Skip to main content

Krönika: Länge leve flerbarnstillägget

På senaste tiden har det framförts olika former av kritik mot barnbidraget i allmänhet och flerbarnstillägget i synnerhet. Kritikerkåren har en något blandad laguppställning; Eva Nordmark (s), Ulf Kristersson (m), Expressens ledarsida, Karin Pihl på GP, Hanif Bali och Sverigedemokraterna. Nu senast socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) som nyligen fått en utredning som förordar justeringar av flerbarnstillägget av Kristina Nilsson (s).

Med en sådan bred uppställning över (nästan) hela politiska spektrumet, så borde det vara en allmän sanning att flerbarnstillägget enbart är av ondo. Ingen annan nyansering borde vara möjlig.

Men låt oss pröva argumenten och se hur väl de verkligen håller och om det är värdigt en demokratisk rättsstat att lägga sig i vad som händer i sovrummet.

Först bör vi konstatera hur mycket flerbarnstillägget är:

Efter fjärde barnet ökar flerbarnstillägget med 1250 kronor per barn.

I pengar räknat är det de familjerna med två och tre barn som får den största delen av flerbarnstillägget:

(Källa: Försäkringskassan. Proportionerna är riktiga i tabellen från Försäkringskassan, men beloppen  i Y-axeln saknar en nolla. Utbetalningarna för t ex 3 barn är 1200 miljoner kronor – inte 120. )

 

Flerbarnstillägget som går till familjer med 6 barn eller fler är en väldigt liten del av den totala kostnaden.

Ulf Kristerssons reptrick

Ulf Kristersson har länge stormat mot flerbarnstillägget i riksdagen, debattartiklar och i hans senaste Almedalstal. Utformningen på angreppen har varierat lite, men försämringarna i flerbarnstillägget ska, enligt honom, handla om utländska familjer med väldigt många barn:

  • ”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”
  • ”Flerbarnstillägget är ett extra tillägg till det allmänna barnbidraget som betalas ut för familjer med fler än ett barn. Tillägget bidrar till att kvinnor är borta länge från, eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden.”
(Debattartikel i Aftonbladet 2022-06-02)

Man förespeglas att Ulf Kristersson har ett kirurgiskt precist ingrepp i rockärmen som träffar utländska kvinnor med väldigt många barn; fyra, fem, sex eller fler.

Men om man tittar på vad som faktiskt ligger närmast till att genomföras så är det flerbarnstillägget för andra barnet som kommer ryka:

Den ekvation Ulf Kristerssons regering försöker genomföra är följande: allt ”för många kvinnor” sjukskrivs i slutet på graviditeten p g a att arbetet är för påfrestande. Högsta dagpenningen för en sjukskrivning är 1 116 kronor. Om man kan göra det lättare för gravida kvinnor att i stället få graviditetspenning, som har en högsta ersättning på 837 kronor per dag, så är det ju en god affär för staten. Graviditetspenningen är en billigare socialförsäkring än sjukförsäkringen. Och för att finansiera den ökade volymen i graviditetspenningen, och säkra vinsten för staten, tar man bort flerbarnstillägget för barn nummer två.

Att ta bort flerbarnstillägget för de som har sex barn eller fler skulle knappt ge någonting. Det skulle bara beröra mindre än 6 000 familjer. Flerbarnstillägget för familjer med två barn är nästan 600 000 – där har vi volymerna! – om man ska göra besparingar som verkligen ger klirr i statskassan. Antalet berörda blir ju många fler eftersom alla familjer med två barn eller fler blir omfattas av besparingen.

Det finns med andra ord inte den minsta omtanke om kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar inte ett dugg om familjeplanering eller om man har många barn. Retoriken kring ”Afghaner, Somalier och Syrier” är bara en rasistisk rökridå. Det är handlar om en ren omfördelning och nedskärning inom socialförsäkringssystemet.

Man kan ju också begrunda vad det kommer att betyda för samhället när flera hundratusen familjer blir av med sitt flerbarnstillägg och retoriken från statsministern är att det är en åtgärd för att komma åt det stora nyttjande från ”Afghaner, Somalier och Syrier”, som använder flerbarnstillägget som ”födkrok” istället för arbetet. Det är så här man bygger upp rasistiska föreställningar och motsättningar i samhället.

Det destruktiva nationalistiska narrativet

Huvudlinjen i den nationalistiskt färgade argumentationen är att flerbarnstillägget driver barnafödandet hos främst icke-svenska invandrare. Tesen är att flerbarnstillägget ersätter viljan till lönearbete och låser in utrikes födda kvinnor i utanförskap.

Karin Pihl (GP)anför bl a: ’”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet familjer som har fyra barn eller fler med 30 procent. Orsaken är att invandringen till Sverige varit hög.”

Samtidigt kan sägas att antalet utrikes födda barn (0-20 år) i Sverige ökade från 169 168 (2010) till 283 740 (2017). Det är en ökning på 68%. Kanske man kan våga sig på tanken att de utrikes födda familjer som har 4 barn eller fler i många fall redan hade fött sina barn i hemlandet, utan att det svenska flerbarnstillägget haft minst lilla påverkan på familjeplaneringen?

Vad ska man göra om en flyktingfamilj har många barn? Retroaktiv abort? Det förslaget är förmodligen inte så politiskt opportunt nu, men ge Hanif Bali två, tre år så kommer han nog föra upp på den politiska agendan.

Flerbarnstillägget infördes 1982. Om man verkligen tror att flerbarnstillägget driver nativiteten bör man ju kunna se en veritabel babyboom från 1983 och framåt. Och det kan man, men av helt andra orsaker. Man kan se att barnafödandet för alla ökar under högkonjunkturen på 80-talet fram tills 90-talskrisen slår till och sedan sjunker nativiteten under hela 90-talet och blir t o m lägre än när flerbarnstillägget infördes. Sambandet mellan ekonomisk konjunktur och viljan att bilda familj och skaffa barn finns definitivt. Flerbarnstillägget är en droppe i havet om man ser på faktorer som driver nativiteten.

Till detta kan man ytterligare lägga följande omständighet; skillnaden på nativiteten mellan svenskfödda kvinnor och utrikesfödda hade bland sina högsta nivåer 1970, då skillnaden var 0,51 barn/kvinna. 2022 hade den succesivt sjunkit till 0,22 barn. Familjebildningarna mellan svenskfödda och utrikes födda liknar mer och mer varandra. Och prognoserna framöver är att skillnaderna kommer fortsätta minska.

Så att överdriva nativiteten bland utrikes födda kommer ur rätt grumliga källor om ”folkutbyte” andra konspirationsteorier. Nationalismen till sitt väsen är så sjukt fokuserade på fortplantningsorganen. Själva kärnan i nationalismen är ju att det ska bli fler av den egna nationaliteten och färre av andra nationaliteter. Man är gärna ”pro life” och uppmuntrande för den egna nationaliteten, men inte främmande för barnbegränsning och även sterilisering av minoriteter, som t ex sterilisering av Romer och Samer i Sverige när rasbiologin stod som högst i kurs. Nationalismen är verkligen inte en uppmuntrande väg att slå in på när det ska diskuteras familjepolitik. Vi vet var järnvägsspåren slutar.

