Vänsterpartiet Haninge har fått ett brev från en ur Haninge kommuns personal som jobbar i frontlinjen mot Coronan. Det här är hennes berättelse:

13 mars låstes dörrarna in till våra boenden för anhöriga, men på insidan var allt som normalt. Våra vårdtagare, eller kunder som det fint kallas, levde som vanligt. Aktiviteter och måltider ihop som vanligt men vissa började istället åka med färdtjänst hem till sina anhöriga.

Det ända som utmärkte situationen var att anhöriga inte var välkomna. Majoriteten av anhöriga tyckte beslutet var bra medan vissa fortsatte komma via balkongdörren.

När viruset kom in till våra boenden så spreds en oro bland personalen. Personalfrånvaron gick i taket. Vissa ligger hemma smittade medan vissa är hemma på grund av oro. För personal i riskgrupp finns det ingen plan; de uppmanas att arbeta som vanligt för att vi har skydd och om blir man smittad så säger de att det är vi som använt skydden fel.

Haninge kommun har misslyckats redan innan Covid-19 kom in på våra boenden. Egentligen  så skulle personalen ha fått en riktig utbildning i hur vi skulle hantera detta, men vi fick ingen genomgång och cheferna satt i möten hela tiden och dörrarna till deras kontor var stängda.

På en avdelning fick de sitt första bekräftade fall på en lördag kväll och då fanns ingen chef tillgänglig. De visste inte hur de skulle hantera vårdtagaren med bekräftad Covid-19.

Personal som är symtomfria och ej sjukanmälda har fått jobba ihjäl sig. Det är dubbelpass på dubbelpass samt fler helger. Gruppchefer beordrar in personal som redan jobbat för många dagar på sträck medan de själva får gå hem till sina familjer och ta det lugnt.

Om jag som undersköterska eller vårdbiträde misstänker att en vårdtagare har Covid-19 får jag inte behandla personen som misstänkt förrän en sjuksköterska eller gruppchef (som inte ens går in på det rummet) bekräftar att personen är misstänkt.

Våra vårdtagare får ingen läkarkontakt utan det sker på distans, en läkare som inte ens träffat patienten själv ska bedöma om personen ska provtas eller när personen ska klassas som palliativ.

Vid misstanke eller bekräftad smitta så ska ytorna på det rummen städas flera gånger per dag, men checklistorna är tomma för att ingen har hunnit eller orkat städa de rummen.

Personalstyrkan är densamma eller färre men uppgifterna ökar i samband med virusets närvaro. Hur ska man hinna hjälpa alla smittade och icke smittade vårdtagare, städa deras ytor dagligen och sköta allt annat som köket, tvättstuga, beställningar och leveranser?

Både de som insjuknat i Covid-19 och de som inte gjort det (ÄN!) är oroliga. Vi måste hinna dämpa deras oro samtidigt som man står i tunna munskydd som bara inger falsk trygghet och ett hemmagjort visir, samt – om man har tur – i ett långärmat förkläde.

Det kommer nya direktiv hela tiden; papper på papper som förväntas att alla ska läsas men som ingen säkerställs att de faktiskt läses av personalen.

Vikarier som kommer har ibland ingen vetskap i hur man ska hantera Covid-19, då de saknar tillgång till att läsa dokumentation och de ibland inte vet om att de tackat ja till att jobba på en avdelning som kryllar av viruset.

Covid-19 har spridits som en löpeld på våra boenden i kommunen, rum efter rum blir misstänkta och rum efter rum blir tomma. Det blir som käftsmäll på käftsmäll när den ena efter den andra blir misstänkt och man då hjälp den vårdtagaren dagen innan helt utan skydd.

När de kommer från Region Stockholm för att provta våra misstänkta kommer de i rymddräkter medan vi har fattiga skydd som knappt skyddar. Vi undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor riskerar våran egna hälsa varje dag medan ledningen sitter tryggt på sitt kontor eller till och med jobbar hemifrån.

Våra äldre som vi skulle skydda är helt blottade inför viruset. Jag går från en bekräftad smittad vårdtagare till en som ännu är symtomfri. Jag tänker för mig själv att det är en tidsfråga innan jag dragit smittan till den personen med.

Hon vet inte om att jag precis varit hos en annan som är bekräftad smittad och hon har inte möjlighet att skydda sig själv för hon behöver min hjälp. Hon vet inte om att i rummet bredvid ligger hennes bordskamrat och kämpar för sitt liv och hon vet inte om att nästa dag kanske det är hon själv.

Kollega efter kollega ligger hemma i symtom. Det är som dominobrickor. Varje dag vi ses och är till synes friska är vi glada och tacksamma för att vi får se varandra.

När allt detta är över kommer vi gråta och krama varandra, både kollegor, de kunder som överlever detta samt anhöriga.

Uppdaterades: 24 apr 2020