Skip to main content

Författare: haninge

Kommunledningen aviserar sämre personalpolitik

Skrivet av haninge den . Postad i Arbetsrätt, Kommunfullmäktige, Personal, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Kommunledningen aviserar sämre personalpolitik

Vi håller inte riktigt med om att New Public Management (NPM) bara är ett sätt ”att mäta” saker och ting. Det innehåller många systemfel som gjort styrningen av offentlig verksamhet sämre. Men det är en riktig observation att en av de mest framträdande dogmerna i NPM är ”chefskulten” – att man uppnår högre effektivitet hos personalen ju fler och mer hårdföra chefer man har.

Haninge kommuns personalpolitiska program 2019.

Förslag till personalpolitiskt program 2024.

Vänsterpartiet lade följande förslag på senaste kommunstyrelsemötet angående nytt personalpolitiskt program , 2023-12-11:

§ 235 Revidering av personalpolitiskt program 

 

Sven Gustafsson, moderat KSO, utlovade han skulle leverera “den tydligaste styrning Haninge kommun haft i mannaminne”

Sanningen är att om man bortser från några få ideologiskt drivna områden som privatiseringar, så saknar kommunledningen idéer på många områden. Personalpolitiken är ett sådant område. Det är svårt att förstå vitsen med den här revideringen av det personalpolitiska programmet. Det är ingenting som förtydligas eller konkretiserats. Det är – om möjligt – mer svävande och ett större strössel av fina ord.

Chefskult

Det enda som är riktigt tydligt är att “chefskulten” i New Public Management accentueras än mer. Medarbetarnas prestationer och produktivitet kan i första hand “chefas” fram.

Cheferna får höra att “Ledarskapet är nyckeln till en framgångsrik verksamhet”, medan de anställda får höra att “Medarbetarskapet handlar om inställning och attityd till arbetsuppgifterna”. 

Det märks också på kommunledningens definition av personalpolitik:

“Haninge kommuns personalpolitik genomsyras av effektivitet och kvalitet med ständiga förbättringar i servicen för kommunens invånare.”

Jo, det är väl bra, med det är inte riktigt det som är personalpolitikens uppgift. Kommunen har redan dokument för verksamhetsstyrning, kvalitétsstyrning och mål- och resultatstyrning.

Personalpolitik brukar snarare handla om att en verksamhet beskriver hur man bedriver rekrytering, utbildning och utveckling av personal, hur man arbetar med lönepolitik och arbetsvillkor, upprätthållande av en god arbetsmiljö, konflikthantering, samverkan med de fackliga organisationerna, hur man attraherar och behåller personal, vilken värdegrund verksamheten har och hur det ska styra anställdas och chefers beteende. Syftet med ett personalpolitiskt program är ju att svara på den typen av frågor.

“Bästa kommunala arbetsgivaren”

När det gäller kommunledningens revidering av det personalpolitiska programmet är det inte bara intressant att titta på vad som skrivs, utan också vad som tas bort. En sak som tagits bort är visionen om att vara Sveriges bästa kommunala arbetsgivare: 

“Vår vision är dit vi alla strävar – oavsett roll, funktion och position:

  • Haninge är Sveriges bästa kommunala arbetsgivare och bedriver Sveriges bästa kommunala verksamhet”

är nu utbytt till en mer fadd formulering:

“Haninge kommun ska upplevas som en trygg, modig och attraktiv arbetsgivare där alla tillsammans gör skillnad.”

Även samverkan med de fackligt förtroendevalda har fått stryka på foten:

“De fackliga förtroendevalda är utsedda av medarbetarna på arbetsplatsen och har fått förtroendet att tillsammans med arbetsgivaren vara delaktiga och utveckla verksamheten och kommunen.”

Så sägs det i det gamla programmet. Det nya förslaget till personalpolitiskt program har ingen referens till facket över huvud taget.

Arbetsmiljön

I förslaget till personalpolitiskt program säger man

“Enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter ska myndigheter ha en arbetsmiljöpolicy. I Haninge kommun fungerar det personalpolitiska programmet tillika som kommunens arbetsmiljöpolicy.”

Så kan man naturligtvis göra, men då gäller det att nå upp till minimikraven i arbetsmiljöverkets föreskrifter. Frågan om arbetsmiljöpolicy regleras i föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1):

“Det skall finnas en arbetsmiljöpolicy som beskriver hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.” 

Om man ska göra gällande att det personalpolitiska programmet också skall vara kommunens arbetsmiljöpolicy, så är ju minimikravet att man just svarar på frågan “hur arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas”?

Det nya förslaget till personalpolitiskt program nämner över huvud taget inget om ohälsa eller olycksfall. Därmed är det tveksamt om kommunen rent juridiskt kommer undan med att ha det personalpolitiska programmet som arbetsmiljöpolicy om Arbetsmiljöverket skulle göra en inspektion.

Istället säger man:

“Arbetsmiljön kännetecknas av ett meningsfullt, hållbart och resultatinriktat arbete där samarbete genom tydliga strukturer gör att verksamhetens mål nås.” 

Återigen: Kommunen har redan dokument för verksamhetsstyrning, kvalitétsstyrning och mål- och resultatstyrning. Värdet i arbetsmiljöarbetet ligger inte primärt i “att verksamhetens mål nås”. Värdet i arbetsmiljöarbetet ligger i att människor ska må bra och inte fara illa. Och det är de anställdas rätt enligt arbetsmiljölagen.

Allt som allt kokar det nya förslaget ner till att ytterligare bli en i raden av management-produkter där alla frågor reduceras till hur saker och ting ska chefas fram till verksamhetsmålen.

Vänsterpartiet föreslår därför kommunstyrelsen:

  1. Att avslå förslaget om att anta det nya personalpolitiska programmet
  2. Att det nuvarande personalpolitiska programmet gäller tillsvidare
  3. Att en beredning med alla partier representerade i KF och alla avtalsbärande fackliga organisationer tillsätts i syfte att arbeta fram ett nytt förslag till personalpolitiskt program

 

Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?