Även att förespegla om ett omfattande missbruk och överutnyttjande av olika bidrag är medvetet destruktivt. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gick ut nyligen och sa att det rent allmänt är en väldigt osaklig:

– Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå att staten har koll och vet hur mycket som betalas ut.

Men tänk om det finns politiska krafter som just syftar till att skapa misstro mot olika system som man egentligen bara vill avskaffa?

Jag är tillräckligt gammal för att minnas försöken att svartmåla norrländska kvinnor som hemska utsugare av föräldraförsäkringen och barnbidrag, då den folkilskna delen av politiken pekade på att norrländska mödrar skaffade barn mycket tidigare än de i Mellansverige (som av någon anledning utsetts till riktmärke) och att skälet de gjorde det var p g a bristande framgångar på arbetsmarknaden och/eller studier och där man påstod att socialförsäkringarna utgjorde en alternativ försörjningsväg.

Det skiljer fortfarande 5 år i snitt mellan en förstföderska i Norrland och en i stockholmsregionen. Så har det varit väldigt länge, så det är tydligen en flera decenniers lång konspiration av norrländska mammor. Eller så är det en produkt av den sociala situationen där folk i släkten och vänner skaffar barn tidigt, vilket gör att man själv gör det. Konspiration eller socialt arv – det är frågan? Jag tror den frågan är rätt lättbesvarad.

Problemet kan ju vara det omvända; att det t ex är svårigheterna att få en bostad som gör stockholmarna sena i familjebildningen. Man kanske inte planerar för barn när man hyr en bäddsoffa i tredje hand?

Nu var det inte så framgångsrikt att piska upp något hat mot förstföderskor i Norrland. Våra folkilskna politiker har ju nu skiftat fokus mot andra grupper föräldrar, med hopp om bättre lycka denna gång.

Socialdemokraternas tillkortakommande

Socialdemokraternas politik handlar, typiskt nog, om omfördelning inom systemet: från flerbarnstillägget till graviditetspenningen. Att tänka sig nya reformer som gör det bättre för barnfamiljer eller gravida verkar inte föresväva Socialdemokraterna.

Idén om omfördelning inom systemet passar också bra in med Tidöregeringens förslag om ”bidragstak”. I retoriken framställs ”bidragstaket” som ett sätt att hindra människor att stapla förmåner på varandra ”i all oändlighet” då man kan få ”hur höga ersättningar som helst”. Det är ju naturligtvis inte sant. Men vad som är viktigare för högern är ju att ett ”bidragstak” blir ett effektivt reformstopp. Om någonting blir bättre, måste det räknas av mot något annat (om man har t ex både föräldrapenning och bostadsbidrag). Nu är frågan om ”bidragstak” utlagd på utredning, så vi får se hur den exakta utformningen blir, men grundidén om ett ”bidragstak” som reformstopp finns det all anledning att vara kritisk till.

Kerstin Nilsson (s), som gjort utredningen till socialförsäkringsminister Anna Tenje (m) och som föreslagit slopandet av flerbarnstillägget för andra barnet, har också en annan besynnerlig argumentationslinje. Hon hävdar att värdet av flerbarnstillägget för andra barnet inte har något särskilt värde eftersom det fördelningspolitiskt inte är så träffsäkert.

Hon framhåller att: ”hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianen får 36 procent av flerbarnstillägget för det andra barnet och att 39 procent går till hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet över medianen”.

Samt att: ”flerbarnstillägget för andra barnet är ett ineffektivt sätt att förbättra barnfamiljernas ekonomiska standard. Det utbetalade flerbarnstillägget för andra barnet under 2019 bidrog, enligt Riksrevisionens bedömning, i liten utsträckning till att förbättra enskilda barnfamiljers ekonomiska situation”.

Ja, så kan det mycket väl vara. Det är dock lite mystiskt att just flerbarnstillägget är så himla dåligt, medan de andra tilläggen klarar nålsögat. Men den stora frågan är ju varför man i stället för att diskutera mer fördelningspolitiskt träffsäkra lösningar bara vill avskaffa flerbarnstillägget för andra barnet.

Även om argumentet att det inte är fördelningspolitiskt optimalt stämmer, så är det ändå pengar i hushållskassan för de mindre bemedlade familjerna. Och ska man ta bort pengar från de mindre bemedlade familjerna bör man väl ha någon som helst tanke kring vad man ersätter det med?

Den första tanken som slår en är ju att inkomstpröva hela barnbidraget och flerbarnstillägget. Då blir ju den fördelningspolitiska träffsäkerheten väldigt stor. Det skulle dock belasta systemet med en administration som man helst vill slippa och barnbidraget har ju varit en av hörnpelarna i den generella välfärdspolitiken som alla tar del av.  En annan väg skulle vara att öka bostadsbidraget för barnfamiljer – det skulle också innehålla en stort mått av träffsäkerhet.

Eller så får man helt enkelt leva med att flerbarnstillägget för andra barnet är som det är. Det går ut till alla, men inte bara där det är mest angeläget i den utsträckning man önskat. Att avskaffa det och ta bort pengar från de minst bemedlade familjerna är sämre.

Va’ fan får man för pengarna?

I debatten om barnbidraget/flerbarnstillägget yttras det ibland, med nytestamentlig harm, att ”man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, enligt Eva Nordmark (S), och att ”den centrala frågan är snarare vems ansvar det är att möjliggöra drömmen om en stor familj – föräldrarnas, eller statens”, enligt Karin Pihl (GP).

Antydningsvis är det alltså så att flerbarnstillägget gör att familjer skaffar större familjer än vad de har råd med och att staten/andra skattebetalare tar notan för större familjer.

Andra Thessalonikerbrevets tes att ”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta” har hittat sina moderna predikanter.

Sparbankens familjeekonomer har räknat ut att ett barn kostar ungefär 1,8 miljoner under uppväxten från 0-19 år. Barnbidraget och studiebidraget sänker kostnaden till 1,5 miljoner. Så att man skaffar barn för ekonomisk vinnings skull torde vara uteslutet. Ej heller att ”staten” tar någon större del av kostnaden.

Det man glömmer är ju vad som är den bärande tanken bakom barnbidraget. 2001 hade den gamla folkpartisten Gabriel Romanus dåvarande regeringens uppdrag att utreda barnbidragets utformning och han summerade poängen väldigt bra:

”De viktigaste motiven för att införa barnbidraget var att öka nativiteten, utjämna levnadsstandarden mellan barnlösa och barnrika familjer och minska antalet barn som levde i fattigdom. Syftet var också att ge barnbidraget en profil som gynnade familjer med låga inkomster. Det befolkningspolitiska motivet, att öka nativiteten, har under många år haft en underordnad betydelse. Det socialpolitiska motivet, att ge en viss grundtrygghet för alla barn, och det fördelningspolitiska, att utjämna levnadsstandarden mellan olika grupper i samhället, gäller fortfarande.” (SOU 2001:24)

Det är det uttalade syftet med barnbidraget att det ska vara fördelningspolitiskt omfördelande och utjämna levnadsstandarden. Och så har det varit sedan barnbidraget infördes.

