Sven Linderot och den tidiga arbetarrörelsen i Nynäshamn
En liten pamflett om Sven Linderot och Nynäshamn under 40 år från 1889 till och med 1929, då Sven Linderot blev SKP:s ordförande.
Recension i Nynäshamns Posten här.
För den som har padda/platta kan den också laddas ned som E-bok (.epub) här, för bättre läsupplevelse.
Den finns upptryckt av Nynäshamns bibliotek i avdelningen för lokalhistoria.
Sven Harald Larsson, efter 1918 känd, med moderns efternamn, som kommunistledaren Sven Linderot, har några av sina rötter försjunkna i Nynäshamn. Det är en personlighet som väcker många känslor. Han är en av många vars livsöde är sammanflätad med ödet för den rörelse han verkade i; den fackliga och politiska arbetarrörelsen. Hos mig inges först respekt och beundran, därefter infinner sig snarare en känsla av melankoli, för att inte säga sorg – både för honom och rörelsen – som jag ska utveckla senare i texten.
Sven Linderot föddes 1889 i Skedevi, den nordligaste delen av Finspångs kommun, alldeles på gränsen till Södermanland, högst 1½ mil till Katrineholm. I likhet med andra arbetarbarn fick han börja arbete tidigt i livet.
Hyttpojken
Redan som 11-åring började han sin yrkesbana på glasbruket i Reijmyre, en mil söder om Skedevi. Redan året därpå, vid 12 års ålder organiserade han sin första strejk, bland brukets yngre förmågor; ett 40-tal så kallade hyttpojkar. Och de vann en 4 öres löneförhöjning! Han verkar ha haft en naturbegåvning för facklig organisering. Varför det var så kan man bara spekulera i.
Naturligtvis var det så att arbetsförhållandena var så usla att det snarare var ett mirakel att det inte ständigt var strejk. Hyttpojkarna började tidigt, runt klockan fem på morgonen, för att ställa hyttan i ordning. Sprang och hämtade formar och verktyg åt glasblåsarna och fick uthärda tempraturväxlingar mellan kalldraget och smältungnarnas hetta. Inte heller så sällan fysisk bestraffning om man gjorde något misstag.
Men att det just blev Sven som blev hyttpojkarnas ledare måste nog sökas i hans kamp mot aukoriteter på närmare håll. Min gissning är att han tidigt var tvungen att försvara sig och sätta hårt mot hårt hemma. Att han i vuxen ålder avsäger sig faderns efternamn och tar moders flicknamn, Linderot, ger en viss ledtråd.
Det hårda arbetslivet i hyttan gav en, för ungdomar, omvänd syn på skolgången. Bland de papper han lämnade efter sig vid sin död 1955 hade han skrivit ned något om sin uppväxt. ”Mina ferier, det var de korta timmar jag satt vid skolbänken. När skolan var slut var det att gå in i hyttan igen.”
Som arbetarbarn var han allt för väl medveten om att läsa, studera och reflektera är ett privilegium, inte ett ok. Han läste det han kom över, inte så ofta böcker som billiga tryckta häften ämnade åt arbetarklassens litteraturkonsumtion. Här blandades Axel Danielssons skrifter med Emile Zola, och inte minst Ernst Haeckels naturfilosofi – en popularisering av darwinismen, om människans och naturens utveckling utan existensen av en gud.
Jakten på litteratur gällde inte bara Sven. De övriga hyttpojkarna suktade också efter läsbart material. En dag utrustade de Sven med en ”lånad” cykel och lite pengar, så han fick tillryggalägga åtta mil tur och retur till Norrköping, där det enligt uppgift skulle finnas socialistiska tidningar. Efter mycket om och men fick han tag på ett exemplar av Fram, socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning.
Slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var folkrörelsernas genombrottstid. Det må initialt vara nykterhetsrörelsen som gick först, men arbetarrörelsen och idrottsrörelsen låg inte långt efter. Sven Linderot var med och grundade Reijmyre Idrottsföreningen 1905, och är en förening som existerar än idag. Det var där han fick sitt smeknamn ”Sven Lasse”.
