Skip to main content

Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet

Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet

 

Patrik Olofsson, ordförande för Vänsterpartiet Haninge, kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. I förslaget kritiseras kapitalismen för att inte tillfredsställa människors behov av trygghet, frihet och självförverkligande. Det är sant att Maslows behovstrappa har en del poänger, men systemkritiken måste gå djupare och i slutänden måste kapitalismen avskaffas.

Förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet har ett väldigt personligt tilltal. Som läsare ska man övertygas om att ens liv kommer bli mycket bättre med vänsterpartiets politik.

”Det är mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Vi behöver alla värme och mat, närhet och omsorg, hem att bo i och natur omkring oss. Vi behöver personer som finns där för oss och ser oss för dem vi är. Vi behöver frihet att uttrycka oss och forma våra liv.”

”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv. Vi känner kärlek när någon behöver stöd, nyfikenhet när vi kan lära oss något nytt, beslutsamhet när vi behöver samla kraft. När vi gör nytta i våra sammanhang skapar det mening, självbild och riktning i livet. Vi har en stark drivkraft att arbeta och skapa nytt.”

Man har använt sig av Maslows behovstrappa för att steg för steg visa hur vänsterpolitik tillfredsställer våra innersta behov. Att våra liv inte blomstrar ut i sin fulla potential under kapitalismen är absolut en relevant kritik av kapitalismen. Men det är bara en aspekt av kritiken av kapitalismen.

Att man i ett socialistiskt partiprogram program formulerar politiska krav som utgår i folks vardag och konkret visar på hur livsvillkoren kan bli bättre är absolut inget fel. Men att livsvillkoren är otillfredsställande är inte otur som kan korrigeras genom ett ”välfungerande samhälle fångar upp vår vilja att arbeta och kanaliserar den klokt”, ser till att ”utveckla kloka politiska lösningar”, föreslå ”kloka samhällsekonomiska mål”, ”klokare ägandeformer” som tar ”fram kloka ägarstrategier” eller ta fram klimatåtgärder som ”utformas klokt för att få verklig effekt och vinna politiskt stöd” parat med en ”klok reglering av skogsbruket”.

Problemet med att använda ospecifika termer som t ex ”klok” är att folk läser in lite vad som helst i dem. Man tror att författarnas ”klok” betyder samma som man själv tycker är klokt. Fast det vet man ju egentligen inte. Använd inte ospecifika termer om du kan tala ur skägget. Och framför allt är alla de ”okloka” omständigheterna i dagens samhälle en del av att det kapitalistiska systemet inte förmår att prestera bättre. De kan med lätthet inkorporeras i en systemkritik.

Socialpsykologiskt täcke

​Blev dock positivt överraskad över att det fanns ett helt kapitlet om socialiseringar. Äntligen ett avsnitt om alternativa ägandeformer.

Men döm om min förvåning när man beskrev socialisering utifrån den socialpsykologiska processen då barn och ungdomars socialisering in i samhället och där de anpassar sig till det omgivande samhällets idéer, normer och regler.

Visst, det är en aspekt av kapitalismen; att den rådande ordningens idéer fortplantas till nya generationer.

Facklig och politisk kamp mot kapitalismen kan göra att andra idéer och normer kan utmana och t o m övertrumfa de borgerliga idéerna.

Det socialpsykologiska täcket ligger tungt över förslaget till partiprogram.

”Det är ett grundläggande problem med ägandeformer som bygger på vinstmaximering. Från ett samhällsperspektiv är det en enorm förlust varje gång en människa tappar sin genuina drivkraft att göra ett gott arbete i yrkeslivet.”

”Med klokare ägandeformer skulle vi förebygga fler problem innan de växer sig stora.”

Vi tappar arbetslusten under kapitalismen(?), men med klokare ägandeformer kan vi lösa problemen.

Det är nästan en prestation att man i ett socialistiskt partiprogram bara använder ordet socialism en gång men inte nämner kapitalism en enda gång, även om man förstår att det nog kan vara det som avses om man dechiffrerar begrepp som ”maktstruktur” och ”ägandeformer som bygger på vinstmaximering”.

Det är naturligtvis inte så att man ska ha en fetisch för vissa signalord. Det socialdemokratiska partiprogrammet använder orden socialism 3 gånger och kapitalism 6 gånger. Det gör det inte det partiprogrammet mer socialistiskt. Men frågan är om man gör saker enklare och lättbegripligare i förslaget till nytt partiprogram genom att inte använda de orden.

Det som avgör om ett program är socialistiskt eller inte är om man förklarar att det är en nödvändighet att ersätta kapitalismen med socialismen.

Kapitalismen medför (globalt) tre existentiella hot; svält, krig och klimatförändringar. Kapitalets ekonomiska ordning är inte skapt för att sprida ut det ekonomiska välståndet någorlunda jämnt. Kapitalismen innebär en permanent jakt på nya marknader, naturtillgångar och politiskt inflytande – fredligt om det går, men i sista hand med vapen.

Klimatkonferenserna avlöser varandra; som t ex FN:s Stockholmskonferens 1972 som kanske var den först av de stora konferenserna som skulle tackla klimatförändringarna. Det är över 50 år sedan. Man får en känsla av att det finns oerhört starka krafter som motarbetar försöken att rädda klimatet. Det är inte svårt att gissa vilka.

Argumenten för att avskaffa kapitalismen är extremt goda. Även den som söker en individuell lösning på sina problem i dagens samhälle är knappast okänslig för att vi också kan erbjuda lösningar på de stora existentiella frågorna. Tvärt om. Vi kan berätta en oerhört stark berättelse om kapitalismens tillkortakommanden och behovet av socialism.

Systemkritiken diffus

Systemkritiken i partiprogrammet tar sin start i arbetet och hur arbetet organiseras.

”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.”

Nja, det är inte arbetet som bildar maktstrukturen. Ordet maktstrukturer används flitigt i förslaget för att beskriva en olika saker. Det är otydligt om man menar kapitalism, imperialism, könsmaktsordningen, byråkrati eller någon annan maktstruktur.

Under feodalismen, när ägandet var geografiskt låst till jorden, var också arbetet låst till jorden genom livegenskap eller dagsverksskyldiga bönder. Kapitalismen vars existens bygger på varuproduktion, återspeglas också i synen på arbetet som en vara som fritt skall köpas på en öppen marknad.

Ägandet och produktionssättet skapar formen för arbetets organisering. Inte tvärt om.