Lever man i en värld där fördelningspolitik är obegriplig, att det är ”stöld” och att staten och andra skattebetalare tvingas stå för något som inte är deras eget, eller lever man i en värld där man skriker ”va’ fan får jag för pengarna” varje gång man ser skattsedeln, ja då framstår ju barnbidraget bara som en kanin någon politiker dragit ur en hatt för att sprida ut pengar kors och tvärs.

Men man får faktiskt något för pengarna. Befolkningen är lyckligtvis ett stort försäkringskollektiv där vi alla ingår. En stor del av statens utgifter är just transfereringar (föräldrapenning, barnbidrag, pension m m) och i allt väsentligt betalar vi våra egna socialförsäkringar. Staten är inte i det här avseendet en tredje person – det är vi.

För några år sedan räknade Finansdepartementet ut att genomsnittsmedborgaren betalade runt 7 miljoner i skatt under sitt liv och att alla i snitt betalar in mer i skatt än de får ut. Fram till pension – där vänder det. Tack vare progressiviteten i skattesystemet, socialförsäkringarna och i viss mån pensionssystemet (med t ex garantipension) får t ex en lågavlönad kvinna tillbaka alla sina inbetalda skattepengar om hon lever till 84 (i snitt). En manlig höginkomsttagare måste leva till han är 90 (i snitt) för att få tillbaka allt.

Det finns ingen anledning att se socialförsäkringarna som allmosor som någon annan betalar. Över en livscykel är de vi själva som betalar våra egna socialförsäkringar genom försäkringspremien; skatten.

Visst; längst ut i ena marginalen finns det t ex svårt sjuka som lever hela sina liv inom socialförsäkringen. Längst ut i andra marginalen finns det någon av våra 540 miljardärer som (om de betalar skatt) kanske ger mer än de får ut. Men det vore ju helt galet att definiera och bedöma ett system utifrån den promille individer som finns längst ut i marginalerna. Systemet fungerar i stort som det ska. De brister vi se är förorsakade av den typen av folkilskna politiker som hatar systemet, dess progressivitet och lyckats genomföra nedskärningar och försämringar.

Till sist: full sysselsättning?

Den här frågan om flerbarnstillägget inleddes ju med att sammankoppla det med att vissa grupper stod långt ifrån arbetsmarknaden. Och det äger nog sin riktighet att det finns grupper som har det tufft i konkurrensen om jobben.

Men om man tror att man kan styra olika gruppers deltagande på arbetsmarknaden genom att ratta med barnbidraget hit eller dit, är ju så infernaliskt korkat. Vad är nästa förslag? Att man får världsfred om fler äter kexchoklad? Det måste ju rimligtvis finnas någon slags kausalitet; en orsak (flerbarnstillägget) och verkan (arbetslöshet). Vad borgerliga debattörer hittills presterat är väldigt krystade samband.

Det gäller dock att hålla i huvudet att grundproblemet är att det finns för få jobb. Arbetslösheten är inte i grunden individuell, kulturell, etnisk, familjerelaterad eller någon annan hokuspokus-förklaring. Den är i grunden strukturell, och som idag ligger på hela 9,2%. Den strukturella arbetslösheten drabbar dock olika grupper olika mycket, men det är inte deras kultur eller etnicitet som är orsaken till arbetslösheten.

Vi har idag, och sedan en tid tillbaka, en politik som är inflationsbekämpande. För att få ner inflationen och hålla den låg krävs ett visst mått av arbetslöshet. Den kallas för jämviktsarbetslöshet. Enligt de nyliberala dogmerna så är tesen att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så tenderar företagen att höja priserna och med det försämras penningvärdet.

Den här borgerliga tanken är inte ny. Den fanns också för hundra år sedan. Den här tanken besvarade väldigt väl av en socialdemokratins största (och kanske sista) ideologer Ernst Wigfors som retoriskt frågade: ”Har vi råd att arbeta?”. Den absurda konsekvensen av idén om jämviktsarbetslöshet är att det skulle vara av ondo att alla hade jobb och att vi skulle ha ”för låg” arbetslöshet. Socialdemokraterna drev länge idén om full sysselsättning och Sverige hade under många decennier låg arbetslös, men denna tanke har sedan länge övergetts i och med Socialdemokraternas högervridning, för att sedan helt begravts i och med EU-inträdet.

Men ska man väl diskutera arbetsmarknadsfrågor måste ändå hålla i huvudet att Sverige har det bland det största deltagandet på arbetsmarknaden av alla länder i Europa. En större del av befolkningen arbetar och det är främst tack vare svenska kvinnors stora deltagande på arbetsmarknaden. Svenska kvinnor arbetar i nästan lika hög utsträckning som män.

Det finns ”hemmafruar” i alla skikt och grupper i samhället. Om man ska moralisera över det vore det klädsamt att inte bara sparka nedåt mot lågavlönade med stora familjer. Även de nykonservativas lajvande av hemmafruidealet och the real housewives i Saltsjöbaden och Stepfordfruarna i Danderyd är ju en föga progressiv trend. Och, nota bene, the real housewives i Saltsjöbaden får också barnbidrag och flerbarnstillägg, samt RUT-avdrag för en nanny eller två.

Borgerliga debattörer som pekar finger åt underklass och likt Prins John på julafton skriker; Mitt guld, mitt guld, de smiter med allt mitt guld, borde väl åtminstone bli pyttelite harmsna åt överklassens bidrag? Nu är det bara en monolog i en riktning. Devisen om att alla som kan arbeta ska arbeta är i grunden rätt. Då ska den också gälla alla. Eller ingen.

Det finns i allt väsentligt en gemensam nämnare för alla grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden; utbildning, enligt Arbetsförmedlingen – Perspektiv på långtidsarbetslösheten (2017).

För gruppen utrikes födda utanför Europa som står långt ifrån arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa 12 månader mer, är orsaken oftast för kort utbildning. Få har gymnasial- eller eftergymnasial utbildning. Gymnasiekompetens är så gott som ett minimikrav för att få ett jobb idag.

Det finns även arbetslösa i åldersgrupper med stor andel långt ifrån arbetsmarknaden; t ex den äldre åldersgruppen 55-64 år – där långtidsarbetslösheten t o m är högre än bland utrikes födda utanför Europa – som oftast har för gamla utbildningar som inte är konkurrenskraftiga på dagens arbetsmarknad.