Skrivet av haninge den . Postad i Äldreomsorg, Personal, Vänsterpartiet Haninge, Vinster i välfärden. Inga kommentarer till Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?

På Äldrenämndens möte 22:a november skulle kommunledningens (M, SD, KD & L) plan och budget för äldreomsorgen 2024 upp till beslut.  Vänsterpartiet lämnade följande yttrade:

Vänsterpartiet deltar inte i beslut under den här punkten då vi har ett eget förslag till budget.

I Vänsterpartiets budget var nämndens ekonomiska ram 2024: 937 855 tkr. Det var drygt 42 miljoner mer än de 895 800 tkr kommunledningen gav äldrenämnden. Efter att budgeten för 2024 togs i juni i år har de beräknade skatteintäkterna ökat i kommunen med drygt 61 miljoner. Så det finns gott om resurser att tillgå för att vidareutveckla verksamheten och utan att några nedskärningar eller försämringar behöver göras.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har tillsammans en majoritet i äldrenämnden. Det märks att det är många kockar som varit framme och rört i grytan. En sådan fråga är vad som ska göras med skatten.

Samma skatt eller sänkt skatt?

Skatten bestäms av kommunfullmäktige, men vad ska äldrenämnden jobba för framåt? När man beskriver förutsättningarna för kommande år säger man att “utgår från en oförändrad skattesats under 2024-2027”. Samtidigt säger man senare i nämndplanen att “på sikt ska kommunalskatten sänkas”. Det är två rätt motstridiga budskap i en och samma plan.

Om man tänker sig en “skattesänkning på sikt”, och “på sikt” betyder 2028 eller senare, bör det ju knappast vara med i några planer som rör den här mandatperioden. Har man tänkt sig en skattesänkning den här mandatperioden så blir det ju mer bekymmersamt. Då brinner det lite i knutarna och Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är svaret skyldig att rätt omgående tala om för väljarna vilka nedskärningar i äldreomsorgen som ska finansiera den tänkta skattesänkning.

Har man mål för verksamheten?

Det finns två mål för Äldrenämnden som är jättemärkliga:

  • Man har tagit som mål att andelen äldre som har möjlighet att komma utomhus i äldreboendena ska öka från 58% (2023) till 59% (2026). Är det verkligen en målsättning? Bara att skriva ned den målsättningen kostar förmodligen mer än satsningen på att få 1% till av de boende att komma ut.

Rimligtvis borde ju målsättningen vara att alla som vill och kan komma ut utanför äldreboendet också kan få det. 

  • Den andra målsättningen man lanserar är att äldre som deltar i sociala aktiviteter på äldreboenden ska öka från 59% (2023) till 60% (2026). Också här tar man sig för pannan; är det här en målsättning på riktigt? I sann NPM-anda kommer man förmodligen bara att bokföra Jens Davidssons verksamhetsbesök på äldreboendena som en “social aktivitet” och vips är målsättningen uppfylld.

Måste de äldre digitaliseras?

En av kommunledningens käpphästar i effektiviseringen av verksamheten är parollen “digitalt först” där man ska “öka andelen digitala interaktioner med nämndens målgrupper”.

Visst kommer det finnas många äldre som behärskar den digitala miljön och den andel kommer givetvis öka på sikt. Men samtidigt finns det en större grupp äldre som vill ha en människa att prata med när det gäller ens behov och den service kommunen kan erbjuda.

Vi måste också tänka på den grupp där det kognitiva sviktar. Där är möjligheten att lära sig använda nya digitala verktyg ganska små och behovet att få prata med en riktig människa väldigt stor.

LOV är fel fokus

Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.

De senaste åren har trenden dessutom vänt och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.

På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.

Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse

Med LOV blir det precis tvärt om. I och med att kommunen inte kan styra över etableringarna kommer vi i vågor ha väldigt stor över- alternativt underkapacitet till priset av mindre valfrihet för de äldre och större kostnader för kommunen.

De äldres inflytande

Att ha valfriheten att välja vilken huvudman som bedriver ens äldreboende är näst intill irrelevant valfrihet. Det betyder knappast särskilt mycket för någon. Verklig valfrihet är att ha inflytande på sitt boende och i sin vardag.. Att själv kunna bestämma när och hur man vill göra saker på äldreboendet.

Man skriver väldigt vältaligt om att “det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag” och att “äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges”. Jo, det låter sig sägas. Men när sådana ord inte kopplas till konkreta förslag så kommer bara att stanna vid ord.

De äldre kommer knappast få inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges i en organisation av pressade biståndshandläggare där ribban för att godkänna insatser blir högre för varje år. Eller i en hemtjänst där alla insatser är minutstyrda.

Det finns ingen struktur för “brukarinflytande” i Haninge. När SKR gjorde genomlysningen av Haninge alldeles nyligen i Kommunkompassen, så konstaterade man torrt:

“I mallen för medarbetarsamtal, så finns mål och resultat som rubrik. Här borde också tillgänglighet och bemötande gentemot brukarna kunna finnas med. Så är inte fallet idag. Inom området brukarservice och bemötande finns förbättringsmöjlighet för Haninge.”

Men det är “brukarservice” – “brukarinflytande” går inte riktigt att utvärdera om det inte finns en struktur för det.

Kommunen måste respektera personalen

Det är lite besvärande att personalpolitiken lyser med sin frånvaro i nämndplanen. Personalen är kommunens viktigaste resurs när det gäller omhändertagandet av vår äldre. Vill vi att personalen ska ta hand om våra äldre på ett bra sätt, måste kommunen ta hand om sin personal på ett bra sätt.

