Skip to main content

Vill vi ha kärnvapen på svensk mark?

Skrivet av haninge den . Postad i Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Vill vi ha kärnvapen på svensk mark?

Den 5 mars skrev Ungerns nyvalde president under Sveriges NATO-ansökan och det sista hindret för Sveriges NATO-medlemskap har passerats. Det går att ha skilda åsikter om att Sverige bryter sin 200-åriga tradition av alliansfrihet. Det går också att ha olika åsikter om huruvida Sverige varit neutralt under alliansfriheten.

Att NATO-processen har präglats av demokratiskt underskott kan dock inte lika lätt viftas undan. NATO-ansökan förbereddes och lämnades in utan att allmänheten informerandes ordentligt och objektivt. Det har också varit brist på offentlig debatt där fler än förespråkarnas argument fått rum och respekt. Ansökan innebar också att den förra regeringen gick emot den hållning i NATO-frågan, som de gått till val på. För att processen, efter den helomvändningen skulle vara demokratisk borde en folkomröstning ha genomförts, innan ansökan skickades iväg. Allt annat är odemokratiskt.

Polariserat diskussionsklimat

Hela diskussionsklimatet har varit mycket starkt polariserat under processen. Istället för sakliga bemötanden av ståndpunkter och argument har motståndare till NATO förlöjligats och fått utstå personangrepp.

Under tiden har ansökningsprocessen drivits vidare genom det utpressningsspel som både Turkiets och Ungerns ledare har utnyttjat till sina  fördelar. Trots Turkiet och Ungerns stora demokratiska brister har den svenska regeringen, på punkt efter punkt gått i från svenska värderingar och -praxis. Allt för att få de båda länderna att gå med på att släppa in oss i NATO. Redan innan har den svenska militärindustrin bedrivit handel med odemokratiska stater, med svenska regeringars stöd och goda minne. Men, under de gångna två åren har denna typ av förhandlingar förts fullskaligt och helt öppet, på Sveriges bekostnad.

NATO- bara en del av förändringen

Att Sverige nu blivit medlem i NATO är dock bara en del i de stora förändringar i utrikes- och försvarspolitiken som den svenska regeringen genomför under en kort period. Denna tid har präglats av stress, ytterst lite balanserad debatt och starkt vinklad – för att inte säga nästan obefintlig – information till allmänheten.

Att NATO har USA som ledare har varit uppenbart sedan alliansen bildades 1949. Inom NATO är det bara USA, Storbritannien och Frankrike som har egna kärnvapen, och utöver dem är det fem länder som har kärnvapen på sin mark, som av USA har placerat ut. Dessa länder är Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland.

I och med Sveriges NATO-medlemskap kommer Sverige att vara en del av den grupp inom NATO som diskuterar kärnvapen och bestämmer kring hur dessa ska användas- den så kallade Nuclear Planning Group.

De tre kärnvapenländerna har dock de röster som utan tvekan väger tyngst inom gruppen, vilket bland annat  Sveriges Radios program Gräns tog upp den 26 februari. Sveriges möjlighet att påverka NATO inifrån är alltså troligtvis minimal, för att inte säga inbillad.

DCA-avtalet

Parallellt med NATO-processen har ett annat, på många sätt allvarligare och mer djupgående avtal arbetats fram. Utan att dess innebörd blivit klarlagd och redovisad för allmänheten.

NATO är en allians som bygger på samverkan mellan 32 länder (inklusive Sverige), även om den hittills letts av USA. USA’s tidigare president Donald Trump gjorde nyligen ett oroväckande utspel. Utspelet kan tolkas som att han förespråkar en framtid där USA drar bort sitt stöd från Europa. De skulle alltså ta en mindre militärt aktiv ledarroll inom NATO. Det var tydligt redan när Trump satt som president, att han sätter USA först, men nu säger han rakt ut att han inte är beredd att  hjälpa Europa på samma sätt som innan, om ett storkrig bryter ut.

Att Sveriges nuvarande regering önskar ett kraftigt ökat samarbete med USA i framtiden, inte bara genom NATO, framgår med stor tydlighet av det så kallade DCA-avtalet, Defense Cooperation Agreement. Detta avtal skrev försvarsminister Pål Jonsson under den 5 december 2023.

DCA-avtalet är en överenskommelse som består av 30 så kallade artiklar. I korthet ger det USA fri tillgång till 17 svenska militärbaser. Utöver detta får de även tillgång till ytterligare mark och resurser, som inte specificeras i avtalstexten.

Undantag från svenska lagar och regler

Berga i Haninge är en av de 17 baserna som berörs. Avtalet ger USA rätt att förlägga militära styrkor och förvara krigsmaterial inklusive vapen och ammunition på de  militärbaser som ingår i avtalet. USA får alltså rätten att förfoga över dessa baser tillsammans med svensk personal. De ska ”gemensamt få använda de överenskomna anläggningarna och områdena, med undantag för delar av dessa som parterna eller deras verkställande organ särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda”. USA får alltså rätt att inrätta områden dit endast deras personal har tillträde. Svenska myndigheter kommer inte att få tillträde, eller ha rätt att kontrollera dessa, enligt avtalet.