Nynäshamns framväxt
I slutet av 1800-talet bodde här ett hundratal personer, som alla var, mer eller mindre, knutna till storgården Nynäs som anställda, torpare och fiskare. Det fanns ett dussintal torp, varav många lever kvar i gatu- och kvartersnamn: Brunnsvik, Vålbergstorp eller Vårdbergstorp, Backlura, Lövlund, Mörby, Nicksta, Sand, Hanvik (inte Hamnvik), Fagervik och Estö.
Det som förändrade alltsammans var egentligen det ryska rikets storhetstid. S:t Petersburg var rysk huvudstad och en centralpunkt för norra Europas diplomatiska och kulturella liv. Tyvärr var det svårt att ta sig dit från Stockholm, vars hamn frös om vintern. Mekanismerna var alltså desamma som vid bygdens förra storhetstid, 1 000 år tidigare, då vikingatågen i österled drev utvecklingen.
En isfri hamn var ett önskemål från många som drev handel åt öster. På Nynäs ägor fanns det möjligheter, som observerats redan omkring 1850. Problemet var dock avståndet till Stockholm.
När järnvägarna kom till landet fanns plötsligt en lösning. Att järnvägen till slut blev verklighet berodde i hög grad på att Professor Hjalmar Sjögren köpte Nynäs och med syfte att åstadkomma Stockholms nya bad- och rekreationscentrum, lite av ett nytt Saltsjöbaden i tanken. För detta fordrades en järnväg och därmed blev det av. Den 28 december 1901 kunde den invigas.
När alla pusselbitar föll på plats; järnväg och hamn, handel och badort, så lades grogrunden för Nynäshamns utveckling.
Nytta och nöje
Arbetarrörelsens intåg i Nynäshamn kom smygande. Några år efter förra sekelskiftet var Nynäshamn fortfarande ett litet samhälle på en 4-500 invånare. Många av de yrkesarbetare som sökte sig hit för arbete och inkomst; järnarbetare, snickare, skomakare, målare och så vidare, kom oftast från andra större städer där det fanns viss erfarenhet av organisering.
Alla föreningars moder i Nynäshamn var diskussionsklubben Nytta och nöje, som bildades 1903, främst av en grupp byggnadssnickare och hantverkare. Klubben varvade diskussioner och föreläsningar med utflykter och nöjen. Klubben blev det sociala livets knutpunkt för den arbetande befolkningen i Nynäshamn.
Klubben hann på ett par år åstadkomma stora förändringar. Första 1:a maj-demonstrationen hölls 1903. Genom förstärkning av ett par hundra flottister från fartyg i hamnen nådde demonstrationen imponerande 1000 deltagare. En sjukkassa startades 1904. Fackföreningar för träarbetare och grovarbetare blommade upp ur klubbens mitt samma år.
En vitamininjektion för arbetarrörelsen i Nynäshamn var då gjuteriet vid J O Holmers verkstäder rekryterade en grupp arbetare från Tumba som redan var vana vid fackligt och politiskt arbete. De tog tämligen omgående initiativ till en lokal avdelning av Järn- och Metallarbetareförbundet 1905.
1907 anlades AB Nynäshamns Glasbruk (sedermera Baltiska Glasbruket), dit Sven Linderot året efter tog anställning, 18 år fyllda. De ovan nämnda arbetarna från Tumba hade också kommit i kontakt med de kooperativa idéerna, som så småningom ledde till en konsumtionsförening, där Sven Linderot jobbade ibland på ledig tid från glasbruket.
Nynäshamns Arbetarkommmun
Vid slutet av 1905 kom också Arbetarkommunen till stånd. Arbetarkommunen var det forum där de fackliga och politiska delarna av arbetarrörelsen samlades under ett tak. 1906 arrangerades första 1:a maj-demonstrationen i Arbetarkommunens namn. Den gick från stationen och sedan Järnvägsgatan – Frejgatan – Mörbyvägen – Skolgatan och Nynäsvägen ned mot lokstallarna, där mötet hölls.
