Skip to main content

Författare: haninge

Årsmötet 7 mars

medl åm v

 

Lördagen den 7:e mars hade föreningen Vänsterpartiet Haninge årsmöte i den trevliga Torkladan i Tungelsta. 20 medlemmar tog sig dit för att slå fast verksamhetsplan, gå igenom ekonomisk redovisning, lyssna på kommunala gruppens rapport, revisorernas rapport, ta ställning till valberedningens förslag m.m. Förra året var det stor aktivitet i föreningen med två valrörelser. Kommande år kommer fokus för föreningen främst ligga på att bygga organisationen starkare.

Medlemsökningen i Västerpartiet har under förra året varit rekordstort, en ökning på 33 procent. Det toppade Haningeföreningen med att öka hela 43 procent! Vi hoppas på att många av de nya medlemmarna kommer vilja aktivera sig och hjälpa till i arbetet med att utveckla vår verksamhet. Inför nästa val ska vi bli än bättre rustade, ha en tydligare handlingsplan som är förankrad hos medlemmarna och kommunicera den bättre till kommunens medborgare. Som medlem är du välkommen att ingå i de olika arbetsgrupper som nu startas. Mer information om det i utskick nästa vecka.

Distriktets vice ordförande, Leo Ahmed, ledde mötet och gav i sin hälsning från distriktet bl.a. information om kampanjen Fråga Orten. Läs mer om den här. Målet är att föreningarna i Stockholm under två år ska gå ut och prata med medborgarna. Vad fungerar bra? Vad kan förbättras? 10 000 ifyllda enkäter är det ambitiösa målet.

Årsmötet valde att via acklamation godkänna valberedningens förslag. De nya förtroendevalda i föreningen är följande:

Ordförande, omval: Carina Wellton

Kassör, omval: Anne-Catrin Eneroth

Sekreterare (utses inom styrelsen), omval: Göran Johansson

Ledamot, nyval: Vendela Engström

Ledamot, nyval: Carl-Henrik Mattsson

Ledamot, nyval:  Kim  Tuominen

Ledamot, nyval (tidigare adjungerad):  Hans Rosén

Revisor, ordinarie, omval: Majlis Friden 

Revisor, ersättare, omval: John Lind

Valberedning, sammankallande: Tove Ovsiannikov

Valberedning, omval: Semmy Eld

Valberedning, nyval: Nafi Cilgin

 

 

fika

 

Årsmötet biföll också en motion från Göran Johansson som handlade om hur kommunen ska kunna ställa krav på att anbudsgivare i kommunala upphandlingar ej ska få utnyttja skatteparadis.

Mötet avslutades med diskussion om ungdomshuset Lakesides framtid och information om kommande möten. Efter det avtackades Jan-O Gustafsson (styrelsen), Ellen Skånberg (styrelsen), Tove Ovsiannikov (styrelsen), Hans Rosén (valberedningen), Sven Johansson (valberedningen) vilka lämnar sina uppdrag. Årsmötet avslutades med kaffe och vänstertårta, i både en gräddig och en veganmodell.

Vänsterpartiet Haninge ska jobba vidare på att vara tillgängliga för så många som möjligt. Det innebär att vi ska ta hänsyn till kön, ålder, sexuell läggning, ursprung, utbildningsnivå, kost, funktionsvariationer m.m. Andra halvan av 2014 hade vi medlemsmöten i ABF’s lokaler i Folkparken, Haninge. Fr.o.m. 2015 kommer så många mötet som möjligt läggas i Haninge Kulturhus. Lokalerna där är bättre tillgänglighetsanpassade och ligger bättre till för de som åker kommunalt.

Som ordförande tackar jag de som nu lämnar sina uppdrag för all nedlagd tid i föreningen, de flesta går vidare till nya uppdrag och andra hoppas jag se på föreningens aktiviteter framöver. Närmast medlemsmöte är den 26 mars med val av ledamöter till distriktsårskonferensen, handlingsplan m.m. och den 21 april har vi filmvisning av valda delar från ”We are not broke”, besök av Stefan de Vylder, diskussion TTIP m.m. Håll utkik i mejlen, här och på Facebook. Styrelsen tackar för förtroendet och välkomnar de som på årsmötet valts till nya poster. Tillsammans ska det bli riktigt roligt att föra föreningen framåt ytterligare ett år.

