Kari Louhivuori rattar sin metallicfärgade Golf genom Helsingfors gråmulna morgontrafik. Han är rektor för Kirkkojärvi skola i Esbo, en grannkommun till Helsingfors. Skolans elever kommer, förstås, från närområdet och är en rätt så blandad kompott, konstaterar han. På lågstadiet, upp till åk 6, har runt hälften ett annat modersmål än finska. I de högre årskurserna, något färre.

– Vi får både starka och svaga elever till skolorna. Det är klart att vi får jobba lite mer i områden där föräldrarna har lägre utbildning eller många har ett annat modersmål. Det är ju inte som där vid ”guldkusten”.

Men vi har bra lärare, det bästa lärarmaterialet, och de vet precis om Kalle eller Miriam har lärt sig det de ska, annars får de extraundervisning. Ingen familj i Finland behöver vara rädd att barnen hamnar i en dålig skola.

Kari Louhivuori, rektor

Han nickar bortåt stadens finare villaområden bakom träden. Där, å andra sidan, hinner föräldrarna knappt träffa sina barn, konstaterar han.

Kirkkojärvi skola är sprillans ny. En arkitekttävling och en rejäl summa till inredning, har tagit fram det bästa ur finsk design. Ljus och rymd. När skolans runt 500 elever tassar i strumplästen, blir det dessutom både tyst och rent.

Är det en bra skola, resultatmässigt?

En fråga som får varje svensk rektor att i sömnen rabbla andel godkända och resultat på nationella prov, gör Kari Louhivuori brydd.

– Jag hoppas det, vi kollar inte så mycket. Men vi har bra lärare, det bästa lärarmaterialet, och de vet precis om Kalle eller Miriam har lärt sig det de ska, annars får de extraundervisning. Ingen familj i Finland behöver vara rädd att barnen hamnar i en dålig skola.

Nationella prov görs, men som stickprov. Kari Louhivuori skakar på huvudet åt länder som låter sina lärare ägna hundratals timmar åt att bara mäta kunskaper. USA, Storbritannien. Och Sverige.

Men vet ni hur eleverna ligger till?

– Lärarna gör ju egna tester, hela tiden.

För ett par år sedan lagstiftades att skolan så tidigt som möjligt ska upptäcka barn med inlärningssvårigheter. Kirkkojärvi skola har 14 speciallärare på 550 elever, en siffra som skulle få en svensk rektor att bli grön av avund. Så får också runt 10 procent någon form av regelbundet specialpedagogiskt stöd, ungefär som snittet i Finlands skolor.

Och stödet tycks ge resultat. I princip samtliga elever får minst godkänt och går vidare till gymnasiet eller yrkeshögskolan. Hemmasittare existerar, men ständiga telefonsamtal och mycket stöd gör att det är sällan någon slinker genom nätet, enligt Kari Louhivuori.

– Varför pratar ni inte finska?

En glasögonprydd kille i årskurs 1 har samlat mod för att fråga på svenska. Snabbt är han borta igen.

Mari Odenwall fångar upp, leder varsamt tillbaka. Som speciallärare jobbar hon både med smågrupper, individer i klassrummen – eller som idag, parallellt med klassläraren. Före jul i åk 1 ska alla elever ha knäckt läskoden, annars sätts stöd in. Räknekunskaperna testas på samma sätt. Mari Odenwall är bergssäker: det är inte bara för kunskapernas skull.

– Det är jätteviktigt att börja tidigt så att det inte blir så att barnen känner att de inte kan. De ska känna sig starka och få självförtroende.

I Sverige säger man sig dock ofta känna till det egentliga skälet till den finska skolans framgång: ordning och reda, mer hierarki och auktoritära lärare.

Bilden tycks inte stämma, oavsett vilket klassrum vi tittar in, bland sjuåringar eller 17-åringar.

En handfull elever knappar på sina mobiler, någon ser ut att sova djupt. Matteläraren i t-shirt med tigertryck skämtar och får klassen att brista ut i gapskratt.

Medan Sverige sliter för att fylla platserna på landets många lärarutbildningar, är det vid universitetet i Helsingfors större söktryck på lärarutbildningen än jurist- eller läkarprogrammen. Av 3 000 sökande i höstas, togs 120 in.

Både höga betyg, och bra resultat på inträdesprov och intervjuer, krävs. Lärarstudenten Irene Auer sökte ”tre-fyra gånger” innan hon kom in. Lotta Tuominen fixade det direkt.

– Men jag vågade inte berätta för någon att jag hade sökt eftersom jag inte trodde att jag skulle komma in, säger hon.

Både lärare och lärarstudenter vi möter i Finland ger samma bild: läraryrket är djupt respekterat. Lönen är aningen högre än i Sverige och löneutvecklingen har historiskt varit något bättre. En rektor kan också ge bonus till duktiga lärare. Men som Lotta Tuominen säger; ”man klarar sig men det är inget jobb man väljer för pengarna”.

Hon gör sin praktik vid Normalskolan inne i Helsingfors, en av 12 övningsskolor för lärarstudenter i landet.

Små ryggsäckar på stolsryggarna. Angry birds och Ninja turtles. Huvuden tittar upp, ett snabbt ögonkast och ner igen. Som att fotoblixtarna inte fanns. De är vana. Gruppen från Saudiarabien lämnade skolbyggnaden för någon halvtimme sedan. Häromdagen var det japaner.

Flera gånger i veckan kommer skolledare, forskare, politiker och journalister från hela världen och förundras över att elever med få läxor, korta skoldagar och rejält med kreativa ämnen på schemat, fortsätter att ligga i världens utbildningstopp.

Är det här, bland lärarstudenterna, nyckeln till den finska skolans framgång finns?

Tveklöst, konstaterar Jari Lavonen, professor på lärarutbildningen vid Helsingfors universitet. För sisådär 40 år sedan skapades den lärarutbildning som finns än idag. Finland valde att göra utbildningen femårig och driva den vid universiteten. Kopplingen till forskningen var stark, med krav på att lärarna på utbildningen hade doktorsexamen.

– Jag tror att statusen på utbildningen, den akademiska statusen, är viktigare än lönen för att göra yrket attraktivt, säger Jari Lavonen.

Lärarpraktiken lades på ett antal övningsskolor, med extra högutbildade lärare.

Och det ena leder till det andra. För trots utbildningens tunga koppling till akademin och forskningen, är det inte huvudorsaken till skolframgången, enligt Jari Lavonen. Det är grundmaterialet.

– Vi får de bästa studenterna. Därför får vi så bra lärare.

/Hasse