I DCA-avtalet finns också fler tillstånd och fördelar för USA, bland annat dessa: Större frihet vid export och import genom förenklade tullkontroller, undantag från import- och exportavgifter för militär personal och anhöriga, samt för de  leverentörer som är upphandlade av USA, att officiell amerikansk post inte får kontrolleras av svenska myndigheter, att USA får tillstånd att driva egen bankverksamhet, undantag från utlänningskontroller och från kravet på arbetstillstånd, strafflättnader, att USA får inrätta egna militärpolisenheter vid baserna som har rätt att verka på baserna och i basernas närområden, med mera.

Frågan om kärnvapen

Sveriges regering har, till skillnad från Norge och Danmark hittills vägrat att föra in undantag som gör Sverige till en kärnvapenfri zon i fredstid i avtalet. Finland har fört in undantag mot kärnvapen på finsk mark både i fredstid och krigstid. Att Sverige inte ställer samma krav som Finland här är ytterst märkligt. Inför NATO-ansökan betonades det ju att det var oerhört viktigt att Sverige och Finland skulle agera tillsammans! Och om DCA-avtalet antas i riksdagen i maj, kan svenska myndigheter heller inte kontrollera om kärnvapenförbudet- ifall det förs in- faktiskt efterlevs.

Företrädare för den svenska regeringen hävdar att kärnvapenförbud på svensk mark inte behövs, eftersom ”det är inte aktuellt nu”. Men detta kan mycket väl och mycket snabbt ändras. Sedan det senaste valet har den sittande regeringen demonstrerat hur lätt det är att mycket snabbt förändra spelplanen. Ett muntligt löfte är en dagslända i dagens politik och ett nytt politiskt beslut kan tas redan imorgon.

Belgien visar hur det kan gå

Ett exempel på hur konsekvenserna kan bli är Belgien, där parlamentet ville ha ett förbud mot stationering av kärnvapen inskrivet i lagen. Artikeln ströks, regeringen försäkrade att de aldrig skulle tillåta kärnvapen i Belgien. Ett år senare placerades amerikanska kärnvapen ut i Belgien och idag, sextio år senare, finns de fortfarande kvar. I Italien vill 74 procent bli av med de amerikanska kärnvapnen, men där kärnvapen förs in försvinner den demokratiska kontrollen. Kärnvapen är inte ett försvarsvapen, det är ett medel för urskillningslös massförstörelse som man varken kan försvara sig med eller mot.

Tiderna förändras, och  idag är den militärstrategiska planeringen återigen tydligt offensiv, utan att ta hänsyn till möjligheter att istället minska spänningen och de-eskalera det militära rustandet.

DCA-avtalet i Haninge

För Haninge innebär DCA-avtalet som det är skrivet nu, att USA får oinskränkt tillgång till försvarsmaktens bas vid Berga. Detta omfattar rätten att förlägga styrkor där och att utöka storleken på den yta de använder vid behov. Utöver amerikansk militär kommer avtalet inkludera anhöriga, som också kommer att få stora undantag från svensk lagstiftning. USA får möjlighet att inrätta militärpolisenheter med rätten att agera både på och utanför Bergabasens militära skyddsområde. Detta innebär alltså att de också får agera i kringliggande samhällen. Avtalet lämnar också dörren öppen för USA att placera kärnvapen på Berga för förhandslagring och förvaring utan möjlighet till svensk insyn och kontroll.

Genom NATO:s så kallade artikel 5, om att ett anfall mot en NATO-nation är ett anfall mot alla NATO-medlemmar, riskerar en militär konflikt som exempelvis Turkiet, Ungern eller USA är, eller blir involverad i, att automatiskt bli även vår.Haninge kan därmed – med förlagda USA:s styrkor och kärnvapen – mycket väl bli ett potentiellt militärstrategiskt mål för en främmande makt.

Kapprustning

USA uppgraderar just nu sin kärnvapenarsenal i Europa och byter ut sina strategiska kärnvapen. Även om Pål Jonsson hävdar att det  inte finns någon förväntan från USA eller andra NATO-länder idag om att placera kärnvapen i nyanslutna länder, står vi redan på tröskeln till en ny kapprustning med så kallade taktiska kärnvapen.

Counterforce är USA:s koncept för att kunna skjuta ner robotar som avfyras mot dem. Kina beräknas för närvarande ha 500 kärnvapen – vilket enligt uppskattningar kommer att vara 1500 om tio år. Därför måste USA ha tillräckligt många för att kunna skjuta ner både dessa och robotar från Ryssland. Och därmed är den eskalerande kärnvapenkapprustningen ett faktum.

Just nu samverkar USA med Storbritannien i att bomba mål i Jemen istället för att tvinga fram eldupphör i Gaza. Frankrike yrkar på att skicka NATO-styrkor till Ukraina, vilket gör Ryssland alltmer benäget att hota med kärnvapen. Redan när Sverige och Finland lämnade in sina ansökningar till NATO reagerade Vladimir Putin med att öka den militära kapaciteten nära den finska gränsen. Nu vill den svenska regeringen förvandla Sverige till, inte bara NATO:s gränspostering mot Ryssland, utan också till en frontlinje för USA. Ett USA som kan sitta på bekvämt avstånd och spekulera över sina fjärrstyrda krigsscenarier. Sverige riskerar genom DCA-avtalet att bli en aktiv del i denna krigföring.

Vi lever i en tid då plötsligt allt fler krutdurkar riskerar att explodera runt om i världen. Vi behöver avspänning, inte kapprustning och eskalering av militärt våld.