Det finns också regionala skillnader. Högsta andelen långtidsarbetslösa finns i Gävleborg. Bland bruksorter som Sandviken, Hofors och Ovanåker jobbar 40% inom industrin. Industrin är stor i många kommuner i Gävleborg. Men industrin expanderar inte längre. Idag finns det i Gävleborg 125 annonser om lediga jobb som sjuksköterska. Tre annonser om industriarbetare. Här är det en fråga om att skaffa sig rätt utbildning. Man har mycket större lycka på arbetsmarknaden om man utbildar sig till sjuksköterska än till gjutgodsrensare inom industrin.

Vill man på allvar få grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden måste man adressera utbildningsfrågan. Om grundproblemet är utbildning/kompetens spelar det ingen roll hur mycket man rattar i A-kasseersättningen, barnbidraget eller något annat. Det är som att piska en död häst. Det som kan förändra situationen är utbildning.

Ulf Kristersson vill ju inte skär i flerbarnstillägget av besparingsskäl, säger han,  utan han drivs av en innerlig önskan om alla kvinnors frigörelse och framgång på arbetsmarknaden:

”Majoriteten av kvinnorna från de stora asylländerna Afghanistan, Syrien och Somalia har nära noll i inkomst från eget arbete, oavsett hur länge de varit i Sverige. De här kvinnorna behöver få möjligheten att göra samma resa som svenska kvinnor gjorde under 60- och 70-talet. Men då kan vi inte ha ett bidragssystem som låser fast kvinnor i hemmet.”

(I Aftonbladet 2022-06-02)

Jag vet inte om han känner någon som gjort den resan? Jag gör det i alla fall. Jag behöver inte gå längre än till min egen mormor, som var hemmafru i en liten by längst med Ångermanälven. Hon var hemmafru trots att de tre barnen var för gamla för att få barnbidrag och flerbarnsbidraget ännu inte var uppfunnet. Så var den svenska kulturen då.

Hon berättade gärna om att det kom en personalrekryterare från Stockholms läns landsting till byn. En stockholmare. Det var som Kristi återkomst. Han pratade med var och en av kvinnorna (eftersom gubbarna kunde ha en återhållande effekt). Det var Karolinska som behövde folk och mormor fick fin-fina erbjudanden om betald utbildning och garanterad fast anställning efteråt. Man hade också fina personalbostäder med låg hyra i Stockholms innerstad.

Efter lite betänketid var hon villig att skriva på, men under förutsättning att hennes 17-åriga dotter (min mamma) fick samma erbjudande.

Det var inte indragna bidrag som fick min mormor att lämna hemmafrulivet och ge sig i kast med en karriär som landstingsanställd. Det var väldigt ett väldigt bra erbjudande om utbildning, jobb och bostad.

Så om Ulf Kristersson önskar att fler kvinnor gör den här resan; ge dem ett erbjudande de inte kan tack nej till. Det är en god investering och det skulle förändra något på riktigt.

Patrik Olofsson

”Ett borgerligt styre med sverigedemokratisk politik” – vad betyder det?

I skrivande stund har inte den tilltänkta kommunledningen publicerat något politiskt manifest. Och det avtal som finns mellan ”Haningealliansen” (M, KD & L) och Sverigedemokraterna är heller inte offentligt. Det kanske finns skäl för det. Det skulle kanske skulle bli pinsamt för Liberalerna om det blir offentligt vilka eftergifter man gjort till SD. Nu ska det mörkas och SD:s politik ska portioneras ut pö om pö.

När det gäller ”Haningealliansens” utläggningen av den sverigedemokratiska politiken säger Christian Lindefjärd, gruppledare för Sverigedemokraterna, i senaste numret av Mitt i Haninge att ”det kommer att börja märkas på sikt, kanske inte första året men efter ett år. Vi kommer då att basunera ut vilka punkter det är som vi fått igenom”.

Så för att inte uppröra ”Haningealliansens” liberala väljare och möjligheten att sälja in det här projektet, så kommer SD vara tyst första året och acceptera bara ett fåtal punkter. Först år två ska man ”basunera ut” de politiska segrarna. Då har Liberalerna investerat för mycket i ”Haningealliansen” för att lämna styret – så är tanken.

Demokratiskt är det lite tveksamt att det finns politiska kontrakt mellan partierna i fullmäktige som inte är offentliga. Väljarna borde kunna förvänta sig mer transparens och klara besked om vilken politik som de kan förvänta sig kommande mandatperiod.

Men vad kan vi förvänta oss att Sverigedemokraterna har fått igenom för politik? Det är ingen hemlighet vilka frågor de prioriterat i sitt valmanifest och som de vill få genomslag för:

1) Tiggeriförbud

Sverigedemokraterna har länge drivit frågan om tiggeriförbud i Haninge. Både Moderaterna och Kristdemokraterna stödjer idén om ett tiggeriförbud. Idén om tiggeriförbud handlar, likt den gamla lösdriverilagen, om att fattigdomsbekämpning handlar om repressiva åtgärder. Ju mer man bekämpar de fattiga – ju färre blir de. Det är den skruvade logiken bakom idén.

Liberalerna har traditionellt varit emot ett tiggeriförbud och inget som bör hanteras på nationell nivå; man har hela tiden velat ha lösningar på EU-nivå och bidrag till länder som Bulgarien och Rumänien för att ta hand om de delar av befolkningen som inte kan försörja sig i landet.

Christian Lindefjärd, Sverigedemokraterna och Nicole Forslund, Liberalerna

Det är också frågan om det är tiggande människor som alla de nya väktarna och poliserna ska jaga? Är det väl använda resurser? Amnesty International har också många goda argument varför ett tiggeriförbud inte är rätt väg att gå. Att be om hjälp – vilket det i grunden handlar om – ska aldrig kriminaliseras. Det vore galet.

2) Återvändarombudsman

Vad sänder det för signal från kommunen till sina invandrade kommunmedlemmar? För det är signalpolitik det handlar om. Rent praktisk finns redan hjälp att få av Migrationsverket om för dem som vill återvända till sitt forna hemland och rent principiellt är det ju bäst om staten sköter migrationspolitiken. Sverigedemokraterna vill dessutom plussa på med ett kommunalt återvändarbidrag (oklart hur mycket av kommunens resurser som ska läggas på det), för att tydliggöra signalpolitiken att man verkligen inte vill ha invandrare i kommunen. Det ska också gå att få yrkesutbildningar för att kunna få jobb i sitt forna hemland.

Här någonstans kreverar ironin. Skulle vi kunna tänka tvärt om? Hur vore det om vi såg till att det fanns SFI kombinerat med yrkesutbildningar för alla som verkligen vill komma in på den svenska arbetsmarknaden? Det vore verkligen något att lägga kommunens resurser på!

Liberalerna har i alla fall gått till val på man anser att invandringen har berikat Haninge, gett oss större möjligheter och att det är positivt att vi blir fler – inte färre. Hur rimmar en Återvändarombudsman med liberal politik?

