Rasism-arkiv - Vänsterpartiet Haninge

Ett Haninge för alla!

Skrivet av haninge den 29 september, 2023. Postad i Antirasism, Demokrati, Ekonomi, Förebyggande, Hållbarhet, Jordbro, Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Rasism, Socialpolitik, Trygghet, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Ett Haninge för alla!

Den senaste tidens våldsvåg lämnar ingen oberörd.

Igår kunde vi också se och höra kommunstyrelsens ordförarande i Haninge, Sven Gustafsson (M) göra utspel i rikstäckande media. Huvudbudskapet, ”Vi har ingenting att erbjuda dem” (som skjuter), ”inkapacitering” och önskan om att införa undantagstillstånd i Haninge, visar tydligt Haningealliansens människosyn och deras politik.

Vi i Vänsterpartiet delar inte den syn Sven Gustavsson och hans allians har på människor.

Haninges goda krafter

Vänsterpartiet har gjort flertal verksamhetsbesök hos föreningar runt om i Haninge som arbetar med ungdomar. Eldsjälar som brinner för att ge unga ett annat alrenativ. Som brinner för att bygga relationer, erbjuda aktiviteter som alla kan delta i oavsett ekonomsika förutsättningar. Som vill stimulera barnens kreativitet och skapande. Dessa människor vill arbeta för att få unga att känna sig sedda och värdefulla. De vill erbjuda ett sammanhang, ge unga en starkare självkänsla och ge dem en känsla av samhörighet, för att det är något som alla människor söker och behöver.

För tyvärr är det är exakt just dessa saker som gängen idag erbjuder våra unga. De har lärt sig att hitta vägen in genom att se, bekräfta och bygga en falsk självkänsla hos det barn de fångar upp. Vi kan också se att de ofta riktar in sig på barn som redan mår dåligt och saknar en grundtrygghet. Dessa barn groomas sedan in i ett kriminellt beteende, och är fast i gängens grepp innan de förstått allvaret.

Vi som samhälle behöver vara en stark motkraft, och har som ansvar att visa att det finns en annan väg att gå.

Föreningarnas utsatthet

Trots det står flera av Haninges föreningar, som arbetar med barn- och ungdomsverksamhet nu under hot om, eller har till och med fått lägga ner sina projekt oavsett vilka goda resultat de gett. Detta på grund av att Haningealliansens ovilja att lägga pengar på förebyggande arbete, och ideella krafter. Som vi förstår det satsar de hellre på åtgärder först när problemen uppstått.

Taekwondo klubben Viking sökte fortsatt ekonomiskt bidrag från kommunen för projektet Meningsfull fritid, som fångat upp många unga tjejer i riskzonen, och fick vänta så pass länge på svar att de tvingades lägga ned projektet.

På Skutans gård valde kommunen att inte förlänga parternskapet och istället konkurrensutsätta verksamheten. Detta riskerar att helt omintetgöra den verksamhet som finns där idag, och som varit ett trygg punkt för många socialt utsatta barn.

När vi träffar eldsjälarna på Freezone, berättar de om att de har stora drömmar och visioner som de är redo att investera både tid och energi i men inte vågar satsa på då de inte vet om deras partnerskap med kommunen kommer att kunna fortsätta.

Det finns evidens för att närvarande vuxna och meningsfulla aktviteter för unga gör skillnad. Inte endast för att förebygga kriminalitet, utan också för att motverka psykisk ohälsa bland unga.

Våra ideella föreningar har långsiktigt hållbara lösningar för våra barn och unga. De vill investera sin tid och sitt engagemang i dem, och ge dem en chans att se en annan framtid.

Vem tar konsekvenserna?

Varför föredrar kommunstyret kortsiktiga, repressiva lösningar, framför långsiktiga metoder som andra faktiskt erbjuder och är beredda att genomföra i samverkan med kommunen? Det kommer att bli en dyrköpt läxa, ekonomiskt men framförallt för Haningeborna.

På senaste kommunfullmäktige var det också Sven som gav ett nej till Socialdemokraterna Haninges förslag om att införa ett partiöverskridande trygghetskommission, för att hantera de ökande problemen med gängkriminalitet i Haninge. Motiveringen var att Haningealliansen är ”beredda att ta konsekvenserna” om de misslyckas.

Men, är det verkligen styrande politiker som tar de egentliga konsekvenserna?

Kommer Sven Gustafsson hålla den mamma i handen som just begravt sitt barn? Är det han som kommer att torka tårarna på den far som förlorat allt? Kommer Sven att följa med lillasystern till fotbollen på kvällen för att hon inte vågar gå ensam? Öppnar han dörren till sin villa för att erbjuda alla ungdomar en trygg plats om natten? Och tar han med dem på skidresan när fritidsgårdarna och föreningarna fått lägga ner?

När Sven Gustafsson pratar om att vi inte har något att erbjuda, undrar vi i Vänsterpartiet om det kan vara en föraning om att Haningealliansen redan nu vet att de goda krafter och fina verksamheter vi har i kommunen kommer att tvingas bort.

Vi tror på, och ser Haningeborna och vi kommer fortsätta slåss för ett Haninge för alla.

Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

Skrivet av haninge den 7 augusti, 2023. Postad i Arbetslöshet, Barnomsorg, Barnrätt, Ekonomi, Feminism, Flyktingpolitik, Jämlikhet, Rasism. Inga kommentarer till Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

På senaste tiden har det framförts olika former av kritik mot barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet. Kritikerkåren har en något blandad laguppställning; Eva Nordmark (s), Ulf Kristersson (m), Expressens ledarsida, Karin Pihl på GP, Hanif Bali och Sverigedemokraterna. Nu senast socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) som nyligen fått en utredning som förordar justeringar av flerbarnstillägget av Kristina Nilsson (s).

Med en sådan bred uppställning över (nästan) hela politiska spektrumet, så borde det vara en allmän sanning att flerbarnstillägget enbart är av ondo. Ingen annan nyansering borde vara möjlig.