Sven Linderot fanns sig snabbt till rätt i Nynäshamns organisationsliv. Som glasblåsare vara han fackligt organiserad i Grov- och fabriksarbetareförbundet. Det facket inhyste också träarbetarna, det som senare skulle bli Byggnads, och som, av dåtidens dokument att döma, var den starkaste grenen av den fackliga organisation som fanns att tillgå i Nynäshamn. Det var så organisationsbanden knöts. Det blev så att man inordnade glasblåsarna i en särskild sektion inom avdelningen, där Sven Linderot var ordförande fram till 1912. Likaså hamnarbetarna hade tidvis sin organisatoriska hemvist hos Grov- och fabriksarbetarna.
Sven Linderot hamnade också snabbt i Socialdemokratiska partidistriktets styrelse. Socialdemokraterna, särskilt i Nynäshamn, var av det radikalare slaget. Det skulle, bland annat, märkas vid partisprängningen 1917, då den stora majoriteten gick till det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiet.
Åren gick och Sven Linderot gjorde inte mycket väsen av sig, förutom sin aktivitet i arbetarrörelsens organisationer. Arbetarrörelsen hade vid den här tiden mycket svårt att göra sin röst hörd politiskt. Det hade främst med valsystemets utformning att göra. En manlig person som var stadd i kassan, ägde mark och djur och var skuldfri i förhållande till stat och kommun, kunde avge upp till 5000 röster. Vi är med andra ord milsvida från principen en man – en röst, som skulle komma att praktiseras först i kommunalvalen 1919.
1917 hade andra kammaren bifallit principen medan första kammaren sagt nej. Första kammaren tog dock intryck av Ryska revolutionen, november 1917, och såg vad som hände när folket saknade demokratiska rättigheter. Så 1918 gjorde första kammaren helt om och tillstyrkte allmän rösträtt. Och det dröjde till 1921 innan man fick se kvinnlig rösträtt. Att kvinnor skulle få rösträtt var en så omvälvande historia att det krävdes en grundlagsändring, vilket, hävdas det, var det formella skälet till att rösträtten för kvinnor infördes senare.
Uppvigling på Nynäs gård
1909 var storstrejkens år. Så ock i Nynäshamn. 303 arbetare i Nynäshamn omfattades av konflikten. En långvarig lågkonjunktur hade lett till lönesänkningar och lokala konflikter, och när SAF sommaren 1909 proklamerade allmän lockout inom sitt område svarade LO, den 4 augusti, med storstrejk. Strejken riktade sig mot alla arbetsgivare i landet och syftet var att stoppa hela samhällsmaskineriet, endast sjukvård och andra vitala funktioner undantogs.
Sven Linderot minns själv, i en intervju från 1934, när budet nådde Nynäshamn:
”Äntligen fick vi sätta hårt mot hårt – så gick talet på fabrikerna. Själv arbetade jag vid den tiden som glasblåsare vid Nynäshamns glasbruk. Som specialister i att blåsa glödlampor förtjänade vi ganska bra, bättre än de flesta andra yrkesarbetarna, och vi hade för tillfället ingen tvist med vår arbetsköpare, men trots detta beslutade vi enhälligt och med entusiasm att följa strejkparollen. Något understöd kunde det ju inte bli tal om, men det avskräckte ingen. Vi kan svälta, och vi skall segra – det var allas vår mening och vilja.”
Han fortsätter med att beskriva de första staplande stegen på konflikten:
”Jag minns ett av de första strejkmötena i Folkets park. Vi diskuterade hur vi skulle kunna dra med lantarbetarna vid ett närbeläget gods, Nynäs gård, i strejken. Jag, liksom flera andra kamrater, talade hetsigt för ett förslag att vi skulle demonstrera dit ut och ta med oss lantarbetarna från jobbet. En man som stod bredvid mig såg mycket förgrymmad ut, och när mötet med handuppräckning enhälligt beslutade att gör aktion vid godset behöll mannen ifråga händerna i byxfickorna, snodde runt på klacken och gav sig iväg. Detta tyckte jag förstås var lite märkvärdigt, varför jag gick till parkvakten och frågade han kände mannen. Jo, blev svaret, det var professor Sjögren, ägaren till Nynäs gård!”
Sven Linderot var även involverad på andra sätt, bland annat som Nynäshamns delegat på LO-kongressen det året. Den huvudsakliga konflikten pågick en månad, från 4 augusti till 4 september 1909, även om konflikten i reducerad skala fortsatte ytterligare en tid. Först den 13 november 1909 var den sista konfliktåtgärden avvecklad.
