Om inte Naomi Klein kan få fart i klimatrörelsen, är det få författare som kan. Åtminstone brukar hon ha känsla för timing. Hon skrev No Logo när den globala rättviserörelsen tog fart och Chockdoktrinen precis före finanskraschen. För varje bok går hon längre i sin kritik av kapitalismen. Först kritiserade hon dess effekter i form av reklamen, sedan dess stadier i form av nyliberalismen och nu går hon in på systemets själva kärna. I sin nya bok This Changes Everything – Capitalism vs. The Climate menar hon helt enkelt att vi får välja: det är kapitalismen eller planeten.

Är det så? Måste vi införa planekonomi om vi ska kunna ta itu med det här problemet? Jag öppnar boken och börjar läsa.

Läget idag är att tvågradersmålet ser allt svårare ut att nå. Detta mål som kritiserades i Köpenhamn av många afrikanska delegater för att vara för lågt – redan vid två grader blir torkan för svår – verkar nu orealistiskt. Stiger temperaturen 4 grader kommer stora delar av världen att bli omöjlig att leva i: översvämningar, ekosystems död och matbrist.

Vad är det som hindrar oss att bara stoppa utsläppen? Hur kan mänskligheten, som ska ha utvecklats så mycket, inte bara sätta sig ner och säga: Läget är akut, nu trycker vi på stopp?

Jo, det är klimatförnekelsens tre ansikten. Det ideologiska, det psykologiska och det ekonomiska. Ideologiska klimatförnekare är alla de som aktivt ägnar sig åt att sprida desinformation. Då klimatkrisen nådde medierna 2007 började Timbro, SNS och andra förlag knutna till näringslivet att prångla ut böcker med titlar som Cool it och Chill out. Få av författarna var forskare, och böckerna var ofta rent ideologiskt skräp. Än var det en myt att det blev varmare, än blev det varmare men det var naturligt, än var det bra att det blev varmare. Som i Sarah Palins slogan: ”Jag älskar lukten av utsläpp”. Klimatförnekarna tog sedan till taktiken att nätkriga. En strategi som gett resultat – andelen klimatskeptiker har ökat sedan 2006.

Idag, 2014, känns dock de ideologiska klimatförnekarna nästan progressiva. De talar åtminstone om frågan, till skillnad från alla andra! Nej, de verkliga klimatförnekarna är idag alla vi som helt enkelt undviker frågan. Som vet om att det sker, men gått in i ett som töcken av passiv förnekelse. Som bläddrar förbi artiklar om klimatet, som inte engagerar sig. Kanske kommer nu ett uppsving för aktivismen i Sverige – förra månaden startades ett nytt klimatnätverk, Stormvarning.

Men den största anledningen till att så lite händer, menar Klein, är marknaden. Då städer satsar på sol- och vindkraft, försöker fossilkapitalet att stoppa det! Och regeringar går deras ärenden. Kina har stämt Italien för att de satsar på förnybar energi, USA har tagit hjälp av WTO för att attackera Indiens solcellssatsningar. Och Indien har i sin tur hotat att stämma USA för samma sak. Vad det handlar om är att satsningar på lokalproducerad energi går emot frihandelsavtal – de ”diskriminerar företag från resten av världen.” Om detta inte är att missbruka ordet diskriminering, så vet jag inte vad det är. WTO har nu förbjudit Kanada att satsa på lokalproducerad energi.

Ärligt talat, vad är detta för barnsligheter? Jordens överlevnad står på spel! Detta bevisar bara vad jag länge tänkt: att kapitalismen lurar oss med sitt yttre. Man tror att det är ett ordentligt system. Det representeras av allvarliga män i mörka kostymer i slips som aldrig säger ”jag vet inte” utan ”det är svårt att förutsäga med den information vi har i nuläget”. Men i själva verket är det inget system alls! Det är bara total anarki, med varje företag som bara tänker på sig självt, jagar runt jorden och gör allt vansinnigare saker för att göra vinst. Som att riva upp halva Kanada för att dra ut oljan ur sanden eller lura folk att göra pengar på pengar.

Saken med kapitalismen är inte att den är god eller ond, utan att den är ansvarslös till sin natur. Ett företag har bara sina aktieägare att svara inför – inte planeten eller folket. Det är därför, om det ska finnas kapitalism, som stater måste sätta hårda regler för vad de får och inte får göra. Bara så kommer de att skärpa sig.

This Changes Everything är inte lika analytiskt nyskapande som Chockdoktrinen. Mycket av det Klein skriver har redan sagts i åratal av klimataktivister. Men det är Kleins förmodligen mest feministiska bok hittills. Hon upptäcker ekofeminismen, talar om behovet att sakta ner och berättar om sina svårigheter med att bli gravid. Intressant nog verkar det ofta vara i samband med att människor blir föräldrar som de börjar tänka på klimatet: samma sak beskrev George Monbiot i sin bok Heat från 2006.

Jag håller med Klein om att det gäller att sätta stopp för profitjakten om vi ska kunna rädda planeten. Hon är dock för abstrakt när hon ska förklara hur. Jag är allergisk mot folk som skriver ”krossa kapitalismen” utan att precisera. Detta slagord, som ska uppvigla folk, har tyvärr kommit att få motsatt effekt: varje gång jag läser det blir jag övertygad om att allt kommer fortsätta precis som vanligt.