Men låt oss pröva argumenten och se hur väl de verkligen håller och om det är värdigt en demokratisk rättsstat att lägga sig i vad som händer i sovrummet.

Först bör vi konstatera hur mycket flerbarnstillägget är:

Efter fjärde barnet ökar flerbarnstillägget med 1250 kronor per barn.

I pengar räknat är det de familjerna med två och tre barn som får den största delen av flerbarnstillägget:

(Källa: Försäkringskassan. Proportionerna är riktiga i tabellen från Försäkringskassan, men beloppen i Y-axeln saknar en nolla. Utbetalningarna för t ex 3 barn är 1200 miljoner kronor – inte 120. )

Flerbarnstillägget som går till familjer med 6 barn eller fler är en väldigt liten del av den totala kostnaden.

Ulf Kristerssons reptrick

Ulf Kristersson har länge stormat mot flerbarnstillägget i riksdagen, debattartiklar och i hans senaste Almedalstal. Utformningen på angreppen har varierat lite, men försämringarna i flerbarnstillägget ska, enligt honom, handla om utländska familjer med väldigt många barn:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”
”Flerbarnstillägget är ett extra tillägg till det allmänna barnbidraget som betalas ut för familjer med fler än ett barn. Tillägget bidrar till att kvinnor är borta länge från, eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden.”

(Debattartikel i Aftonbladet 2022-06-02)

Man förespeglas att Ulf Kristersson har ett kirurgiskt precist ingrepp i rockärmen som träffar utländska kvinnor med väldigt många barn; fyra, fem, sex eller fler.

Men om man tittar på vad som faktiskt ligger närmast till att genomföras så är det flerbarnstillägget för andra barnet som kommer ryka:

Den ekvation Ulf Kristerssons regering försöker genomföra är följande: allt ”för många kvinnor” sjukskrivs i slutet på graviditeten p g a att arbetet är för påfrestande. Högsta dagpenningen för en sjukskrivning är 1 116 kronor. Om man kan göra det lättare för gravida kvinnor att i stället få graviditetspenning, som har en högsta ersättning på 837 kronor per dag, så är det ju en god affär för staten. Graviditetspenningen är en billigare socialförsäkring än sjukförsäkringen. Och för att finansiera den ökade volymen i graviditetspenningen, och säkra vinsten för staten, tar man bort flerbarnstillägget för barn nummer två.

Att ta bort flerbarnstillägget för de som har sex barn eller fler skulle knappt ge någonting. Det skulle bara beröra mindre än 6 000 familjer. Flerbarnstillägget för familjer med två barn är nästan 600 000 – där har vi volymerna! – om man ska göra besparingar som verkligen ger klirr i statskassan. Antalet berörda blir ju många fler eftersom alla familjer med två barn eller fler blir omfattas av besparingen.

Det finns med andra ord inte den minsta omtanke om kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar inte ett dugg om familjeplanering eller om man har många barn. Retoriken kring ”Afghaner, Somalier och Syrier” är bara en rasistisk rökridå. Det är handlar om en ren omfördelning och nedskärning inom socialförsäkringssystemet.

Man kan ju också begrunda vad det kommer att betyda för samhället när flera hundratusen familjer blir av med sitt flerbarnstillägg och retoriken från statsministern är att det är en åtgärd för att komma åt det stora nyttjande från ”Afghaner, Somalier och Syrier”, som använder flerbarnstillägget som ”födkrok” istället för arbetet. Det är så här man bygger upp rasistiska föreställningar och motsättningar i samhället.

Det destruktiva nationalistiska narrativet

Huvudlinjen i den nationalistiskt färgade argumentationen är att flerbarnstillägget driver barnafödandet hos främst icke-svenska invandrare. Tesen är att flerbarnstillägget ersätter viljan till lönearbete och låser in utrikes födda kvinnor i utanförskap.

Karin Pihl (GP)anför bl a: ’”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög.”

Samtidigt kan sägas att antalet utrikes födda barn (0-20 år) i Sverige ökade från 169 168 (2010) till 283 740 (2017). Det är en ökning på 68%. Kanske man kan våga sig på tanken att de utrikes födda familjer som har 4 barn eller fler i många fall redan hade fött sina barn i hemlandet, utan att det svenska flerbarnstillägget haft minst lilla påverkan på familjeplaneringen?

Vad ska man göra om en flyktingfamilj har många barn? Retroaktiv abort? Det förslaget är förmodligen inte så politiskt opportunt nu, men ge Hanif Bali två, tre år så kommer han nog föra upp på den politiska agendan.

Flerbarnstillägget infördes 1982. Om man verkligen tror att flerbarnstillägget driver nativiteten bör man ju kunna se en veritabel babyboom från 1983 och framåt. Och det kan man, men av helt andra orsaker. Man kan se att barnafödandet för alla ökar under högkonjunkturen på 80-talet fram tills 90-talskrisen slår till och sedan sjunker nativiteten under hela 90-talet och blir t o m lägre än när flerbarnstillägget infördes. Sambandet mellan ekonomisk konjunktur och viljan att bilda familj och skaffa barn finns definitivt. Flerbarnstillägget är en droppe i havet om man ser på faktorer som driver nativiteten.

Till detta kan man ytterligare lägga följande omständighet; skillnaden på nativiteten mellan svenskfödda kvinnor och utrikesfödda hade bland sina högsta nivåer 1970, då skillnaden var 0,51 barn/kvinna. 2022 hade den succesivt sjunkit till 0,22 barn. Familjebildningarna mellan svenskfödda och utrikes födda liknar mer och mer varandra. Och prognoserna framöver är att skillnaderna kommer fortsätta minska.