3) Kultur med ”folklig” förankring

Det är väl kul med kultur som är uppskattad i breda folklager. Problemet är bara när politiker ska börja definiera vilken kultur som är önskvärd eller mindre önskvärd. Det är en sak att uppmuntra kultur och göra kultur lättillgänglig. Politikens uppgift är aldrig att styra kulturen.

Om man vill börja uppmuntra kulturyttringar som har ”folklig” förankring (vilken är en lite luddig kategori) så utesluter man per definition ny kultur. Ny kultur behöver oftast tid på sig att nå en större publik. August Strindberg blev på 1880-talet så kritiserad och häcklad i Sverige att kände sig tvungen att lämna landet. Idag har man rest statyer över honom och han är nästan en institution inom svensk litteratur.

Sverigedemokraterna i Haninge vill ha en ”kulturbevarande” politik som bygger på ”kulturarvet”. Hade man varit ”kulturbevarande” på 1880-talet så hade nog August Strindberg aldrig fått komma tillbaka till Sverige.

Vi har sett vad dessa strävanden om ”folkligt förankrad kultur” leder till i praktiken där Sverigedemokraterna haft inflytande. Inte minst så blir biblioteken ett viktigt politiskt instrument för ”kulturbevarandet”; litteratur på andra språk ska minska, krav på medborgarskap för att låna böcker, avbrutna samarbeten med icke-svenska kulturföreningar och skulle det – gud förbjude – hänga en prideflagga utanför biblioteket är ju måttet rågat.

Frågan är om Liberalerna orkar hålla en armlängds avstånd mellan politiken och kulturen, eller om det ska in och kladdas med politiska agendor? Man ska också samsas med Kristdemokraterna som i sammanhanget talar om ”fostran och normöverföring” (vad nu exakt det innebär). Det är inte ord som direkt lugnar den bekymrade.

4) Bygg dyrt – bygg vitt

Den nya ”Haningealliansen” har gjort en stor affär av sina planer för den framtida stadsbyggnaden. Bort från de bostäder som faktiskt efterfrågas – billiga hyresrätter. Fram för villor och radhus – den framfantiserade och pittoreskt romantiska ”Trädgårdsstaden” som får Körsbärsdalen i Nangijala att framstå som ett amerikanskt project.

Men det finns en mörk baksida bakom den här bostadsstrategin. Vi är inte födda igår utan vet hur skällan lät förra gången alliansen deklarerade sin bostadspolitik och vad som egentligen ligger bakom.

I den förra bostadsstrategin Alliansen tog fram pratade man om vissa områden som ”svenskglesa” ”fattigdomsfickor”. Vi har alltså två problem i dessa områden 1) Det är för få svenskar. Det verkar vara glest mellan dem och 2) De finns fattiga människor där. Det sistnämnda är givetvis ett problem (men det har inte primärt med bostadspolitiken att göra). Vad det är för problem med det förstnämnda är ytterst oklart.

Bygger man dyrt så slår man två flugor i en smäll; det flyttar bara in höginkomsttagare och bland höginkomsttagare är etniska svenskar mer frekventa. Det skiljer hela 100 000 kr/året i medianinkomst om du är född i Sverige och om du är född utomlands. Om du bygger för att attrahera vissa välbeställda socioekonomiska grupper så får du ”svenskheten” på köpet. Du kommer inte uppleva det som så glest mellan svenskarna i ”Trädgårdsstaden”.

Fattigdomsbekämpningen liknar väldigt mycket idén om tiggeriförbud. Om man bekämpar låginkomsttagares möjligheter att få en bostad, så blir det färre låginkomsttagare. Det är den skruvade logiken.

Frågan är om Liberalerna står kvar vid det nyligen antagna programmet för social hållbarhet, som både Liberalerna och Vänsterpartiet – och majoriteten av partierna – var överens om (för ett halvår sedan i alla fall). Där pratas det inte mycket om ”Trädgårdsstaden”, utan snarare om ”tillgången till en god och ekonomiskt överkomlig bostad” för alla kommuninvånare.

Men nu ska man kampera ihop med Moderaterna och Sverigedemokraterna som bojkottade den beredning i kommunen som tog fram det kommunala programmet för social hållbarhet. Nu kommer det byggas dyrt och för rätt etnicitet.

Liberalismen i Haninge borde gå hem. Du är full.

Civilsamhället i Haninge kräver politisk handling för att stödja ensamkommande

(Bilden är från en manifestation av Ung i Sverige. Fotograf Helen Alfvegren, CC-BY-2.0)

Hela samhället drabbas hårt av Corona-krisen. Gamla som unga drabbas, arbetare, barnfamiljer, arbetslösa, sjuka och hemlösa.

Det är de fattigaste som drabbas allra hårdast. Det är de med lägst inkomst och osäkrast anställning som drabbas hårdast. Därför var Vänsterpartiet tidigt ute och föreslog åtgärder i Haninge. Vi lade ett speciellt fokus på hemlösa som drabbas extra hårt.

Vi påtalade tidigt vikten av att inkludera civilsamhället i det här arbetet och stödja deras arbete, dels för att de gör ett otroligt viktigt arbete men också för att de har kontakt med de som drabbas hårdast och kan därför ge speciell insyn.

Nu har Haninge frivilliga familjehem skickat ett brev till partierna i Haninge kommunfullmäktige. Det går att ladda ner och läsa här. Vi har också lagt in texten nedan.

Brev från Haninge frivilliga familjehem

Till samtliga partier i Haninge kommunfullmäktige.
Nu behövs politisk handling till stöd för ensamkommande!

Från framtidstro till förtvivlan.

Den 19 mars i år bjöd vi in allmänheten till ”Ensamkommande – en resurs för Sverige och Haninge”. Syftet med mötet var att ensamkommande ungdomar/unga vuxna skulle berätta om sina studier, extrajobb och  framtidsdrömmar. Här skulle ungdomarna visa på vad de kan och vill bidra med i samhällsbygget

Men vi ställde in mötet. Ännu en gång förbyttes framtidsdrömmarna till mardrömmar genom Covid-19 utbrottet och dess ekonomiska, sociala, medicinska och personliga konsekvenser:

  • Studierna har förlagts på distans vilket medför svårigheter för de ungdomar som saknar bostad och lever ambulerande och därför inte kan vara uppkopplade.
  • Skolmaten, som för en del är det enda säkra målet mat om dagen, försvann.
  • Genom Migrationsverkets neddragna handläggning hamnar ungdomar som skulle fått en förlängning på gymnasielagen i ett vacuum. Tiden för uppehållstillstånd går ut och de vet inte när de får sin förlängning. Vissa hamnar igen i närmast papperslöst tillstånd.
  • Kommunen ger inte förskott på förmån eftersom man formellt är tillståndssökande, inte asylsökande och då har inte kommunen någon laglig skyldighet att ge stöd.
  • De som skulle ta sin studentexamen i vår vet inte om de kommer att få den och uppfyller därför inte nu gällande krav för fortsatt uppehållstillstånd. Villkoret är ju godkänd utbildning och jobb inom 6 månader.
  • Coronaviruset skapar rädsla på ett helt annat sätt än för svenska ungdomar. Många ensamkommande har sett anhöriga gå bort i sjukdomar som i fattiga samhällen är dödliga på ett annat sätt än i Sverige.