Strejkbrytarautomobil
Runt om i Sverige avlöpte det hela fredlig, med några få undantag; Allmänna Valmansförbundet (nu Moderaterna) bildade skyddskårer för att agera medborgargarde och assistera strejkbrytare. I t ex Nacka hade man en ”strejkbrytarautomobil” som åkte runt med revolver och sköt mot strejkande arbetare. Det var dock mer tur än skicklighet att det inte ledde till något fatalt. I Jönköping och Mölndal gick den ridande polisen till särskilt brutalt och våldsam angrepp mot de strejkandes demonstrationer.
Storstrejken, även om den var omfattande; 300 000 strejkande och 80 000 lock-outade, innebar den ett stort bakslag för fackföreningsrörelsen. Konflikten var illa organiserad och underfinansierad, vilket ledde till att LO tappade i storleksordningen hälften av sina medlemmar. Ledargestalter blev svartlistade, 20 000 avskedades och varken de ekonomiska eller politiska kraven fick något genomslag.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund hör till dem som långt efteråt menade att storstrejken ändå inte bara kan ses som ett nederlag. Han skrev att:
”Det förkrossande slag mot arbetarnas organisationer och allmänna strävanden, som arbetsgivarna åsyftat, blev denna storstrid långt ifrån. Om den för några år framåt minskade fackföreningarnas kraft och bragte individuella olyckor över många, alltför många, och kanske ofta de bästa, så växte på djupet en ännu fastare vilja till kamp mot den klass och det samhällssystem, som skapade sådant förtryck och sådana lidanden… Framtiden skulle visa, att arbetsgivarna förlorat en seger och arbetarna vunnit ett nederlag”.
De korslagda armarnas revolution
LO hade hoppats på ett snabbt medlingsingripande, men regeringen förhöll sig passiv. Strejkkassorna var otillräckliga och den 4 september beslöt LO om återgång till arbetet i de företag som inte var anslutna till SAF, även kallad ”den rationella klyvningen”. Förhoppningen var att man skulle hålla ut längre mot SAF, om man kunde spara in på understödet till de strejkande i företag utanför SAF. Det var en allt för kameral strategi och hade endast en demoraliserande effekt.
Under en generalstrejk, som storstrejken var, tar arbetarklassen över styret och skötseln av samhället. Ingen samhällsfunktion kan fungera utan strejkledningens medgivande. I det läget blir strejkkommittéerna alternativa maktorgan som tar över beslutsfattandet i samhället och kan organisera distributionen av mat, varor och förnödenheter.
Men istället för att storstrejken blev början på ett maktövertagande, skickades folk hem med uppmaningen att avvakta eventuella förhandlingar eller medlingar. Därav fick storstrejken heta De korslagda armarnas revolution, i folkmun.
Sven Linderot minns:
”Vi väntade nya paroller, som skulle sätta fart på spelet, men Herman Lindquist drog ner rullgardinen och sände ut samma paroll varenda dag, vilken i all sin enkelhet lydde: Håll er lugna. Och vi höll oss lugna. Storartat lugna. Vi litade på ledarnas vilja att föra kampen till seger. Vi, männen i ledet, förstod inte att de brantingska reformistledarna endast av massornas tryck, av pressen underifrån tvingats att proklamera kampen, och att de från första dagen var inställda på att förråda den…..
Ja, så kom den ”rationella klyvningen”, som bestod i att alla som arbetade hos arbetsköpare som inte tillhörde Svenska arbetsgivarföreningen skulle återgå till arbetet senast den 6 september. Då förstod alla att slaget var förlorat. Jag minns det som igår vilken förbittring ”klyvningen” utlöste bland de strejkande arbetarna. Många faktiskt grät av ilska, och det diskuterades allmänt om hur man skulle kunna hindra klyvningen och fortsätta kampen. Det var naturligtvis hopplöst. Utan pengar och mat kunde arbetarna kämpa, men utan ledning – nej, det var omöjligt.”
Slutgiltigt upphörde konflikten, i egentlig mening, först i mitten på november, då järnbruken återgick i arbete. Organisatoriskt blev strejken ett stort nederlag för fackföreningsrörelsen. LO miste mer än hälften av sina medlemmar och återvann först år 1917 hela sin tidigare styrka.