Så att överdriva nativiteten bland utrikes födda kommer ur rätt grumliga källor om ”folkutbyte” andra konspirationsteorier. Nationalismen till sitt väsen är så sjukt fokuserade på fortplantningsorganen. Själva kärnan i nationalismen är ju att det ska bli fler av den egna nationaliteten och färre av andra nationaliteter. Man är gärna ”pro life” och uppmuntrande för den egna nationaliteten, men inte främmande för barnbegränsning och även sterilisering av minoriteter, som t ex sterilisering av Romer och Samer i Sverige när rasbiologin stod som högst i kurs. Nationalismen är verkligen inte en uppmuntrande väg att slå in på när det ska diskuteras familjepolitik. Vi vet var järnvägsspåren slutar.

Även att förespegla om ett omfattande missbruk och överutnyttjande av olika bidrag är medvetet destruktivt. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gick ut nyligen och sa att det rent allmänt är en väldigt osaklig:

– Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå att staten har koll och vet hur mycket som betalas ut.

Men tänk om det finns politiska krafter som just syftar till att skapa misstro mot olika system som man egentligen bara vill avskaffa?

Jag är tillräckligt gammal för att minnas försöken att svartmåla norrländska kvinnor som hemska utsugare av föräldraförsäkringen och barnbidrag, då den folkilskna delen av politiken pekade på att norrländska mödrar skaffade barn mycket tidigare än de i Mellansverige (som av någon anledning utsetts till riktmärke) och att skälet de gjorde det var p g a bristande framgångar på arbetsmarknaden och/eller studier och där man påstod att socialförsäkringarna utgjorde en alternativ försörjningsväg.

Det skiljer fortfarande 5 år i snitt mellan en förstföderska i Norrland och en i stockholmsregionen. Så har det varit väldigt länge, så det är tydligen en flera decenniers lång konspiration av norrländska mammor. Eller så är det en produkt av den sociala situationen där folk i släkten och vänner skaffar barn tidigt, vilket gör att man själv gör det. Konspiration eller socialt arv – det är frågan? Jag tror den frågan är rätt lättbesvarad.

Problemet kan ju vara det omvända; att det t ex är svårigheterna att få en bostad som gör stockholmarna sena i familjebildningen. Man kanske inte planerar för barn när man hyr en bäddsoffa i tredje hand?

Nu var det inte så framgångsrikt att piska upp något hat mot förstföderskor i Norrland. Våra folkilskna politiker har ju nu skiftat fokus mot andra grupper föräldrar, med hopp om bättre lycka denna gång.

Socialdemokraternas tillkortakommande

Socialdemokraternas politik handlar, typiskt nog, om omfördelning inom systemet: från flerbarnstillägget till graviditetspenningen. Att tänka sig nya reformer som gör det bättre för barnfamiljer eller gravida verkar inte föresväva Socialdemokraterna.

Idén om omfördelning inom systemet passar också bra in med Tidöregeringens förslag om ”bidragstak”. I retoriken framställs ”bidragstaket” som ett sätt att hindra människor att stapla förmåner på varandra ”i all oändlighet” då man kan få ”hur höga ersättningar som helst”. Det är ju naturligtvis inte sant. Men vad som är viktigare för högern är ju att ett ”bidragstak” blir ett effektivt reformstopp. Om någonting blir bättre, måste det räknas av mot något annat (om man har t ex både föräldrapenning och bostadsbidrag). Nu är frågan om ”bidragstak” utlagd på utredning, så vi får se hur den exakta utformningen blir, men grundidén om ett ”bidragstak” som reformstopp finns det all anledning att vara kritisk till.

Kerstin Nilsson (s), som gjort utredningen till socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) och som föreslagit slopandet av flerbarnstillägget för andra barnet, har också en annan besynnerlig argumentationslinje. Hon hävdar att värdet av flerbarnstillägget för andra barnet inte har något särskilt värde eftersom det fördelningspolitiskt inte är så träffsäkert.

Hon framhåller att: ”hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianen får 36 procent av flerbarnstillägget för det andra barnet och att 39 procent går till hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet över medianen”.

Samt att: ”flerbarnstillägget för andra barnet är ett ineffektivt sätt att förbättra barnfamiljernas ekonomiska standard. Det utbetalade flerbarnstillägget för andra barnet under 2019 bidrog, enligt Riksrevisionens bedömning, i liten utsträckning till att förbättra enskilda barnfamiljers ekonomiska situation”.

Ja, så kan det mycket väl vara. Det är dock lite mystiskt att just flerbarnstillägget är så himla dåligt, medan de andra tilläggen klarar nålsögat. Men den stora frågan är ju varför man i stället för att diskutera mer fördelningspolitiskt träffsäkra lösningar bara vill avskaffa flerbarnstillägget för andra barnet.

Även om argumentet att det inte är fördelningspolitiskt optimalt stämmer, så är det ändå pengar i hushållskassan för de mindre bemedlade familjerna. Och ska man ta bort pengar från de mindre bemedlade familjerna bör man väl ha någon som helst tanke kring vad man ersätter det med?

Den första tanken som slår en är ju att inkomstpröva hela barnbidraget och flerbarnstillägget. Då blir ju den fördelningspolitiska träffsäkerheten väldigt stor. Det skulle dock belasta systemet med en administration som man helst vill slippa och barnbidraget har ju varit en av hörnpelarna i den generella välfärdspolitiken som alla tar del av. En annan väg skulle vara att öka bostadsbidraget för barnfamiljer – det skulle också innehålla en stort mått av träffsäkerhet.

Eller så får man helt enkelt leva med att flerbarnstillägget för andra barnet är som det är. Det går ut till alla, men inte bara där det är mest angeläget i den utsträckning man önskat. Att avskaffa det och ta bort pengar från de minst bemedlade familjerna är sämre.

Va’ fan får man för pengarna?

I debatten om barnbidraget/flerbarnstillägget yttras det ibland, med nytestamentlig harm, att ”man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, enligt Eva Nordmark (S), och att ”den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens”, enligt Karin Pihl (GP).