Vill vi ha en militärbas bestyckad med kärnvapen i kommunen?

Tänk efter, och kräv omröstning om DCA-avtalet. Snart är det för sent!

Namninsamling för folkomröstning hittar du här.

 

Författare: Andreas Falk, (V) Haninge

Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet

Skrivet av haninge den . Postad i Demokrati, Ekonomi, Hållbarhet, Jämlikhet, Kongress, Miljö, Trygghet, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet

Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet

 

Patrik Olofsson, ordförande för Vänsterpartiet Haninge, kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. I förslaget kritiseras kapitalismen för att inte tillfredsställa människors behov av trygghet, frihet och självförverkligande. Det är sant att Maslows behovstrappa har en del poänger, men systemkritiken måste gå djupare och i slutänden måste kapitalismen avskaffas.

Förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet har ett väldigt personligt tilltal. Som läsare ska man övertygas om att ens liv kommer bli mycket bättre med vänsterpartiets politik.

”Det är mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Vi behöver alla värme och mat, närhet och omsorg, hem att bo i och natur omkring oss. Vi behöver personer som finns där för oss och ser oss för dem vi är. Vi behöver frihet att uttrycka oss och forma våra liv.”

”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv. Vi känner kärlek när någon behöver stöd, nyfikenhet när vi kan lära oss något nytt, beslutsamhet när vi behöver samla kraft. När vi gör nytta i våra sammanhang skapar det mening, självbild och riktning i livet. Vi har en stark drivkraft att arbeta och skapa nytt.”

Man har använt sig av Maslows behovstrappa för att steg för steg visa hur vänsterpolitik tillfredsställer våra innersta behov. Att våra liv inte blomstrar ut i sin fulla potential under kapitalismen är absolut en relevant kritik av kapitalismen. Men det är bara en aspekt av kritiken av kapitalismen.

Att man i ett socialistiskt partiprogram program formulerar politiska krav som utgår i folks vardag och konkret visar på hur livsvillkoren kan bli bättre är absolut inget fel. Men att livsvillkoren är otillfredsställande är inte otur som kan korrigeras genom ett ”välfungerande samhälle fångar upp vår vilja att arbeta och kanaliserar den klokt”, ser till att ”utveckla kloka politiska lösningar”, föreslå ”kloka samhällsekonomiska mål”, ”klokare ägandeformer” som tar ”fram kloka ägarstrategier” eller ta fram klimatåtgärder som ”utformas klokt för att få verklig effekt och vinna politiskt stöd” parat med en ”klok reglering av skogsbruket”.

Problemet med att använda ospecifika termer som t ex ”klok” är att folk läser in lite vad som helst i dem. Man tror att författarnas ”klok” betyder samma som man själv tycker är klokt. Fast det vet man ju egentligen inte. Använd inte ospecifika termer om du kan tala ur skägget. Och framför allt är alla de ”okloka” omständigheterna i dagens samhälle en del av att det kapitalistiska systemet inte förmår att prestera bättre. De kan med lätthet inkorporeras i en systemkritik.

Socialpsykologiskt täcke

​Blev dock positivt överraskad över att det fanns ett helt kapitlet om socialiseringar. Äntligen ett avsnitt om alternativa ägandeformer.

Men döm om min förvåning när man beskrev socialisering utifrån den socialpsykologiska processen då barn och ungdomars socialisering in i samhället och där de anpassar sig till det omgivande samhällets idéer, normer och regler.

Visst, det är en aspekt av kapitalismen; att den rådande ordningens idéer fortplantas till nya generationer.

Facklig och politisk kamp mot kapitalismen kan göra att andra idéer och normer kan utmana och t o m övertrumfa de borgerliga idéerna.

Det socialpsykologiska täcket ligger tungt över förslaget till partiprogram.

”Det är ett grundläggande problem med ägandeformer som bygger på vinstmaximering. Från ett samhällsperspektiv är det en enorm förlust varje gång en människa tappar sin genuina drivkraft att göra ett gott arbete i yrkeslivet.”

”Med klokare ägandeformer skulle vi förebygga fler problem innan de växer sig stora.”

Vi tappar arbetslusten under kapitalismen(?), men med klokare ägandeformer kan vi lösa problemen.

Det är nästan en prestation att man i ett socialistiskt partiprogram bara använder ordet socialism en gång men inte nämner kapitalism en enda gång, även om man förstår att det nog kan vara det som avses om man dechiffrerar begrepp som ”maktstruktur” och ”ägandeformer som bygger på vinstmaximering”.

Det är naturligtvis inte så att man ska ha en fetisch för vissa signalord. Det socialdemokratiska partiprogrammet använder orden socialism 3 gånger och kapitalism 6 gånger. Det gör det inte det partiprogrammet mer socialistiskt. Men frågan är om man gör saker enklare och lättbegripligare i förslaget till nytt partiprogram genom att inte använda de orden.

Det som avgör om ett program är socialistiskt eller inte är om man förklarar att det är en nödvändighet att ersätta kapitalismen med socialismen.

Kapitalismen medför (globalt) tre existentiella hot; svält, krig och klimatförändringar. Kapitalets ekonomiska ordning är inte skapt för att sprida ut det ekonomiska välståndet någorlunda jämnt. Kapitalismen innebär en permanent jakt på nya marknader, naturtillgångar och politiskt inflytande – fredligt om det går, men i sista hand med vapen.