Bittra strider
Men för AB Nynäshamns Glasbruk och Sven Linderot fanns det en liten uppsida på situationen efter storstrejken. Glasbruket var i behov av fler arbetare och passade på att värva 10 arbetare från Surte, som avskedats p g a storstrejken. Dessa var fackligt och politiskt slipade och en av dessa från Surte, A M Sandström, blev efter några år Arbetarkommunens ordförande och var ledande i vänsterutbrytningen 1917.
Inflödet av dessa radikala arbetare från Surte påverkade stämningen på glasbruket. Efter att arbetarna slickat sina sår några år blåste man till strid igen. 1912 organiserade Sven Linderot sin andra strejk. Det blev en lång och bitter historia. I nästan 7 månader var arbetet nedlagt.
21 juni 1908 hade man fått till ett kollektivavtal på glasbruket, men direktör Ekenstam var dålig på att rätta sig efter avtalet och betala ut löner. Det vara en del mindre konflikter mellan Ekenstam och arbetarna fram till den stora konflikten 1912.
Sommaren 1908 hade Ekenstam inte betalat hamnarbetarna för lossning av förnödenheter till glasbruket. Facket satte lossningsarbetet i blockad: ”Ingen om sin heder mån arbetare utför någon lossning till ovannämnda Ekenstam förrän full avlöning från föregående lossningar utbetalats.”
I december 1908 var det en tvist om ackordspriserna på glasbruket, under vilken Ekenstam avskedat ett antal glasblåsare. Man fick kalla på förbundsledningen som fick åka ned från Stockholm och förhandla med Ekenstam. Tvisten fick en lösning och de avskedade återanställdes.
1909 genomfördes en så kallade indrivningsblockad på glasbruket, det betyder – så än idag – att fredsplikten på en arbetsplats med gällande kollektivavtal upphör om arbetsgivaren inte betalar ut lön när han ska. I detta fall hade Ekenstam inte betalat ut lön vid två avlöningstillfällen. En del av lönerna utbetalades och ett nytt kollektivavtal förhandlades fram, men lönerna fortsatte att släpa efter. I slutet på 1910 kunde fackföreningen konstatera att obetalda löner på glasbruket uppgick till 2000 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden.
I slutet av 1911 blev det återigen konflikt på glasbruket. Direktör Ekenstam hade återigen problem att betala lönerna och menade att kvalitén på arbetet var för dåligt för att kunna betala fullt ackord, vilket arbetarna uppfattade som ett svepskäl till att inte betala ut hela lönen. Glasblåsarna rustade till strid. Bland annat genom att anordna två fester i början av 1912, som inbringade hela 98:90 till strejkkassan.
8 februari 1912 gick vitglashyttan – där ackordskonflikten hade sitt ursprung – i strejk. Övriga arbetare i fackföreningen förklarade sig villiga att till sympatiåtgärder om Ekenstam skulle ta in strejkbrytare, eller om han skulle börja vräka de strejkande från glasbrukets arbetarbostäder. Detta tyckte de strejkande dock var solidaritet av det skralare slaget. På fackföreningsmötena de kommande månaderna debatterades flitigt frågan om sympatiåtgärder. Dock utan framgång för de strejkande. I efterhand känns det som att man hade förankrat sin konflikt för dåligt inom den bredare arbetarrörelsen.
17 maj 1912 tillsatte staten en förlikningsman Cederborg för att försöka bilägga konflikten. Med 14 röster mot 6 accepterade fackföreningsavdelningen hans tjänster att medla i konflikten. Under sommaren arrenderade Ekenstam ut glasbruket till grosshandlaren Sandin, och förklarade att han längre inte var part i konflikten. Detta var naturligtvis en manöver, skulle det visa sig, men konflikten började avvecklades den 18 juli.
Ännu ett bakslag
Likt Storstrejken 1909 gick inte arbetarna segrande ur striden och konsekvensen blev hård. Sven Linderot och ytterligare 10 arbetare blev avskedade. De blev även uppförda på arbetsgivarnas svarta lista, vilket gjorde att de inte fick något nytt arbete var de än vände sig. Flera av dem försökte få arbete i Norge, men nekades. De svenska arbetsgivarnas svart lista hade även nått dit.