Antydningsvis är det alltså så att flerbarnstillägget gör att familjer skaffar större familjer än vad de har råd med och att staten/andra skattebetalare tar notan för större familjer.

Andra Thessalonikerbrevets tes att ”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta” har hittat sina moderna predikanter.

Sparbankens familjeekonomer har räknat ut att ett barn kostar ungefär 1,8 miljoner under uppväxten från 0-19 år. Barnbidraget och studiebidraget sänker kostnaden till 1,5 miljoner. Så att man skaffar barn för ekonomisk vinnings skull torde vara uteslutet. Ej heller att ”staten” tar någon större del av kostnaden.

Det man glömmer är ju vad som är den bärande tanken bakom barnbidraget. 2001 hade den gamla folkpartisten Gabriel Romanus dåvarande regeringens uppdrag att utreda barnbidragets utformning och han summerade poängen väldigt bra:

”De viktigaste motiven för att införa barnbidraget var att öka nativiteten, utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer och minska antalet barn som levde i fattigdom. Syftet var också att ge barnbidraget en profil som gynnade familjer med låga inkomster. Det befolkningspolitiska motivet, att öka nativiteten, har under många år haft en underordnad betydelse. Det socialpolitiska motivet, att ge en viss grundtrygghet för alla barn, och det fördelningspolitiska, att utjämna levnadsstandarden mellan olika grupper i samhället, gäller fortfarande.” (SOU 2001:24)

Det är det uttalade syftet med barnbidraget att det ska vara fördelningspolitiskt omfördelande och utjämna levnadsstandarden. Och så har det varit sedan barnbidraget infördes.

Lever man i en värld där fördelningspolitik är obegriplig, att det är ”stöld” och att staten och andra skattebetalare tvingas stå för något som inte är deras eget, eller lever man i en värld där man skriker ”va’ fan får jag för pengarna” varje gång man ser skattsedeln, ja då framstår ju barnbidraget bara som en kanin någon politiker dragit ur en hatt för att sprida ut pengar kors och tvärs.

Men man får faktiskt något för pengarna. Befolkningen är lyckligtvis ett stort försäkringskollektiv där vi alla ingår. En stor del av statens utgifter är just transfereringar (föräldrapenning, barnbidrag, pension m m) och i allt väsentligt betalar vi våra egna socialförsäkringar. Staten är inte i det här avseendet en tredje person – det är vi.

För några år sedan räknade Finansdepartementet ut att genomsnittsmedborgaren betalade runt 7 miljoner i skatt under sitt liv och att alla i snitt betalar in mer i skatt än de får ut. Fram till pension – där vänder det. Tack vare progressiviteten i skattesystemet, socialförsäkringarna och i viss mån pensionssystemet (med t ex garantipension) får t ex en lågavlönad kvinna tillbaka alla sina inbetalda skattepengar om hon lever till 84 (i snitt). En manlig höginkomsttagare måste leva till han är 90 (i snitt) för att få tillbaka allt.

Det finns ingen anledning att se socialförsäkringarna som allmosor som någon annan betalar. Över en livscykel är de vi själva som betalar våra egna socialförsäkringar genom försäkringspremien; skatten.

Visst; längst ut i ena marginalen finns det t ex svårt sjuka som lever hela sina liv inom socialförsäkringen. Längst ut i andra marginalen finns det någon av våra 540 miljardärer som (om de betalar skatt) kanske ger mer än de får ut. Men det vore ju helt galet att definiera och bedöma ett system utifrån den promille individer som finns längst ut i marginalerna. Systemet fungerar i stort som det ska. De brister vi se är förorsakade av den typen av folkilskna politiker som hatar systemet, dess progressivitet och lyckats genomföra nedskärningar och försämringar.

Till sist: full sysselsättning?

Den här frågan om flerbarnstillägget inleddes ju med att sammankoppla det med att vissa grupper stod långt ifrån arbetsmarknaden. Och det äger nog sin riktighet att det finns grupper som har det tufft i konkurrensen om jobben.

Men om man tror att man kan styra olika gruppers deltagande på arbetsmarknaden genom att ratta med barnbidraget hit eller dit, är ju så infernaliskt korkat. Vad är nästa förslag? Att man får världsfred om fler äter kexchoklad? Det måste ju rimligtvis finnas någon slags kausalitet; en orsak (flerbarnstillägget) och verkan (arbetslöshet). Vad borgerliga debattörer hittills presterat är väldigt krystade samband.

Det gäller dock att hålla i huvudet att grundproblemet är att det finns för få jobb. Arbetslösheten är inte i grunden individuell, kulturell, etnisk, familjerelaterad eller någon annan hokuspokus-förklaring. Den är i grunden strukturell, och som idag ligger på hela 9,2%. Den strukturella arbetslösheten drabbar dock olika grupper olika mycket, men det är inte deras kultur eller etnicitet som är orsaken till arbetslösheten.

Vi har idag, och sedan en tid tillbaka, en politik som är inflationsbekämpande. För att få ner inflationen och hålla den låg krävs ett visst mått av arbetslöshet. Den kallas för jämviktsarbetslöshet. Enligt de nyliberala dogmerna så är tesen att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så tenderar företagen att höja priserna och med det försämras penningvärdet.

Den här borgerliga tanken är inte ny. Den fanns också för hundra år sedan. Den här tanken besvarade väldigt väl av en socialdemokratins största (och kanske sista) ideologer Ernst Wigfors som retoriskt frågade: ”Har vi råd att arbeta?”. Den absurda konsekvensen av idén om jämviktsarbetslöshet är att det skulle vara av ondo att alla hade jobb och att vi skulle ha ”för låg” arbetslöshet. Socialdemokraterna drev länge idén om full sysselsättning och Sverige hade under många decennier låg arbetslös, men denna tanke har sedan länge övergetts i och med Socialdemokraternas högervridning, för att sedan helt begravts i och med EU-inträdet.