/ Carina Wellton

 

tårta åm

 

 

 

Få läxor, korta dagar – och ändå i världstopp

12 mars 2015

Korta dagar, få läxor och ändå i världens utbildningstopp. När SvD letar efter nyckeln till den finska skolans framgång hittar vi den i en särskild övningsskola för lärarstudenter i Helsingfors.

  • Andraklassarna Pyry Hyvärinen, Aava Jordan, Maija Happakoski, Kerttu Syvänen, Aleksi Alho och Nuutti Reini.

    Andraklassarna Pyry Hyvärinen, Aava Jordan, Maija Happakoski, Kerttu Syvänen, Aleksi Alho och Nuutti Reini.

    FOTO: MALIN HOELSTAD

HELSINGFORS Det blev lite som för Sverige, men tvärtom. När de första Pisaresultaten damp ner så blev finländarna chockade. De hade ingen aning om att den finska skolan var så bra.

Dessutom var alla ganska bra. Skillnaden mellan skolorna i Finland var lägst i världen, precis som man bestämde då någon gång på 40-talet, att skolan ska vara likvärdig och för alla.

Barnen går till den närmaste skolan, så är det inte mer med det.

Kari Louhivuori rattar sin metallicfärgade Golf genom Helsingfors gråmulna morgontrafik. Han är rektor för Kirkkojärvi skola i Esbo, en grannkommun till Helsingfors. Skolans elever kommer, förstås, från närområdet och är en rätt så blandad kompott, konstaterar han. På lågstadiet, upp till åk 6, har runt hälften ett annat modersmål än finska. I de högre årskurserna, något färre.

– Vi får både starka och svaga elever till skolorna. Det är klart att vi får jobba lite mer i områden där föräldrarna har lägre utbildning eller många har ett annat modersmål. Det är ju inte som där vid ”guldkusten”.

Men vi har bra lärare, det bästa lärarmaterialet, och de vet precis om Kalle eller Miriam har lärt sig det de ska, annars får de extraundervisning. Ingen familj i Finland behöver vara rädd att barnen hamnar i en dålig skola.

Kari Louhivuori, rektor

Han nickar bortåt stadens finare villaområden bakom träden. Där, å andra sidan, hinner föräldrarna knappt träffa sina barn, konstaterar han.

Kirkkojärvi skola är sprillans ny. En arkitekttävling och en rejäl summa till inredning, har tagit fram det bästa ur finsk design. Ljus och rymd. När skolans runt 500 elever tassar i strumplästen, blir det dessutom både tyst och rent.

Är det en bra skola, resultatmässigt?

En fråga som får varje svensk rektor att i sömnen rabbla andel godkända och resultat på nationella prov, gör Kari Louhivuori brydd.

– Jag hoppas det, vi kollar inte så mycket. Men vi har bra lärare, det bästa lärarmaterialet, och de vet precis om Kalle eller Miriam har lärt sig det de ska, annars får de extraundervisning. Ingen familj i Finland behöver vara rädd att barnen hamnar i en dålig skola.

Nationella prov görs, men som stickprov. Kari Louhivuori skakar på huvudet åt länder som låter sina lärare ägna hundratals timmar åt att bara mäta kunskaper. USA, Storbritannien. Och Sverige.

Men vet ni hur eleverna ligger till?

– Lärarna gör ju egna tester, hela tiden.

För ett par år sedan lagstiftades att skolan så tidigt som möjligt ska upptäcka barn med inlärningssvårigheter. Kirkkojärvi skola har 14 speciallärare på 550 elever, en siffra som skulle få en svensk rektor att bli grön av avund. Så får också runt 10 procent någon form av regelbundet specialpedagogiskt stöd, ungefär som snittet i Finlands skolor.

Och stödet tycks ge resultat. I princip samtliga elever får minst godkänt och går vidare till gymnasiet eller yrkeshögskolan. Hemmasittare existerar, men ständiga telefonsamtal och mycket stöd gör att det är sällan någon slinker genom nätet, enligt Kari Louhivuori.

– Varför pratar ni inte finska?

En glasögonprydd kille i årskurs 1 har samlat mod för att fråga på svenska. Snabbt är han borta igen.

Mari Odenwall fångar upp, leder varsamt tillbaka. Som speciallärare jobbar hon både med smågrupper, individer i klassrummen – eller som idag, parallellt med klassläraren. Före jul i åk 1 ska alla elever ha knäckt läskoden, annars sätts stöd in. Räknekunskaperna testas på samma sätt. Mari Odenwall är bergssäker: det är inte bara för kunskapernas skull.

