Den 14 mars fick vi i Vänsterpartiet Haninge tillfälle att besöka Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinksskolan är en kommunal grundskola med årskurserna 7-9 och här finns cirka 500 elever och 45 medarbetare. Skolan präglas av positiv elevsyn, relationellt arbete och höga förväntningar på såväl elever som medarbetare.
NPF-säkrad skola
Vi har hört mycket gott om denna skola, som en NPF-säkrad skola. Det som framkom under vår träff med skolans rektor Caroline Gustafsson och några medarbetare var mycket överraskande. Källbrinksskolan är ingen resursskola eller specialskola. Det är en vanlig, kommunal högstadieskola. Att skolan har blivit NPF-säkrad har sitt ursprung att en handlingskraftig rektor tog saken i egna händer, utan medverkan av politiken eller förvaltningen, och ändrade arbetssättet i skolan. I stora drag har de vänt på perspektivet, och utgår från de barn som har extra behov av stöd och anpassning i skolan. Arbetssätt och attityder är anpassade utifrån att fungera för de som har utmaningar, men gynnar alla ungdomar i skolan.
På Källbrinksskolan arbetar de efter devisen:
att kunskap uppstår i möten mellan människor
att elever som förstår syftet med skolarbetet blir motiverade och lyckas därigenom med sina studier
att kunskap kan uttryckas på många olika sätt.
Detta innebär att de arbetar mycket med att göra eleverna aktiva i varandras lärande. De tydliggör alltid syftet med arbetsuppgifter och utvecklar hela tiden alternativa examinationsformer. Källbrinksskolan är femparallellig och har också tre mindre undervisningsgrupper. Skolan har gjort stora satsningar på fortbildning av skolans personal, men anser att det är en investering. Det skulle vara ännu dyrare att inte göra det, etersom elever som inte lyckas i skolan, som inte kommer vidare, som inte känner sig sedda och hörda och starka, innebär en stor kostnad – både för samhället och individerna själva längre fram.
Gott och blandat
I dagens skola räknar man med att minst 5-10 procent av eleverna har neuropsykiatriska funktionsuppsättningar, som till exempel ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), ASD (Autismspektrumdiagnos), OCD (Obsessive Compulsive Disorder), dyslexi eller dyskalkyli. Många av dessa elever upplever skolgången som svår och problematisk. Detta kan leda till känslor av utanförskap och uppgivenhet. På Källbrinksskolan, berättar de, har cirka 30 procent av eleverna NPF eller andra funktionsnedsättningar som innebär utmaningar i skolan. Enligt deras erfarenhet kan det till och med vara så många som 50 procent av eleverna. På Källbrinksskolan har de valt att kalla detta för “Gott och blandat”.
Gott och blandat enligt Källbrinksskolan. Blandningen av diagnoser och utmaningar som kan komma med dessa.
Skolans verksamhet ska anpassas och fungera för dessa elever, men betydligt fler än så gynnas av anpassningarna i skolan. Att stärka elevers egenmakt i skolan, och tillsammans med dem hitta strategier som ger möjlighet att må bra och att lära, är något som förbereder alla elever för framtiden. Källbrinksskolans vision är “Elevhälsa som genomsyrar verksamheten”, “En skola för alla” och “Ge plats åt allas olikheter”.
Alla är delaktiga
En stor skillnad på Källbrinksskolan, jämfört med andra grundskolor är att all personal arbetar efter samma modell, och att alla är delaktiga. Källbrinksskolan beskriver det som ett nyfiket, lösningsfokuserat och prestigelöst förhållningssätt. De lyssnar på elevernas egna tankar om sitt lärande och vägen dit, och de arbetar tillsammans med eleverna för att ringa in behov och hitta strategier. De arbetar också kompensatoriskt för att skapa en tillgänglig och likvärdig lärmiljö, genom både generella och individuella anpassningar av den. Man har exempelvis tillsammans med eleverna identifierat vilka behov som finns i ett klassrum.
Alla olika behov som kan finnas i ett klassrum, identifierade av elever och lärare tillsammans.