Men ska man väl diskutera arbetsmarknadsfrågor måste ändå hålla i huvudet att Sverige har det bland det största deltagandet på arbetsmarknaden av alla länder i Europa. En större del av befolkningen arbetar och det är främst tack vare svenska kvinnors stora deltagande på arbetsmarknaden. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika hög utsträckning som män.

Det finns ”hemmafruar” i alla skikt och grupper i samhället. Om man ska moralisera över det vore det klädsamt att inte bara sparka nedåt mot lågavlönade med stora familjer. Även de nykonservativas lajvande av hemmafruidealet och the real housewives i Saltsjöbaden och Stepfordfruarna i Danderyd är ju en föga progressiv trend. Och, nota bene, the real housewives i Saltsjöbaden får också barnbidrag och flerbarnstillägg, samt RUT-avdrag för en nanny eller två.

Borgerliga debattörer som pekar finger åt underklass och likt Prins John på julafton skriker; Mitt guld, mitt guld, de smiter med allt mitt guld, borde väl åtminstone bli pyttelite harmsna åt överklassens bidrag? Nu är det bara en monolog i en riktning. Devisen om att alla som kan arbeta ska arbeta är i grunden rätt. Då ska den också gälla alla. Eller ingen.

Det finns i allt väsentligt en gemensam nämnare för alla grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden; utbildning, enligt Arbetsförmedlingen – Perspektiv på långtidsarbetslösheten (2017).

För gruppen utrikes födda utanför Europa som står långt ifrån arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa 12 månader mer, är orsaken oftast för kort utbildning. Få har gymnasial- eller eftergymnasial utbildning. Gymnasiekompetens är så gott som ett minimikrav för att få ett jobb idag.

Det finns även arbetslösa i åldersgrupper med stor andel långt ifrån arbetsmarknaden; t ex den äldre åldersgruppen 55-64 år – där långtidsarbetslösheten t o m är högre än bland utrikes födda utanför Europa – som oftast har för gamla utbildningar som inte är konkurrenskraftiga på dagens arbetsmarknad.

Det finns också regionala skillnader. Högsta andelen långtidsarbetslösa finns i Gävleborg. Bland bruksorter som Sandviken, Hofors och Ovanåker jobbar 40% inom industrin. Industrin är stor i många kommuner i Gävleborg. Men industrin expanderar inte längre. Idag finns det i Gävleborg 125 annonser om lediga jobb som sjuksköterska. Tre annonser om industriarbetare. Här är det en fråga om att skaffa sig rätt utbildning. Man har mycket större lycka på arbetsmarknaden om man utbildar sig till sjuksköterska än till gjutgodsrensare inom industrin.

Vill man på allvar få grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden måste man adressera utbildningsfrågan. Om grundproblemet är utbildning/kompetens spelar det ingen roll hur mycket man rattar i A-kasseersättningen, barnbidraget eller något annat. Det är som att piska en död häst. Det som kan förändra situationen är utbildning.

Ulf Kristersson vill ju inte skär i flerbarnstillägget av besparingsskäl, säger han, utan han drivs av en innerlig önskan om alla kvinnors frigörelse och framgång på arbetsmarknaden:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”

(I Aftonbladet 2022-06-02)

Jag vet inte om han känner någon som gjort den resan? Jag gör det i alla fall. Jag behöver inte gå längre än till min egen mormor, som var hemmafru i en liten by längst med Ångermanälven. Hon var hemmafru trots att de tre barnen var för gamla för att få barnbidrag och flerbarnsbidraget ännu inte var uppfunnet. Så var den svenska kulturen då.

Hon berättade gärna om att det kom en personalrekryterare från Stockholms läns landsting till byn. En stockholmare. Det var som Kristi återkomst. Han pratade med var och en av kvinnorna (eftersom gubbarna kunde ha en återhållande effekt). Det var Karolinska som behövde folk och mormor fick fin-fina erbjudanden om betald utbildning och garanterad fast anställning efteråt. Man hade också fina personalbostäder med låg hyra i Stockholms innerstad.

Efter lite betänketid var hon villig att skriva på, men under förutsättning att hennes 17-åriga dotter (min mamma) fick samma erbjudande.

Det var inte indragna bidrag som fick min mormor att lämna hemmafrulivet och ge sig i kast med en karriär som landstingsanställd. Det var väldigt ett väldigt bra erbjudande om utbildning, jobb och bostad.

Så om Ulf Kristersson önskar att fler kvinnor gör den här resan; ge dem ett erbjudande de inte kan tack nej till. Det är en god investering och det skulle förändra något på riktigt.

Patrik Olofsson

Vänstern i Haninge – nytt nummer av vår tidning ute nu

Skrivet av haninge den 22 februari, 2023. Postad i Antirasism, Brandbergen, Demokrati, Jordbro, Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Rasism, Vänsterpartiet Haninge. Inga kommentarer till Vänstern i Haninge – nytt nummer av vår tidning ute nu

Vänstern i Haninge – nytt nummer av vår tidning är ute nu. 7 000 exemplar kommer delas ut under vecka 9. Ladda ner hela tidningen här.

Ledarartikel:

Nästa val kommer vinnas i Brandbergen och Jordbro

– Nu måste alla samlas mot högerpolitiken

Vi har fått en kommunledning som är en kopia av regeringen; en högernationalistisk koalition bestående av L, KD, M och SD. Angreppen på välfärden lär inte vänta på sig. Men vi ska göra deras tid vid makten kort.

Äldreomsorgen ska privatiseras. Ett nytt kultur- och föreningshus i Jordbro skrotas. Planerna på ett badhus i Västerhaninge skrotas också. Bor man i kommunens bostadsbolag kommer man få höga hyreshöjningar.

Kommunledningen säger sig vilja satsa på villor, men struntar fullständigt i de över 30 000 som står i Haninge Bostäders bostadskö och efterfrågar en prisvärd hyresrätt.