Klimatkonferenserna avlöser varandra; som t ex FN:s Stockholmskonferens 1972 som kanske var den först av de stora konferenserna som skulle tackla klimatförändringarna. Det är över 50 år sedan. Man får en känsla av att det finns oerhört starka krafter som motarbetar försöken att rädda klimatet. Det är inte svårt att gissa vilka.

Argumenten för att avskaffa kapitalismen är extremt goda. Även den som söker en individuell lösning på sina problem i dagens samhälle är knappast okänslig för att vi också kan erbjuda lösningar på de stora existentiella frågorna. Tvärt om. Vi kan berätta en oerhört stark berättelse om kapitalismens tillkortakommanden och behovet av socialism.

Systemkritiken diffus

Systemkritiken i partiprogrammet tar sin start i arbetet och hur arbetet organiseras.

”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.”

Nja, det är inte arbetet som bildar maktstrukturen. Ordet maktstrukturer används flitigt i förslaget för att beskriva en olika saker. Det är otydligt om man menar kapitalism, imperialism, könsmaktsordningen, byråkrati eller någon annan maktstruktur.

Under feodalismen, när ägandet var geografiskt låst till jorden, var också arbetet låst till jorden genom livegenskap eller dagsverksskyldiga bönder. Kapitalismen vars existens bygger på varuproduktion, återspeglas också i synen på arbetet som en vara som fritt skall köpas på en öppen marknad.

Ägandet och produktionssättet skapar formen för arbetets organisering. Inte tvärt om.

”Politiskt arbete behöver vara tålmodigt, långsiktigt och strategiskt. Varje samhälle är alltid i förändring och fullt av motsättningar. För att göra skillnad behöver vi förstå den situation vi är i, svara på de öppningar som uppstår och samla människor så brett som möjligt för ett steg framåt. Förmågan att bygga makt och hopp är avgörande för att det ska hända. Det är genom att skapa en politisk situation där verklig förändring är inom räckhåll vi motiverar människor att agera.”

Ärligt talat; säger dessa meningar någonting? Återigen en projektionsyta där man ska tro att författarna speglar de egna tankarna, men utan att de egentligen säger något.

”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut. Den enögdheten kan driva dem att förstöra ekosystem, vars långsiktiga bärkraft betyder lite för deras lönsamhet men mycket för framtiden. Den får dem att låsa in kunskap som skulle göra långt större nytta om den kunde användas fritt. Den leder dem till att slösa enorma resurser på konflikter med varandra i form av allt från marknadsföring till juridiska tvister. En ekonomi där de här tendenserna är utbredda leder till ett samhälle som hela tiden tvingas hanka sig fram genom små och stora kriser.”

Jo, det äger sin riktighet att aktiebolag inte är bra för samhällsutvecklingen. Aktiebolag är en ekonomisk förening av dess aktieägare. Aktiebolag har ett enda uppdrag; tillvarata aktieägarnas ekonomiska intressen. En VD som lyssnar på några andra intressen riskerar trolöshet mot huvudman och kan få två års fängelse. Så att för en sekund tro att aktiebolag kan ta ett samhällsansvar är bara korkat.

Jo, det stämmer att kapitalismen är oförmögen att hantera konsekvenserna av sitt eget system och regelbundet genomgår ”små och stora kriser”. Därför behöver systemet ersättas av………….

Funktionssocialism av ny sort

När socialdemokraterna antog nytt partiprogram 1990 skrev man:

”Enligt den tidiga socialistiska uppfattningen krävde denna förändring av produktionsordningen en förändring i det formella ägandet, så att den privata äganderätten till produktionsmedlen upphävdes och ersattes med ett folkligt-kollektivt, antingen genom staten eller genom de arbetandes egna organisationer.”

”Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratins genomförande ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.”

”Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs om överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.”

Det här är grunderna i funktionssocialismen; det kapitalistiska ägandet kvarstår, men vi har andra strukturer som är så starka att äganderätten tappar så väsentligt i betydelse. Ägandets funktion upphör.

Även förra förslaget till partiprogram var fullt med reformidéer, men inget som i grunden utmanade kapitalets ägande av produktionsmedlen.

I det här förslaget till partiprogram har man hittat en egen vinkel på funktionssocialismen; reformer som ökar folks (kollektiva eller individuella) ”förhandlingsstyrka” mot kapitalet.

Grundtesen är att ”Ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi”.

Så ju mer vi ger folk av Maslows behovstrappa – ju mer kommer deras förhandlingsstyrka mot kapitalet att öka. Och då spelar inte själva ägandet så särskilt stor roll.

Förslaget till partiprogram innehåller 21 punkter där Vänsterpartiet ska bidra till att öka folks individuelle eller kollektiva ”förhandlingsstyrka”.

”Vi vill stärka människors förhandlingsstyrka på arbetsplatserna, så att mer av den rikedom arbetet skapar går tillbaka till de som faktiskt gör jobbet.”

Det är en väsentlig skillnad mellan att kräva mer återbäring av produktionsresultatet eller att kräva demokratiskt förfogande – makten – över produktionsresultatet.

För att åter referera till socialdemokraterna partiprogram (1990) slås det fast att: ”Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och
produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten.”