Vi lämnade besöket inspirerade och med en varm känsla i bröstet. Det är imponerande vilket enormt arbete som är nedlagt för att få till denna struktur i en helt vanlig grundskola. Det är otroligt vad en eldsjäl till rektor kan åstadkomma!
Varför är inte alla skolor som Källbrinksskolan?
Men, efter vårt besök kom också såklart funderingen kring varför inte alla skolor arbetar på samma sätt som Källbrinksskolan? Varför ska det krävas en eldsjäl för att skolan ska uppfylla skollagen? Skollagen är tydlig i att elever, som en följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns, ska få det stöd som krävs för att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. (Skollagen 3kap3§).
Alla Haninges barn ska klara skolan
Vänsterpartiet i Haninge har sedan tidigare lagt in en motion om NPF-säkra skolor i Haninge. Vi vill att Haninge kommun satsar på att införa NPF-säkrade skolor i kommunen och möter de behov som våra elever har för att bättre kunna tillgodogöra sig sin undervisning. Vi vill att alla Haninges barn ska klara skolan. Oavsett var du bor, och vilka behov du har ska du kunna gå i en bra skola, trivas och lära för livet. Källbrinksskolan har också vänt trenden med problematisk skolfrånvaro, och fått tillbaka många med hög frånvaro till skolan (Så har Källbrinksskolan fått tillbaka hemmasittarna ). Tre av fyra elever med hög skolfrånvaro kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och barn och unga med autism eller adhd har det ofta svårast i skolan. (Många med hög frånvaro har NPF).
Det är här Källbrinksskolans modell tydligt gör skillnad, eftersom det är samspelet mellan eleven och den pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljön som är avgörande. Haninge har länge haft hög elevfrånvaro och att NPF-säkra skolor i Haninge skulle bidra till att fler elever kommer till skolan och får den utbildning de har rätt till.
Vänsterpartiets besökare på Källbrinksskolan: Petar Kotljarevski (Haninge), Päivi Verdier (Upplands Väsby), Nujin Alacabek (Huddinge)
Vill varmt tacka Oppositionsrådet Nujin Alacabek(V) från Huddinge som såg till att vi kunde besöka Källbrinksskolan.
Vi tar med oss många lärdomar och mycket inspiration för hur vi vill att Haninges skolor ska fungera framöver!
Den 5 mars skrev Ungerns nyvalde president under Sveriges NATO-ansökan och det sista hindret för Sveriges NATO-medlemskap har passerats. Det går att ha skilda åsikter om att Sverige bryter sin 200-åriga tradition av alliansfrihet. Det går också att ha olika åsikter om huruvida Sverige varit neutralt under alliansfriheten.
Att NATO-processen har präglats av demokratiskt underskott kan dock inte lika lätt viftas undan. NATO-ansökan förbereddes och lämnades in utan att allmänheten informerandes ordentligt och objektivt. Det har också varit brist på offentlig debatt där fler än förespråkarnas argument fått rum och respekt. Ansökan innebar också att den förra regeringen gick emot den hållning i NATO-frågan, som de gått till val på. För att processen, efter den helomvändningen skulle vara demokratisk borde en folkomröstning ha genomförts, innan ansökan skickades iväg. Allt annat är odemokratiskt.
Polariserat diskussionsklimat
Hela diskussionsklimatet har varit mycket starkt polariserat under processen. Istället för sakliga bemötanden av ståndpunkter och argument har motståndare till NATO förlöjligats och fått utstå personangrepp.
Under tiden har ansökningsprocessen drivits vidare genom det utpressningsspel som både Turkiets och Ungerns ledare har utnyttjat till sina fördelar. Trots Turkiet och Ungerns stora demokratiska brister har den svenska regeringen, på punkt efter punkt gått i från svenska värderingar och -praxis. Allt för att få de båda länderna att gå med på att släppa in oss i NATO. Redan innan har den svenska militärindustrin bedrivit handel med odemokratiska stater, med svenska regeringars stöd och goda minne. Men, under de gångna två åren har denna typ av förhandlingar förts fullskaligt och helt öppet, på Sveriges bekostnad.