”Kulturkriget” handlar inte om olika kulturer – det kommer handla om man är för eller emot kultur över huvud taget. Kulturparken och Handens museum och smedja är hotade. Haninge riskerar bli en kommun med mindre kultur av alla slag.

Kommunledningen följer Sverigedemokraternas retorik. Den högsta politikern i kommunen, Sven Gustafsson (m), säger att invandringen är en stor förlust för Sverige. Ett väldigt trevligt budskap till de 30 % av Haninges invånare som är födda utanför Sverige och till alla barn som har invandrade föräldrar.

Med den högernationalistiska kommunledningen har Haninge satt kurs mot en kommun som är mer auktoritär, främlingsfientlig med ökade klyftor och sämre välfärd.

Högernationalistiskt styre i Haninge – nej tack!

Så här behöver det inte vara. Haninge är bättre än så här.

I Jordbro samlar det högernationalistiska blocket 25% av rösterna. Oppositionen fick över 70%. Men tyvärr har vi ett valdeltagande i Jordbro som är så lågt som 39,5%. Proportionerna är liknande också i Brandbergen. Skulle valdeltagandet se ut som i övriga Haninge skulle vi ha en annan kommunledning.

Vi kampanjar mot nedläggningen av Apoteket i Jordbro, för ett nytt kultur- och föreningshus, mot de höga hyreshöjningarna, för ett allaktivitetshus i Brandbergen, mer resurser till skolorna och fritidsgårdarna i Brandbergen och Jordbro bör vara öppna 7 dagar i veckan istället för 3-5 dagar.

Vi kommer att informera om vilka rättigheter man har – rösträtten. Långt fler har rösträtt i kommunalvalet än som vet om det och allt för få utnyttjar den. Lyckas vi med det, så kommer den här högernationalistiska kommunledningen bara bli en tråkig parentes i Haninges historia.

Patrik Olofsson, ordförande
Vänsterpartiet Haninge

”Ett borgerligt styre med sverigedemokratisk politik” – vad betyder det?

Skrivet av haninge den 2 december, 2022. Postad i Allmännyttan, Antirasism, Bostäder, Demokrati, Flyktingpolitik, HBTQ, Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Rasism. Inga kommentarer till ”Ett borgerligt styre med sverigedemokratisk politik” – vad betyder det?

I skrivande stund har inte den tilltänkta kommunledningen publicerat något politiskt manifest. Och det avtal som finns mellan ”Haningealliansen” (M, KD & L) och Sverigedemokraterna är heller inte offentligt. Det kanske finns skäl för det. Det skulle kanske skulle bli pinsamt för Liberalerna om det blir offentligt vilka eftergifter man gjort till SD. Nu ska det mörkas och SD:s politik ska portioneras ut pö om pö.

När det gäller ”Haningealliansens” utläggningen av den sverigedemokratiska politiken säger Christian Lindefjärd, gruppledare för Sverigedemokraterna, i senaste numret av Mitt i Haninge att ”det kommer att börja märkas på sikt, kanske inte första året men efter ett år. Vi kommer då att basunera ut vilka punkter det är som vi fått igenom”.

Så för att inte uppröra ”Haningealliansens” liberala väljare och möjligheten att sälja in det här projektet, så kommer SD vara tyst första året och acceptera bara ett fåtal punkter. Först år två ska man ”basunera ut” de politiska segrarna. Då har Liberalerna investerat för mycket i ”Haningealliansen” för att lämna styret – så är tanken.

Demokratiskt är det lite tveksamt att det finns politiska kontrakt mellan partierna i fullmäktige som inte är offentliga. Väljarna borde kunna förvänta sig mer transparens och klara besked om vilken politik som de kan förvänta sig kommande mandatperiod.

Men vad kan vi förvänta oss att Sverigedemokraterna har fått igenom för politik? Det är ingen hemlighet vilka frågor de prioriterat i sitt valmanifest och som de vill få genomslag för:

1) Tiggeriförbud

Sverigedemokraterna har länge drivit frågan om tiggeriförbud i Haninge. Både Moderaterna och Kristdemokraterna stödjer idén om ett tiggeriförbud. Idén om tiggeriförbud handlar, likt den gamla lösdriverilagen, om att fattigdomsbekämpning handlar om repressiva åtgärder. Ju mer man bekämpar de fattiga – ju färre blir de. Det är den skruvade logiken bakom idén.

Liberalerna har traditionellt varit emot ett tiggeriförbud och inget som bör hanteras på nationell nivå; man har hela tiden velat ha lösningar på EU-nivå och bidrag till länder som Bulgarien och Rumänien för att ta hand om de delar av befolkningen som inte kan försörja sig i landet.

Christian Lindefjärd, Sverigedemokraterna och Nicole Forslund, Liberalerna

Det är också frågan om det är tiggande människor som alla de nya väktarna och poliserna ska jaga? Är det väl använda resurser? Amnesty International har också många goda argument varför ett tiggeriförbud inte är rätt väg att gå. Att be om hjälp – vilket det i grunden handlar om – ska aldrig kriminaliseras. Det vore galet.

2) Återvändarombudsman

Vad sänder det för signal från kommunen till sina invandrade kommunmedlemmar? För det är signalpolitik det handlar om. Rent praktisk finns redan hjälp att få av Migrationsverket om för dem som vill återvända till sitt forna hemland och rent principiellt är det ju bäst om staten sköter migrationspolitiken. Sverigedemokraterna vill dessutom plussa på med ett kommunalt återvändarbidrag (oklart hur mycket av kommunens resurser som ska läggas på det), för att tydliggöra signalpolitiken att man verkligen inte vill ha invandrare i kommunen. Det ska också gå att få yrkesutbildningar för att kunna få jobb i sitt forna hemland.

Här någonstans kreverar ironin. Skulle vi kunna tänka tvärt om? Hur vore det om vi såg till att det fanns SFI kombinerat med yrkesutbildningar för alla som verkligen vill komma in på den svenska arbetsmarknaden? Det vore verkligen något att lägga kommunens resurser på!