– Det är jätteviktigt att börja tidigt så att det inte blir så att barnen känner att de inte kan. De ska känna sig starka och få självförtroende.

I Sverige säger man sig dock ofta känna till det egentliga skälet till den finska skolans framgång: ordning och reda, mer hierarki och auktoritära lärare.

Bilden tycks inte stämma, oavsett vilket klassrum vi tittar in, bland sjuåringar eller 17-åringar.

En handfull elever knappar på sina mobiler, någon ser ut att sova djupt. Matteläraren i t-shirt med tigertryck skämtar och får klassen att brista ut i gapskratt.

Medan Sverige sliter för att fylla platserna på landets många lärarutbildningar, är det vid universitetet i Helsingfors större söktryck på lärarutbildningen än jurist- eller läkarprogrammen. Av 3 000 sökande i höstas, togs 120 in.

Både höga betyg, och bra resultat på inträdesprov och intervjuer, krävs. Lärarstudenten Irene Auer sökte ”tre-fyra gånger” innan hon kom in. Lotta Tuominen fixade det direkt.

– Men jag vågade inte berätta för någon att jag hade sökt eftersom jag inte trodde att jag skulle komma in, säger hon.

Både lärare och lärarstudenter vi möter i Finland ger samma bild: läraryrket är djupt respekterat. Lönen är aningen högre än i Sverige och löneutvecklingen har historiskt varit något bättre. En rektor kan också ge bonus till duktiga lärare. Men som Lotta Tuominen säger; ”man klarar sig men det är inget jobb man väljer för pengarna”.

Lärarstudenten Lotta Tuominen med eleverna Aava Jordan och Pyry Hyvärinen.

Hon gör sin praktik vid Normalskolan inne i Helsingfors, en av 12 övningsskolor för lärarstudenter i landet.

Små ryggsäckar på stolsryggarna. Angry birds och Ninja turtles. Huvuden tittar upp, ett snabbt ögonkast och ner igen. Som att fotoblixtarna inte fanns. De är vana. Gruppen från Saudiarabien lämnade skolbyggnaden för någon halvtimme sedan. Häromdagen var det japaner.

Flera gånger i veckan kommer skolledare, forskare, politiker och journalister från hela världen och förundras över att elever med få läxor, korta skoldagar och rejält med kreativa ämnen på schemat, fortsätter att ligga i världens utbildningstopp.

Är det här, bland lärarstudenterna, nyckeln till den finska skolans framgång finns?

Tveklöst, konstaterar Jari Lavonen, professor på lärarutbildningen vid Helsingfors universitet. För sisådär 40 år sedan skapades den lärarutbildning som finns än idag. Finland valde att göra utbildningen femårig och driva den vid universiteten. Kopplingen till forskningen var stark, med krav på att lärarna på utbildningen hade doktorsexamen.

– Jag tror att statusen på utbildningen, den akademiska statusen, är viktigare än lönen för att göra yrket attraktivt, säger Jari Lavonen.

Lärarpraktiken lades på ett antal övningsskolor, med extra högutbildade lärare.

Och det ena leder till det andra. För trots utbildningens tunga koppling till akademin och forskningen, är det inte huvudorsaken till skolframgången, enligt Jari Lavonen. Det är grundmaterialet.

– Vi får de bästa studenterna. Därför får vi så bra lärare.

/Hasse

Feministiska frågor del 3 – kvinnans rätt till sin kropp

Kvinnors rätt till sina kroppar

I dagens samhälle ska alla ha någonting att säga om utseende och det rätta idealet, vad en ska göra och inte för att vara kvinnlig eller manlig. Vi är många som mår dåligt över hur vi ser ut, som vill förändra och förbättra så att kroppen och utseendet stämmer bättre överens med de ideal som på många sätt är omöjliga och verklighetsfrånvända. Speciellt kvinnans kropp är utsatt för beskådning och yttringar både i samhället i stort och via massmedia och reklam. en industri som människor tjänar miljarder på.