NATO- bara en del av förändringen
Att Sverige nu blivit medlem i NATO är dock bara en del i de stora förändringar i utrikes- och försvarspolitiken som den svenska regeringen genomför under en kort period. Denna tid har präglats av stress, ytterst lite balanserad debatt och starkt vinklad – för att inte säga nästan obefintlig – information till allmänheten.
Att NATO har USA som ledare har varit uppenbart sedan alliansen bildades 1949. Inom NATO är det bara USA, Storbritannien och Frankrike som har egna kärnvapen, och utöver dem är det fem länder som har kärnvapen på sin mark, som av USA har placerat ut. Dessa länder är Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland.
I och med Sveriges NATO-medlemskap kommer Sverige att vara en del av den grupp inom NATO som diskuterar kärnvapen och bestämmer kring hur dessa ska användas- den så kallade Nuclear Planning Group.
De tre kärnvapenländerna har dock de röster som utan tvekan väger tyngst inom gruppen, vilket bland annat Sveriges Radios program Gräns tog upp den 26 februari. Sveriges möjlighet att påverka NATO inifrån är alltså troligtvis minimal, för att inte säga inbillad.
DCA-avtalet
Parallellt med NATO-processen har ett annat, på många sätt allvarligare och mer djupgående avtal arbetats fram. Utan att dess innebörd blivit klarlagd och redovisad för allmänheten.
NATO är en allians som bygger på samverkan mellan 32 länder (inklusive Sverige), även om den hittills letts av USA. USA’s tidigare president Donald Trump gjorde nyligen ett oroväckande utspel. Utspelet kan tolkas som att han förespråkar en framtid där USA drar bort sitt stöd från Europa. De skulle alltså ta en mindre militärt aktiv ledarroll inom NATO. Det var tydligt redan när Trump satt som president, att han sätter USA först, men nu säger han rakt ut att han inte är beredd att hjälpa Europa på samma sätt som innan, om ett storkrig bryter ut.
Att Sveriges nuvarande regering önskar ett kraftigt ökat samarbete med USA i framtiden, inte bara genom NATO, framgår med stor tydlighet av det så kallade DCA-avtalet, Defense Cooperation Agreement. Detta avtal skrev försvarsminister Pål Jonsson under den 5 december 2023.
DCA-avtalet är en överenskommelse som består av 30 så kallade artiklar. I korthet ger det USA fri tillgång till 17 svenska militärbaser. Utöver detta får de även tillgång till ytterligare mark och resurser, som inte specificeras i avtalstexten.
Undantag från svenska lagar och regler
Berga i Haninge är en av de 17 baserna som berörs. Avtalet ger USA rätt att förlägga militära styrkor och förvara krigsmaterial inklusive vapen och ammunition på de militärbaser som ingår i avtalet. USA får alltså rätten att förfoga över dessa baser tillsammans med svensk personal. De ska ”gemensamt få använda de överenskomna anläggningarna och områdena, med undantag för delar av dessa som parterna eller deras verkställande organ särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda”. USA får alltså rätt att inrätta områden dit endast deras personal har tillträde. Svenska myndigheter kommer inte att få tillträde, eller ha rätt att kontrollera dessa, enligt avtalet.
I DCA-avtalet finns också fler tillstånd och fördelar för USA, bland annat dessa: Större frihet vid export och import genom förenklade tullkontroller, undantag från import- och exportavgifter för militär personal och anhöriga, samt för de leverentörer som är upphandlade av USA, att officiell amerikansk post inte får kontrolleras av svenska myndigheter, att USA får tillstånd att driva egen bankverksamhet, undantag från utlänningskontroller och från kravet på arbetstillstånd, strafflättnader, att USA får inrätta egna militärpolisenheter vid baserna som har rätt att verka på baserna och i basernas närområden, med mera.