Liberalerna har i alla fall gått till val på man anser att invandringen har berikat Haninge, gett oss större möjligheter och att det är positivt att vi blir fler – inte färre. Hur rimmar en Återvändarombudsman med liberal politik?

3) Kultur med ”folklig” förankring

Det är väl kul med kultur som är uppskattad i breda folklager. Problemet är bara när politiker ska börja definiera vilken kultur som är önskvärd eller mindre önskvärd. Det är en sak att uppmuntra kultur och göra kultur lättillgänglig. Politikens uppgift är aldrig att styra kulturen.

Om man vill börja uppmuntra kulturyttringar som har ”folklig” förankring (vilken är en lite luddig kategori) så utesluter man per definition ny kultur. Ny kultur behöver oftast tid på sig att nå en större publik. August Strindberg blev på 1880-talet så kritiserad och häcklad i Sverige att kände sig tvungen att lämna landet. Idag har man rest statyer över honom och han är nästan en institution inom svensk litteratur.

Sverigedemokraterna i Haninge vill ha en ”kulturbevarande” politik som bygger på ”kulturarvet”. Hade man varit ”kulturbevarande” på 1880-talet så hade nog August Strindberg aldrig fått komma tillbaka till Sverige.

Vi har sett vad dessa strävanden om ”folkligt förankrad kultur” leder till i praktiken där Sverigedemokraterna haft inflytande. Inte minst så blir biblioteken ett viktigt politiskt instrument för ”kulturbevarandet”; litteratur på andra språk ska minska, krav på medborgarskap för att låna böcker, avbrutna samarbeten med icke-svenska kulturföreningar och skulle det – gud förbjude – hänga en prideflagga utanför biblioteket är ju måttet rågat.

Frågan är om Liberalerna orkar hålla en armlängds avstånd mellan politiken och kulturen, eller om det ska in och kladdas med politiska agendor? Man ska också samsas med Kristdemokraterna som i sammanhanget talar om ”fostran och normöverföring” (vad nu exakt det innebär). Det är inte ord som direkt lugnar den bekymrade.

4) Bygg dyrt – bygg vitt

Den nya ”Haningealliansen” har gjort en stor affär av sina planer för den framtida stadsbyggnaden. Bort från de bostäder som faktiskt efterfrågas – billiga hyresrätter. Fram för villor och radhus – den framfantiserade och pittoreskt romantiska ”Trädgårdsstaden” som får Körsbärsdalen i Nangijala att framstå som ett amerikanskt project.

Men det finns en mörk baksida bakom den här bostadsstrategin. Vi är inte födda igår utan vet hur skällan lät förra gången alliansen deklarerade sin bostadspolitik och vad som egentligen ligger bakom.

I den förra bostadsstrategin Alliansen tog fram pratade man om vissa områden som ”svenskglesa” ”fattigdomsfickor”. Vi har alltså två problem i dessa områden 1) Det är för få svenskar. Det verkar vara glest mellan dem och 2) De finns fattiga människor där. Det sistnämnda är givetvis ett problem (men det har inte primärt med bostadspolitiken att göra). Vad det är för problem med det förstnämnda är ytterst oklart.

Bygger man dyrt så slår man två flugor i en smäll; det flyttar bara in höginkomsttagare och bland höginkomsttagare är etniska svenskar mer frekventa. Det skiljer hela 100 000 kr/året i medianinkomst om du är född i Sverige och om du är född utomlands. Om du bygger för att attrahera vissa välbeställda socioekonomiska grupper så får du ”svenskheten” på köpet. Du kommer inte uppleva det som så glest mellan svenskarna i ”Trädgårdsstaden”.

Fattigdomsbekämpningen liknar väldigt mycket idén om tiggeriförbud. Om man bekämpar låginkomsttagares möjligheter att få en bostad, så blir det färre låginkomsttagare. Det är den skruvade logiken.

Frågan är om Liberalerna står kvar vid det nyligen antagna programmet för social hållbarhet, som både Liberalerna och Vänsterpartiet – och majoriteten av partierna – var överens om (för ett halvår sedan i alla fall). Där pratas det inte mycket om ”Trädgårdsstaden”, utan snarare om ”tillgången till en god och ekonomiskt överkomlig bostad” för alla kommuninvånare.

Men nu ska man kampera ihop med Moderaterna och Sverigedemokraterna som bojkottade den beredning i kommunen som tog fram det kommunala programmet för social hållbarhet. Nu kommer det byggas dyrt och för rätt etnicitet.

Liberalismen i Haninge borde gå hem. Du är full.

Rasismen frodas i SD Haninge

Skrivet av haninge den 28 augusti, 2020. Postad i Rasism. Inga kommentarer till Rasismen frodas i SD Haninge

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti.

Det är något vi i Vänsterpartiet länge har sagt länge och fortsätter att säga. I det här inlägget ger vi en kort genomgång av Sverigedemokraternas historia, hur partiet har normaliserats och hur det ser ut i Haninge.

SD:s historia

Sverigedemokraterna bildades 1988. Partiet bildades av personer som hade varit aktiva i bl.a. nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP) och främlingsfientliga Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Ett klistermärke från organisationen Bevara Sverige Svenskt

Den första partiledaren, Anders Klarström, var tidigare aktiv nazist. Det fanns starka kopplingar mellan den utomparlamentariska högerextrema rörelsen som Vitt ariskt motstånd (VAM).

Det var vanligt att man Hitlerhälsningar på SD:s manifestationer på 90-talet. Det var under den här tiden om nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson besluatde sig att bli partipolitiskt aktiv i deras ungdomsförbund. Enligt Jimmie Åkesson så var han inte med under partiets öppet rasistiska period utan gick med 1995 när Anders Klarström lämnat som partiledare. Men det stämmer inte, i en text han själv skrivit i sin ungdom så gick han med i SDU 1994, innan Klarström slutat som partiledare.

