögenheter till enskilt ägande och drar sig inte ens för att använda stöld för att uppnå det.
Detta bör kallas vid sitt rätta namn: Det handlar om förskingring av allmänna medel. Det är ett totalt ansvarslöst slöseri med skattebetalarnas pengar och våra gemensamma tillgångar. Detta skandalösa sätt att handskas med samhällets gemensamma resurser måste upphöra och därför måste borgarna väck.

När skatten sänkts och privatiseringar och utförsäljningar av välfärden genomförts, då kommer också försäkringslösningar och avgiftsfinansiering som självklara följder. Den som fått skatten sänkt allra mest behöver inte hålla tillgodo med en vård med låg kvalitet eller långa köer. I Stockholm kan föräldrar som har råd köpa sig rätten att besöka Barnsjukhuset Martina.  Enligt sjukhusets hemsida erbjuder de den bästa tänkbara barnsjukvården för barn mellan 0 och 18 år.

Men alla har inte tillgång till denna den bästa tänkbara barnsjukvården. Man måste vara beredd och ha råd att betala för sig. Antingen köper man ett årsabonnemang eller så tecknar man en barnsjukvårdsförsäkring eller så betalar man vid dörren, 1 400 kronor per besök.
Alla barn kommer inte heller att ha en möjlighet att försäkra sig. Försäkringsbolag lär knappast tycka att det är en god affärsidé att försäkra kroniskt sjuka barn eller barn med funktionshinder och absolut inte barn med multifunktionshinder. Resultatet av privatiseringarna blir att de som behöver den bästa vården mest får minst möjlighet att utnyttja den.
Detta är ett exempel på att delar av den svenska välfärdsmodellen börjar privatfinansieras. Det mest uppenbara problemet med detta är att barn inte längre har samma rätt till god sjukvård. Genom att privatfinansiera delar av sjukvården så urholkas också den offentliga vården. Utrymmet för en förbättring av den solidariskt finansierade vården minskar.
Och det är detta som förklarar högerns motstånd mot generell välfärd, skatter och solidarisk finansiering. Högerregeringen har gått längre än någon tidigare regering i Sveriges historia när det gäller att minska utrymmet för det gemensamma och behovsprövade. Sänkta skatter verkar åter vara lösningen på allt.

När kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth fick frågan vilken åtgärd som varit viktigast i kulturpolitiken de senaste åren svarade hon att det var de sänkta skatterna. Man kan ju skratta åt sådan dogmatism, men tanken bakom detta sanslösa uttalande är antagligen att sänkta skatter ger utrymme för mer kulturkonsumtion. Och därmed visar kulturministern sitt och högerns fullständiga förakt för en kultur som är tillgänglig för många. Även kulturen ska – i högeralliansens Sverige – vara förbehållen dem som har råd att betala för sig.

Det är därför de avskaffat avgiftsfriheten på museer, avskaffat stödet till En bok för alla och försämrat stödet till kulturtidskrifterna. När vi vänsterpartister talar om världens bästa välfärd så omfattas självklart också kulturen av detta välfärdsbegrepp. Tillgången till kultur måste öka, liksom möjligheterna för alla barn, ungdomar och vuxna att själva vara med och skapa kultur. Vi måste satsa mer på kulturskolan och kommunala musikskolan, och öka tillgången till replokaler och teaterverksamhet i hela landet.

Om man frågar människor om de vill ha låg skatt så svarar de flesta ja tack! Frågar man om människor vill att Sverige ska ha den bästa välfärden svarar samma personer ja tack! Vi måste vara de som talar om hur det ligger till: Vi kommer inte kunna skapa en bra sjukvård, skola, förskola och äldreomsorg för alla utan att vara beredda att betala skatt.

De som påstår att de har råd med allehanda reformer och samtidigt vill fortsätta att sänka skatter ljuger. Skattesänkningarna leder till nedskärningar av välfärden och därmed till sämre förutsättningar för en bra skola och sjukvård. Eller så leder skattesänkningarna till avgiftshöjningar som är ett effektivt sätt att förhindra att omsorg och vård ges efter behov. Eller också ökar underskotten i de offentliga finanserna. Några andra alternativ ges inte.

Det är långt mellan Sverige och Grekland. Det är stor skillnad på den katastrofala ekonomiska situationen i Grekland och de svenska statsfinanserna. Men det finns också oroväckande likheter.

I Grekland har marknader avreglerats, gemensam egendom sålts ut och de redan rika och välsituerade gynnats med skattesänkningar. De nya ägarna till tidigare gemensamma egendomar har haft århundradets köpfest.