Frågan om kärnvapen
Sveriges regering har, till skillnad från Norge och Danmark hittills vägrat att föra in undantag som gör Sverige till en kärnvapenfri zon i fredstid i avtalet. Finland har fört in undantag mot kärnvapen på finsk mark både i fredstid och krigstid. Att Sverige inte ställer samma krav som Finland här är ytterst märkligt. Inför NATO-ansökan betonades det ju att det var oerhört viktigt att Sverige och Finland skulle agera tillsammans! Och om DCA-avtalet antas i riksdagen i maj, kan svenska myndigheter heller inte kontrollera om kärnvapenförbudet- ifall det förs in- faktiskt efterlevs.
Företrädare för den svenska regeringen hävdar att kärnvapenförbud på svensk mark inte behövs, eftersom ”det är inte aktuellt nu”. Men detta kan mycket väl och mycket snabbt ändras. Sedan det senaste valet har den sittande regeringen demonstrerat hur lätt det är att mycket snabbt förändra spelplanen. Ett muntligt löfte är en dagslända i dagens politik och ett nytt politiskt beslut kan tas redan imorgon.
Belgien visar hur det kan gå
Ett exempel på hur konsekvenserna kan bli är Belgien, där parlamentet ville ha ett förbud mot stationering av kärnvapen inskrivet i lagen. Artikeln ströks, regeringen försäkrade att de aldrig skulle tillåta kärnvapen i Belgien. Ett år senare placerades amerikanska kärnvapen ut i Belgien och idag, sextio år senare, finns de fortfarande kvar. I Italien vill 74 procent bli av med de amerikanska kärnvapnen, men där kärnvapen förs in försvinner den demokratiska kontrollen. Kärnvapen är inte ett försvarsvapen, det är ett medel för urskillningslös massförstörelse som man varken kan försvara sig med eller mot.
Tiderna förändras, och idag är den militärstrategiska planeringen återigen tydligt offensiv, utan att ta hänsyn till möjligheter att istället minska spänningen och de-eskalera det militära rustandet.
DCA-avtalet i Haninge
För Haninge innebär DCA-avtalet som det är skrivet nu, att USA får oinskränkt tillgång till försvarsmaktens bas vid Berga. Detta omfattar rätten att förlägga styrkor där och att utöka storleken på den yta de använder vid behov. Utöver amerikansk militär kommer avtalet inkludera anhöriga, som också kommer att få stora undantag från svensk lagstiftning. USA får möjlighet att inrätta militärpolisenheter med rätten att agera både på och utanför Bergabasens militära skyddsområde. Detta innebär alltså att de också får agera i kringliggande samhällen. Avtalet lämnar också dörren öppen för USA att placera kärnvapen på Berga för förhandslagring och förvaring utan möjlighet till svensk insyn och kontroll.
Genom NATO:s så kallade artikel 5, om att ett anfall mot en NATO-nation är ett anfall mot alla NATO-medlemmar, riskerar en militär konflikt som exempelvis Turkiet, Ungern eller USA är, eller blir involverad i, att automatiskt bli även vår.Haninge kan därmed – med förlagda USA:s styrkor och kärnvapen – mycket väl bli ett potentiellt militärstrategiskt mål för en främmande makt.
Kapprustning
USA uppgraderar just nu sin kärnvapenarsenal i Europa och byter ut sina strategiska kärnvapen. Även om Pål Jonsson hävdar att det inte finns någon förväntan från USA eller andra NATO-länder idag om att placera kärnvapen i nyanslutna länder, står vi redan på tröskeln till en ny kapprustning med så kallade taktiska kärnvapen.
Counterforce är USA:s koncept för att kunna skjuta ner robotar som avfyras mot dem. Kina beräknas för närvarande ha 500 kärnvapen – vilket enligt uppskattningar kommer att vara 1500 om tio år. Därför måste USA ha tillräckligt många för att kunna skjuta ner både dessa och robotar från Ryssland. Och därmed är den eskalerande kärnvapenkapprustningen ett faktum.
Just nu samverkar USA med Storbritannien i att bomba mål i Jemen istället för att tvinga fram eldupphör i Gaza. Frankrike yrkar på att skicka NATO-styrkor till Ukraina, vilket gör Ryssland alltmer benäget att hota med kärnvapen. Redan när Sverige och Finland lämnade in sina ansökningar till NATO reagerade Vladimir Putin med att öka den militära kapaciteten nära den finska gränsen. Nu vill den svenska regeringen förvandla Sverige till, inte bara NATO:s gränspostering mot Ryssland, utan också till en frontlinje för USA. Ett USA som kan sitta på bekvämt avstånd och spekulera över sina fjärrstyrda krigsscenarier. Sverige riskerar genom DCA-avtalet att bli en aktiv del i denna krigföring.