Och i socialdemokratisk tappning uppnås detta genom allmän rösträtt, MBL och skatt. Sen är det klart. Men om det verkligen var så att bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning skulle fråntas kapitalägarna, vad är då poängen med att så passionerat  försvara deras äganderätten?

Förslaget till partiprogram är tråkigt nog lika oklara som socialdemokraterna kring äganderätten.

”Företag vars beslut har stora konsekvenser för alla som bor här behöver ägandeformer som motiverar dem att lyfta blicken och se det. Det skulle innebära nya möjligheter till en klok samhällsekonomisk utveckling.”

Ja, vad är det för ägandeformer man åsyftar? Eller ska vi kliva in och hjälpa kapitalägarna att lyfta blicken? Är det verkligen vår uppgift?

När Vänsterpartiet ökar på vanliga människors förhandlingsstyrka gentemot kapital går vi från intet allt vi vilja bli:

”Den förhandlingsstyrkan får många positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Den leder till att en större del av det vi skapar går till löner och en mindre del till kapitalägarna.”

Men är det bara mera kaka vi kräver? Eller måste vi ta över hela bageriet för att kunna styra samhällsutvecklingen rätt?

Kommunledningen vill säga upp kollektivavtal och tvinga anställda att jobba längre

Skrivet av haninge den . Postad i Arbetsrätt, Ekonomi, Personal, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Kommunledningen vill säga upp kollektivavtal och tvinga anställda att jobba längre

Den högernationalistiska kommunledningen kommer med en tidig julklapp till personalen; kollektivavtal kommer att sägas upp och veckoarbetstiden förlängas.

På senaste kommunstyrelsemötet var frågan om kommunens personalpolitik uppe, samt frågan om att ”revidera” personalens  veckoarbetstid (vilket vi kommenterar här).

Kommunledningens förslag till reviderad veckoarbetstid här.

På kommunstyrelsen lämnade Vänsterpartiet följande yttrande:

Särskilt yttrande
Kommunstyrelsen 2023-12-11
§ 240 Revidering av arbetstidsmått

Vänsterpartiet yrkar avslag på förslaget att revidera arbetstidsmåttet för anställda i kommunen och vi yrkar avslag på förslaget att säga upp kollektivavtal gentemot Kommunal.

Och vi gör det av följande anledningar:

Syftet med “revideringen”/ökningen av arbetstiden sägs vara att skapa ”konkurrensneutralitet” mellan kommunens verksamhet och privata utförare.

Det verkliga syftet är naturligtvis att spara pengar och angripa personalens arbetsvillkor, vilket har varit en kontinuerlig politik allt sedan 12-timmarspassen infördes.

40-timmarsveckan

40-timmarsveckan har sin grund i FN-organet ILO:s konvention 47 från 1935. Det tog många länder flera decennier att leva upp till det och Sverige lyckades med det via lag i början på 70-talet. Via avtal hade det i o f börjat införas redan på 50-talet. Så man kan med rätta säga att 40-timmarsveckan var en ny och fräsch idé på 30-talet. De arbetsgivare i Sverige som ville ligga i framkant i konkurrensen om arbetskraften införde det på 50-talet.

Att idag på 2020-talet ha som mål att återvända till 40-timmarsveckan är inte bara bakåtsträvande – det är horribelt. Det är en jättemärklig arbetsgivarstrategi. Om man betänker hur mycket jobb och slit kommunen lagt ner på sitt “arbetsgivarvarumärke” så kan man nog lugnt konstatera att frukterna av det arbetet är tillintetgjorda nu. 

Den teoretiska förhoppningen är att en höjning av arbetstidsmåttet med 15 minuter per vecka för de anställda ska spara 3,1 miljoner kronor. Försämringar brukar motiveras med att det går ekonomiskt dåligt för verksamheterna, men så är ju inte fallet. Till exempel gick ju äldrenämnden med 18,2 miljoner i vinst 2022.

Resultatet för 2023 vet vi inte och en del pekar på ett sämre resultat, men det är mest av teknisk karaktär då kommunen fått två statsbidrag som ska bokföras som intäkt både 2023 och 2024. När man fick statsbidraget så  bokförde man först allt i år.

Silar mygg

När förvaltningen räknar på den vinst man kan göra räknar man med att en anställd på kommunals avtalsområde kostar 300:-/timmen. Låt säga att en undersköterska tjänar 170:-/timmen. Arbetsgivaravgifter, semester, pensioner o s v innebär sammantaget ca 95:-/timmen i påslag. Det innebär att man räknar med ca 35:-/timmen för övrig arbetsledning och administration. Om man är intresserad av att jaga kostnader, så får man en del ledtrådar här. För den ökade arbetstiden tjänar kommunen in ca 1 kr och 60 öre per timme. Det känns som att man silar mygg och sväljer kameler.

Kan kommunen räkna med fullt genomslag för höjningen av arbetstiden?

Nej, det finns fler frågetecken. Dels är det ju så att kommunen inte kan ändra arbetstiden för de som har anställts på det kortare arbetstidsmåttet. Förvaltningen skriver själva att det kan börja tillämpas på nyanställda efter 1 mars 2024. Det innebär ju att genomslaget rent ekonomiskt materialiserar sig först genom den personalomsättning kommunen har, och då när anställda med gamla arbetstidsmåttet slutar och nya anställs i deras ställe.