”Politiskt arbete behöver vara tålmodigt, långsiktigt och strategiskt. Varje samhälle är alltid i förändring och fullt av motsättningar. För att göra skillnad behöver vi förstå den situation vi är i, svara på de öppningar som uppstår och samla människor så brett som möjligt för ett steg framåt. Förmågan att bygga makt och hopp är avgörande för att det ska hända. Det är genom att skapa en politisk situation där verklig förändring är inom räckhåll vi motiverar människor att agera.”

Ärligt talat; säger dessa meningar någonting? Återigen en projektionsyta där man ska tro att författarna speglar de egna tankarna, men utan att de egentligen säger något.

”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut. Den enögdheten kan driva dem att förstöra ekosystem, vars långsiktiga bärkraft betyder lite för deras lönsamhet men mycket för framtiden. Den får dem att låsa in kunskap som skulle göra långt större nytta om den kunde användas fritt. Den leder dem till att slösa enorma resurser på konflikter med varandra i form av allt från marknadsföring till juridiska tvister. En ekonomi där de här tendenserna är utbredda leder till ett samhälle som hela tiden tvingas hanka sig fram genom små och stora kriser.”

Jo, det äger sin riktighet att aktiebolag inte är bra för samhällsutvecklingen. Aktiebolag är en ekonomisk förening av dess aktieägare. Aktiebolag har ett enda uppdrag; tillvarata aktieägarnas ekonomiska intressen. En VD som lyssnar på några andra intressen riskerar trolöshet mot huvudman och kan få två års fängelse. Så att för en sekund tro att aktiebolag kan ta ett samhällsansvar är bara korkat.

Jo, det stämmer att kapitalismen är oförmögen att hantera konsekvenserna av sitt eget system och regelbundet genomgår ”små och stora kriser”. Därför behöver systemet ersättas av………….

Funktionssocialism av ny sort

När socialdemokraterna antog nytt partiprogram 1990 skrev man:

”Enligt den tidiga socialistiska uppfattningen krävde denna förändring av produktionsordningen en förändring i det formella ägandet, så att den privata äganderätten till produktionsmedlen upphävdes och ersattes med ett folkligt-kollektivt, antingen genom staten eller genom de arbetandes egna organisationer.”

”Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratins genomförande ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.”

”Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs om överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.”

Det här är grunderna i funktionssocialismen; det kapitalistiska ägandet kvarstår, men vi har andra strukturer som är så starka att äganderätten tappar så väsentligt i betydelse. Ägandets funktion upphör.

Även förra förslaget till partiprogram var fullt med reformidéer, men inget som i grunden utmanade kapitalets ägande av produktionsmedlen.

I det här förslaget till partiprogram har man hittat en egen vinkel på funktionssocialismen; reformer som ökar folks (kollektiva eller individuella) ”förhandlingsstyrka” mot kapitalet.

Grundtesen är att ”Ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi”.

Så ju mer vi ger folk av Maslows behovstrappa – ju mer kommer deras förhandlingsstyrka mot kapitalet att öka. Och då spelar inte själva ägandet så särskilt stor roll.

Förslaget till partiprogram innehåller 21 punkter där Vänsterpartiet ska bidra till att öka folks individuelle eller kollektiva ”förhandlingsstyrka”.

”Vi vill stärka människors förhandlingsstyrka på arbetsplatserna, så att mer av den rikedom arbetet skapar går tillbaka till de som faktiskt gör jobbet.”

Det är en väsentlig skillnad mellan att kräva mer återbäring av produktionsresultatet eller att kräva demokratiskt förfogande – makten – över produktionsresultatet.

För att åter referera till socialdemokraterna partiprogram (1990) slås det fast att: ”Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och
produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten.”

Och i socialdemokratisk tappning uppnås detta genom allmän rösträtt, MBL och skatt. Sen är det klart. Men om det verkligen var så att bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning skulle fråntas kapitalägarna, vad är då poängen med att så passionerat  försvara deras äganderätten?

Förslaget till partiprogram är tråkigt nog lika oklara som socialdemokraterna kring äganderätten.

”Företag vars beslut har stora konsekvenser för alla som bor här behöver ägandeformer som motiverar dem att lyfta blicken och se det. Det skulle innebära nya möjligheter till en klok samhällsekonomisk utveckling.”

Ja, vad är det för ägandeformer man åsyftar? Eller ska vi kliva in och hjälpa kapitalägarna att lyfta blicken? Är det verkligen vår uppgift?

När Vänsterpartiet ökar på vanliga människors förhandlingsstyrka gentemot kapital går vi från intet allt vi vilja bli:

”Den förhandlingsstyrkan får många positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Den leder till att en större del av det vi skapar går till löner och en mindre del till kapitalägarna.”

Men är det bara mera kaka vi kräver? Eller måste vi ta över hela bageriet för att kunna styra samhällsutvecklingen rätt?

Kommunledningen vill säga upp kollektivavtal och tvinga anställda att jobba längre

Den högernationalistiska kommunledningen kommer med en tidig julklapp till personalen; kollektivavtal kommer att sägas upp och veckoarbetstiden förlängas.

På senaste kommunstyrelsemötet var frågan om kommunens personalpolitik uppe, samt frågan om att ”revidera” personalens  veckoarbetstid (vilket vi kommenterar här).

Kommunledningens förslag till reviderad veckoarbetstid här.

På kommunstyrelsen lämnade Vänsterpartiet följande yttrande:

Särskilt yttrande
Kommunstyrelsen 2023-12-11
§ 240 Revidering av arbetstidsmått

Vänsterpartiet yrkar avslag på förslaget att revidera arbetstidsmåttet för anställda i kommunen och vi yrkar avslag på förslaget att säga upp kollektivavtal gentemot Kommunal.

Och vi gör det av följande anledningar:

Syftet med “revideringen”/ökningen av arbetstiden sägs vara att skapa ”konkurrensneutralitet” mellan kommunens verksamhet och privata utförare.

Det verkliga syftet är naturligtvis att spara pengar och angripa personalens arbetsvillkor, vilket har varit en kontinuerlig politik allt sedan 12-timmarspassen infördes.

40-timmarsveckan

40-timmarsveckan har sin grund i FN-organet ILO:s konvention 47 från 1935. Det tog många länder flera decennier att leva upp till det och Sverige lyckades med det via lag i början på 70-talet. Via avtal hade det i o f börjat införas redan på 50-talet. Så man kan med rätta säga att 40-timmarsveckan var en ny och fräsch idé på 30-talet. De arbetsgivare i Sverige som ville ligga i framkant i konkurrensen om arbetskraften införde det på 50-talet.

Att idag på 2020-talet ha som mål att återvända till 40-timmarsveckan är inte bara bakåtsträvande – det är horribelt. Det är en jättemärklig arbetsgivarstrategi. Om man betänker hur mycket jobb och slit kommunen lagt ner på sitt “arbetsgivarvarumärke” så kan man nog lugnt konstatera att frukterna av det arbetet är tillintetgjorda nu. 