Kommunen måste säkerställa att man är en bra arbetsgivare och har en bra arbetsmiljö. För att ge en bra vård ska arbetsplatsen:

  • Ta bort 12-timmarspassen och genomför en schemaläggning i dialog med personalen.
  • Ökad personalstyrkan. Säkerställa en rimlig arbetsbörda genom att anställa tillräckligt med personal för att möta olika behov som finns hos äldre.
  • Skapa en trygg och säker arbetsplats genom att förbättra arbetsplatsernas fysiska miljö; t ex ergonomiska verktyg och minimera risker för arbetsskador.
  • Förhindra utbrändhet och förbättra arbetsbalansen. 
  • Stöd för välbefinnande. Erbjuda möjlighet till fysisk träning/mental hälsa.
  • Stödprogram för att hantera stress och förbättra personalens välbefinnande.
  • För att behålla en bra och kunnig personalstyrka måste personalen känna sig respekterad och lyssnade på.

Arbetet mot välfärdsbrott

Det hade varit bra om nämndplanen i alla fall i korthet hade berört frågan om välfärdsbrott, speciellt när man har ambitionen att ta in fler privata aktörer.

Privatiseringar genom t ex LOV innebär ökade risker. Särskilt hemtjänsten är sårbar. En kommun som har upptäckt välfärdsbrott, genom till exempel överfaktureringar och uteblivna besök hos hemtjänstkunder, är Sollentuna. Bara under 2022 räknar kommunen med att det var runt 15 miljoner kronor som hamnade i fel händer. Nu har de därför – som så många andra kommuner – lämnat lagen om valfrihet, LOV, i hemtjänsten.

Vill man minimera risken för välfärdsbrott ska man ju självklart driva så mycket som möjligt i egen regi. Även om privata utförare låter attraktivt i början, så måste man ju också ta med i beräkningen administrationen och kontrollapparaten som kommunen måste ha när man inte själv har kontroll på verksamheten. Då förändras ganska snabbt den ekonomiska kalkylen och det privata alternativet kanske inte blir så attraktivt längre.

Ett Haninge för alla!

Skrivet av haninge den . Postad i Antirasism, Demokrati, Ekonomi, Förebyggande, Hållbarhet, Jordbro, Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Rasism, Socialpolitik, Trygghet, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Ett Haninge för alla!

Den senaste tidens våldsvåg lämnar ingen oberörd.

Igår kunde vi också se och höra kommunstyrelsens ordförarande i Haninge, Sven Gustafsson (M) göra utspel i rikstäckande media. Huvudbudskapet, ”Vi har ingenting att erbjuda dem” (som skjuter), ”inkapacitering” och önskan om att införa undantagstillstånd i Haninge, visar tydligt Haningealliansens människosyn och deras politik.

Vi i Vänsterpartiet delar inte den syn Sven Gustavsson och hans allians har på människor.

Haninges goda krafter

Vänsterpartiet har gjort flertal verksamhetsbesök hos föreningar runt om i Haninge som arbetar med ungdomar. Eldsjälar som brinner för att ge unga ett annat alrenativ. Som brinner för att bygga relationer, erbjuda aktiviteter som alla kan delta i oavsett ekonomsika förutsättningar. Som vill stimulera barnens kreativitet och skapande. Dessa människor vill arbeta för att få unga att känna sig sedda och värdefulla. De vill erbjuda ett sammanhang, ge unga en starkare självkänsla och ge dem en känsla av samhörighet, för att det är något som alla människor söker och behöver.

För tyvärr är det är exakt just dessa saker som gängen idag erbjuder våra unga. De har lärt sig att hitta vägen in genom att se, bekräfta och bygga en falsk självkänsla hos det barn de fångar upp. Vi kan också se att de ofta riktar in sig på barn som redan mår dåligt och saknar en grundtrygghet. Dessa barn groomas sedan in i ett kriminellt beteende, och är  fast i gängens grepp innan de förstått allvaret.

Vi som samhälle behöver vara en stark motkraft, och har som ansvar att visa att det finns en annan väg att gå.

Föreningarnas utsatthet

Trots det står flera av Haninges föreningar, som arbetar med barn- och ungdomsverksamhet nu under hot om, eller har till och med fått lägga ner sina projekt oavsett vilka goda resultat de gett. Detta på grund av att Haningealliansens ovilja att lägga pengar på förebyggande arbete, och ideella krafter. Som vi förstår det satsar de hellre på åtgärder först när problemen uppstått.

Taekwondo klubben Viking sökte fortsatt ekonomiskt bidrag från kommunen för projektet Meningsfull fritid, som fångat upp många unga tjejer i riskzonen,  och fick vänta så pass länge på svar att de tvingades lägga ned projektet.

På Skutans gård valde kommunen att inte förlänga parternskapet och istället konkurrensutsätta verksamheten. Detta riskerar att helt omintetgöra den verksamhet som finns där idag, och som varit ett trygg punkt för många socialt utsatta barn.

När vi träffar eldsjälarna på Freezone, berättar de om att de har stora drömmar och visioner som de är redo att investera både tid och energi i men inte vågar satsa på då de inte vet om deras partnerskap med kommunen kommer att kunna fortsätta.

Det finns evidens för att närvarande vuxna och meningsfulla aktviteter för unga gör skillnad. Inte endast för att förebygga kriminalitet, utan också för att motverka psykisk ohälsa bland unga.

Våra ideella föreningar har långsiktigt hållbara lösningar för våra barn och unga. De vill investera sin tid och sitt engagemang i dem, och ge dem en chans att se en annan framtid.

Vem tar konsekvenserna?

Varför föredrar kommunstyret kortsiktiga, repressiva lösningar, framför långsiktiga metoder som andra faktiskt erbjuder och är beredda att genomföra i samverkan med kommunen? Det kommer att bli en dyrköpt läxa, ekonomiskt men framförallt för Haningeborna.

På senaste kommunfullmäktige var det också Sven som gav ett nej till Socialdemokraterna Haninges förslag om att införa ett partiöverskridande trygghetskommission, för att hantera de ökande problemen med gängkriminalitet i Haninge. Motiveringen var att Haningealliansen är ”beredda att ta konsekvenserna” om de misslyckas.

Men, är det verkligen styrande politiker som tar de egentliga konsekvenserna?