Ge uppehålls- och arbetstillstånd nu!

Gymnasielagen är inte förenligt med en samhällskris. De redan krångliga och orättvisa villkoren blir nu helt absurda.

Covid-19 har ställt många beslut och planer på ända. Just därför måste vi använda kreativt tänkande för att lösa uppkomna problem och ta tillvara alla resurser som finns.

Uppehålls-och arbetstillstånd skulle i ett slag förvandla ungefär 10 000 unga vuxna från problem till resurs och givetvis ska det också gälla de familjer som fastnat i ett tomrum mellan Sverige och Afghanistan.

Afghanistan tar för övrigt inte längre emot några från Sverige.

Enligt migrationsverkets landinformation 2020-04-07 om Afghanistan så är prognosen att det värsta scenariot är på väg att inträffa i och med att förhandlingarna med USA brutit samman och på grund av coronakrisen.

 

Ert stöd behövs!

Lokalt behövs beslut om att:

  1. Kommunen ger ekonomiskt bistånd åt de som nu ofrivilligt blivit ”tillståndslösa”
  2. Matpaket kan hämtas vid skolorna
  3. Datorarbetsplatser erbjuds de som bor så att de inte har tillgång till wifi
  4. Frågan om hur man får ut sin studentexamen löses – för alla ungdomar!

På riksplanet:

  1. Uppehålls- och arbetstillstånd till alla ensamkommande som varit i Sverige i 1 år.
  2. Återinför permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.
  3. Återinför synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter samt övrigt skyddsbehövande som skäl för uppehållstillstånd.

Så här skriver en av de ungdomar som skulle talat på mötet den 19 mars:

”Jag och mina hundratals landsmän kom som minderåriga till Sverige i slutet av 2015. Jag var 14 år. Vi lärde oss svenska språket, Sveriges regler, lagar och svenska normer och värderingar och började leva precis som alla andra svenska medborgare tills vi förlorade alla våra rättigheter för att Migrationsverket inte trodde på att våra liv var i fara. Trots att hela Afghanistan är i kaos och inte vill och kan ta emot några avvisade längre, trots coronavirus i hela världen som har gjort livet ännu svårare för de redan allra mest utsatta grupperna, jagar Sverige oss och sätter oss i förvar fastän vi inte har gjort den minsta brott och fast vi har utbildat oss i de yrken Sverige behöver.

14 dagar innan jag fyllde 18 år fick jag ett brev från migrationsverket att jag skulle lämna landet inom en månad. Men jag fortsatte att studera trots att jag blev hemlös och utan andra pengar än det jag fått från hjälporganisationer. Nu i vår ska jag ta studentexamen på ett teoretiskt nationellt program.

Det bästa win- win strategin är att de ensamkommande får amnesti, så att det undviks att ett parallellsamhälle skapas där människor bor isär och utnyttjas på ett negativt sätt. Vi kan istället ge något gott tillbaka till samhället på grund av våra kompetenser samtidigt som vi själva kommer kan få ett gott liv.”

Vi åberopar vår statsminister om hur vi alla behövs i kampen mot Covid 19:
”Vi ska ta oss igenom detta som ETT land, ETT samhälle”

 

Haninge frivilliga familjehem 2020-04-15

Styrelse och övriga förtroendevalda
Carin Flemström
Nina Randone
Malin Diallo
Flavio Semeraro
Carina Kemi
Matts Wallin, repr Österhaninge-Dalarö Röda Korskrets
Janine Wenzel, repr Haninge Pastorat
Annica Ström, repr Rädda Barnen Haninge
Maud Edgren Schori
Birgitta Engblom-Danielsson
Pia Engström

Vänsterpartiets kommentarer

Vi är tacksamma för brevet från Haninge frivilliga familjehem och håller med dem om att det behövs ordentliga politiska beslut. Vi tycker att det är självklart att vi ska hjälpa de mest utsatta. Det gäller alltid, men speciellt i stora kriser.

Vi har tidigare lyft de ensamkommandes situation i kommunfullmäktige. Vi har i socialnämden föreslagit att bjuda in Haninge frivilliga familjehem till nämnden.

Speciellt de förslag från Haninge frivillig familjehem på vad som bör göras lokalt håller vi med om. Vi har lyft frågan om gymnasieelever som drabbas av indragen skollunch i samtal med de andra partierna . Och att de elever som studerar på distans kommer att få ökade kostnader och svårigheter. Vi har också varit i kontakt med lärare inom kommunen och uppmärksammat att även SFI-elever drabbas hårt av Corona-krisen.

Vi lade på kommunfullmäktige 2020-04-14 ett tilläggsförslag på en punkt som var relaterat till att förenkla för företagarna i Haninge så att de inte ska drabbas så hårt av Corona. Att stödja småföretagarna är jättebra men det räcker inte. Därför föreslog vi också att genomföra en rad viktiga sociala åtgärder:

  • Ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ge extra stöd till de elever som behöver studera på distans. Exempelvis kompensation för ökade matkostnader pga slopad
    skollunch, kostnader för skolmaterial, bredband och andra studierelaterade kostnader
  • Ge i uppdrag till social- och äldreförvaltningen att under Corona-krisen inte ställa krav gällande försörjningsstöd som kan öka smittspridningen, exempelvis krav på aktiviteter som försvårar social distansiering och begäran av sjukintyg som belastar sjukvården
  • Ge i uppdrag till social- och äldreförvaltningen att ställa lägre krav på försörjningsstöd så att även företagare ska kunna söka försörjningsstöd, utan att först ha avvecklat företaget i likhet med hur Stockholm har gjort.
  • Uppdra till Haninge Bostäder att införa hyresreduktion eller avbetalningsplaner för hyresgäster som får svårt med hyran, istället för vräkning.
  • Ge i uppdrag till social- och äldreförvaltningen att höja försörjningsstödet för de föräldrar som har barn hemma som inte längre får mat i skolan i relation till de ökade
    levnadsomkostnaderna.
  • Ge social- och äldreförvaltningen i uppdrag att öka stödet till Haninges kvinnojour och utöka antalet fältsekreterare
  • Ge social- och äldreförvaltningen i uppdrag att ge extra stöd till personer i hemlöshet, speciellt hjälp till bostad, mat, hygien och sanitet.
  • Ge social- och äldreförvaltningen i uppdrag att ge extra stöd till ideella organisationer som hjälper personer i en utsatt situation.

Tyvärr så fick inte stöd av de andra partierna i kommunfullmäktige. Men vi hoppas framöver att vi kan få stöd när vi lägger politiska förslag eller när vi för fram dem i samtal.

