Vad vill kommunledningen med Haninges äldreomsorg?
Vänsterpartiet deltar inte i beslut under den här punkten då vi har ett eget förslag till budget.
I Vänsterpartiets budget var nämndens ekonomiska ram 2024: 937 855 tkr. Det var drygt 42 miljoner mer än de 895 800 tkr kommunledningen gav äldrenämnden. Efter att budgeten för 2024 togs i juni i år har de beräknade skatteintäkterna ökat i kommunen med drygt 61 miljoner. Så det finns gott om resurser att tillgå för att vidareutveckla verksamheten och utan att några nedskärningar eller försämringar behöver göras.
Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har tillsammans en majoritet i äldrenämnden. Det märks att det är många kockar som varit framme och rört i grytan. En sådan fråga är vad som ska göras med skatten.
Samma skatt eller sänkt skatt?
Skatten bestäms av kommunfullmäktige, men vad ska äldrenämnden jobba för framåt? När man beskriver förutsättningarna för kommande år säger man att “utgår från en oförändrad skattesats under 2024-2027”. Samtidigt säger man senare i nämndplanen att “på sikt ska kommunalskatten sänkas”. Det är två rätt motstridiga budskap i en och samma plan.
Om man tänker sig en “skattesänkning på sikt”, och “på sikt” betyder 2028 eller senare, bör det ju knappast vara med i några planer som rör den här mandatperioden. Har man tänkt sig en skattesänkning den här mandatperioden så blir det ju mer bekymmersamt. Då brinner det lite i knutarna och Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är svaret skyldig att rätt omgående tala om för väljarna vilka nedskärningar i äldreomsorgen som ska finansiera den tänkta skattesänkning.
Har man mål för verksamheten?
Det finns två mål för Äldrenämnden som är jättemärkliga:
- Man har tagit som mål att andelen äldre som har möjlighet att komma utomhus i äldreboendena ska öka från 58% (2023) till 59% (2026). Är det verkligen en målsättning? Bara att skriva ned den målsättningen kostar förmodligen mer än satsningen på att få 1% till av de boende att komma ut.
Rimligtvis borde ju målsättningen vara att alla som vill och kan komma ut utanför äldreboendet också kan få det.
- Den andra målsättningen man lanserar är att äldre som deltar i sociala aktiviteter på äldreboenden ska öka från 59% (2023) till 60% (2026). Också här tar man sig för pannan; är det här en målsättning på riktigt? I sann NPM-anda kommer man förmodligen bara att bokföra Jens Davidssons verksamhetsbesök på äldreboendena som en “social aktivitet” och vips är målsättningen uppfylld.
Måste de äldre digitaliseras?
En av kommunledningens käpphästar i effektiviseringen av verksamheten är parollen “digitalt först” där man ska “öka andelen digitala interaktioner med nämndens målgrupper”.
Visst kommer det finnas många äldre som behärskar den digitala miljön och den andel kommer givetvis öka på sikt. Men samtidigt finns det en större grupp äldre som vill ha en människa att prata med när det gäller ens behov och den service kommunen kan erbjuda.
Vi måste också tänka på den grupp där det kognitiva sviktar. Där är möjligheten att lära sig använda nya digitala verktyg ganska små och behovet att få prata med en riktig människa väldigt stor.
LOV är fel fokus
Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.
De senaste åren har trenden dessutom vänt och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.
På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.
Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse
Med LOV blir det precis tvärt om. I och med att kommunen inte kan styra över etableringarna kommer vi i vågor ha väldigt stor över- alternativt underkapacitet till priset av mindre valfrihet för de äldre och större kostnader för kommunen.
De äldres inflytande
Att ha valfriheten att välja vilken huvudman som bedriver ens äldreboende är näst intill irrelevant valfrihet. Det betyder knappast särskilt mycket för någon. Verklig valfrihet är att ha inflytande på sitt boende och i sin vardag.. Att själv kunna bestämma när och hur man vill göra saker på äldreboendet.
Man skriver väldigt vältaligt om att “det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag” och att “äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges”. Jo, det låter sig sägas. Men när sådana ord inte kopplas till konkreta förslag så kommer bara att stanna vid ord.
De äldre kommer knappast få inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges i en organisation av pressade biståndshandläggare där ribban för att godkänna insatser blir högre för varje år. Eller i en hemtjänst där alla insatser är minutstyrda.
Det finns ingen struktur för “brukarinflytande” i Haninge. När SKR gjorde genomlysningen av Haninge alldeles nyligen i Kommunkompassen, så konstaterade man torrt:
“I mallen för medarbetarsamtal, så finns mål och resultat som rubrik. Här borde också tillgänglighet och bemötande gentemot brukarna kunna finnas med. Så är inte fallet idag. Inom området brukarservice och bemötande finns förbättringsmöjlighet för Haninge.”
Men det är “brukarservice” – “brukarinflytande” går inte riktigt att utvärdera om det inte finns en struktur för det.
Kommunen måste respektera personalen
Det är lite besvärande att personalpolitiken lyser med sin frånvaro i nämndplanen. Personalen är kommunens viktigaste resurs när det gäller omhändertagandet av vår äldre. Vill vi att personalen ska ta hand om våra äldre på ett bra sätt, måste kommunen ta hand om sin personal på ett bra sätt.
Kommunen måste säkerställa att man är en bra arbetsgivare och har en bra arbetsmiljö. För att ge en bra vård ska arbetsplatsen:
- Ta bort 12-timmarspassen och genomför en schemaläggning i dialog med personalen.
- Ökad personalstyrkan. Säkerställa en rimlig arbetsbörda genom att anställa tillräckligt med personal för att möta olika behov som finns hos äldre.
- Skapa en trygg och säker arbetsplats genom att förbättra arbetsplatsernas fysiska miljö; t ex ergonomiska verktyg och minimera risker för arbetsskador.
- Förhindra utbrändhet och förbättra arbetsbalansen.
- Stöd för välbefinnande. Erbjuda möjlighet till fysisk träning/mental hälsa.
- Stödprogram för att hantera stress och förbättra personalens välbefinnande.
- För att behålla en bra och kunnig personalstyrka måste personalen känna sig respekterad och lyssnade på.
Arbetet mot välfärdsbrott
Det hade varit bra om nämndplanen i alla fall i korthet hade berört frågan om välfärdsbrott, speciellt när man har ambitionen att ta in fler privata aktörer.
Privatiseringar genom t ex LOV innebär ökade risker. Särskilt hemtjänsten är sårbar. En kommun som har upptäckt välfärdsbrott, genom till exempel överfaktureringar och uteblivna besök hos hemtjänstkunder, är Sollentuna. Bara under 2022 räknar kommunen med att det var runt 15 miljoner kronor som hamnade i fel händer. Nu har de därför – som så många andra kommuner – lämnat lagen om valfrihet, LOV, i hemtjänsten.
Vill man minimera risken för välfärdsbrott ska man ju självklart driva så mycket som möjligt i egen regi. Även om privata utförare låter attraktivt i början, så måste man ju också ta med i beräkningen administrationen och kontrollapparaten som kommunen måste ha när man inte själv har kontroll på verksamheten. Då förändras ganska snabbt den ekonomiska kalkylen och det privata alternativet kanske inte blir så attraktivt längre.