Kommer Sven Gustafsson hålla den mamma i handen som just begravt sitt barn? Är det han som kommer att torka tårarna på den far som förlorat allt? Kommer Sven att följa med lillasystern till fotbollen på kvällen för att hon inte vågar gå ensam? Öppnar han dörren till sin villa för att erbjuda alla ungdomar en trygg plats om natten? Och tar han med dem på skidresan när fritidsgårdarna och föreningarna fått lägga ner?

När Sven Gustafsson pratar om att vi inte har något att erbjuda, undrar vi i Vänsterpartiet om det kan vara en föraning om att Haningealliansen redan nu vet att de goda krafter och fina verksamheter vi har i kommunen kommer att tvingas bort.

Vi tror på, och ser Haningeborna och vi kommer fortsätta slåss för ett Haninge för alla.

Sverigedemokraterna har blivit dörrmatta i Haninge

Skrivet av haninge den . Postad i Äldreomsorg, Antirasism, Arbetsrätt, Barnomsorg, Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Motion, Personal. Inga kommentarer till Sverigedemokraterna har blivit dörrmatta i Haninge

Innan valet profilerad Sverigedemokraterna sig som arbetarvänner, ett parti som ”inte skulle vara som alla andra” i ”etablissemanget”, utan bry sig om ”vanligt folk”. Särskilt vände man sig till Haninges kommunanställda och lovade att ta bort 12-timmarspassen inom äldreomsorgen och till förskolans anställda och lovade Sverigedemokraterna att ta bort karensdagen när man är sjuk.

Men det är väl inte så lätt att få igenom det här om man inte har majoritet, kan man kanske ursäkta sig med? Det är dock värre än så.

1) 12-timmarspassen inom äldreomsorgen

Avskaffandet av 12-timmarspassen har Sverigedemokraterna drivit sedan 2019. Det var och är en viktig fråga för alla som jobbar inom äldreomsorgen att inte tvingas till allt för dåliga scheman med allt för långa arbetspass. 12-timmar är i regel för långt pass och kräver väldigt mycket återhämtning.

Den motion till kommunfullmäktige man lade fram var i och för sig bara en kopia på den motion som Vänsterpartiet redan skrivit om 12-timmarspassen.

Efter att 12-timmarspassen dragits i långbänk av förra kommunledningen kom det på senaste kommunstyrelsen (4/9 i år) upp en punkt om ännu ej slutbehandlade motioner. Döm då om vår förvåning när vi såg att Sverigedemokraterna dragit tillbaka sin motion om 12-timmarspassen. Man vill alltså inte gå vidare med den och den kommer därför att aldrig behandlas av kommunfullmäktige.

Av allt av att döma så har man vikt sig för sina kollegor i kommunledning – framför allt Kristdemokraterna – som försvarar 12-timmarspassen med näbbar och klor.

Nu står Vänsterpartiet kvar som det enda parti som vill ta bort 12-timmarspassen från äldreomsorgen i Haninge.

2) Slopad karensdag

2021 lämnade Sverigedemokraterna in en motion om att ta bort karensdagen för kommunens anställda inom förskolan; ”Personalen gör ett fantastiskt jobb i förskolan och med detta sätt kan vi tacka dessa för deras insats som de gör för våra barn”, skriver man i motionen. Det kan man verkligen skriva under på.

Sverigedemokraternas motion om slopad karensdag var uppe till behandling på kommunfullmäktige 2023-05-29. Det blev en märklig föreställning. Det visade sig att tre partier; Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern var positivt inställda till tanken i Sverigedemokraternas motion och ville utreda hur man skulle kunna kompensera kommunanställda i s k ”kontaktyrken” – där man i sitt arbete möter en stor mängd människor och därmed ofta blir smittade.

Då yrkade Sverigedemokraterna inte ens bifall till sin egen motion och än mindre röstade de för att utreda hur karensdagen skulle kunna avskaffas, alternativt hur man kompenserar anställda som får många karensdagar.

Kommunfullmäktige beslutade i alla fall – mot Sverigedemokraternas vilja – att frågan skulle utredas. Så frågan kommer komma upp igen på nästa kommunfullmäktige. Sverigedemokraterna kommer återigen sätta sig på hälarna och för allt i världen se till att deras motion inte går igenom. Och ingenting annat heller som är i motionens anda.

Det måste fresta på att skriva motioner, som man sen när Moderaterna morrar tvingas backa ifrån. Priset att ingå i ett borgerligt styre är ju att du tvingas föra borgerlig politik. Och till borgerlig politik hör inte att driva saker som är bra för arbetare och deras arbetsvillkor. Bättre arbetsvillkor är vänsterpolitik. Lämna det åt dem som med glädje driver det alla dagar om året. Sverigedemokraternas imitation av vänsterpolitik är bara populism som har bäst före-datum valdagen.

3. Simhall i Västerhaninge

Sverigedemokraterna drev under valrörelsen att det skulle byggas en simhall i Västerhaninge. Det är flera partier som är positiva till den idén om en simhall i Västerhaninge. Hittar man en bra mark så har Vänsterpartiet inget emot den idén. Vi har tagit med frågan om en simhall i vår budget för nästa år.

Socialdemokraterna har drivit frågan i decennier. Det har dock gått trögt för man har alltid varit i opposition; ibland mot ett borgerligt styre – ibland till sig själva.

2017 fick Socialdemokraterna igenom ett beslut i kommunstyrelsen om att man skulle bygga en simhall i Västerhaninge. Man blev så glada för att man äntligen gått i mål med frågan så man gick ut med en julhälsning till Västerhaningeborna:

Nu är det ju tyvärr så i Haninge att ett beslut i kommunstyrelsen ibland inte betyder ett endaste jota. Inget är klart förrän allt är klart.

Det här vet Sverigedemokraterna om. Om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna skulle enas om en simhall i Västerhaninge skulle de ha majoritet i kommunfullmäktige. Om fler partier ansluter sig är det bara bonus.

