I skrivande stund har inte den tilltänkta kommunledningen publicerat något politiskt manifest. Och det avtal som finns mellan ”Haningealliansen” (M, KD & L) och Sverigedemokraterna är heller inte offentligt. Det kanske finns skäl för det. Det skulle kanske skulle bli pinsamt för Liberalerna om det blir offentligt vilka eftergifter man gjort till SD. Nu ska det mörkas och SD:s politik ska portioneras ut pö om pö.

När det gäller ”Haningealliansens” utläggningen av den sverigedemokratiska politiken säger Christian Lindefjärd, gruppledare för Sverigedemokraterna, i senaste numret av Mitt i Haninge att ”det kommer att börja märkas på sikt, kanske inte första året men efter ett år. Vi kommer då att basunera ut vilka punkter det är som vi fått igenom”.

Så för att inte uppröra ”Haningealliansens” liberala väljare och möjligheten att sälja in det här projektet, så kommer SD vara tyst första året och acceptera bara ett fåtal punkter. Först år två ska man ”basunera ut” de politiska segrarna. Då har Liberalerna investerat för mycket i ”Haningealliansen” för att lämna styret – så är tanken.

Demokratiskt är det lite tveksamt att det finns politiska kontrakt mellan partierna i fullmäktige som inte är offentliga. Väljarna borde kunna förvänta sig mer transparens och klara besked om vilken politik som de kan förvänta sig kommande mandatperiod.

Men vad kan vi förvänta oss att Sverigedemokraterna har fått igenom för politik? Det är ingen hemlighet vilka frågor de prioriterat i sitt valmanifest och som de vill få genomslag för:

1) Tiggeriförbud

Sverigedemokraterna har länge drivit frågan om tiggeriförbud i Haninge. Både Moderaterna och Kristdemokraterna stödjer idén om ett tiggeriförbud. Idén om tiggeriförbud handlar, likt den gamla lösdriverilagen, om att fattigdomsbekämpning handlar om repressiva åtgärder. Ju mer man bekämpar de fattiga – ju färre blir de. Det är den skruvade logiken bakom idén.

Liberalerna har traditionellt varit emot ett tiggeriförbud och inget som bör hanteras på nationell nivå; man har hela tiden velat ha lösningar på EU-nivå och bidrag till länder som Bulgarien och Rumänien för att ta hand om de delar av befolkningen som inte kan försörja sig i landet.

Det är också frågan om det är tiggande människor som alla de nya väktarna och poliserna ska jaga? Är det väl använda resurser? Amnesty International har också många goda argument varför ett tiggeriförbud inte är rätt väg att gå. Att be om hjälp – vilket det i grunden handlar om – ska aldrig kriminaliseras. Det vore galet.

2) Återvändarombudsman

Vad sänder det för signal från kommunen till sina invandrade kommunmedlemmar? För det är signalpolitik det handlar om. Rent praktisk finns redan hjälp att få av Migrationsverket om för dem som vill återvända till sitt forna hemland och rent principiellt är det ju bäst om staten sköter migrationspolitiken. Sverigedemokraterna vill dessutom plussa på med ett kommunalt återvändarbidrag (oklart hur mycket av kommunens resurser som ska läggas på det), för att tydliggöra signalpolitiken att man verkligen inte vill ha invandrare i kommunen. Det ska också gå att få yrkesutbildningar för att kunna få jobb i sitt forna hemland.

Här någonstans kreverar ironin. Skulle vi kunna tänka tvärt om? Hur vore det om vi såg till att det fanns SFI kombinerat med yrkesutbildningar för alla som verkligen vill komma in på den svenska arbetsmarknaden? Det vore verkligen något att lägga kommunens resurser på!

Liberalerna har i alla fall gått till val på man anser att invandringen har berikat Haninge, gett oss större möjligheter och att det är positivt att vi blir fler – inte färre. Hur rimmar en Återvändarombudsman med liberal politik?

3) Kultur med ”folklig” förankring

Det är väl kul med kultur som är uppskattad i breda folklager. Problemet är bara när politiker ska börja definiera vilken kultur som är önskvärd eller mindre önskvärd. Det är en sak att uppmuntra kultur och göra kultur lättillgänglig. Politikens uppgift är aldrig att styra kulturen.