Vi lever i en tid då plötsligt allt fler krutdurkar riskerar att explodera runt om i världen. Vi behöver avspänning, inte kapprustning och eskalering av militärt våld.
Vill vi ha en militärbas bestyckad med kärnvapen i kommunen?
Tänk efter, och kräv omröstning om DCA-avtalet. Snart är det för sent!
Krönika: Marx eller Maslow – om förslaget till nytt partiprogram för Västerpartiet
Patrik Olofsson, ordförande för Vänsterpartiet Haninge, kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. I förslaget kritiseras kapitalismen för att inte tillfredsställa människors behov av trygghet, frihet och självförverkligande. Det är sant att Maslows behovstrappa har en del poänger, men systemkritiken måste gå djupare och i slutänden måste kapitalismen avskaffas.
Förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet har ett väldigt personligt tilltal. Som läsare ska man övertygas om att ens liv kommer bli mycket bättre med vänsterpartiets politik.
”Det är mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Vi behöver alla värme och mat, närhet och omsorg, hem att bo i och natur omkring oss. Vi behöver personer som finns där för oss och ser oss för dem vi är. Vi behöver frihet att uttrycka oss och forma våra liv.”
”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv. Vi känner kärlek när någon behöver stöd, nyfikenhet när vi kan lära oss något nytt, beslutsamhet när vi behöver samla kraft. När vi gör nytta i våra sammanhang skapar det mening, självbild och riktning i livet. Vi har en stark drivkraft att arbeta och skapa nytt.”
Man har använt sig av Maslows behovstrappa för att steg för steg visa hur vänsterpolitik tillfredsställer våra innersta behov. Att våra liv inte blomstrar ut i sin fulla potential under kapitalismen är absolut en relevant kritik av kapitalismen. Men det är bara en aspekt av kritiken av kapitalismen.
Att man i ett socialistiskt partiprogram program formulerar politiska krav som utgår i folks vardag och konkret visar på hur livsvillkoren kan bli bättre är absolut inget fel. Men att livsvillkoren är otillfredsställande är inte otur som kan korrigeras genom ett ”välfungerande samhälle fångar upp vår vilja att arbeta och kanaliserar den klokt”, ser till att ”utveckla kloka politiska lösningar”, föreslå ”kloka samhällsekonomiska mål”, ”klokare ägandeformer” som tar ”fram kloka ägarstrategier” eller ta fram klimatåtgärder som ”utformas klokt för att få verklig effekt och vinna politiskt stöd” parat med en ”klok reglering av skogsbruket”.
Problemet med att använda ospecifika termer som t ex ”klok” är att folk läser in lite vad som helst i dem. Man tror att författarnas ”klok” betyder samma som man själv tycker är klokt. Fast det vet man ju egentligen inte. Använd inte ospecifika termer om du kan tala ur skägget. Och framför allt är alla de ”okloka” omständigheterna i dagens samhälle en del av att det kapitalistiska systemet inte förmår att prestera bättre. De kan med lätthet inkorporeras i en systemkritik.
Socialpsykologiskt täcke
Blev dock positivt överraskad över att det fanns ett helt kapitlet om socialiseringar. Äntligen ett avsnitt om alternativa ägandeformer.
Men döm om min förvåning när man beskrev socialisering utifrån den socialpsykologiska processen då barn och ungdomars socialisering in i samhället och där de anpassar sig till det omgivande samhällets idéer, normer och regler.
Visst, det är en aspekt av kapitalismen; att den rådande ordningens idéer fortplantas till nya generationer.
Facklig och politisk kamp mot kapitalismen kan göra att andra idéer och normer kan utmana och t o m övertrumfa de borgerliga idéerna.