Haken för Sverigedemokraterna är att Nicole Forslund (L) ville ha ett skrytbygge på 800 miljoner kronor i Torvalla, som ska invigas lagom till valrörelsen 2026 (och kanske en selfie med Sarah Sjöström), som villkor att sätta sig i kommunstyre med Sverigedemokraterna. Så då är det bara att bita i det sura äpplet och inse att det aldrig kommer bli någon simhall i Västerhaninge.

Varför inte bara säga som det är till väljarna?

Sverigedemokraterna gör nu sin första mandatperiod som dörrmatta åt ett borgerligt styre. Facit imponerar inte. Priset för att få vara i de fina salongerna kommer vara väljarnas förtroende. Man förespeglade vissa saker före valet och gör nu andra saker efter valet.

Vänsterpartiet har många gånger anklagats för att vara dörrmatta på vänsterkanten. Lyckligtvis har vi växt ifrån det. Om Sverigedemokraterna gör detsamma återstår att se. Men det ser inte ljust ut.

Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

Skrivet av haninge den . Postad i Arbetslöshet, Barnomsorg, Barnrätt, Ekonomi, Feminism, Flyktingpolitik, Jämlikhet, Rasism. Inga kommentarer till Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

På senaste tiden har det framförts olika former av kritik mot barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet. Kritikerkåren har en något blandad laguppställning; Eva Nordmark (s), Ulf Kristersson (m), Expressens ledarsida, Karin Pihl på GP, Hanif Bali och Sverigedemokraterna. Nu senast socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) som nyligen fått en utredning som förordar justeringar av flerbarnstillägget av Kristina Nilsson (s).

Med en sådan bred uppställning över (nästan) hela politiska spektrumet, så borde det vara en allmän sanning att flerbarnstillägget enbart är av ondo. Ingen annan nyansering borde vara möjlig.

Men låt oss pröva argumenten och se hur väl de verkligen håller och om det är värdigt en demokratisk rättsstat att lägga sig i vad som händer i sovrummet.

Först bör vi konstatera hur mycket flerbarnstillägget är:

Efter fjärde barnet ökar flerbarnstillägget med 1250 kronor per barn.

I pengar räknat är det de familjerna med två och tre barn som får den största delen av flerbarnstillägget:

(Källa: Försäkringskassan. Proportionerna är riktiga i tabellen från Försäkringskassan, men beloppen  i Y-axeln saknar en nolla. Utbetalningarna för t ex 3 barn är 1200 miljoner kronor – inte 120. )

 

Flerbarnstillägget som går till familjer med 6 barn eller fler är en väldigt liten del av den totala kostnaden.

Ulf Kristerssons reptrick

Ulf Kristersson har länge stormat mot flerbarnstillägget i riksdagen, debattartiklar och i hans senaste Almedalstal. Utformningen på angreppen har varierat lite, men försämringarna i flerbarnstillägget ska, enligt honom, handla om utländska familjer med väldigt många barn:

  • ”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”
  • ”Flerbarnstillägget är ett extra tillägg till det allmänna barnbidraget som betalas ut för familjer med fler än ett barn. Tillägget bidrar till att kvinnor är borta länge från, eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden.”
(Debattartikel i Aftonbladet 2022-06-02)

Man förespeglas att Ulf Kristersson har ett kirurgiskt precist ingrepp i rockärmen som träffar utländska kvinnor med väldigt många barn; fyra, fem, sex eller fler.

Men om man tittar på vad som faktiskt ligger närmast till att genomföras så är det flerbarnstillägget för andra barnet som kommer ryka:

Den ekvation Ulf Kristerssons regering försöker genomföra är följande: allt ”för många kvinnor” sjukskrivs i slutet på graviditeten p g a att arbetet är för påfrestande. Högsta dagpenningen för en sjukskrivning är 1 116 kronor. Om man kan göra det lättare för gravida kvinnor att i stället få graviditetspenning, som har en högsta ersättning på 837 kronor per dag, så är det ju en god affär för staten. Graviditetspenningen är en billigare socialförsäkring än sjukförsäkringen. Och för att finansiera den ökade volymen i graviditetspenningen, och säkra vinsten för staten, tar man bort flerbarnstillägget för barn nummer två.

Att ta bort flerbarnstillägget för de som har sex barn eller fler skulle knappt ge någonting. Det skulle bara beröra mindre än 6 000 familjer. Flerbarnstillägget för familjer med två barn är nästan 600 000 – där har vi volymerna! – om man ska göra besparingar som verkligen ger klirr i statskassan. Antalet berörda blir ju många fler eftersom alla familjer med två barn eller fler blir omfattas av besparingen.

Det finns med andra ord inte den minsta omtanke om kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar inte ett dugg om familjeplanering eller om man har många barn. Retoriken kring ”Afghaner, Somalier och Syrier” är bara en rasistisk rökridå. Det är handlar om en ren omfördelning och nedskärning inom socialförsäkringssystemet.

Man kan ju också begrunda vad det kommer att betyda för samhället när flera hundratusen familjer blir av med sitt flerbarnstillägg och retoriken från statsministern är att det är en åtgärd för att komma åt det stora nyttjande från ”Afghaner, Somalier och Syrier”, som använder flerbarnstillägget som ”födkrok” istället för arbetet. Det är så här man bygger upp rasistiska föreställningar och motsättningar i samhället.

Det destruktiva nationalistiska narrativet

Huvudlinjen i den nationalistiskt färgade argumentationen är att flerbarnstillägget driver barnafödandet hos främst icke-svenska invandrare. Tesen är att flerbarnstillägget ersätter viljan till lönearbete och låser in utrikes födda kvinnor i utanförskap.

Karin Pihl (GP)anför bl a: ’”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög.”

Samtidigt kan sägas att antalet utrikes födda barn (0-20 år) i Sverige ökade från 169 168 (2010) till 283 740 (2017). Det är en ökning på 68%. Kanske man kan våga sig på tanken att de utrikes födda familjer som har 4 barn eller fler i många fall redan hade fött sina barn i hemlandet, utan att det svenska flerbarnstillägget haft minst lilla påverkan på familjeplaneringen?