Vi kommer att fortsätta att lyfta de här frågorna i de forum vi kan!

Rapport från kommunfullmäktige 2020-03-09

Igår var det kommunfullmäktige igen. Vänsterpartiet var uppe i flera frågor. Här kommer en kort redogörelse av några viktiga frågor.

William, Åsa, Pembegül och Samuel var taggade inför mötet

Plan för flyktingmottagande?

Inbördeskriget i Syrien var en stor humanitär katastrof. Som följd av det flydde många människor till Europa och många till Sverige. Refugees welcome stod på centralen och tog emot människorna som sökt sig hit. Civilsamhällssverige visade sina bästa sidor. Även i Haninge var viljan till att hjälpa stor. Civilförsvarsförbundet, Röda korset, flera andra föreningar och volontärer drog ett stort lass. Kommunens tjänstepersoner gjorde ett bra arbete. Men det var kämpigt.

CC-BY-2.0 Matt Brown, Flickr

I och med utvecklingarna i Turkiet och Grekland så är det bra att vara förberedd på att människor på flykt kommer att söka sig till andra EU-länder, inklusive Sverige för att söka asyl. Förra gången det flydde människor till Sverige och Haninge hade vi kunnat vara mer förberedda.

Vad för slags erfarenheter kunde kommunen dra efter 2015? Vad hade vi kunnat förbereda oss bättre kring?

Vi i Haninge kan inte påverka mer än vår egen förberedelse. För kommuninvånarnas skull och för flyktingarnas skull är det bra att ha en plan.

Piteå är en kommun som som före toppen 2015 hade förberett sig med en plan. Flera relevanta aktörer var involverade som flyktingar själva och bostadsbolag.

Vi vill naturligtvis vara så väl förberedda inför nästa topp av flyktingmottagande. För flyktingarna själva så klart men även för kommunens personal, föreningarna och för alla som vill hjälpa till.

Därför frågade vi i Vänsterpartiet kommunstyrelsens ordförande Meeri Wasberg (S) om det fanns en plan för mottagande av flyktingar eller om det fanns som avsikt att ta fram en sådan.

Svaret vi fick från kommunstyrelsens ordförande var att kommunen fick med sig många viktiga erfarenheter från 2015 och framåt och att det är viktigt att ta vara på den erfarenheter samt den dokumentation som gjordes. Men hon sa att det fanns ingen avsikt att ta fram en plan som gör oss bättre rustad.

Motion om underhåll samt äldreanpassning av befintligt utegym på Muskö

Lage Ölund (-) har skrivit en motion om att uppgradera och äldreanpassa utegymmet på Muskö.

Muskö IF har ett driftavtal med kommunen där de ansvarar för driften av utegymmet och andra anläggningar. De ska bland annat ta hand om sophantering och göra mindre reparationer. Idrotts- och fritidsnämnden ansvarar för större reparationer och underhåll.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Utegym_M%C3%A4larh%C3%B6jdsbadet.jpg
CC-BY-SA-4.0 Urbanpublicplaces, Wikimedia

Sedan frågan var uppe i kommunfullmäktige har en del hänt. Idrotts- och fritidsnämnden beslutade 2019-10-23 att lägga ner hälften av fritidsgårdarna i kommunen. Dalarö och Lyckeby fritidsgård kommer att lägga ner först. Sedan blir det Tungelsta och Vendelsö. Det är ytterområdena som kommer att drabbas av det här. Vi har också lagt en motion om att stoppa nedläggningen av fritidsgårdar.

Vi ser med oro på att man börjar lägga ner verksamhet och service i ytterområdena för att spara pengar. Den utvecklingen vill vi inte se. Vi anser att förslaget att uppgradera och anpassa utegymmet på Muskö är en bra idé. Därför yrkade vi bifall. Det blev votering och motionen bifölls. Här är vårt egna förslag.

Program för Haninge kommuns säkerhet och riskhanteringsarbete

Ett ärendet handlade också om att anta ett uppdaterat program för säkerhet och riskhanteringsarbete. Det är viktigt att ha ett brett säkerhetstänk.

Klimatet är vår tids ödesfråga. Att vi måste minska våra utsläpp är en självklar del för att vi ska kunna hejda den globala uppvärmningen. De som drabbas hårdast av klimatförändring är fattiga människor i fattiga länder

https://www.pexels.com/sv-se/foto/373097/

Ett förändrat klimat påverkar också Haninge, speciellt den byggda miljön. Vi behöver kunna hantera extremt väder, inte minst vid skyfall och översvämningar. I förslaget till program tycker vi det ska framgå tydligare hur klimatanpassning är en viktig del av säkerhets- och riskhanteringsarbete.
Vi har redan fått en försmak av extremväder i Haninge. Därför behövs det exempelvis en bra dagvattenhantering och tillräckligt med grönytor och dammar för att hantera stora skyfall. Att hantera klimatförändring är en viktig del av ett risk- och säkerhetsarbete. Kommunens hantering och agerande i samband med skogsbränder bör även framgå i programmet. Detta framgår inte tydligt i förslag till programmet.

Under “4.3.7 Värna civilbefolkningen” i programmet står det om planer för att kommunicera med civilbefolkningen när ordinarie metoder och kanaler inte fungerar. Det är självklart väldigt viktigt. Men behovet av kommunikation även internt inom organisation i händelse av telenät och/eller internet slås ut bör framgå tydligare i programmet.

Vänsterpartiet lade ett eget förslag i kommunstyrelsen för vi tyckte det fattades skrivningar kring extremväder och klimatanpassningar bl.a. Moderaterna hade också synpunkter i kommunstyrelsen. Vi kunde enas kring flera punkter och lade ett gemensamt förslag i kommunfullmäktige om återremiss.

Kollektivhus med hyresrätter på Dalarö

På mötet var det också uppe en detaljplan och exploateringsavtal till beslut. Det handlar om hotellet Bellevue.

Vänsterpartiet tyckte att man istället för att bygga dyra bostadsrätter så skulle man se över möjligheten till kollektivhus med hyresrätter.

Ett kollektivhushotell med hyresrätter kanske hade varit något?
CC-BY-3.0 Ankara, Wikipedia

På Dalarö finns det omkring 430 helårsbostäder, varav ca 330 är i form av enbostadshus och ca 90 form av hyreslägenheter i flerbostadshus. Dalarö ortsanalys uttrycker att fler lägenheter behövs på orten för att det ska gå att bo på Dalarö under livets alla skeden. Ortsanalysen konstaterar också att Dalarö är socioekonomiskt segregerat i relation till kommunen i övrigt.

Vänsterpartiet ser ett stort behov av hyresrätter på Dalarö. Vi ser också ett behov av fler mötesplatser. Vi tycker att det skulle vara väldigt bra om det kunde uppföras kollektivhus med hyresrättslägenheter och gemensamma utrymmen. Vi vill att det ska undersökas om det är möjligt att uppföra ett kollektivhus i området. Det hade ju passat alldeles utmärkt i ett hotell!