Det fanns inget annat råd än att emigrera. Av de 11 som avskedades reste 8 till Amerika och 2 till Tyskland. Endast Sven Linderot blev kvar i Sverige. Han överlevde en periods arbetslöshet innan han blev inkallad till exercisen, det vi idag kallar militärtjänsten, vid Svea Livgarde. Det innebar i alla fall några garanterade mål mat om dagen.
Efter exercisen flyttade Sven Linderot till Stockholm. Där fick han först försörja sig som symaskinsförsäljare, innan lyckan vände och hans tjänster ånyo påkallades av fackföreningsrörelsen. 1914 blev han ombudsman på Grov- och fabriksarbetareförbundet och i slutet av 1915 gick han över som ombudsman i Handelsarbetareförbundet. Men även det politiska arbetet drog hans intresse. 1914 blev han invald i SSU:s högsta ledning (VU). Därefter förbundssekreterare från 1916 fram till partisprängningen.
Revolt
Det är värt att dröja kvar lite kring Sven Linderots arbete i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. 1912 lämna han och en större grupp kamrater Norrmalms socialdemokratiska ungdomsklubb och bildade klubben Revolt. Man ville ha en radikalare prägel på verksamheten och var öppet kritisk mot partihögern.
Den radikala klubben Revolt skulle sedermera i april 1917 även inhysa Föreningen Soldater-Arbetare, och 1:a maj 1917 bildades de första röda arbetargardena i Stockholm, inte så lite inspirerade från den ryska februarirevolutionen.
Ungdomsförbundet förblev den socialdemokratiska vänsteroppositionens fäste, vilket i hög grad återspeglades på fjärde förbundskongressen den 5 till 8 april 1912. Dess dominerande huvudfråga var ungdomsförbundets och partiets inbördes ställning.
Partiledningen var denna gång inte inbjuden till kongressen, men dess talan fördes, per ombud, av Per-Albin Hansson assisterad av Gustav Möller, vilka ännu var medlemmar av förbundets centralstyrelse. Framförallt vände de sig emot Höglunds och Stormklockans kritik av den opportunistiska utvecklingen inom partiledningen och dess inledda samverkan med liberalerna. Hur de än försvarade moderpartiets kompromisser högerut, var vänstergiren så kraftig i ungdomsförbundet att Per-Albin Hansson och Gustav Möller inte ens tyckte det lönt att kandidera till poster i förbundsledningen.
Röda bilen
Riksdagsvalet 1911 var viktigt. Arbetarrörelsen var ordentligt försvagad efter storstrejken. Samtidigt tillämpades nya rösträttsbestämmelser, som var lite mer fördelaktiga för arbetarklassen. Det gällde verkligen att mobilisera väljarkåren för arbetarepartiet. I det läget tog Socialdemokratiska ungdomsförbundet “ett djärvt grepp”, en ny, modern agitationsform i valkampanjen: agitationsturnéer i bil – den “röda bilen” – genom hela landet, från Ystad till Haparanda.
Med dessa “rörliga talarstolar” skulle man kunna nå också avlägsna orter på landsbygden. Det djärva uppslaget kom från Fredrik Ström. I ungdomsförbundets centralstyrelseprotokoll den 2 februari 1911 dyker förslaget om “jätteturnéer pr. bil” upp för första gången och spreds genom ett cirkulär som publicerades i Stormklockan den 18 februari.
Förslaget att använda bil i valkampanjen 1911 möttes enligt Zeth Höglund av viss skepsis bland några socialdemokrater. Bland annat menade t ex Värner Rydén att den “röda bilen” skulle “förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. Han fick inte rätt alls: SAP gjorde ett mycket bra val, ökade med 30 mandat till 64 i Andra kammaren, vilket Höglund tillskriver inte minst “den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like genom landet”.
Denna massagitation spelade en avgörande roll för att bryta nedgången efter 1909, inte enkom för ungdomsförbundet utan också för partiet och den fackliga rörelsen. Förbundets medlemsantal började öka igen, lika snabbt som mellan åren 1905-1907. Varför fick då agitationen ett så stort genomslag? Förklaringen är att arbetarna, efter att ha pressats tillbaka på den fackliga fronten, riktat blickarna mot den politisk kampen.