Att kvinnans kropp ska se ut och vara på ett visst sätt har vi de rådande strukturera att tacka för. Kvinnan, men också mannen har olika attribut att leva upp till som hela tiden omkonstrueras och befästs i samhället som en norm. Kroppen och de olika attribut som tillskrivs könen är ofta förknippat med sexualitet. I Vänsterpartiets feministiska plattform skriver vi:

Sexualiteten är omgärdad av sociala och kulturella föreställningar som förändras och varierar som en effekt av sociala, ekonomiska och kulturella skiften. Det är därför omöjligt att tala om en sexualitet bortom sociala och kulturella föreställningar och normer. Inte heller kan man tala om en specifik ”kvinnlig” respektive ”manlig” sexualitet. Alla människor förhåller sig till heteronormen, vilken formar individers självuppfattning som kvinnor och män och förutsätter att alla lever som heterosexuella. Heteronormen bidrar till att upprätthålla både isärhållandet och hierarkin mellan könen. Vi måste tala om hur normerna för manlig och kvinnlig sexualitet ser ut och bekämpa de normer som är förtryckande och diskriminerande. Kvinnors och unga tjejers rätt att uttrycka och njuta av sin sexualitet på sina egna villkor behöver stärkas. 

Därför är det till exempel viktigt att det finns sexualundervisning i skolan som inte befäster de könsnormer och den heteronorm som råder i samhället. Sexualundervisningen ska vara inkluderande och ha en neutral syn på sex och kön.

Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, ofta av en man som kvinnan känner eller är bekant med. Men oavsett var det sker så är våldet kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen, våldet kan ses som en social kontroll över kvinnan och hennes liv, över alla kvinnor liv och som begränsar tillgången till det offentliga rummet. Våldet är någonting som alla kvinnor måste förhålla sig till dagligen och hela tiden göra riskbedömningar och inskränkningar i livet för att minimera risken att bli utsatt för övergrepp och våld. Det kan handla om att ta en annan korridor i skolan, inte gå ut på kvällen eller att en alltid går tillsammans med någon när det är mörkt. Denna vardagsrädsla lever mer eller mindre alla kvinnor med och omöjliggör en jämlik maktbalans mellan könen.

Det stöd och hjälp som finns för tjejer och kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och våld är inte tillräckligt, vi vill ge kvinnojourer mer stöd och att samhället måste ha det övergripande ansvaret. Idag tvingas många jourer avvisa kvinnor som utsätts för våld eller hot om våld på grund av platsbrist, vilket är helt oacceptabelt.

Att kvinnan kropp inte tillhör henne är ett sätt att ta makt från henne, att någon annan ska berätta och bestämma hur hon ska vara och göra med den för att passa in och behaga andra. Mycket av dessa strukturer återfinns via massmedia och pornografin där könsrollerna och maktskillnaderna är enorma och som speglar den patriarkala struktur vi lever i. Därför bär vi alla ett ansvar för att förändra, förbättra och se till att kvinnan kropp tillhör henne. Massmedia och porrindustrin måste ta sitt ansvar och visa på människors olikheter oberoende vilket kön en tillhör. Rättsväsendet måste också ta ansvar och sluta skuldbelägga dem tjejer och kvinnor som utsätt genom intima och irrelevanta frågor om klädval och sexuellt umgänge etc. Vänsterpartiet vill införa samtyckeslagen som betyder att både parter måste försäkra sig om att det finns ett samtycke till samlaget. Rossana Dinamarca sammanfattar det bra i en debattartikel i Flamman förra året

Vi har sedan länge varit av uppfattningen att kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt bör ersättas med samtycke. Rätten att bestämma över sin egen kropp är inte förhandlingsbar. De argument som nu framförs mot samtyckeslagstiftning håller inte. Visserligen kommer inte samtyckeslagstifning ensamt att ändra den svåra problematik som den nuvarande kulturen innebär, men den normgivande effekten kan inte underskattas. Vi har tidigare sett vilken viktig roll lagstiftning kan ha för att förändra normerna i samhället. Ett bra exempel är den så kallade aga-lagen som infördes under 1970-talet och som innebar att det inte längre var tillåtet att slå barn. Innan lagen trädde i kraft fanns ett stort motstånd mot den och majoriteten i samhället tyckte inte att samhället skulle lägga sig i hur barn uppfostrades. Bara några år efter att lagen trätt i kraft var opinionen helt motsatt och idag finns det väldigt få som tycker att det är acceptabelt att slå barn. 

Snart är det 8 mars, den internationella kvinnodagen, så om du inte tagit ställning än, gör det på söndag! Alla kvinnor har rätt till sina kroppar!