Den teoretiska förhoppningen är att en höjning av arbetstidsmåttet med 15 minuter per vecka för de anställda ska spara 3,1 miljoner kronor. Försämringar brukar motiveras med att det går ekonomiskt dåligt för verksamheterna, men så är ju inte fallet. Till exempel gick ju äldrenämnden med 18,2 miljoner i vinst 2022.

Resultatet för 2023 vet vi inte och en del pekar på ett sämre resultat, men det är mest av teknisk karaktär då kommunen fått två statsbidrag som ska bokföras som intäkt både 2023 och 2024. När man fick statsbidraget så  bokförde man först allt i år.

Silar mygg

När förvaltningen räknar på den vinst man kan göra räknar man med att en anställd på kommunals avtalsområde kostar 300:-/timmen. Låt säga att en undersköterska tjänar 170:-/timmen. Arbetsgivaravgifter, semester, pensioner o s v innebär sammantaget ca 95:-/timmen i påslag. Det innebär att man räknar med ca 35:-/timmen för övrig arbetsledning och administration. Om man är intresserad av att jaga kostnader, så får man en del ledtrådar här. För den ökade arbetstiden tjänar kommunen in ca 1 kr och 60 öre per timme. Det känns som att man silar mygg och sväljer kameler.

Kan kommunen räkna med fullt genomslag för höjningen av arbetstiden?

Nej, det finns fler frågetecken. Dels är det ju så att kommunen inte kan ändra arbetstiden för de som har anställts på det kortare arbetstidsmåttet. Förvaltningen skriver själva att det kan börja tillämpas på nyanställda efter 1 mars 2024. Det innebär ju att genomslaget rent ekonomiskt materialiserar sig först genom den personalomsättning kommunen har, och då när anställda med gamla arbetstidsmåttet slutar och nya anställs i deras ställe.

A- och B-lag

Det andra problemet är ju hur väl man kommer kunna schemalägga när man kommer ha ett A- och ett B-lag med olika arbetstidsmått i personalgruppen? Kommer man verkligen kunna schemalägga så man får “nytta” av den där extra kvarten?

Slutligen ställs ju frågan om inte de fackliga organisationerna kommer kräva kompensation för förändringen?

Förvaltningen skriver själva att Kommunal avstod lön för att få sänkt arbetstid:

“Den lokala överenskommelsen innebär att arbetstidsmåttet har sänkts med 1 timme och 15 minuter. Det har sin grund i att Kommunal vid regionsektorns löneöversynen 1988–1989 avstod från del av löneökningsutrymmet till förmån för ett lägre arbetstidsmått. En vanlig överenskommelse inom kommunsektorn var därför att förkorta den genomsnittliga veckoarbetstiden till 37 timmar per vecka.”

Det normala är ju att om man tar bort något arbetarna avstått löneutrymme för, så ger man tillbaka det löneutrymmet. Vinsten för kommunen blir i detta läget plus minus noll.

I och med att kommunen också använder så många timanställda (som får betalt timme för timme) så har ju ändringar i arbetstidsmåttet ingen ekonomisk betydelse; arbetar man 37 timmar får man betalt för 37 timmar. Arbetar man 40 timmar så får man betalt för 40.

Vänsterpartiet ställer sig mycket tvivlande till att kommunen som arbetsgivare får ut något av att göra denna försämring för personalen. Det är allt för mycket önsketänkande i kalkylerna.

Konkurrensneutral eller konkurrenskraftig

Målet för Haninge kommun kan inte vara att vara ”konkurrensneutrala” visavi andra arbetsgivare. Det betyder bara att man har ambitionen att vara lika dålig. Om något så borde Haninge kommun lägga sig vinn om att vara konkurrenskraftig som arbetsgivare; att villkoren är så goda att man lockar till sig och behåller personal.

I den budget som antogs av kommunfullmäktige alldeles innan sommaren slogs det fast nio målområden. Ett av dessa målområden var att Haninge kommun skulle vara “En attraktiv arbetsgivare”. Beslutet var inte att kommunen skulle vara “konkurrensneutral” mot andra arbetsgivare. Beslutet var att Haninge kommun ska vara en attraktiv arbetsgivare.

Det beslutet gäller.

Ett Haninge för alla!

Den senaste tidens våldsvåg lämnar ingen oberörd.

Igår kunde vi också se och höra kommunstyrelsens ordförarande i Haninge, Sven Gustafsson (M) göra utspel i rikstäckande media. Huvudbudskapet, ”Vi har ingenting att erbjuda dem” (som skjuter), ”inkapacitering” och önskan om att införa undantagstillstånd i Haninge, visar tydligt Haningealliansens människosyn och deras politik.

Vi i Vänsterpartiet delar inte den syn Sven Gustavsson och hans allians har på människor.

Haninges goda krafter

Vänsterpartiet har gjort flertal verksamhetsbesök hos föreningar runt om i Haninge som arbetar med ungdomar. Eldsjälar som brinner för att ge unga ett annat alrenativ. Som brinner för att bygga relationer, erbjuda aktiviteter som alla kan delta i oavsett ekonomsika förutsättningar. Som vill stimulera barnens kreativitet och skapande. Dessa människor vill arbeta för att få unga att känna sig sedda och värdefulla. De vill erbjuda ett sammanhang, ge unga en starkare självkänsla och ge dem en känsla av samhörighet, för att det är något som alla människor söker och behöver.

För tyvärr är det är exakt just dessa saker som gängen idag erbjuder våra unga. De har lärt sig att hitta vägen in genom att se, bekräfta och bygga en falsk självkänsla hos det barn de fångar upp. Vi kan också se att de ofta riktar in sig på barn som redan mår dåligt och saknar en grundtrygghet. Dessa barn groomas sedan in i ett kriminellt beteende, och är  fast i gängens grepp innan de förstått allvaret.

Vi som samhälle behöver vara en stark motkraft, och har som ansvar att visa att det finns en annan väg att gå.

Föreningarnas utsatthet

Trots det står flera av Haninges föreningar, som arbetar med barn- och ungdomsverksamhet nu under hot om, eller har till och med fått lägga ner sina projekt oavsett vilka goda resultat de gett. Detta på grund av att Haningealliansens ovilja att lägga pengar på förebyggande arbete, och ideella krafter. Som vi förstår det satsar de hellre på åtgärder först när problemen uppstått.

