Aftonbladet odlar en dolkstötslegend

– hur socialdemokraterna tappade bort makten i Haninge

Socialdemokraterna i Haninge schabblade bort möjligheterna till fortsatt styre efter valet. Förutsättningarna såg rätt så goda ut, så det är lite av ett mirakel hur man kunde tappa bollen.

Beklagligt nog analyserar man inte de egna tillkortakommandena, utan anlitar en brödskrivare från Sveavägen 68 att koka ihop en dolkstötslegend. Anders Lindberg firade julafton genom att publicera en rätt virrig ledare i Aftonbladet om Vänsterpartiet Haninge.

Dolkstötslegenden går ut på att så fort Vänsterpartiet inte erbjuder Socialdemokraterna parlamentariskt understöd; a) automatiskt och b) gratis, så är det Vänsterpartiets fel vad andra partier gör. Att Vänsterpartiet besitter magiska egenskaper, genom att vi späker oss själva, styr hur andra partier agerar är nog ingen framkomlig argumentationslinje.

Anders Lindberg börjar sin ledartext med att konstatera att det är dåligt att i val splittra rösterna. Exemplet som ges det amerikanska presidentvalet 2000 där republikanen George W Bush, demokraten Al Gore och miljöpartisten Ralph Nader stod mot varandra. Hade inte Ralph Nader ställt upp hade (i teorin) hans väljare i stället valt Al Gore och därmed skulle vi haft en demokratisk president i stället för Bush. [1]

Ok. Det kan finnas en poäng med det. Det finns dock två problem med Anders Lindbergs resonemang; 1) Al Gore fick ju de facto flest röster i det amerikanska presidentvalet 2000. Han vann i ”fel” delstater och fick för få elektorsröster. USA har ett trasigt valsystem och flest röster garanterar inte valseger. 2) Hur i hela friden är detta exempel tillämpbart på Vänsterpartiet i Haninge?

Det kan naturligtvis av vissa socialdemokrater upplevas som ett fullständigt övergrepp att Vänsterpartiet över huvud taget ställer upp i val. Det är inte bara de vänsterpartistiska mandaten som ska tillfalla Socialdemokraterna per automatik och utan motprestation. Anders Lindberg kanske tycker att det är en bättre ordning om Vänsterpartiet inte ställer upp alls och att Vänsterpartiets väljare röstar på Socialdemokraterna direkt.

Om det är så att man vill gnälla om ”splittrade röster” i Haninge, så är det inte Vänsterpartiet man ska gå på. Då bör man ju snarare titta på Miljöpartiet (2,62 %) och Rättvisepartiet (2,28 %) som bägge tillhör den vänstra halvan av det politiska spektrat och hamnade under den kommunala spärren på 3 %. Det är nästan 5 % av rösterna som inte gav några mandat. Hade dessa partier kommit in hade det inte spelat någon roll att Liberalerna och Kristdemokraterna förenats med Moderaterna och Sverigedemokraterna – det högernationalistiska blocket hade haft en majoritet emot sig.

Vänsterpartiet ser ingen poäng i att gnälla om ”splittrade röster”, men om Anders Lindberg nu vill göra det så kan han lämna Vänsterpartiet utanför.

Anders Lindberg har även ett tunt resonemang om pliktetik och konsekvensetik, som om det bara gäller Vänsterpartiet. Hur skulle det vara med att börja etikdiskussionen med att klargöra ansvarsfördelningen?

Alla partier ansvarar för sitt eget agerande. Om Socialdemokraterna aspirerar på att styra kommunen, så är det deras ansvar att se till att man har ett parlamentariskt underlag. För Liberalernas och Kristdemokraternas del så är det deras ansvar att stå för att man har lättare att samarbeta med Sverigedemokraterna än med Vänsterpartiet. Det kan omöjligt vara på annat sätt än att ansvarsfördelningen faller så.

Detta gör att konsekvensetiken i allra högsta grad även gäller de andra partierna. Vilka mått och steg har de tagit för att en annan utveckling skulle varit möjlig? Varken Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna eller Kristdemokraterna (de som utgjorde den tänkta kommunledningen) har lagt två strån i kors för att det skulle materialiseras. Har man som ”princip” att man inte förhandlar med Vänsterpartiet, så får man skylla sig själv.

Det som i själva verket hände var att vi hade två korta möten med koalitionen S, C, L & KD i slutet av oktober där vi presenterade att vår utgångspunkt i förhandlingarna var att vi skulle ingå i styret och ha reellt politiskt inflytande. Vi hade gått framåt i valet, vi är större än C, L & KD och det fanns ingen majoritet för koalitionen utan oss. Vi ansåg att vi hade en mycket god position att förhandla utifrån och att det vore högst rimligt för koalitionen att förhandla med oss.

Det fanns inget erbjudande från koalitionen av någon som helst materiell karaktär. I bästa fall skulle de kunna lova att lyssna på oss mer. Och där bröt man kontakten, då man inte var intresserade av att över huvud taget förhandla med Vänsterpartiet. Det var under de andra partiernas ”värdighet”.