A- och B-lag

Det andra problemet är ju hur väl man kommer kunna schemalägga när man kommer ha ett A- och ett B-lag med olika arbetstidsmått i personalgruppen? Kommer man verkligen kunna schemalägga så man får “nytta” av den där extra kvarten?

Slutligen ställs ju frågan om inte de fackliga organisationerna kommer kräva kompensation för förändringen?

Förvaltningen skriver själva att Kommunal avstod lön för att få sänkt arbetstid:

“Den lokala överenskommelsen innebär att arbetstidsmåttet har sänkts med 1 timme och 15 minuter. Det har sin grund i att Kommunal vid regionsektorns löneöversynen 1988–1989 avstod från del av löneökningsutrymmet till förmån för ett lägre arbetstidsmått. En vanlig överenskommelse inom kommunsektorn var därför att förkorta den genomsnittliga veckoarbetstiden till 37 timmar per vecka.”

Det normala är ju att om man tar bort något arbetarna avstått löneutrymme för, så ger man tillbaka det löneutrymmet. Vinsten för kommunen blir i detta läget plus minus noll.

I och med att kommunen också använder så många timanställda (som får betalt timme för timme) så har ju ändringar i arbetstidsmåttet ingen ekonomisk betydelse; arbetar man 37 timmar får man betalt för 37 timmar. Arbetar man 40 timmar så får man betalt för 40.

Vänsterpartiet ställer sig mycket tvivlande till att kommunen som arbetsgivare får ut något av att göra denna försämring för personalen. Det är allt för mycket önsketänkande i kalkylerna.

Konkurrensneutral eller konkurrenskraftig

Målet för Haninge kommun kan inte vara att vara ”konkurrensneutrala” visavi andra arbetsgivare. Det betyder bara att man har ambitionen att vara lika dålig. Om något så borde Haninge kommun lägga sig vinn om att vara konkurrenskraftig som arbetsgivare; att villkoren är så goda att man lockar till sig och behåller personal.

I den budget som antogs av kommunfullmäktige alldeles innan sommaren slogs det fast nio målområden. Ett av dessa målområden var att Haninge kommun skulle vara “En attraktiv arbetsgivare”. Beslutet var inte att kommunen skulle vara “konkurrensneutral” mot andra arbetsgivare. Beslutet var att Haninge kommun ska vara en attraktiv arbetsgivare.

Det beslutet gäller.

Kommunledningen aviserar sämre personalpolitik

Skrivet av haninge den . Postad i Arbetsrätt, Kommunfullmäktige, Personal, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Kommunledningen aviserar sämre personalpolitik

Vi håller inte riktigt med om att New Public Management (NPM) bara är ett sätt ”att mäta” saker och ting. Det innehåller många systemfel som gjort styrningen av offentlig verksamhet sämre. Men det är en riktig observation att en av de mest framträdande dogmerna i NPM är ”chefskulten” – att man uppnår högre effektivitet hos personalen ju fler och mer hårdföra chefer man har.

Haninge kommuns personalpolitiska program 2019.

Förslag till personalpolitiskt program 2024.

Vänsterpartiet lade följande förslag på senaste kommunstyrelsemötet angående nytt personalpolitiskt program , 2023-12-11:

§ 235 Revidering av personalpolitiskt program 

 

Sven Gustafsson, moderat KSO, utlovade han skulle leverera “den tydligaste styrning Haninge kommun haft i mannaminne”

Sanningen är att om man bortser från några få ideologiskt drivna områden som privatiseringar, så saknar kommunledningen idéer på många områden. Personalpolitiken är ett sådant område. Det är svårt att förstå vitsen med den här revideringen av det personalpolitiska programmet. Det är ingenting som förtydligas eller konkretiserats. Det är – om möjligt – mer svävande och ett större strössel av fina ord.

Chefskult

Det enda som är riktigt tydligt är att “chefskulten” i New Public Management accentueras än mer. Medarbetarnas prestationer och produktivitet kan i första hand “chefas” fram.

Cheferna får höra att “Ledarskapet är nyckeln till en framgångsrik verksamhet”, medan de anställda får höra att “Medarbetarskapet handlar om inställning och attityd till arbetsuppgifterna”. 

Det märks också på kommunledningens definition av personalpolitik:

“Haninge kommuns personalpolitik genomsyras av effektivitet och kvalitet med ständiga förbättringar i servicen för kommunens invånare.”

Jo, det är väl bra, med det är inte riktigt det som är personalpolitikens uppgift. Kommunen har redan dokument för verksamhetsstyrning, kvalitétsstyrning och mål- och resultatstyrning.

Personalpolitik brukar snarare handla om att en verksamhet beskriver hur man bedriver rekrytering, utbildning och utveckling av personal, hur man arbetar med lönepolitik och arbetsvillkor, upprätthållande av en god arbetsmiljö, konflikthantering, samverkan med de fackliga organisationerna, hur man attraherar och behåller personal, vilken värdegrund verksamheten har och hur det ska styra anställdas och chefers beteende. Syftet med ett personalpolitiskt program är ju att svara på den typen av frågor.