Taekwondo klubben Viking sökte fortsatt ekonomiskt bidrag från kommunen för projektet Meningsfull fritid, som fångat upp många unga tjejer i riskzonen,  och fick vänta så pass länge på svar att de tvingades lägga ned projektet.

Skutans gård valde kommunen att inte förlänga parternskapet och istället konkurrensutsätta verksamheten. Detta riskerar att helt omintetgöra den verksamhet som finns där idag, och som varit ett trygg punkt för många socialt utsatta barn.

När vi träffar eldsjälarna på Freezone, berättar de om att de har stora drömmar och visioner som de är redo att investera både tid och energi i men inte vågar satsa på då de inte vet om deras partnerskap med kommunen kommer att kunna fortsätta.

Det finns evidens för att närvarande vuxna och meningsfulla aktviteter för unga gör skillnad. Inte endast för att förebygga kriminalitet, utan också för att motverka psykisk ohälsa bland unga.

Våra ideella föreningar har långsiktigt hållbara lösningar för våra barn och unga. De vill investera sin tid och sitt engagemang i dem, och ge dem en chans att se en annan framtid.

Vem tar konsekvenserna?

Varför föredrar kommunstyret kortsiktiga, repressiva lösningar, framför långsiktiga metoder som andra faktiskt erbjuder och är beredda att genomföra i samverkan med kommunen? Det kommer att bli en dyrköpt läxa, ekonomiskt men framförallt för Haningeborna.

På senaste kommunfullmäktige var det också Sven som gav ett nej till Socialdemokraterna Haninges förslag om att införa ett partiöverskridande trygghetskommission, för att hantera de ökande problemen med gängkriminalitet i Haninge. Motiveringen var att Haningealliansen är ”beredda att ta konsekvenserna” om de misslyckas.

Men, är det verkligen styrande politiker som tar de egentliga konsekvenserna?

Kommer Sven Gustafsson hålla den mamma i handen som just begravt sitt barn? Är det han som kommer att torka tårarna på den far som förlorat allt? Kommer Sven att följa med lillasystern till fotbollen på kvällen för att hon inte vågar gå ensam? Öppnar han dörren till sin villa för att erbjuda alla ungdomar en trygg plats om natten? Och tar han med dem på skidresan när fritidsgårdarna och föreningarna fått lägga ner?

När Sven Gustafsson pratar om att vi inte har något att erbjuda, undrar vi i Vänsterpartiet om det kan vara en föraning om att Haningealliansen redan nu vet att de goda krafter och fina verksamheter vi har i kommunen kommer att tvingas bort.

Vi tror på, och ser Haningeborna och vi kommer fortsätta slåss för ett Haninge för alla.

Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

På senaste tiden har det framförts olika former av kritik mot barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet. Kritikerkåren har en något blandad laguppställning; Eva Nordmark (s), Ulf Kristersson (m), Expressens ledarsida, Karin Pihl på GP, Hanif Bali och Sverigedemokraterna. Nu senast socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) som nyligen fått en utredning som förordar justeringar av flerbarnstillägget av Kristina Nilsson (s).

Med en sådan bred uppställning över (nästan) hela politiska spektrumet, så borde det vara en allmän sanning att flerbarnstillägget enbart är av ondo. Ingen annan nyansering borde vara möjlig.

Men låt oss pröva argumenten och se hur väl de verkligen håller och om det är värdigt en demokratisk rättsstat att lägga sig i vad som händer i sovrummet.

Först bör vi konstatera hur mycket flerbarnstillägget är:

Efter fjärde barnet ökar flerbarnstillägget med 1250 kronor per barn.

I pengar räknat är det de familjerna med två och tre barn som får den största delen av flerbarnstillägget:

(Källa: Försäkringskassan. Proportionerna är riktiga i tabellen från Försäkringskassan, men beloppen  i Y-axeln saknar en nolla. Utbetalningarna för t ex 3 barn är 1200 miljoner kronor – inte 120. )

 

Flerbarnstillägget som går till familjer med 6 barn eller fler är en väldigt liten del av den totala kostnaden.

Ulf Kristerssons reptrick

Ulf Kristersson har länge stormat mot flerbarnstillägget i riksdagen, debattartiklar och i hans senaste Almedalstal. Utformningen på angreppen har varierat lite, men försämringarna i flerbarnstillägget ska, enligt honom, handla om utländska familjer med väldigt många barn:

  • ”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”
  • ”Flerbarnstillägget är ett extra tillägg till det allmänna barnbidraget som betalas ut för familjer med fler än ett barn. Tillägget bidrar till att kvinnor är borta länge från, eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden.”
(Debattartikel i Aftonbladet 2022-06-02)

Man förespeglas att Ulf Kristersson har ett kirurgiskt precist ingrepp i rockärmen som träffar utländska kvinnor med väldigt många barn; fyra, fem, sex eller fler.

Men om man tittar på vad som faktiskt ligger närmast till att genomföras så är det flerbarnstillägget för andra barnet som kommer ryka:

Den ekvation Ulf Kristerssons regering försöker genomföra är följande: allt ”för många kvinnor” sjukskrivs i slutet på graviditeten p g a att arbetet är för påfrestande. Högsta dagpenningen för en sjukskrivning är 1 116 kronor. Om man kan göra det lättare för gravida kvinnor att i stället få graviditetspenning, som har en högsta ersättning på 837 kronor per dag, så är det ju en god affär för staten. Graviditetspenningen är en billigare socialförsäkring än sjukförsäkringen. Och för att finansiera den ökade volymen i graviditetspenningen, och säkra vinsten för staten, tar man bort flerbarnstillägget för barn nummer två.

Att ta bort flerbarnstillägget för de som har sex barn eller fler skulle knappt ge någonting. Det skulle bara beröra mindre än 6 000 familjer. Flerbarnstillägget för familjer med två barn är nästan 600 000 – där har vi volymerna! – om man ska göra besparingar som verkligen ger klirr i statskassan. Antalet berörda blir ju många fler eftersom alla familjer med två barn eller fler blir omfattas av besparingen.

Det finns med andra ord inte den minsta omtanke om kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar inte ett dugg om familjeplanering eller om man har många barn. Retoriken kring ”Afghaner, Somalier och Syrier” är bara en rasistisk rökridå. Det är handlar om en ren omfördelning och nedskärning inom socialförsäkringssystemet.

Man kan ju också begrunda vad det kommer att betyda för samhället när flera hundratusen familjer blir av med sitt flerbarnstillägg och retoriken från statsministern är att det är en åtgärd för att komma åt det stora nyttjande från ”Afghaner, Somalier och Syrier”, som använder flerbarnstillägget som ”födkrok” istället för arbetet. Det är så här man bygger upp rasistiska föreställningar och motsättningar i samhället.