Vad ska man göra om en flyktingfamilj har många barn? Retroaktiv abort? Det förslaget är förmodligen inte så politiskt opportunt nu, men ge Hanif Bali två, tre år så kommer han nog föra upp på den politiska agendan.

Flerbarnstillägget infördes 1982. Om man verkligen tror att flerbarnstillägget driver nativiteten bör man ju kunna se en veritabel babyboom från 1983 och framåt. Och det kan man, men av helt andra orsaker. Man kan se att barnafödandet för alla ökar under högkonjunkturen på 80-talet fram tills 90-talskrisen slår till och sedan sjunker nativiteten under hela 90-talet och blir t o m lägre än när flerbarnstillägget infördes. Sambandet mellan ekonomisk konjunktur och viljan att bilda familj och skaffa barn finns definitivt. Flerbarnstillägget är en droppe i havet om man ser på faktorer som driver nativiteten.

Till detta kan man ytterligare lägga följande omständighet; skillnaden på nativiteten mellan svenskfödda kvinnor och utrikesfödda hade bland sina högsta nivåer 1970, då skillnaden var 0,51 barn/kvinna. 2022 hade den succesivt sjunkit till 0,22 barn. Familjebildningarna mellan svenskfödda och utrikes födda liknar mer och mer varandra. Och prognoserna framöver är att skillnaderna kommer fortsätta minska.

Så att överdriva nativiteten bland utrikes födda kommer ur rätt grumliga källor om ”folkutbyte” andra konspirationsteorier. Nationalismen till sitt väsen är så sjukt fokuserade på fortplantningsorganen. Själva kärnan i nationalismen är ju att det ska bli fler av den egna nationaliteten och färre av andra nationaliteter. Man är gärna ”pro life” och uppmuntrande för den egna nationaliteten, men inte främmande för barnbegränsning och även sterilisering av minoriteter, som t ex sterilisering av Romer och Samer i Sverige när rasbiologin stod som högst i kurs. Nationalismen är verkligen inte en uppmuntrande väg att slå in på när det ska diskuteras familjepolitik. Vi vet var järnvägsspåren slutar.

Även att förespegla om ett omfattande missbruk och överutnyttjande av olika bidrag är medvetet destruktivt. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gick ut nyligen och sa att det rent allmänt är en väldigt osaklig:

– Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå att staten har koll och vet hur mycket som betalas ut.

Men tänk om det finns politiska krafter som just syftar till att skapa misstro mot olika system som man egentligen bara vill avskaffa?

Jag är tillräckligt gammal för att minnas försöken att svartmåla norrländska kvinnor som hemska utsugare av föräldraförsäkringen och barnbidrag, då den folkilskna delen av politiken pekade på att norrländska mödrar skaffade barn mycket tidigare än de i Mellansverige (som av någon anledning utsetts till riktmärke) och att skälet de gjorde det var p g a bristande framgångar på arbetsmarknaden och/eller studier och där man påstod att socialförsäkringarna utgjorde en alternativ försörjningsväg.

Det skiljer fortfarande 5 år i snitt mellan en förstföderska i Norrland och en i stockholmsregionen. Så har det varit väldigt länge, så det är tydligen en flera decenniers lång konspiration av norrländska mammor. Eller så är det en produkt av den sociala situationen där folk i släkten och vänner skaffar barn tidigt, vilket gör att man själv gör det. Konspiration eller socialt arv – det är frågan? Jag tror den frågan är rätt lättbesvarad.

Problemet kan ju vara det omvända; att det t ex är svårigheterna att få en bostad som gör stockholmarna sena i familjebildningen. Man kanske inte planerar för barn när man hyr en bäddsoffa i tredje hand?

Nu var det inte så framgångsrikt att piska upp något hat mot förstföderskor i Norrland. Våra folkilskna politiker har ju nu skiftat fokus mot andra grupper föräldrar, med hopp om bättre lycka denna gång.

Socialdemokraternas tillkortakommande

Socialdemokraternas politik handlar, typiskt nog, om omfördelning inom systemet: från flerbarnstillägget till graviditetspenningen. Att tänka sig nya reformer som gör det bättre för barnfamiljer eller gravida verkar inte föresväva Socialdemokraterna.

Idén om omfördelning inom systemet passar också bra in med Tidöregeringens förslag om ”bidragstak”. I retoriken framställs ”bidragstaket” som ett sätt att hindra människor att stapla förmåner på varandra ”i all oändlighet” då man kan få ”hur höga ersättningar som helst”. Det är ju naturligtvis inte sant. Men vad som är viktigare för högern är ju att ett ”bidragstak” blir ett effektivt reformstopp. Om någonting blir bättre, måste det räknas av mot något annat (om man har t ex både föräldrapenning och bostadsbidrag). Nu är frågan om ”bidragstak” utlagd på utredning, så vi får se hur den exakta utformningen blir, men grundidén om ett ”bidragstak” som reformstopp finns det all anledning att vara kritisk till.

Kerstin Nilsson (s), som gjort utredningen till socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) och som föreslagit slopandet av flerbarnstillägget för andra barnet, har också en annan besynnerlig argumentationslinje. Hon hävdar att värdet av flerbarnstillägget för andra barnet inte har något särskilt värde eftersom det fördelningspolitiskt inte är så träffsäkert.

Hon framhåller att: ”hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianen får 36 procent av flerbarnstillägget för det andra barnet och att 39 procent går till hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet över medianen”.

Samt att: ”flerbarnstillägget för andra barnet är ett ineffektivt sätt att förbättra barnfamiljernas ekonomiska standard. Det utbetalade flerbarnstillägget för andra barnet under 2019 bidrog, enligt Riksrevisionens bedömning, i liten utsträckning till att förbättra enskilda barnfamiljers ekonomiska situation”.