År 1995 så valdes Mikael Jansson till partiledaren. Han hade inga tidigare kopplingar till fascism och avsedde att göra partiet rumsrent. Men ledande sverigedemokrater fortsatte med sina rasistiska aktiviteter. Bland annat träffade de nazister från Nationalsocialistisk front (NSF) 1997 för att hylla Karl XII.

Under hela partiets historia har det blivit skandaler kring att ledande sverigedemokrater uttrycker sig rasistiskt, samarbetar med nazister, hatar mot HBTQ-personer, visar tydligt kvinnoförakt och hotar meningsmotståndare.

För att komma till bukt med problemet så lovade Jimmie Åkesson att nolltolerans mot extremister och rasister skulle råda inom partiet. Men många ledande sverigedemokraterna kunde fortsätta att ägna sig åt grov rasism utan att uteslutas. Thoralf Alfsson kunde ägna sig åt islamofobi och rasism i tio år utan att uteslutas. Björn Söder menade att islam måste bekämpas på samma sätt som nazism. Varför infördes då nolltoleransen? Flera resonerar att man gjorde det för att ha ett verktyg att göra sig av med obekväma eller ovälkomna SD-medlemmar eller personer som inte lyssnar på partiets toppskikt.

Rasismen fortsätter att frodas inom Sverigedemokraterna. Även efter nolltoleransen införts så kunde Expo meddela att de hittat 215 fall under förra mandatperioden, en skandal i veckan.

Rasismen i SD Haninge

Även i SD Haninge finns det ordentligt med rasism. Här om veckan kunde vi läsa om att Hans-Johnny Hedström (SD) spridit rasistiska “skämt” på sin facebook-sida. Expressen skriver:

Hedström har kombinerat sitt uppdrag som nämndeman med att på Facebook bland annat sprida en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet. Han har också skickat vidare en text som ”skämtar” om personer från olika invandrargrupper bits ihjäl av en kamphund:

”Jag får hela tiden sms om min kamphund som förra helgen bet ihjäl fyra somalier, tre pakistanare och fyra 4 turkar. För sista gången: ´DEN ÄR INTE TILL SALU´.”

I flera bilder ger han sig på araber och muslimer – som där påstås ägna sig åt sex med djur. En annan bild, som Hedström sprider, visar en arab med texten: ”När man inser att ´smart arab´ blir… ´bara trams´ baklänges”.

Hedström blev invald för Sverigedemokraterna i Haninge kommunfullmäktige i valet 2018. Dessförinnan var han ersättare i äldrenämnden. Han var också invald i SD Haninges styrelse. Och han var också nämndeman i Södertörns Tingsrätt.

Men det är inte första gången Sverigedemokraterna i Haninge uppmärksammats för rasism.

Mikael Valtersson var politiskt sekreterare i Haninge fram till i våras. Han har haft kopplingar till tongivande högerextremister genom sin roll som presstalesperson och styrelseledamot i det gruvbolaget Wiking Mineral, där flera av huvud- och aktieägarna haft kopplingar till högerextrema miljöer. Detta uppmärksammades 2015. Men han fick jobba vidare som politisk sekreterare fram till mars i år, något som fick ledande sverigedemokrater att lämna i protest.

Mikael Valtersson, f.d. politisk sekreterare i Haninge för SD

Jenny Manners var kommunfullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna i Haninge förra mandatperioden.

På sin Facebook-sida har hon skrivit att hon har ”förståelse och högt i tak när det det handlar om folk (högerextrema?) som uppmanar till våld eftersom jag verkligen förstår var den frustrationen kommer ifrån”. Hon har också gett stöd till samarbete med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen.

Skärmdump på en kommentar av Jenny Manners där hon kommenterar ett inlägg från Ingrid Carlqvist, en central figur inom den svenska extremhögern

Alla dessa exempel är sådant som har uppmärksammats och skrivits om. Det är knappast så att rasismen är borta från SD Haninge. Det är bara en tidsfråga tills vi får höra fler exempel på rasism från SD-företrädare i Haninge eller att ledande företrädare har kontakt med extremhögern.

SD:s svans

Det finns som vi har visat många exempel på att rasismen frodas inom Sverigedemokraterna. Men ett problem som också finns är den extremrasistiska svansen till Sverigedemokraterna.

När kommunfullmäktige skulle besluta om bostäder för flyktingar i slutet av 2016 så hade SD hetsat under en lång tid mot flyktingar. På plats i kommunfullmäktige fanns bland annat nazister som protesterade mot beslutet att ordna bostäder åt flyktingar. Det planerade luciatåget fick ställas in pga säkerhetsrisken. I en debatt i kommunfullmäktige 2019-11-04 så påminde Samuel Skånberg, gruppledare för Vänsterpartiet, om att nazister varit på plats och att luciatåget ställdes in pga säkerhetsrisk. Men Margareta Brunner (SD) sa från talarstolen att “vi var bara vanliga hyggliga människor som protesterade” och att flera av dem som protesterade då var invalda i kommunfullmäktige nu. En av de som protesterade var just Hans-Johnny Hedström som spridit grovt rasistiska inlägg.

Men Sverigedemokraterna vill inte stöta sig med sina meningsfränder även om de är organiserade nazister med t-shirtar som visar sina nazistiska åsikter.

Ett arbetarfientligt, kvinnofientligt och antidemokratiskt parti

Sverigedemokraterna är inte bara ett rasistiskt parti. Det är också ett parti som motarbetar arbetarrörelsen och facken, lägger kvinnofientliga förslag och visar ett öppet förakt mot demokratiska principer. Detta återkommer vi till i andra blogginlägg.

Som ett sista exempel på vad för slags parti SD är visar vi här en skärmdump från deras facebook-sida där de visar vad för slags saker de blir extra upprörda över, en lapp där det står ”Systembolaget står för alla människors lika VÄRDE”.