Det destruktiva nationalistiska narrativet

Huvudlinjen i den nationalistiskt färgade argumentationen är att flerbarnstillägget driver barnafödandet hos främst icke-svenska invandrare. Tesen är att flerbarnstillägget ersätter viljan till lönearbete och låser in utrikes födda kvinnor i utanförskap.

Karin Pihl (GP)anför bl a: ’”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög.”

Samtidigt kan sägas att antalet utrikes födda barn (0-20 år) i Sverige ökade från 169 168 (2010) till 283 740 (2017). Det är en ökning på 68%. Kanske man kan våga sig på tanken att de utrikes födda familjer som har 4 barn eller fler i många fall redan hade fött sina barn i hemlandet, utan att det svenska flerbarnstillägget haft minst lilla påverkan på familjeplaneringen?

Vad ska man göra om en flyktingfamilj har många barn? Retroaktiv abort? Det förslaget är förmodligen inte så politiskt opportunt nu, men ge Hanif Bali två, tre år så kommer han nog föra upp på den politiska agendan.

Flerbarnstillägget infördes 1982. Om man verkligen tror att flerbarnstillägget driver nativiteten bör man ju kunna se en veritabel babyboom från 1983 och framåt. Och det kan man, men av helt andra orsaker. Man kan se att barnafödandet för alla ökar under högkonjunkturen på 80-talet fram tills 90-talskrisen slår till och sedan sjunker nativiteten under hela 90-talet och blir t o m lägre än när flerbarnstillägget infördes. Sambandet mellan ekonomisk konjunktur och viljan att bilda familj och skaffa barn finns definitivt. Flerbarnstillägget är en droppe i havet om man ser på faktorer som driver nativiteten.

Till detta kan man ytterligare lägga följande omständighet; skillnaden på nativiteten mellan svenskfödda kvinnor och utrikesfödda hade bland sina högsta nivåer 1970, då skillnaden var 0,51 barn/kvinna. 2022 hade den succesivt sjunkit till 0,22 barn. Familjebildningarna mellan svenskfödda och utrikes födda liknar mer och mer varandra. Och prognoserna framöver är att skillnaderna kommer fortsätta minska.

Så att överdriva nativiteten bland utrikes födda kommer ur rätt grumliga källor om ”folkutbyte” andra konspirationsteorier. Nationalismen till sitt väsen är så sjukt fokuserade på fortplantningsorganen. Själva kärnan i nationalismen är ju att det ska bli fler av den egna nationaliteten och färre av andra nationaliteter. Man är gärna ”pro life” och uppmuntrande för den egna nationaliteten, men inte främmande för barnbegränsning och även sterilisering av minoriteter, som t ex sterilisering av Romer och Samer i Sverige när rasbiologin stod som högst i kurs. Nationalismen är verkligen inte en uppmuntrande väg att slå in på när det ska diskuteras familjepolitik. Vi vet var järnvägsspåren slutar.

Även att förespegla om ett omfattande missbruk och överutnyttjande av olika bidrag är medvetet destruktivt. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gick ut nyligen och sa att det rent allmänt är en väldigt osaklig:

– Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå att staten har koll och vet hur mycket som betalas ut.

Men tänk om det finns politiska krafter som just syftar till att skapa misstro mot olika system som man egentligen bara vill avskaffa?

Jag är tillräckligt gammal för att minnas försöken att svartmåla norrländska kvinnor som hemska utsugare av föräldraförsäkringen och barnbidrag, då den folkilskna delen av politiken pekade på att norrländska mödrar skaffade barn mycket tidigare än de i Mellansverige (som av någon anledning utsetts till riktmärke) och att skälet de gjorde det var p g a bristande framgångar på arbetsmarknaden och/eller studier och där man påstod att socialförsäkringarna utgjorde en alternativ försörjningsväg.

Det skiljer fortfarande 5 år i snitt mellan en förstföderska i Norrland och en i stockholmsregionen. Så har det varit väldigt länge, så det är tydligen en flera decenniers lång konspiration av norrländska mammor. Eller så är det en produkt av den sociala situationen där folk i släkten och vänner skaffar barn tidigt, vilket gör att man själv gör det. Konspiration eller socialt arv – det är frågan? Jag tror den frågan är rätt lättbesvarad.

Problemet kan ju vara det omvända; att det t ex är svårigheterna att få en bostad som gör stockholmarna sena i familjebildningen. Man kanske inte planerar för barn när man hyr en bäddsoffa i tredje hand?

Nu var det inte så framgångsrikt att piska upp något hat mot förstföderskor i Norrland. Våra folkilskna politiker har ju nu skiftat fokus mot andra grupper föräldrar, med hopp om bättre lycka denna gång.

Socialdemokraternas tillkortakommande

Socialdemokraternas politik handlar, typiskt nog, om omfördelning inom systemet: från flerbarnstillägget till graviditetspenningen. Att tänka sig nya reformer som gör det bättre för barnfamiljer eller gravida verkar inte föresväva Socialdemokraterna.

Idén om omfördelning inom systemet passar också bra in med Tidöregeringens förslag om ”bidragstak”. I retoriken framställs ”bidragstaket” som ett sätt att hindra människor att stapla förmåner på varandra ”i all oändlighet” då man kan få ”hur höga ersättningar som helst”. Det är ju naturligtvis inte sant. Men vad som är viktigare för högern är ju att ett ”bidragstak” blir ett effektivt reformstopp. Om någonting blir bättre, måste det räknas av mot något annat (om man har t ex både föräldrapenning och bostadsbidrag). Nu är frågan om ”bidragstak” utlagd på utredning, så vi får se hur den exakta utformningen blir, men grundidén om ett ”bidragstak” som reformstopp finns det all anledning att vara kritisk till.

Kerstin Nilsson (s), som gjort utredningen till socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) och som föreslagit slopandet av flerbarnstillägget för andra barnet, har också en annan besynnerlig argumentationslinje. Hon hävdar att värdet av flerbarnstillägget för andra barnet inte har något särskilt värde eftersom det fördelningspolitiskt inte är så träffsäkert.

Hon framhåller att: ”hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianen får 36 procent av flerbarnstillägget för det andra barnet och att 39 procent går till hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet över medianen”.

Samt att: ”flerbarnstillägget för andra barnet är ett ineffektivt sätt att förbättra barnfamiljernas ekonomiska standard. Det utbetalade flerbarnstillägget för andra barnet under 2019 bidrog, enligt Riksrevisionens bedömning, i liten utsträckning till att förbättra enskilda barnfamiljers ekonomiska situation”.