Det är inget vi gråter över. Vill man inte förhandla så vill man inte. Men då finns det inte på kartan att man kan lämpa över ansvaret på oss. Avbryter man förhandlingarna, utan att ens komma med ett motbud så tar man också själv ett huvudansvar för att man saknar parlamentariskt stöd.

Det som hände sedan var kanske det mest märkliga i hela processen. Inför kommunfullmäktige 7 november gick koalitionen ut med ett pressmeddelande om att de ”utgör det största organiserade samarbetet i kommunfullmäktige efter valet 2022 och är utifrån det villiga att fortsätta ta ansvar framåt och dessutom fortsatt söka stöd brett bland alla fullmäktiges partier.”

Man gick alltså till kommunfullmäktige med ambitionen att ta över i minoritet – utan att prata med något annat parti (Vänsterpartiet inkluderat) och med en förhoppning att alla bara skulle falla i gråt av tacksamhet över det axlade ansvaret och släppa igenom koalitionen. För att krydda anrättningen så låg också antalet ledamöter i de kommunala nämnderna på bordet. Om vi i Vänsterpartiet skulle ha röstat med koalitionen skulle vi också ha förlorat alla platser i nämnderna, och därmed vår bästa möjlighet till både insyn och inflytande i politiken de kommande 4 åren.

Skulle vi släppt fram koalitionen riskerade vi alltså att samtidigt förlora allt för egen del.

– Kallt stål! Ge dem kallt stål! Så måste taktiken formulerats i koalitionens ledningscentral. En inte helt okänd socialdemokratisk specialitet. [2]

Vänsterpartiet hade varit uppstudsigt veckorna innan och krävt förhandlingar. Nu skulle vi betala priset för det; genom att ändå krypa till korset och släppa igenom koalitionen och samtidigt förlora våra nämndplatser. Vänsterpartiet skulle förnedras.

Det som hände på kommunfullmäktige den 7 november var att vi bordlade alla valärenden. Då skulle vi få ytterligare några veckor till förhandlingar. Men eftersom koalitionen – av princip – även fortsättningsvis inte förhandlar med Vänsterpartiet, så hände det ändå inte ett jota på den fronten.

Det som istället hände var att koalitionen började falla samman. Liberalerna och Kristdemokraterna började göra allt tätare avstickare till Moderaternas och Sverigedemokraternas gemensamma del av kommunhuset och till slut började regelrätta förhandlingar mellan de fyra partierna.

Värt att notera är att Liberalerna och Kristdemokraterna, som ansåg sig för fina för att förhandla med Vänsterpartiet inte hade några problem med att förhandla med Sverigedemokraterna. Det finns en politisk uppgörelse mellan L, KD och M med SD som man sagt man ska stämma av en gång i halvåret där SD ska få bocka av sina punkter.

Det är i sig inte konstigt att det är så. Det som är konstigt är att man utåt låtsas som att det inte förhåller sig på det viset. Oklart vem det är man tror man lurar. Mest sig själva verkar det som.

När den nya kommunledningen sedan lanserades hävdade Socialdemokraterna att de blivit tagna på sängen och inte informerats av sina forna kollegor att de bytt fot till högernationalistiska blocket. [3]

Oavsett om det är lögn eller sanning så är det lika talande för Socialdemokraterna i Haninge.

Anders Lindbergs slutsats av hela den här historien är att Vänsterpartiet ”har blivit mer renläriga och kompromisslösa.” När det gäller det ”renläriga” i att vilja ingå i en kommunledning med S, C, L & KD, så skulle nog en korrektare beskrivning vara att Vänsterpartiet knappast varit mer pragmatiskt någonsin än det är idag. När det gäller det ”kompromisslösa” så är det så att vi kompromisslöst kräver förhandlingar. I själva förhandlingar kan ju varken Anders Lindberg eller någon annan socialdemokrat i Haninge kommunhus uttala sig om vår ”kompromisslöshet” i och med att man aldrig förhandlat med oss.

Glädjande nog har vi efter debaclet i kommunhuset haft direkta förhandlingar parti-parti med den socialdemokratiska arbetarekommunen i Haninge. Där lyckades vi komma överens om fördelningen av en del kommunala uppdrag och politiska resurser som båda parter är nöjda med för den kommande perioden i opposition. Tänk vart vi hade varit om dessa förhandlingar förts i oktober i stället?

Kvar blir då den konsekvensetiska frågan för Anders Lindberg; vad blir det av en socialdemokrati som bara ältar en dolkstötslegend? Som inte ser en enda brist i sitt eget agerande? Där alla problem bara skapas av andra? Ett sådant parti tar inte makten 2026.

Patrik Olofsson
Petar Kotljarevski
Åsa Levin
Vänsterpartiet Haninges
förhandlingsdelegation

[1] Presidentvalet i USA 2000
[2] Anderssons strategi mot V-ledaren: Dadgostar ska få smaka på ”kallt stål”
[3] Maktskifte: Nytt högerstyre tar över med stöd av SD