Bildresultat för kvinnokamp

 

 

Feministiska frågor del 2- kvinnor och arbetsmarknaden

Kvinnor och arbetsmarknaden

Dagens arbetsmarknad lämnar milt sagt mycket att önska och framförallt för kvinnor. Dem patriarkala strukturerna återfinns även här och omöjliggör en arbetsmarknad där kvinnor och män kan arbeta och utvecklas på samma villkor.

När den offentliga sektorn byggdes ut möjliggjorde det dock för kvinnor i mycket större utsträckning än innan att komma ut på arbetsmarknaden och få betalt. Det gjorde också att vi fick en könsuppdelad arbetsmarknad i Sverige där kvinnodominerande yrkena värderades och lönesattes lägre än de mansdominerade. Denna uppdelning mellan vad som anses som ett manligt respektive kvinnligt yrke är densamma då som nu. Även om kvinnor i viss grad kunnat göra inbrytningar på den manliga sidan är det långt ifrån jämställt.

Män kan arbeta heltid, göra karriär och få en bra lön och i längden bra pension för att kvinnorna står tillbaka. De arbetar i mycket större utsträckning deltid, får sämre lön och lägre pension. Många kvinnor arbetar deltid mot sin vilja för att det inom kvinnodominerande yrken finns få heltider, men också för att hinna med allt det obetalda arbete som ska utföras. Senast idag (4/3) rapporterar LO i sin årliga jämställdhetsbarometer att gapet kvinnors och mäns löner är oförändrat stort. En stor anledning till detta menar dem är att kvinnor i så stor utsträckning tvingas arbeta deltid. ’

I artikeln från SVT står det …Långsammast går det inom arbetaryrken, där varannan kvinna fortfarande arbetar deltid. Män arbetar deltid bara i begränsad omfattning. Dessutom har betydligt högre andel kvinnor än män tidsbegränsad anställning, som allmän visstid och vikariat. Det gäller både inom arbetaryrken och tjänstemannayrken. Men deltiderna är den värsta bromsklossen för lönerna, enligt LO.

Vänsterpartiet menar att för att komma åt problemen så måste vi lagstifta fram förändring. Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet. Vi måste arbeta aktivt för att utjämna de stora skillnader som finns mellan könen. LO menar också, som vi, att de kvinnodominerande yrkena måste öka rent lönemässigt och att ansvaret för det obetalda hemmaarbetet måste delas mer lika. Dessa åtgärder skulle möjliggöra för kvinnor på arbetsmarknaden. Det handlar som så många gånger förr, om den politiska viljan, om att prioritera och vilja ha ett rättvist system. Borgarna menar att genom privatisering och mer konkurrens kommer vi kunna komma åt problemen, men faktum är att de branscher som är kvinnodominerade inom den privata sektorn som hotell och restaurang råder samma patriarkala system som inom den offentligt drivna verksamheterna.

En annan viktigt reform som Vänsterpartiet under lång tid förespråkat är att göra heltid till sex timmar istället för åtta. I Vår feministiska plattform skriver vi

Vänsterpartiet vill förkorta den dagliga arbetstiden genom en sänkt norm för heltid. Ett av huvudskälen till det är att skapa förutsättningar för en rättvis fördelning mellan kvinnor och män av ansvaret för barn, hem och familj och mellan avlönat och oavlönat arbete. Dagens arbetstidsnorm innebär att kvinnor blir beroende av mäns ekonomiska resurser samtidigt som män blir beroende av kvinnors obetalda arbete. De ojämlika ekonomiska förutsättningarna ärvs in i pensionssystemet och socialförsäkringarna. En arbetstidsförkortning med bibehållen lön tillsammans med en individuell föräldraförsäkring skulle sannolikt bli de viktigaste jämställdhetsreformerna i nutid.

Detta skulle också möjliggöra för en mer meningsfull fritid och ett mindre stressig tillvaro för alla, inte bara kvinnor. På vissa ställen i Sverige har företag och kommunala verksamheter provat på detta med mycket positiva resultat. Nu senast var det en artikel i GP som beskrev hur 60 undersköterskor på ett äldreboende ingått i ett projekt att arbeta sex timmars arbetsdag istället för åtta. Effekterna är många och beskrivs i positiva ordalag. De är mindre stressade, känner sig gladare, har fått fler arbetskamrater och hinner med familj och fritid mycket bättre. Vilket är positivt för både arbetsgivare och arbetstagarna men även för kunderna eller brukarna. Och i slutändan för hela samhället som blir friskare, gladare och får mer tid till det som kan anses viktigt.