Det framgår också att planen kan medföra risk för översvämning. Man gör avsteg från Länsstyrelsens rekommendationer för lägsta grundläggningsnivå för ny bebyggelse längs Östersjökusten i länet. Vi tycker att man ska återkomma med förslag på plan med byggnationer som inte gör avsteg från Länsstyrelsens rekommendationer.

Vidare framgår det att förslaget bedöms ha något negativ påverkan på biotoper, buller och utsläpp av växthusgaser. Men i listan över planåtgärder för att begränsa projektets miljöpåverkan så berörs inte biotoper, buller och utsläpp av växthusgaser. Detta anser vi behöver kompletteras.

Därför yrkade vi på en återremiss. Vi fick tyvärr inte stöd från något annat parti.

Belysning i Brandbergen

Vänsterpartiet har hela vintern drivit på om bättre belysning i Haninge. Vi har t o m stått med tomtebloss och facklor bredvid Brandbergen centrum ett par dagar innan jul för att visa hur mörkt och nedsläckt det är. Under tre månader var belysningen helt nedsläckt kring Brandbergen centrum. Helt oacceptabelt!

Bild på facebook där vi uppmärksammar den trasiga belysningen i Brandbergen

Därför skickade vi in en interpellation (skriftlig fråga) som besvarades och debatterades på kommunfullmäktige. Det var trevligt att höra att Petri Salonen (C), ordförande i stadsbyggnadsnämnden, höll med oss om att det har varit en salig röra gällande belysningen i Brandbergen.

Men på frågan hur man kommer göra i framtiden för att åtgärda snabbare så fick vi inget svar. Det enda svar vi fick var att det borde ha åtgärdats snabbare och att kommunens entreprenör borde ha fixat det här på tio dagar. Så var inte fallet. Det fanns ingen beredskap eller vilja att sätta in temporär belysning när ärendet drar ut på tiden. Nästa gång kan det ta 3 månader igen. Och då kommer man säkerligen skylla på entreprenören eller något annat. För de av oss som bor i Brandbergen så är det ingen tröst. Vi vill ha fungerande belysning i våra områden.

Eftersom det är så viktigt med fungerande belysning för trygghetens skull så har vi tillsammans med Moderaternas lagt en motion om att förbättra gatubelysningen i Haninge.

 

Vänsterpartiets kommunbudget för 2020 – storsatsning på barnomsorgen

Vänsterpartiet är det enda partiet i kommunfullmäktige som går fram med en budget som inte innehåller nedskärningar.

Hela vår budget finns att ladda hem här!

Kommunledningen (S, C, L & KD) har en budget full med neddragningar i kommunens verksamheter. Totalt saknas det i deras budget 101,5 miljoner kronor till kommunens verksamheter. Verksamheterna får i stort sett kompensation för volymökningar; d v s uppräkningar för att klara av att ge service till fler kommuninvånare. Men sättet man gör nedskärningarna på är att inte ge verksamheterna kompensation för pris- och löneökningar för 2020 (som SKL beräknar till ca 3 %). Det gör däremot Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet vill också göra satsningar. Väldigt många, men de största är:

Satsningar i driftsbudgeten
  • Minska barngrupperna i förskolan med 1 barn/avdelning – 58,5 miljoner kronor
  • Högre grundbemanning och påbörjad arbetstidsförkortning i äldreomsorgen – 11 miljoner kronor
  • Återinför Komvux i Haninge – 4,5 miljoner kronor
  • Förbättrat arbete kring psykisk ohälsa och påbörjad arbetstidsförkortning inom socialförvaltningen – 4 miljoner kronor
  • Sommarkollo och simskola för alla barn – 4 miljoner kronor
  • Låt kommunstyrelseförvaltningen ta fram en koldioxidbudget för kommunen och höj ambitionerna i klimatarbetet  – 3 miljoner kronor
  • Mer resurser till bibliotek, musik- och kulturskolan – 2,6 miljoner.
  • Säkerställ stödet och permanenta samarbetet med Haninges Kvinnojour, Manscentrum och Brottsofferjouren.

Vänsterpartiets driftbudget är lite drygt 200 miljoner högre än kommunledning, för att kunna bibehålla nuvarande kvalité i verksamheten och göra flera förbättringar.

Investeringssatsningar
  • Ett kultur- och föreningshus i Jordbro. I Vänsterpartiets budget finns två förslag; antingen en renovering av det gamla eller byggandet av ett nytt. Vad som är bäst ska avgöras i dialog med föreningarna och jordbroborna.
  • Ett allaktivitetshus i Brandbergen för invånare och föreningar – lokalanpassningar i och kring Brandbergsskolan som bas.
  • En ny F-9-skola i Jordbro.
  • 500 billiga och klimatsmarta hyresrätter per år genom Haninge Bostäder AB.
  • Med fler billiga hyresrätter, varav socialförvaltningen också kan disponera ett antal efter behov, så kan Haninge kommun inrätta en Tak-över-huvudet-garanti.
  • Implementera cykelplanen i kommunen.
  • Generationsblandat kollektivhus som både innehåller äldreboende och ungdomsbostäder. Det kommer även att behövas en större utsträckning trygghetsboenden för våra seniorer.

Vänsterpartiets investeringsbudget är totalt 590 miljoner kronor högre än kommunledningens.

För att klara av detta krävs det naturligtvis mer pengar. Idag har Haninge kommun en skattesats på 19:68. 2010 hade vi 20:08, sedan sänkte borgarna den med 30 öre 2011 och sedan ytterligare 10 öre 2015.

Enligt kommunstyrelseförvaltningens beräkningar har skattesänkningarna totalt sänkt kommunens intäkter med 365,6 miljoner kronor mellan 2011-2017. Det har naturligtvis varit en av orsakerna till de försämringar av kommunens verksamheter som gjorts.

Att, som kommunledningen, hårdnackat försvara nuvarande skattesats – kosta vad det kosta vill – är inte gångbart.

Haninge är inte ensam om att ha stora utmaningar framför sig – många kommuner står inför valet att höja skatten eller att avveckla välfärden ytterligare. DI 13/5 2019.

Vänsterpartiet har tillsammans med kommunstyrelse förvaltningen räknat ut att det krävs 36 öre skattehöjning för att behålla en oförändrat verksamhet plus 1% budgetöverskott.

Med Vänsterpartiets budget, d v s inga nedskärningar plus alla våra satsningar plus 1% budgetöverskott, landar vi på en skattehöjning på 73 öre.

Så haningeborna har valet:

  • Borgerlig nedskärningspolitik – oförändrad skatt
  • Traditionell socialdemokratisk politik (status quo) – höjd skatt 36 öre
  • Vänsterpolitik med mer jämlikhet och bättre kommunal service – höjd skatt 76 öre