Ja, så kan det mycket väl vara. Det är dock lite mystiskt att just flerbarnstillägget är så himla dåligt, medan de andra tilläggen klarar nålsögat. Men den stora frågan är ju varför man i stället för att diskutera mer fördelningspolitiskt träffsäkra lösningar bara vill avskaffa flerbarnstillägget för andra barnet.

Även om argumentet att det inte är fördelningspolitiskt optimalt stämmer, så är det ändå pengar i hushållskassan för de mindre bemedlade familjerna. Och ska man ta bort pengar från de mindre bemedlade familjerna bör man väl ha någon som helst tanke kring vad man ersätter det med?

Den första tanken som slår en är ju att inkomstpröva hela barnbidraget och flerbarnstillägget. Då blir ju den fördelningspolitiska träffsäkerheten väldigt stor. Det skulle dock belasta systemet med en administration som man helst vill slippa och barnbidraget har ju varit en av hörnpelarna i den generella välfärdspolitiken som alla tar del av.  En annan väg skulle vara att öka bostadsbidraget för barnfamiljer – det skulle också innehålla en stort mått av träffsäkerhet.

Eller så får man helt enkelt leva med att flerbarnstillägget för andra barnet är som det är. Det går ut till alla, men inte bara där det är mest angeläget i den utsträckning man önskat. Att avskaffa det och ta bort pengar från de minst bemedlade familjerna är sämre.

Va’ fan får man för pengarna?

I debatten om barnbidraget/flerbarnstillägget yttras det ibland, med nytestamentlig harm, att ”man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, enligt Eva Nordmark (S), och att ”den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens”, enligt Karin Pihl (GP).

Antydningsvis är det alltså så att flerbarnstillägget gör att familjer skaffar större familjer än vad de har råd med och att staten/andra skattebetalare tar notan för större familjer.

Andra Thessalonikerbrevets tes att ”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta” har hittat sina moderna predikanter.

Sparbankens familjeekonomer har räknat ut att ett barn kostar ungefär 1,8 miljoner under uppväxten från 0-19 år. Barnbidraget och studiebidraget sänker kostnaden till 1,5 miljoner. Så att man skaffar barn för ekonomisk vinnings skull torde vara uteslutet. Ej heller att ”staten” tar någon större del av kostnaden.

Det man glömmer är ju vad som är den bärande tanken bakom barnbidraget. 2001 hade den gamla folkpartisten Gabriel Romanus dåvarande regeringens uppdrag att utreda barnbidragets utformning och han summerade poängen väldigt bra:

”De viktigaste motiven för att införa barnbidraget var att öka nativiteten, utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer och minska antalet barn som levde i fattigdom. Syftet var också att ge barnbidraget en profil som gynnade familjer med låga inkomster. Det befolkningspolitiska motivet, att öka nativiteten, har under många år haft en underordnad betydelse. Det socialpolitiska motivet, att ge en viss grundtrygghet för alla barn, och det fördelningspolitiska, att utjämna levnadsstandarden mellan olika grupper i samhället, gäller fortfarande.” (SOU 2001:24)

Det är det uttalade syftet med barnbidraget att det ska vara fördelningspolitiskt omfördelande och utjämna levnadsstandarden. Och så har det varit sedan barnbidraget infördes.

Lever man i en värld där fördelningspolitik är obegriplig, att det är ”stöld” och att staten och andra skattebetalare tvingas stå för något som inte är deras eget, eller lever man i en värld där man skriker ”va’ fan får jag för pengarna” varje gång man ser skattsedeln, ja då framstår ju barnbidraget bara som en kanin någon politiker dragit ur en hatt för att sprida ut pengar kors och tvärs.

Men man får faktiskt något för pengarna. Befolkningen är lyckligtvis ett stort försäkringskollektiv där vi alla ingår. En stor del av statens utgifter är just transfereringar (föräldrapenning, barnbidrag, pension m m) och i allt väsentligt betalar vi våra egna socialförsäkringar. Staten är inte i det här avseendet en tredje person – det är vi.

För några år sedan räknade Finansdepartementet ut att genomsnittsmedborgaren betalade runt 7 miljoner i skatt under sitt liv och att alla i snitt betalar in mer i skatt än de får ut. Fram till pension – där vänder det. Tack vare progressiviteten i skattesystemet, socialförsäkringarna och i viss mån pensionssystemet (med t ex garantipension) får t ex en lågavlönad kvinna tillbaka alla sina inbetalda skattepengar om hon lever till 84 (i snitt). En manlig höginkomsttagare måste leva till han är 90 (i snitt) för att få tillbaka allt.

Det finns ingen anledning att se socialförsäkringarna som allmosor som någon annan betalar. Över en livscykel är de vi själva som betalar våra egna socialförsäkringar genom försäkringspremien; skatten.

Visst; längst ut i ena marginalen finns det t ex svårt sjuka som lever hela sina liv inom socialförsäkringen. Längst ut i andra marginalen finns det någon av våra 540 miljardärer som (om de betalar skatt) kanske ger mer än de får ut. Men det vore ju helt galet att definiera och bedöma ett system utifrån den promille individer som finns längst ut i marginalerna. Systemet fungerar i stort som det ska. De brister vi se är förorsakade av den typen av folkilskna politiker som hatar systemet, dess progressivitet och lyckats genomföra nedskärningar och försämringar.

Till sist: full sysselsättning?

Den här frågan om flerbarnstillägget inleddes ju med att sammankoppla det med att vissa grupper stod långt ifrån arbetsmarknaden. Och det äger nog sin riktighet att det finns grupper som har det tufft i konkurrensen om jobben.

Men om man tror att man kan styra olika gruppers deltagande på arbetsmarknaden genom att ratta med barnbidraget hit eller dit, är ju så infernaliskt korkat. Vad är nästa förslag? Att man får världsfred om fler äter kexchoklad? Det måste ju rimligtvis finnas någon slags kausalitet; en orsak (flerbarnstillägget) och verkan (arbetslöshet). Vad borgerliga debattörer hittills presterat är väldigt krystade samband.

Det gäller dock att hålla i huvudet att grundproblemet är att det finns för få jobb. Arbetslösheten är inte i grunden individuell, kulturell, etnisk, familjerelaterad eller någon annan hokuspokus-förklaring. Den är i grunden strukturell, och som idag ligger på hela 9,2%. Den strukturella arbetslösheten drabbar dock olika grupper olika mycket, men det är inte deras kultur eller etnicitet som är orsaken till arbetslösheten.