Ja, så kan det mycket väl vara. Det är dock lite mystiskt att just flerbarnstillägget är så himla dåligt, medan de andra tilläggen klarar nålsögat. Men den stora frågan är ju varför man i stället för att diskutera mer fördelningspolitiskt träffsäkra lösningar bara vill avskaffa flerbarnstillägget för andra barnet.

Även om argumentet att det inte är fördelningspolitiskt optimalt stämmer, så är det ändå pengar i hushållskassan för de mindre bemedlade familjerna. Och ska man ta bort pengar från de mindre bemedlade familjerna bör man väl ha någon som helst tanke kring vad man ersätter det med?

Den första tanken som slår en är ju att inkomstpröva hela barnbidraget och flerbarnstillägget. Då blir ju den fördelningspolitiska träffsäkerheten väldigt stor. Det skulle dock belasta systemet med en administration som man helst vill slippa och barnbidraget har ju varit en av hörnpelarna i den generella välfärdspolitiken som alla tar del av.  En annan väg skulle vara att öka bostadsbidraget för barnfamiljer – det skulle också innehålla en stort mått av träffsäkerhet.

Eller så får man helt enkelt leva med att flerbarnstillägget för andra barnet är som det är. Det går ut till alla, men inte bara där det är mest angeläget i den utsträckning man önskat. Att avskaffa det och ta bort pengar från de minst bemedlade familjerna är sämre.

Va’ fan får man för pengarna?

I debatten om barnbidraget/flerbarnstillägget yttras det ibland, med nytestamentlig harm, att ”man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, enligt Eva Nordmark (S), och att ”den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens”, enligt Karin Pihl (GP).

Antydningsvis är det alltså så att flerbarnstillägget gör att familjer skaffar större familjer än vad de har råd med och att staten/andra skattebetalare tar notan för större familjer.

Andra Thessalonikerbrevets tes att ”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta” har hittat sina moderna predikanter.

Sparbankens familjeekonomer har räknat ut att ett barn kostar ungefär 1,8 miljoner under uppväxten från 0-19 år. Barnbidraget och studiebidraget sänker kostnaden till 1,5 miljoner. Så att man skaffar barn för ekonomisk vinnings skull torde vara uteslutet. Ej heller att ”staten” tar någon större del av kostnaden.

Det man glömmer är ju vad som är den bärande tanken bakom barnbidraget. 2001 hade den gamla folkpartisten Gabriel Romanus dåvarande regeringens uppdrag att utreda barnbidragets utformning och han summerade poängen väldigt bra:

”De viktigaste motiven för att införa barnbidraget var att öka nativiteten, utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer och minska antalet barn som levde i fattigdom. Syftet var också att ge barnbidraget en profil som gynnade familjer med låga inkomster. Det befolkningspolitiska motivet, att öka nativiteten, har under många år haft en underordnad betydelse. Det socialpolitiska motivet, att ge en viss grundtrygghet för alla barn, och det fördelningspolitiska, att utjämna levnadsstandarden mellan olika grupper i samhället, gäller fortfarande.” (SOU 2001:24)

Det är det uttalade syftet med barnbidraget att det ska vara fördelningspolitiskt omfördelande och utjämna levnadsstandarden. Och så har det varit sedan barnbidraget infördes.

Lever man i en värld där fördelningspolitik är obegriplig, att det är ”stöld” och att staten och andra skattebetalare tvingas stå för något som inte är deras eget, eller lever man i en värld där man skriker ”va’ fan får jag för pengarna” varje gång man ser skattsedeln, ja då framstår ju barnbidraget bara som en kanin någon politiker dragit ur en hatt för att sprida ut pengar kors och tvärs.

Men man får faktiskt något för pengarna. Befolkningen är lyckligtvis ett stort försäkringskollektiv där vi alla ingår. En stor del av statens utgifter är just transfereringar (föräldrapenning, barnbidrag, pension m m) och i allt väsentligt betalar vi våra egna socialförsäkringar. Staten är inte i det här avseendet en tredje person – det är vi.

För några år sedan räknade Finansdepartementet ut att genomsnittsmedborgaren betalade runt 7 miljoner i skatt under sitt liv och att alla i snitt betalar in mer i skatt än de får ut. Fram till pension – där vänder det. Tack vare progressiviteten i skattesystemet, socialförsäkringarna och i viss mån pensionssystemet (med t ex garantipension) får t ex en lågavlönad kvinna tillbaka alla sina inbetalda skattepengar om hon lever till 84 (i snitt). En manlig höginkomsttagare måste leva till han är 90 (i snitt) för att få tillbaka allt.

Det finns ingen anledning att se socialförsäkringarna som allmosor som någon annan betalar. Över en livscykel är de vi själva som betalar våra egna socialförsäkringar genom försäkringspremien; skatten.

Visst; längst ut i ena marginalen finns det t ex svårt sjuka som lever hela sina liv inom socialförsäkringen. Längst ut i andra marginalen finns det någon av våra 540 miljardärer som (om de betalar skatt) kanske ger mer än de får ut. Men det vore ju helt galet att definiera och bedöma ett system utifrån den promille individer som finns längst ut i marginalerna. Systemet fungerar i stort som det ska. De brister vi se är förorsakade av den typen av folkilskna politiker som hatar systemet, dess progressivitet och lyckats genomföra nedskärningar och försämringar.

Till sist: full sysselsättning?

Den här frågan om flerbarnstillägget inleddes ju med att sammankoppla det med att vissa grupper stod långt ifrån arbetsmarknaden. Och det äger nog sin riktighet att det finns grupper som har det tufft i konkurrensen om jobben.

Men om man tror att man kan styra olika gruppers deltagande på arbetsmarknaden genom att ratta med barnbidraget hit eller dit, är ju så infernaliskt korkat. Vad är nästa förslag? Att man får världsfred om fler äter kexchoklad? Det måste ju rimligtvis finnas någon slags kausalitet; en orsak (flerbarnstillägget) och verkan (arbetslöshet). Vad borgerliga debattörer hittills presterat är väldigt krystade samband.