I Sverige avregleras marknader, gemensam egendom säljs ut och de redan rika och välsituerade gynnas med skattesänkningar.

Som sagt, det är långt mellan Sverige och Grekland. Men båda länderna har varit utsatta för högerregeringar som drivit en nyliberal ekonomisk politik som bygger mer på dogmer än rationella argument. En av anledningarna till att finanskrisen fick så stort genomslag var att det långsiktiga och stabila gemensamma ägandet hade minskat i land efter land och att allt mer av ekonomin underställdes kortsiktiga vinstintressen och försök till snabba klipp.

Och nu drabbas enskilda lönearbetare och fattiga människor av de rika människornas köpfest. Korrupta högerregeringar har drivit in Grekland i den värsta krisen i mannaminne, men själva går de nästan skadelösa ur krisen. Det är samma roffarmentalitet här som där.

Den här regeringen har inte lärt mycket av vad som orsakade krisens omfattning. Mer av samma, är deras paroll.

Nu har apoteksmarknaden avreglerats. Socialministern har lyckats med att skänka bort hundratals gemensamt ägda apotek till riskkapitalbolag med huvudkontor i skatteparadis. Deras affärsidé är att göra snabba och kortsiktiga vinster och att sälja verksamheter med god förtjänst efter ett antal år.

I februari besökte jag National Museum i London. Där fanns en installation på nedervåningen. Det var två stora, nästan 20 meter långa kartor med piller. När jag kom fram till kartorna stod det en förklaring till installationen: Det var den genomsnittliga förbrukningen av piller för en man respektive kvinna i Storbritannien under ett liv – 140 000 tabletter.

Jag vet inte exakt, men jag tror inte att vi äter färre piller i Sverige. Jag tror inte att vårt problem är att vi äter för lite mediciner. Och nu har vi ett apoteksväsende som drivs av vinstintresset och därmed vill att vi ska använda så många och så dyra mediciner som möjligt.

Snart kommer också bilprovningen att privatiseras. Det innebär att verkstäder, som tjänar pengar på att laga bilarna, också blir ansvariga för att kontrollera om dessa bilar behöver lagas. Därmed urholkas ett system som lett till att Sverige haft den säkraste bilparken i världen och möjligheten för den enskilde bilägaren att kontrollera verkstädernas nedslag blir ytterst begränsat.

Första oktober ska de svenska stambanorna avregleras enligt beslut av högermajoriteten i riksdagen. Vi har en infrastrukturminister som inte vet vad göteborgare ska göra i Borås. Vad värre är: Vi har en infrastrukturminister som tror att järnvägens problem inte i första hand löses med fler spår och ökad kapacitet utan genom att fler privata bolag med kortsiktiga vinstintressen stillåts köra på de begränsade spår som finns.

Det är naturligtvis sorgligt att se hur stora företag ska kunna kratsa russinen ur kakan, hur fler stora trafikföretag ska ges rätten att köra tåg med vinst medan det gemensamt ägda företaget missgynnas och resenärerna på lågtrafikerade bandelar drabbas.

Vårt alternativ är i stället att bygga fler järnvägar, att underhålla banor och signalsystem bättre och se till att spårtrafiken får större utrymme på privatbilismens, lastbilstrafikens och flygets bekostnad. Vårt alternativ är inte mer avreglering och marknadstänkande. Då kommer aldrig miljö- och klimathoten att kunna mötas med en offensiv politik, då kommer det kortsiktiga lönsamhetsintresset styra över det långsiktiga samhällsintresset.

Vårt alternativ är stora offentliga investeringar för att styra över transporter till de minst miljöbelastande alternativen. Vi är järnvägspartiet, vi är partiet som ser helheter, vi är partiet som vägrar äventyra miljöpolitiken och trafikpolitiken med att lägga ytterligare ansvar på privata vinstintressen.