Det socialpsykologiska täcket ligger tungt över förslaget till partiprogram.
”Det är ett grundläggande problem med ägandeformer som bygger på vinstmaximering. Från ett samhällsperspektiv är det en enorm förlust varje gång en människa tappar sin genuina drivkraft att göra ett gott arbete i yrkeslivet.”
”Med klokare ägandeformer skulle vi förebygga fler problem innan de växer sig stora.”
Vi tappar arbetslusten under kapitalismen(?), men med klokare ägandeformer kan vi lösa problemen.
Det är nästan en prestation att man i ett socialistiskt partiprogram bara använder ordet socialism en gång men inte nämner kapitalism en enda gång, även om man förstår att det nog kan vara det som avses om man dechiffrerar begrepp som ”maktstruktur” och ”ägandeformer som bygger på vinstmaximering”.
Det är naturligtvis inte så att man ska ha en fetisch för vissa signalord. Det socialdemokratiska partiprogrammet använder orden socialism 3 gånger och kapitalism 6 gånger. Det gör det inte det partiprogrammet mer socialistiskt. Men frågan är om man gör saker enklare och lättbegripligare i förslaget till nytt partiprogram genom att inte använda de orden.
Det som avgör om ett program är socialistiskt eller inte är om man förklarar att det är en nödvändighet att ersätta kapitalismen med socialismen.
Kapitalismen medför (globalt) tre existentiella hot; svält, krig och klimatförändringar. Kapitalets ekonomiska ordning är inte skapt för att sprida ut det ekonomiska välståndet någorlunda jämnt. Kapitalismen innebär en permanent jakt på nya marknader, naturtillgångar och politiskt inflytande – fredligt om det går, men i sista hand med vapen.
Klimatkonferenserna avlöser varandra; som t ex FN:s Stockholmskonferens 1972 som kanske var den först av de stora konferenserna som skulle tackla klimatförändringarna. Det är över 50 år sedan. Man får en känsla av att det finns oerhört starka krafter som motarbetar försöken att rädda klimatet. Det är inte svårt att gissa vilka.
Argumenten för att avskaffa kapitalismen är extremt goda. Även den som söker en individuell lösning på sina problem i dagens samhälle är knappast okänslig för att vi också kan erbjuda lösningar på de stora existentiella frågorna. Tvärt om. Vi kan berätta en oerhört stark berättelse om kapitalismens tillkortakommanden och behovet av socialism.
Systemkritiken diffus
Systemkritiken i partiprogrammet tar sin start i arbetet och hur arbetet organiseras.
”Formerna för hur vi arbetar tillsammans bildar grundläggande maktstrukturer som kommer att prägla hela samhällets utveckling.”
Nja, det är inte arbetet som bildar maktstrukturen. Ordet maktstrukturer används flitigt i förslaget för att beskriva en olika saker. Det är otydligt om man menar kapitalism, imperialism, könsmaktsordningen, byråkrati eller någon annan maktstruktur.
Under feodalismen, när ägandet var geografiskt låst till jorden, var också arbetet låst till jorden genom livegenskap eller dagsverksskyldiga bönder. Kapitalismen vars existens bygger på varuproduktion, återspeglas också i synen på arbetet som en vara som fritt skall köpas på en öppen marknad.
Ägandet och produktionssättet skapar formen för arbetets organisering. Inte tvärt om.
”Politiskt arbete behöver vara tålmodigt, långsiktigt och strategiskt. Varje samhälle är alltid i förändring och fullt av motsättningar. För att göra skillnad behöver vi förstå den situation vi är i, svara på de öppningar som uppstår och samla människor så brett som möjligt för ett steg framåt. Förmågan att bygga makt och hopp är avgörande för att det ska hända. Det är genom att skapa en politisk situation där verklig förändring är inom räckhåll vi motiverar människor att agera.”
Ärligt talat; säger dessa meningar någonting? Återigen en projektionsyta där man ska tro att författarna speglar de egna tankarna, men utan att de egentligen säger något.