Det är ett allmänt och generellt drag i arbetarklassens sätt att kämpa, som går igen i alla länder; efter fackliga motgångar ökar det politiska intresset, och tvärt om; efter valförluster försöker arbetarklassen försvara sig genom sina fackliga organisationer.
Denna politiska kamp i kombination med utökad rösträtt och ungdomsförbundets intensiva agitation var orsakerna bakom socialdemokratins väldiga valframgång i andrakammarvalet 1911, då dess mandat fördubblades.
Ungdomsförbundets ”Rödabilagitation” sommaren 1912 ägnades åt fackföreningsrörelsens återuppbyggnad och det blev första året efter nederlaget i storstrejken 1909, som fackföreningsrörelsens medlemsantal åter växte. 500 möten med över 100.000 deltagare genomfördes. 1912 steg Landsorganisationens medlemstal med 7 procent och 1913 med 14 procent.
Totalt avhölls 528 möten med 340 000 åhörare under sommarhalvåret 1911. 1912 hölls 500 möten, 1913 550 möten och 1914 hela 800 möten. Och det var under 1914 Sven Linderot deltog i Röda bilens turné. Så här minns Sven Linderot själv turnén:
”Zäta Höglund reste med Röda Bilen – härjande, väckande – i mellersta Norrland sommaren 1914. Min ringhet äntrade åket i Sundsvall, mottagen med hjärtlighet och – skepsis. Vid mötet samma dag i Njurunda kände jag mig som beredskapsinkallad. Jag fick nämligen inte tala, Zäta hade för säkerhets skull tagit med Ture från Samhället som andre talare (Ture Nerman var vid tillfället redaktör för Nya Samhället i Sundsvall/min anm). Nästa dag släpptes jag dock lös mot ett fåtal oskyldiga människor, som samlats i Bergsjö. Svettig utvärtes och darrig invärtes avvaktade jag Zätas dom. Jag minns den som igår: ”Du kommer nog klara opp’et, Sven Lasse.” Det var ju inte stora A precis, men det var ju inte heller C.
Och färden gick vidare. Zäta instruerade inte i talandets konst, vilket jag hade hoppats, men han menade väl att det var instruktion nog att höra honom tala varje dag. Vilket det kanske var, ty när Zäta efter ett par veckor tog avsked i Rättvik och ersattes av Ernst Åström (även kallad Ärtan eller Hagalund, och var vice ordförande i ungdomsförbundet, sedermera riksdagsman för SSV och sedan S), var ”Ärtan” underlägsen på mötena. Jag höll nämligen Zätas föredrag.”
Partisprängning
Partisprängningen i Nynäshamn var en relativt lugn historia. Vänstern hade en solid majoritet i Arbetarkommunen, med rösterna 86-38 till förmån för vänstern, som också intog samtliga styrelseplatser. När väl partisprängningen var ett faktum förhandlade man till sig en bodelning som bägge falanger var nöjda med.
Det nya partiet som bildats; Socialdemokratiska Vänsterpartiet, var en brokig samling. Sven Linderot beskrev det själv i följande ordalag:
”Världskrigets år, II Internationalens sönderfallande, Brantings borgfred och allt dylikt ökade de missnöjdas skara, och ungdomsförbundet blev i verkligheten ett parti, som sedan formellt konstituerades som nytt parti den 13-16 maj 1917. De utomparlamentariska massaktionerna växte i styrka, jäsningen bland arbetarmassorna växte för varje dag. Det var alltså utomordentliga objektiva förutsättningar för ett marxistiskt revolutionärt parti att ta upp kampen för den svenska revolutionens sak. Men det fanns ingen marxist i Sverige. En del intellektuella (Höglund, Nerman, Ström, Carlesson, Spaak) hade väl läst en del Marx och Engels, som de inte alls eller bara delvis förstått, och som de i varje fall förvanskade. Marxistisk litteratur fanns praktiskt taget inte till gänglig för de proletärer, som endast kunde läsa svenska, och så kom det sig att ingen enda marxist fanns som kunde ta upp kampen mot den borgerliga tramsteologi som serverades av borgmästare Lindhagen, vilken med Konfutse och Buddha och ”leve republiken” och litet av varje dragit i fält mot Branting och gjort sig till en fana för oppositionen. Marx avsattes utan större ceremonier, och i hans ställe placerades Lindhagen som det nya partiets teoretiska lärofader.”