En jämlik arbetsmarknad är viktig. När arbetsrätten urholkas och dem fasta tjänsterna blir färre är det i stor utsträckning unga och kvinnor som drabbas. För oss i Vänsterpartiet är det en ohållbar situation att det råder sådana skillnader för könen och för oss är dessa reformer som tagits upp i texten avgörande för hur vi vill att morgondagens arbetsmarknad ska se ut.

Feministiska frågor del 1 – varför är Vänsterpartiet feminister

På söndag är det den internationella kvinnodagen, en dag som vi i Vänsterpartiet har uppmärksammat under lång tid. En dag full av kamp och glädje över alla de framgångar, all vilja och det systerskap som finns i världen och i Sverige. Men också en dag då vi samlas för att hitta nya krafter för att fortsätta kampen för ett jämställt samhälle.

Vänsterpartiet i Haninge tänkte därför under några dagar lyfta olika feministiska frågor på olika teman för att ge en introduktion till dig som känner dig ovan på ämnet, men gärna vill lära dig mer. eller för dig som redan är insatt, men bara vill ha mer. Enjoy!

Innan vi börjar gå in på de olika ämnena tänkte jag att vi först ska fokusera på varför Vänsterpartiet är feminister och hur vi gör analysen av samhället. Så här står det i Vänsterpartiets feministiska plattform

Vänsterpartiet är ett feministiskt och socialistiskt parti. Vi utgår från två politiska dimensioner, kön och klass, när vi försöker förstå samhället och utveckla och utforma en politik för en bättre värld. Vi bekämpar patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktsordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter. Vi bekämpar kapitalismen, den ekonomiska världsordning som ger upphov till klassförtryck, globala orättvisor och krig. Vårt mål är människans frigörelse från varje form av förtryck. För att uppnå detta mål räcker det inte att avskaffa klassamhället, också patriarkatet måste avskaffas.

Vi menar att det rådande patriarkatet kan ses som ett system där sociala strukturer utgör mäns överordning och kvinnors underordning. Detta system, patriarkatet, skapar de könsnormer som finns i samhället och som begränsar både kvinnor och män i deras livsval. Det är viktigt att se att dessa strukturer återfinns överallt i samhället, både i det privata och offentliga rummen och sker oftast både lagligt och öppet. Att då vara feminist är att se denna könsmaktsordning och att vilja göra någonting åt den. Vi menar att könsmaktsordningen inte är någon biprodukt av kapitalismen och inte kommer avskaffas så fort kapitalismen gör det. Patriarkatet står för sig själv och utövar makt och kontroll över kvinnor över klassgränser och därför finns det tydliga kvinnokamper och kvinnointressen.

Att förstå och förhålla sig till könsmaktsordningen kan, till en början, vara problematiskt för många. Kanske för att en själv inte känner sig förtryckt, tycker att en lever jämställt eller känner sig rättvist behandlad på arbetet eller i skolan. Kanske är det svårt att ta till sig nya begrepp, som kan vara svåra att definiera och sätta i en verklig kontext. Därför är det så viktigt att diskutera, tänka och ifrågasätta det som sker runt omkring oss. Som tidigare nämnt är könsmaktsordningen baserat på strukturer som finns och genomsyrar hela samhället, dvs. könsmaktsordningen påverkar oss alla, män som kvinnor, barn och vuxna, arbetarklass och överklass. Oavsett så påverkar patriarkatet oss på något vis. Ett exempel kan vara att omsorgsarbeten är ett kvinnodominerat yrke medan hantverkaryrken är mansdominerande och generellt sätt har hantverkare bättre betalt. Eller att kvinnor ofta utför största delen av hushållsarbetet eller tar ut största delen av föräldraförsäkringen. Eller som handlar mer om personlighet och beteende, som att män anses bättre på att köra bil och kvinnor anses mer känsliga. Detta är exempel på könsmaktsordningens strukturer.

 
Det finns många utmaningar för feminismen och många kamper att ta sig an. Vi tänkte ta upp några områden där Vänsterpartiet har tydliga förslag på hur vi kan bli mer jämställda och genom politisk vilja skapa ett mer feministiskt samhälle, där män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter. Imorgon tar vi oss an det första området, arbetsmarknaden.