Om man vill börja uppmuntra kulturyttringar som har ”folklig” förankring (vilken är en lite luddig kategori) så utesluter man per definition ny kultur. Ny kultur behöver oftast tid på sig att nå en större publik. August Strindberg blev på 1880-talet så kritiserad och häcklad i Sverige att kände sig tvungen att lämna landet. Idag har man rest statyer över honom och han är nästan en institution inom svensk litteratur.

Sverigedemokraterna i Haninge vill ha en ”kulturbevarande” politik som bygger på ”kulturarvet”. Hade man varit ”kulturbevarande” på 1880-talet så hade nog August Strindberg aldrig fått komma tillbaka till Sverige.

Vi har sett vad dessa strävanden om ”folkligt förankrad kultur” leder till i praktiken där Sverigedemokraterna haft inflytande. Inte minst så blir biblioteken ett viktigt politiskt instrument för ”kulturbevarandet”; litteratur på andra språk ska minska, krav på medborgarskap för att låna böcker, avbrutna samarbeten med icke-svenska kulturföreningar och skulle det – gud förbjude – hänga en prideflagga utanför biblioteket är ju måttet rågat.

Frågan är om Liberalerna orkar hålla en armlängds avstånd mellan politiken och kulturen, eller om det ska in och kladdas med politiska agendor? Man ska också samsas med Kristdemokraterna som i sammanhanget talar om ”fostran och normöverföring” (vad nu exakt det innebär). Det är inte ord som direkt lugnar den bekymrade.

4) Bygg dyrt – bygg vitt

Den nya ”Haningealliansen” har gjort en stor affär av sina planer för den framtida stadsbyggnaden. Bort från de bostäder som faktiskt efterfrågas – billiga hyresrätter. Fram för villor och radhus – den framfantiserade och pittoreskt romantiska ”Trädgårdsstaden” som får Körsbärsdalen i Nangijala att framstå som ett amerikanskt project.

Men det finns en mörk baksida bakom den här bostadsstrategin. Vi är inte födda igår utan vet hur skällan lät förra gången alliansen deklarerade sin bostadspolitik och vad som egentligen ligger bakom.

I den förra bostadsstrategin Alliansen tog fram pratade man om vissa områden som ”svenskglesa” ”fattigdomsfickor”. Vi har alltså två problem i dessa områden 1) Det är för få svenskar. Det verkar vara glest mellan dem och 2) De finns fattiga människor där. Det sistnämnda är givetvis ett problem (men det har inte primärt med bostadspolitiken att göra). Vad det är för problem med det förstnämnda är ytterst oklart.

Bygger man dyrt så slår man två flugor i en smäll; det flyttar bara in höginkomsttagare och bland höginkomsttagare är etniska svenskar mer frekventa. Det skiljer hela 100 000 kr/året i medianinkomst om du är född i Sverige och om du är född utomlands. Om du bygger för att attrahera vissa välbeställda socioekonomiska grupper så får du ”svenskheten” på köpet. Du kommer inte uppleva det som så glest mellan svenskarna i ”Trädgårdsstaden”.

Fattigdomsbekämpningen liknar väldigt mycket idén om tiggeriförbud. Om man bekämpar låginkomsttagares möjligheter att få en bostad, så blir det färre låginkomsttagare. Det är den skruvade logiken.

Frågan är om Liberalerna står kvar vid det nyligen antagna programmet för social hållbarhet, som både Liberalerna och Vänsterpartiet – och majoriteten av partierna – var överens om (för ett halvår sedan i alla fall). Där pratas det inte mycket om ”Trädgårdsstaden”, utan snarare om ”tillgången till en god och ekonomiskt överkomlig bostad” för alla kommuninvånare.

Men nu ska man kampera ihop med Moderaterna och Sverigedemokraterna som bojkottade den beredning i kommunen som tog fram det kommunala programmet för social hållbarhet. Nu kommer det byggas dyrt och för rätt etnicitet.

Liberalismen i Haninge borde gå hem. Du är full.

Uppdaterades: 02 dec 2022