Euromaint Rail i Malmö, Urban Outfitters i Stockholm, Ålö i Umeå, Lagena – Systembolagets lager i Jordbro, Coops lager i Stockholm, Akademibokhandeln i Norrköping, Marabou i Upplands Väsby, Göteborgs-Posten och Abu Garcia i Svängsta.
Den gemensamma nämnaren för dessa företag är att de har gjort sig av med egen anställd personal för att i stället hyra in bemanningsföretag. I en del fall har samma personer som tidigare haft fasta jobb erbjudits att komma tillbaka till samma arbetsuppgifter med sämre lön och sämre villkor.
Det är helt orimligt att företag ska kunna kringgå lagen om anställningsskydd på det här sättet. Det skapar rädsla och tystnad på arbetsplatserna. Det försvårar facklig organisering och förstärker arbetsgivarnas makt. Lyssna noga nu Urban Outfitters, Marabou och alla ni andra: Den luckan i lagen om anställningsskydd ska vi täppa till när vi vinner valet i höst! Anställningsskyddet och återanställningsrätten ska stärkas med en rödgrön regering!
Vi måste också finna sätt att minska företags rätt att stapla visstidsanställningar på varandra, garantera rätten till heltid och utveckla konflikträtten vid konkurrens från företag som inte betalar kollektivavtalsenliga löner.
Jag sa i min inledning att vi står inför tre stora utmaningar. Den första handlar om att utveckla demokratin. Vi ska ge röst åt de röstsvaga och makt åt de maktlösa. Vi ska förhindra långtgående kontroller och övervakning i samhället och av anställda på arbetsmarknaden. Vi ska minska arbetsgivarnas godtyckliga makt på arbetsplatserna.
Den andra handlar om att öka jämlikheten och jämställdheten, att hålla ihop samhället. Om ni bara ska läsa en bok före valrörelsen så uppmanar jag er att läsa Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. På ett övertygande sätt visar de här båda forskarna hur ökad jämlikhet i ett samhälle påverkar samhällsutvecklingen positivt.
Färre självmord, mindre belastning på psykiatrin, bättre utbildningsnivå och mindre omfattande kriminalitet är några effekter av större jämlikhet i ett samhälle. LO har ett gammalt slagord, att rättvisa är produktivt. Det är sant och därför har vi drivit på i det rödgröna samarbetet för att vi tillsammans ska garantera att våra förslag ska öka jämställdheten och jämlikheten.
Den tredje utmaningen handlar om att det krävs vänsterpolitik och stora samhälleliga insatser för att minska utsläppen av växthusgaser och den globala uppvärmningen. Jordens resurser är begränsade och ojämnt fördelade. I de rika länderna förbrukas så stor del att det begränsar utrymmet för andra människor och kommande generationer. De fattiga är de som drabbas hårdast av den rika världens överkonsumtion. Det är varken rättvist eller hållbart.
Därför arbetar vi för klimaträttvisa. Den rika världen måste kraftigt minska våra utsläpp för att ge alla länder möjlighet till minskad fattigdom och ökad välfärd.
Även i Sverige nyttjas resurserna ojämlikt. Höginkomsttagarens livsstil ger högre utsläpp än låginkomsttagarens. Män belastar klimatet i högre grad än kvinnor. Det är helt nödvändigt att rättviseperspektivet får större genomslag i klimat- och miljöpolitiken. Och ingen kan vara bättre på att hävda det än vi inom vänstern. Det behövs en röd politik för en grön omställning!
Klimatfrågan är en internationell rättvisefråga. Och vi är ett internationalistiskt parti. Därför kommer vårt arbete för fred, demokrati och frihet för Palestina att fortsätta till dess att en rättvis tvåstatslösning uppnåtts. En rättvis fred kräver att förtrycket och ockupationen upphör.
Priset för kriget i Afghanistan betalas av det afghanska folket. Det krig som USA leder och Sverige medverkar i kan inte vinnas. Det motverkar sitt syfte genom att driva afghaner i armarna på talibanerna. Det förhindrar den politiska lösning som är en förutsättning för en stabil fred.
Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara berett att under lång tid framöver finnas på plats i Afghanistan för att ge stöd till återuppbyggnaden och fredsprocessen. Vi vill öka de civila insatserna och biståndet. Men vi kräver också att Sverige snarast drar tillbaka de militära trupperna och slutar delta i kriget.
Kamrater,
Vår 38e kongress är slut. Vi går nu in i en valrörelse med den tydliga ambitionen att byta ut högerregeringen mot en rödgrön regering. Och vi i vänsterpartiet tar på oss uppgiften att vara garanten för att vi också får en ny politik; en politik som ökar demokratin, bekämpar orättvisor, minskar klyftor och bekämpar klimathotet. Det är rödgrön politik för mig.
Det viktigaste arbetet för förändring sker aldrig i de fina salongerna och parlamenten. Det viktigaste förändringsarbetet sker på arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och torg, bland människor. Nu måste vi mobilisera för att skapa hopp och framtidstro efter högerregeringens nyliberala härjningar. Vi behöver ett brett folkligt stöd för en rödgrön framtid.
Kongressdeltagare,
Idag är det 132 dagar till dess att regeringen får gå.

Dela den här sidan:

Kopiera länk