Det gäller dock att hålla i huvudet att grundproblemet är att det finns för få jobb. Arbetslösheten är inte i grunden individuell, kulturell, etnisk, familjerelaterad eller någon annan hokuspokus-förklaring. Den är i grunden strukturell, och som idag ligger på hela 9,2%. Den strukturella arbetslösheten drabbar dock olika grupper olika mycket, men det är inte deras kultur eller etnicitet som är orsaken till arbetslösheten.

Vi har idag, och sedan en tid tillbaka, en politik som är inflationsbekämpande. För att få ner inflationen och hålla den låg krävs ett visst mått av arbetslöshet. Den kallas för jämviktsarbetslöshet. Enligt de nyliberala dogmerna så är tesen att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så tenderar företagen att höja priserna och med det försämras penningvärdet.

Den här borgerliga tanken är inte ny. Den fanns också för hundra år sedan. Den här tanken besvarade väldigt väl av en socialdemokratins största (och kanske sista) ideologer Ernst Wigfors som retoriskt frågade: ”Har vi råd att arbeta?”. Den absurda konsekvensen av idén om jämviktsarbetslöshet är att det skulle vara av ondo att alla hade jobb och att vi skulle ha ”för låg” arbetslöshet. Socialdemokraterna drev länge idén om full sysselsättning och Sverige hade under många decennier låg arbetslös, men denna tanke har sedan länge övergetts i och med Socialdemokraternas högervridning, för att sedan helt begravts i och med EU-inträdet.

Men ska man väl diskutera arbetsmarknadsfrågor måste ändå hålla i huvudet att Sverige har det bland det största deltagandet på arbetsmarknaden av alla länder i Europa. En större del av befolkningen arbetar och det är främst tack vare svenska kvinnors stora deltagande på arbetsmarknaden. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika hög utsträckning som män.

Det finns ”hemmafruar” i alla skikt och grupper i samhället. Om man ska moralisera över det vore det klädsamt att inte bara sparka nedåt mot lågavlönade med stora familjer. Även de nykonservativas lajvande av hemmafruidealet och the real housewives i Saltsjöbaden och Stepfordfruarna i Danderyd är ju en föga progressiv trend. Och, nota bene, the real housewives i Saltsjöbaden får också barnbidrag och flerbarnstillägg, samt RUT-avdrag för en nanny eller två.

Borgerliga debattörer som pekar finger åt underklass och likt Prins John på julafton skriker; Mitt guld, mitt guld, de smiter med allt mitt guld, borde väl åtminstone bli pyttelite harmsna åt överklassens bidrag? Nu är det bara en monolog i en riktning. Devisen om att alla som kan arbeta ska arbeta är i grunden rätt. Då ska den också gälla alla. Eller ingen.

Det finns i allt väsentligt en gemensam nämnare för alla grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden; utbildning, enligt Arbetsförmedlingen – Perspektiv på långtidsarbetslösheten (2017).

För gruppen utrikes födda utanför Europa som står långt ifrån arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa 12 månader mer, är orsaken oftast för kort utbildning. Få har gymnasial- eller eftergymnasial utbildning. Gymnasiekompetens är så gott som ett minimikrav för att få ett jobb idag.

Det finns även arbetslösa i åldersgrupper med stor andel långt ifrån arbetsmarknaden; t ex den äldre åldersgruppen 55-64 år – där långtidsarbetslösheten t o m är högre än bland utrikes födda utanför Europa – som oftast har för gamla utbildningar som inte är konkurrenskraftiga på dagens arbetsmarknad.

Det finns också regionala skillnader. Högsta andelen långtidsarbetslösa finns i Gävleborg. Bland bruksorter som Sandviken, Hofors och Ovanåker jobbar 40% inom industrin. Industrin är stor i många kommuner i Gävleborg. Men industrin expanderar inte längre. Idag finns det i Gävleborg 125 annonser om lediga jobb som sjuksköterska. Tre annonser om industriarbetare. Här är det en fråga om att skaffa sig rätt utbildning. Man har mycket större lycka på arbetsmarknaden om man utbildar sig till sjuksköterska än till gjutgodsrensare inom industrin.

Vill man på allvar få grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden måste man adressera utbildningsfrågan. Om grundproblemet är utbildning/kompetens spelar det ingen roll hur mycket man rattar i A-kasseersättningen, barnbidraget eller något annat. Det är som att piska en död häst. Det som kan förändra situationen är utbildning.

Ulf Kristersson vill ju inte skär i flerbarnstillägget av besparingsskäl, säger han,  utan han drivs av en innerlig önskan om alla kvinnors frigörelse och framgång på arbetsmarknaden:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”

(I Aftonbladet 2022-06-02)

Jag vet inte om han känner någon som gjort den resan? Jag gör det i alla fall. Jag behöver inte gå längre än till min egen mormor, som var hemmafru i en liten by längst med Ångermanälven. Hon var hemmafru trots att de tre barnen var för gamla för att få barnbidrag och flerbarnsbidraget ännu inte var uppfunnet. Så var den svenska kulturen då.

Hon berättade gärna om att det kom en personalrekryterare från Stockholms läns landsting till byn. En stockholmare. Det var som Kristi återkomst. Han pratade med var och en av kvinnorna (eftersom gubbarna kunde ha en återhållande effekt). Det var Karolinska som behövde folk och mormor fick fin-fina erbjudanden om betald utbildning och garanterad fast anställning efteråt. Man hade också fina personalbostäder med låg hyra i Stockholms innerstad.

Efter lite betänketid var hon villig att skriva på, men under förutsättning att hennes 17-åriga dotter (min mamma) fick samma erbjudande.

Det var inte indragna bidrag som fick min mormor att lämna hemmafrulivet och ge sig i kast med en karriär som landstingsanställd. Det var väldigt ett väldigt bra erbjudande om utbildning, jobb och bostad.

Så om Ulf Kristersson önskar att fler kvinnor gör den här resan; ge dem ett erbjudande de inte kan tack nej till. Det är en god investering och det skulle förändra något på riktigt.

Patrik Olofsson