Vi har idag, och sedan en tid tillbaka, en politik som är inflationsbekämpande. För att få ner inflationen och hålla den låg krävs ett visst mått av arbetslöshet. Den kallas för jämviktsarbetslöshet. Enligt de nyliberala dogmerna så är tesen att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så tenderar företagen att höja priserna och med det försämras penningvärdet.

Den här borgerliga tanken är inte ny. Den fanns också för hundra år sedan. Den här tanken besvarade väldigt väl av en socialdemokratins största (och kanske sista) ideologer Ernst Wigfors som retoriskt frågade: ”Har vi råd att arbeta?”. Den absurda konsekvensen av idén om jämviktsarbetslöshet är att det skulle vara av ondo att alla hade jobb och att vi skulle ha ”för låg” arbetslöshet. Socialdemokraterna drev länge idén om full sysselsättning och Sverige hade under många decennier låg arbetslös, men denna tanke har sedan länge övergetts i och med Socialdemokraternas högervridning, för att sedan helt begravts i och med EU-inträdet.

Men ska man väl diskutera arbetsmarknadsfrågor måste ändå hålla i huvudet att Sverige har det bland det största deltagandet på arbetsmarknaden av alla länder i Europa. En större del av befolkningen arbetar och det är främst tack vare svenska kvinnors stora deltagande på arbetsmarknaden. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika hög utsträckning som män.

Det finns ”hemmafruar” i alla skikt och grupper i samhället. Om man ska moralisera över det vore det klädsamt att inte bara sparka nedåt mot lågavlönade med stora familjer. Även de nykonservativas lajvande av hemmafruidealet och the real housewives i Saltsjöbaden och Stepfordfruarna i Danderyd är ju en föga progressiv trend. Och, nota bene, the real housewives i Saltsjöbaden får också barnbidrag och flerbarnstillägg, samt RUT-avdrag för en nanny eller två.

Borgerliga debattörer som pekar finger åt underklass och likt Prins John på julafton skriker; Mitt guld, mitt guld, de smiter med allt mitt guld, borde väl åtminstone bli pyttelite harmsna åt överklassens bidrag? Nu är det bara en monolog i en riktning. Devisen om att alla som kan arbeta ska arbeta är i grunden rätt. Då ska den också gälla alla. Eller ingen.

Det finns i allt väsentligt en gemensam nämnare för alla grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden; utbildning, enligt Arbetsförmedlingen – Perspektiv på långtidsarbetslösheten (2017).

För gruppen utrikes födda utanför Europa som står långt ifrån arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa 12 månader mer, är orsaken oftast för kort utbildning. Få har gymnasial- eller eftergymnasial utbildning. Gymnasiekompetens är så gott som ett minimikrav för att få ett jobb idag.

Det finns även arbetslösa i åldersgrupper med stor andel långt ifrån arbetsmarknaden; t ex den äldre åldersgruppen 55-64 år – där långtidsarbetslösheten t o m är högre än bland utrikes födda utanför Europa – som oftast har för gamla utbildningar som inte är konkurrenskraftiga på dagens arbetsmarknad.

Det finns också regionala skillnader. Högsta andelen långtidsarbetslösa finns i Gävleborg. Bland bruksorter som Sandviken, Hofors och Ovanåker jobbar 40% inom industrin. Industrin är stor i många kommuner i Gävleborg. Men industrin expanderar inte längre. Idag finns det i Gävleborg 125 annonser om lediga jobb som sjuksköterska. Tre annonser om industriarbetare. Här är det en fråga om att skaffa sig rätt utbildning. Man har mycket större lycka på arbetsmarknaden om man utbildar sig till sjuksköterska än till gjutgodsrensare inom industrin.

Vill man på allvar få grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden måste man adressera utbildningsfrågan. Om grundproblemet är utbildning/kompetens spelar det ingen roll hur mycket man rattar i A-kasseersättningen, barnbidraget eller något annat. Det är som att piska en död häst. Det som kan förändra situationen är utbildning.

Ulf Kristersson vill ju inte skär i flerbarnstillägget av besparingsskäl, säger han,  utan han drivs av en innerlig önskan om alla kvinnors frigörelse och framgång på arbetsmarknaden:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”

(I Aftonbladet 2022-06-02)

Jag vet inte om han känner någon som gjort den resan? Jag gör det i alla fall. Jag behöver inte gå längre än till min egen mormor, som var hemmafru i en liten by längst med Ångermanälven. Hon var hemmafru trots att de tre barnen var för gamla för att få barnbidrag och flerbarnsbidraget ännu inte var uppfunnet. Så var den svenska kulturen då.

Hon berättade gärna om att det kom en personalrekryterare från Stockholms läns landsting till byn. En stockholmare. Det var som Kristi återkomst. Han pratade med var och en av kvinnorna (eftersom gubbarna kunde ha en återhållande effekt). Det var Karolinska som behövde folk och mormor fick fin-fina erbjudanden om betald utbildning och garanterad fast anställning efteråt. Man hade också fina personalbostäder med låg hyra i Stockholms innerstad.

Efter lite betänketid var hon villig att skriva på, men under förutsättning att hennes 17-åriga dotter (min mamma) fick samma erbjudande.

Det var inte indragna bidrag som fick min mormor att lämna hemmafrulivet och ge sig i kast med en karriär som landstingsanställd. Det var väldigt ett väldigt bra erbjudande om utbildning, jobb och bostad.

Så om Ulf Kristersson önskar att fler kvinnor gör den här resan; ge dem ett erbjudande de inte kan tack nej till. Det är en god investering och det skulle förändra något på riktigt.

Patrik Olofsson

Privatisering av äldreomsorgen och polisanmäla barn – ”Haningealliansen” visar på klassisk högerpolitik med auktoritära drag

 

Eylem Sütcü

Anförande på kommunfullmäktige 2022-12-12 angående ”Haningealliansens” reviderade Mål och budget 2023-2024.

Vänsterpartiet har tidigare presenterat ett eget förslag till mål och budget som vi hänvisar till. Vi deltar därför inte i beslut.

Det finns anmärkningsvärda och oroande formuleringar och målsättningar i Haningealliansens reviderade budget. 

“Förskolan ska vara en trygg plats för lek och lärande med det svenska språket i fokus.” 

Förskolan ska utgå från en helhetssyn på barnet och dess behov, och barn med annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål, enligt skollagen. Haninge kommun ingår också i ett förvaltningsområde för nationella minoriteter och minoritetsspråk och ska enligt lagen erbjuda plats i förskola där hela eller en stor del av utbildningen bedrivs på finska. Att Haninges förskola ska ha  “svenska språket i fokus” är inte förenligt med svensk lagstiftning och kan inte vara rimligt att godkänna!

“Ej uppnådd straffbarhetsålder ska inte utgöra ett generellt hinder för att polisanmäla elever som begår brott.”