“Bästa kommunala arbetsgivaren”

När det gäller kommunledningens revidering av det personalpolitiska programmet är det inte bara intressant att titta på vad som skrivs, utan också vad som tas bort. En sak som tagits bort är visionen om att vara Sveriges bästa kommunala arbetsgivare: 

“Vår vision är dit vi alla strävar – oavsett roll, funktion och position:

  • Haninge är Sveriges bästa kommunala arbetsgivare och bedriver Sveriges bästa kommunala verksamhet”

är nu utbytt till en mer fadd formulering:

“Haninge kommun ska upplevas som en trygg, modig och attraktiv arbetsgivare där alla tillsammans gör skillnad.”

Även samverkan med de fackligt förtroendevalda har fått stryka på foten:

“De fackliga förtroendevalda är utsedda av medarbetarna på arbetsplatsen och har fått förtroendet att tillsammans med arbetsgivaren vara delaktiga och utveckla verksamheten och kommunen.”

Så sägs det i det gamla programmet. Det nya förslaget till personalpolitiskt program har ingen referens till facket över huvud taget.

Arbetsmiljön

I förslaget till personalpolitiskt program säger man

“Enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter ska myndigheter ha en arbetsmiljöpolicy. I Haninge kommun fungerar det personalpolitiska programmet tillika som kommunens arbetsmiljöpolicy.”

Så kan man naturligtvis göra, men då gäller det att nå upp till minimikraven i arbetsmiljöverkets föreskrifter. Frågan om arbetsmiljöpolicy regleras i föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1):

“Det skall finnas en arbetsmiljöpolicy som beskriver hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.” 

Om man ska göra gällande att det personalpolitiska programmet också skall vara kommunens arbetsmiljöpolicy, så är ju minimikravet att man just svarar på frågan “hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas”?

Det nya förslaget till personalpolitiskt program nämner över huvud taget inget om ohälsa eller olycksfall. Därmed är det tveksamt om kommunen rent juridiskt kommer undan med att ha det personalpolitiska programmet som arbetsmiljöpolicy om Arbetsmiljöverket skulle göra en inspektion.

Istället säger man:

“Arbetsmiljön kännetecknas av ett meningsfullt, hållbart och resultatinriktat arbete där samarbete genom tydliga strukturer gör att verksamhetens mål nås.” 

Återigen: Kommunen har redan dokument för verksamhetsstyrning, kvalitétsstyrning och mål- och resultatstyrning. Värdet i arbetsmiljöarbetet ligger inte primärt i “att verksamhetens mål nås”. Värdet i arbetsmiljöarbetet ligger i att människor ska må bra och inte fara illa. Och det är de anställdas rätt enligt arbetsmiljölagen.

Allt som allt kokar det nya förslaget ner till att ytterligare bli en i raden av management-produkter där alla frågor reduceras till hur saker och ting ska chefas fram till verksamhetsmålen.

Vänsterpartiet föreslår därför kommunstyrelsen:

  1. Att avslå förslaget om att anta det nya personalpolitiska programmet
  2. Att det nuvarande personalpolitiska programmet gäller tillsvidare
  3. Att en beredning med alla partier representerade i KF och alla avtalsbärande fackliga organisationer tillsätts i syfte att arbeta fram ett nytt förslag till personalpolitiskt program

 

Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?

Skrivet av haninge den . Postad i Äldreomsorg, Personal, Vänsterpartiet Haninge, Vinster i välfärden. Inga kommentarer till Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?

På Äldrenämndens möte 22:a november skulle kommunledningens (M, SD, KD & L) plan och budget för äldreomsorgen 2024 upp till beslut.  Vänsterpartiet lämnade följande yttrade:

Vänsterpartiet deltar inte i beslut under den här punkten då vi har ett eget förslag till budget.

I Vänsterpartiets budget var nämndens ekonomiska ram 2024: 937 855 tkr. Det var drygt 42 miljoner mer än de 895 800 tkr kommunledningen gav äldrenämnden. Efter att budgeten för 2024 togs i juni i år har de beräknade skatteintäkterna ökat i kommunen med drygt 61 miljoner. Så det finns gott om resurser att tillgå för att vidareutveckla verksamheten och utan att några nedskärningar eller försämringar behöver göras.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har tillsammans en majoritet i äldrenämnden. Det märks att det är många kockar som varit framme och rört i grytan. En sådan fråga är vad som ska göras med skatten.

Samma skatt eller sänkt skatt?

Skatten bestäms av kommunfullmäktige, men vad ska äldrenämnden jobba för framåt? När man beskriver förutsättningarna för kommande år säger man att “utgår från en oförändrad skattesats under 2024-2027”. Samtidigt säger man senare i nämndplanen att “på sikt ska kommunalskatten sänkas”. Det är två rätt motstridiga budskap i en och samma plan.

Om man tänker sig en “skattesänkning på sikt”, och “på sikt” betyder 2028 eller senare, bör det ju knappast vara med i några planer som rör den här mandatperioden. Har man tänkt sig en skattesänkning den här mandatperioden så blir det ju mer bekymmersamt. Då brinner det lite i knutarna och Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är svaret skyldig att rätt omgående tala om för väljarna vilka nedskärningar i äldreomsorgen som ska finansiera den tänkta skattesänkning.

Har man mål för verksamheten?

Det finns två mål för Äldrenämnden som är jättemärkliga:

  • Man har tagit som mål att andelen äldre som har möjlighet att komma utomhus i äldreboendena ska öka från 58% (2023) till 59% (2026). Är det verkligen en målsättning? Bara att skriva ned den målsättningen kostar förmodligen mer än satsningen på att få 1% till av de boende att komma ut.