”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut. Den enögdheten kan driva dem att förstöra ekosystem, vars långsiktiga bärkraft betyder lite för deras lönsamhet men mycket för framtiden. Den får dem att låsa in kunskap som skulle göra långt större nytta om den kunde användas fritt. Den leder dem till att slösa enorma resurser på konflikter med varandra i form av allt från marknadsföring till juridiska tvister. En ekonomi där de här tendenserna är utbredda leder till ett samhälle som hela tiden tvingas hanka sig fram genom små och stora kriser.”
Jo, det äger sin riktighet att aktiebolag inte är bra för samhällsutvecklingen. Aktiebolag är en ekonomisk förening av dess aktieägare. Aktiebolag har ett enda uppdrag; tillvarata aktieägarnas ekonomiska intressen. En VD som lyssnar på några andra intressen riskerar trolöshet mot huvudman och kan få två års fängelse. Så att för en sekund tro att aktiebolag kan ta ett samhällsansvar är bara korkat.
Jo, det stämmer att kapitalismen är oförmögen att hantera konsekvenserna av sitt eget system och regelbundet genomgår ”små och stora kriser”. Därför behöver systemet ersättas av………….
Funktionssocialism av ny sort
När socialdemokraterna antog nytt partiprogram 1990 skrev man:
”Enligt den tidiga socialistiska uppfattningen krävde denna förändring av produktionsordningen en förändring i det formella ägandet, så att den privata äganderätten till produktionsmedlen upphävdes och ersattes med ett folkligt-kollektivt, antingen genom staten eller genom de arbetandes egna organisationer.”
”Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratins genomförande ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.”
”Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs om överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.”
Det här är grunderna i funktionssocialismen; det kapitalistiska ägandet kvarstår, men vi har andra strukturer som är så starka att äganderätten tappar så väsentligt i betydelse. Ägandets funktion upphör.
Även förra förslaget till partiprogram var fullt med reformidéer, men inget som i grunden utmanade kapitalets ägande av produktionsmedlen.
I det här förslaget till partiprogram har man hittat en egen vinkel på funktionssocialismen; reformer som ökar folks (kollektiva eller individuella) ”förhandlingsstyrka” mot kapitalet.
Grundtesen är att ”Ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi”.
Så ju mer vi ger folk av Maslows behovstrappa – ju mer kommer deras förhandlingsstyrka mot kapitalet att öka. Och då spelar inte själva ägandet så särskilt stor roll.
Förslaget till partiprogram innehåller 21 punkter där Vänsterpartiet ska bidra till att öka folks individuelle eller kollektiva ”förhandlingsstyrka”.
”Vi vill stärka människors förhandlingsstyrka på arbetsplatserna, så att mer av den rikedom arbetet skapar går tillbaka till de som faktiskt gör jobbet.”
Det är en väsentlig skillnad mellan att kräva mer återbäring av produktionsresultatet eller att kräva demokratiskt förfogande – makten – över produktionsresultatet.
För att åter referera till socialdemokraterna partiprogram (1990) slås det fast att: ”Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten.”
Och i socialdemokratisk tappning uppnås detta genom allmän rösträtt, MBL och skatt. Sen är det klart. Men om det verkligen var så att bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning skulle fråntas kapitalägarna, vad är då poängen med att så passionerat försvara deras äganderätten?
Förslaget till partiprogram är tråkigt nog lika oklara som socialdemokraterna kring äganderätten.
”Företag vars beslut har stora konsekvenser för alla som bor här behöver ägandeformer som motiverar dem att lyfta blicken och se det. Det skulle innebära nya möjligheter till en klok samhällsekonomisk utveckling.”
Ja, vad är det för ägandeformer man åsyftar? Eller ska vi kliva in och hjälpa kapitalägarna att lyfta blicken? Är det verkligen vår uppgift?
När Vänsterpartiet ökar på vanliga människors förhandlingsstyrka gentemot kapital går vi från intet allt vi vilja bli:
”Den förhandlingsstyrkan får många positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Den leder till att en större del av det vi skapar går till löner och en mindre del till kapitalägarna.”
Men är det bara mera kaka vi kräver? Eller måste vi ta över hela bageriet för att kunna styra samhällsutvecklingen rätt?