Sven Linderots karriär efter partisplittringen blir en helt annan än fackföreningskämpens och organisatörens. Efter att arbetat en tid med internationellt solidaritetsarbete, t ex Kommittén mot den finska vita terrorn, vart han skickad till Norrbotten för att bli redaktör för Norrskensflamman. Men vad innebär det för en redaktör för en kommunistisk tidning, som inte läst en rad av Marx och Engels, och ska lägga ut den politiska kursen? Det blir tyvärr att i mångt och mycket skriva av och plagiera texter från Moskva och den Kommunistiska internationalen.
Partiledaren
Förvandlingen från strejkledaren och fackföreningsorganisatören till politisk kreatör och samtidskommentator, infann sig aldrig. Det är här melankolin infinner sig. 1920-talet passerar revy och partiet, som nu heter SKP, splittras ett antal gånger. Särskilt splittringarna 1924 och 1929, vilka innebar att de flesta ledande och intellektuella som Zeth Höglund, Karl Kilbom och Ture Nerman lämnade partiet, dränerade partiet på mot Moskva självständigt tänkande människor. Under tiden sitter Sven Linderot på redaktionen i Malmberget och stencilerar Kominterns senaste påbud.
Vid splittringen 1929, då en överväldigande majoriteten av ledningen och medlemmarna lämnade/uteslöts ur SKP blev kandidatnöden relativ stor och Sven Linderot kunde segla upp som partiledare.
Det går inte att hjälpa att man får bilden av kjesar Claudius på näthinnan, vars främsta – eller enda – merit var att överleva utrensningarna under Tiberius och Caligula och som, enligt legenden, stod och gömde sig bakom en gardin när pretoriangardet hittade honom och utropade honom till kejsare efter mordet på Caligula.
Förmågan att överleva utrensningar och att anpassa sig som enda meritvärde – det var ett öde han delade med många inom den Kommunistiska Internationalen.
Efter splittringen 1929 kommer det under en period att finnas två SKP i Sverige, tills de som uteslutits/lämnat döper om sitt parti till Socialistiska partiet.
För att skilja dem åt i början gavs de epiteten Kilbomskommunister (efter Karl Kilbom, för de uteslutna/lämnande) och Sillénkommunister (efter Hugo Sillén, för de moskvatrogna). Det var egentligen lite udda för att, i ren formell mening, var ju Nils Flyg partiordförande för de förstnämnda och Sven Linderot partiordförande för de sistnämnda.
Det som kan ha legat till grund för de olika epiteten var i Karl Kilboms fall att han onekligen var ett kändare namn än Nils Flyg. Karl Kilbom var chefredaktör för Folkets dagblad Politiken och partiets gruppledare i riksdagen. Man hade antingen läst artiklar av honom eller läst om honom i annan press, angående politiska frågor som avhandlades i riksdagen.
Hugo Sillén var en annan historia. Att han kom att beteckna de moskvatrogna var att han fram till mitten av 1927 arbetade för Komintern i Moskva och i mångt och mycket var partiets länk med Moskva. Han uppfattades som Moskvas man i Sverige, därav epitetet, men det ska dock inte tolkas som att han på något sätt var den egentliga partiledare. Sven Linderot sågs både bland partimedlemmarna som Komintern som mer duglig.
Hugo Sillén var snarare en belastning för partiet. Han kom alltjämt att omplaceras på en mängd olika uppdrag och det fanns inget han inte kunde missköta. Även inom Komintern fanns det nedtecknat om honom att han var ”långsam” och ”initiativfattig”. Men han var obrottsligt lojal, och det räcker långt i vissa sammanhang.
På partikongressen 30 november – 2 december 1929 väljs Sven Linderot slutligen till partiordförande för Sveriges kommunistiska parti. Utöver det, och därefter, är hans förehavande, åtminstone för mig, av ringa intresse.
Patrik Olofsson