Rimligtvis borde ju målsättningen vara att alla som vill och kan komma ut utanför äldreboendet också kan få det. 

  • Den andra målsättningen man lanserar är att äldre som deltar i sociala aktiviteter på äldreboenden ska öka från 59% (2023) till 60% (2026). Också här tar man sig för pannan; är det här en målsättning på riktigt? I sann NPM-anda kommer man förmodligen bara att bokföra Jens Davidssons verksamhetsbesök på äldreboendena som en “social aktivitet” och vips är målsättningen uppfylld.

Måste de äldre digitaliseras?

En av kommunledningens käpphästar i effektiviseringen av verksamheten är parollen “digitalt först” där man ska “öka andelen digitala interaktioner med nämndens målgrupper”.

Visst kommer det finnas många äldre som behärskar den digitala miljön och den andel kommer givetvis öka på sikt. Men samtidigt finns det en större grupp äldre som vill ha en människa att prata med när det gäller ens behov och den service kommunen kan erbjuda.

Vi måste också tänka på den grupp där det kognitiva sviktar. Där är möjligheten att lära sig använda nya digitala verktyg ganska små och behovet att få prata med en riktig människa väldigt stor.

LOV är fel fokus

Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.

De senaste åren har trenden dessutom vänt och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.

På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.

Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse

Med LOV blir det precis tvärt om. I och med att kommunen inte kan styra över etableringarna kommer vi i vågor ha väldigt stor över- alternativt underkapacitet till priset av mindre valfrihet för de äldre och större kostnader för kommunen.

De äldres inflytande

Att ha valfriheten att välja vilken huvudman som bedriver ens äldreboende är näst intill irrelevant valfrihet. Det betyder knappast särskilt mycket för någon. Verklig valfrihet är att ha inflytande på sitt boende och i sin vardag.. Att själv kunna bestämma när och hur man vill göra saker på äldreboendet.

Man skriver väldigt vältaligt om att “det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag” och att “äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges”. Jo, det låter sig sägas. Men när sådana ord inte kopplas till konkreta förslag så kommer bara att stanna vid ord.

De äldre kommer knappast få inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges i en organisation av pressade biståndshandläggare där ribban för att godkänna insatser blir högre för varje år. Eller i en hemtjänst där alla insatser är minutstyrda.

Det finns ingen struktur för “brukarinflytande” i Haninge. När SKR gjorde genomlysningen av Haninge alldeles nyligen i Kommunkompassen, så konstaterade man torrt:

“I mallen för medarbetarsamtal, så finns mål och resultat som rubrik. Här borde också tillgänglighet och bemötande gentemot brukarna kunna finnas med. Så är inte fallet idag. Inom området brukarservice och bemötande finns förbättringsmöjlighet för Haninge.”

Men det är “brukarservice” – “brukarinflytande” går inte riktigt att utvärdera om det inte finns en struktur för det.

Kommunen måste respektera personalen

Det är lite besvärande att personalpolitiken lyser med sin frånvaro i nämndplanen. Personalen är kommunens viktigaste resurs när det gäller omhändertagandet av vår äldre. Vill vi att personalen ska ta hand om våra äldre på ett bra sätt, måste kommunen ta hand om sin personal på ett bra sätt.

Kommunen måste säkerställa att man är en bra arbetsgivare och har en bra arbetsmiljö. För att ge en bra vård ska arbetsplatsen:

  • Ta bort 12-timmarspassen och genomför en schemaläggning i dialog med personalen.
  • Ökad personalstyrkan. Säkerställa en rimlig arbetsbörda genom att anställa tillräckligt med personal för att möta olika behov som finns hos äldre.
  • Skapa en trygg och säker arbetsplats genom att förbättra arbetsplatsernas fysiska miljö; t ex ergonomiska verktyg och minimera risker för arbetsskador.
  • Förhindra utbrändhet och förbättra arbetsbalansen. 
  • Stöd för välbefinnande. Erbjuda möjlighet till fysisk träning/mental hälsa.
  • Stödprogram för att hantera stress och förbättra personalens välbefinnande.
  • För att behålla en bra och kunnig personalstyrka måste personalen känna sig respekterad och lyssnade på.

Arbetet mot välfärdsbrott

Det hade varit bra om nämndplanen i alla fall i korthet hade berört frågan om välfärdsbrott, speciellt när man har ambitionen att ta in fler privata aktörer.

Privatiseringar genom t ex LOV innebär ökade risker. Särskilt hemtjänsten är sårbar. En kommun som har upptäckt välfärdsbrott, genom till exempel överfaktureringar och uteblivna besök hos hemtjänstkunder, är Sollentuna. Bara under 2022 räknar kommunen med att det var runt 15 miljoner kronor som hamnade i fel händer. Nu har de därför – som så många andra kommuner – lämnat lagen om valfrihet, LOV, i hemtjänsten.

Vill man minimera risken för välfärdsbrott ska man ju självklart driva så mycket som möjligt i egen regi. Även om privata utförare låter attraktivt i början, så måste man ju också ta med i beräkningen administrationen och kontrollapparaten som kommunen måste ha när man inte själv har kontroll på verksamheten. Då förändras ganska snabbt den ekonomiska kalkylen och det privata alternativet kanske inte blir så attraktivt längre.