Barnkonventionen är numera lag i Sverige och barnets bästa ska beaktas i alla beslut som rör barn. Att polisanmäla barn för brott är inte barnets bästa! Straffrättsliga åtgärder är knappast den bästa vägen att bryta en kriminell utveckling hos barn. Stöd och vård genom sociala insatser är det som främst är effektivt för barn enligt forskning. Justitieombudsmannen har flera gånger riktat kritik mot att skolor polisanmäler unga elever och menar att det rent av är olämpligt att skolor har det som rutin.
Grundtanken är att ansvaret, i första hand ska vila på socialtjänsten för barn och ungdomar som begår brott och skolpersonal har också anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen. Att öppna upp för att polisanmäla fler barn är inte rätt väg att gå för ett tryggare Haninge!

“Tornberget höjer hyrorna till kommunen 2023 med i snitt 8,0 procent”

Alla påverkas av effekterna av inflationen, höjda energipriser och kraftigt ökande kostnader. Så även Haninge kommuns många verksamheter, varav många hyr sina lokaler av Tornberget. Att höja hyran så kraftigt anser vi i Vänsterpartiet skulle kunna påverka många verksamheter negativt då mycket större belopp måste skjutas till lokalkostnader. I 2023 års budget är de ökade lokalkostnaderna kompenserade men, under kommande år kommer den nya högre hyresnivån att kvarstå- men inte kompensationen. Här bör Tornberget, och i förlängningen Haninge kommun ta sitt ansvar för att verksamheter som exempelvis skolor, förskolor och äldreboenden kan bedriva goda verksamheter och inte behöva strama åt budgeten för att kunna betala sin hyra. Vi anser att en alternativ finansiering av Tornbergets ökande kostnader bör ses över, som inte riskerar påverka kvaliteten av kommunens välfärdsinsatser.

“Reducerat eller indraget studiebidrag till följd av ogiltig skolfrånvaro ska inte kompenseras av försörjningsstöd.”

Idag har en av tio unga vuxna mellan 20–25 år så dålig ekonomi att de inte har råd att betala nödvändiga omkostnader, och studenter är bland de mest drabbade. Om vi minskar möjligheterna till att få hjälp inom “systemet” riskerar vi att unga tvingas ut i ekonomisk utsatthet där försörjningen måste ske utanför systemet. Här kan den unga exempelvis tvingas skuldsätta sig, eller begå brott för att lösa sin försörjning. Haningealliansen pratar gärna om trygghet, men glömmer visst ekonomisk trygghet! 
Haninge kommun har antagit ett program för social hållbarhet med ett trygghetsperspektiv som bas. Trygghetsperspektivet utgår från en helhetssyn som inbegriper fysisk, social och ekonomisk trygghet i Haninge.
Vi i Vänsterpartiet vill såklart att våra unga ska vara närvarande i skolan och klara sin skolgång, men vi anser att kommunen ska arbeta förebyggande och utifrån orsakerna till frånvaron, hellre än att straffa och riskera att ställa unga utanför samhället! 

“Parkeringsstrategin ska revideras för att säkerställa goda parkeringsmöjligheter. Beslutet om parkeringsavgifter i Handen ska upphävas.”

Kommunernas insatser är nödvändiga för att begränsa Sveriges klimatpåverkan och vi har en nyckelroll i klimatarbetet genom vår omfattande verksamhet.
Att ändra parkeringsstrategin för att underlätta bilåkande och att ta bort parkeringsavgifter, är ett stort steg bakåt! Haninge kommun bör ta klimatkrisen på allvar, och – sitt ansvar! Haningealliansen har själva angett att de ska ha “ambitiösa miljömål” men detta verkar bara vara tomma ord kopplat till den faktiska politik de vill föra.
Vi har i kommunfullmäktige antagit ett miljö- och klimatpolitiskt program för Haninge som anger att kommunen behöver arbeta för ett transportsnålt samhälle, öka andelen fossilfria resor och underlätta valet av klimatsmarta alternativ. Det kan vi inte uppnå med fler gratis parkeringsplatser. Vänsterpartiet anser i linje med detta program att mindre fokus och pengar bör läggas på att möjliggöra och finansiera bilåkande, och större fokus ska läggas på att utveckla kollektivtrafiken, och möjligheterna att cykla och gå i Haninge. 

“Kommunen ska framöver fokusera mer på det ägda boendet i stadsbyggnadsarbetet där småhus och bostadsrätter prioriteras.”

Bostadsbristen är ett faktum. Människor bor allt trängre i de fattigaste och billigaste områdena. Samtidigt bor människor i de välbärgade områdena på allt större ytor. Bostadsbristen och trångboddheten är alltså en fråga om ekonomisk ojämlikhet där de med lägre inkomster drar nitlotten. Många tvingas bo för trångt eller med otrygga och dyra andra- och tredjehandskontrakt och unga inte kan flytta hemifrån. Länsstyrelsen i Stockholm har beräknat att det bara i Stockholms län behöver det byggas 16.000 bostäder per år fram till 2030 för att inte förvärra bostadsbristen. I den regionala utvecklingsplanen “RUFS 2050” står också att “tillgången till bostäder för alla, oavsett inkomst, behöver säkras liksom ett utbud av bostäder som passar i livets olika skeden”. Fokus på det ägda boendet med småhus och bostadsrätter riskerar att förvärra bostadskrisen, och öka den sociala utsattheten i Haninge långt ifrån den trygghet Haningealliansen pratar om.

“Kommunen ska börja planera för ett införande av Lagen om Valfrihet för särskilt boende.”

Våra välfärdstjänster ska inte säljas ut! Vi i Vänsterpartiet är inte emot valfrihet, men tills valfriheten är befriad från vinstjakt vill vi se att våra välfärdstjänster drivs i egen regi.  Det är tydligt att Kommunal i Haninge också är emot den föreslagna utvecklingen med ökad andel privata aktörer i Haninge.
Rapporter vittnar om att att lönerna är lägre, och deltids- och visstidsanställningarna är fler inom privat äldreomsorg.  De många otrygga anställningarna inom sektorn var en starkt bidragande faktor till att pandemin drabbade den svenska äldreomsorgen så hårt.
Det finns många exempel på konkurser, missförhållanden och underbemanning som har drivits fram av girighet hos privata ägare som velat få upp vinsterna.Våra skattepengar behövs i verksamheterna för att fortsätta driva vård och omsorg av god kvalitet, med hög personaltäthet och trygghet för våra äldre. De ska inte landa som vinster på de privata vårdföretagarnas konton!

Eylem Sütçü (V)