Det högernationalistiska styret i Haninge har nu beslutat att man vill införa LOV, lagen om valfrihetssystem, i kommunens äldreomsorg. Att äldre ska få möjlighet att välja utförare av hemtjänst eller boende kan inledningsvis låta som att det ökar de äldres frihet och ger möjlighet att välja bort dåliga aktörer, men erfarenheten från andra kommuner visar snarare på motsatsen.

Det den nuvarande kommunledningen tittar på just nu är att införa LOV för äldreboenden. Men enligt SKR är det bara 25 kommuner i hela Sverige som har det. Den överväldigande majoriteten av våra kommuner har inte tyckt att det skulle gynna dem att införa det systemet.^[1] 

De senaste åren har trenden dessutom vänt, och 2021-2022 avslutade många kommuner sitt arbete med LOV medan inga nya påbörjades. LOV är ett system på tillbakagång, som låter bättre än vad det är. I en utredning från Botkyrka kommun 2019 då man avsåg att införa LOV inom hemtjänsten backade man då det visade sig att LOV skulle bli 30 miljoner kronor dyrare.^[2]

På ytan låter det som att valfriheten för våra seniorer kommer öka, men i praktiken kan det bli tvärt om. Upplands Väsby är en kommun i Stockholmsregionen som införde LOV för äldreboenden redan 2014. Nu är man den kommun som ger näst mest avslag i hela Sverige på begäran från äldre att få komma till ett äldreboende.^[3]

Det finns en valfrihet, men bara för den som passerar nålsögat och blir beviljad en plats. Hur kunde det bli så här? För en kommun är det ganska lätt att planera för behovet av platser på äldreboenden. Hur kommunens invånare åldras är ingen jättesvår ekvation, och så länge kommunen driver det i egen regi är över-/underkapacitet en marginell företeelse.

Även borgerliga politiker som är mer pragmatiska än ideologiska har insett tillkortakommandet med privat drift inom äldreomsorgen. I Lomma, där Moderaterna varit största parti 26 år och där all hemtjänst och alla äldreboenden var privata, bytte man 2022 fot och tog tillbaka rubbet i kommunal regi. Det var ohållbart av ekonomiska och kvalitémässiga skäl att driva äldreomsorgen privat.^[4]

Med LOV finns fri etableringsrätt. Det är fritt fram för vem som helst att etablera sig. Det är också fritt fram för vem som helst att inte etablera sig. Så hur ska kommunen planera? Man kan riskera att planera för att fler bolag etablerar sig än vad det verkligen gör och plötsligt står man med en underkapacitet och får börja ge neka äldre p g a platsbrist. Eller tvärt om; att fler etablerar sig, så både kommunen och de privata bolagen står med överkapacitet vilket gör verksamheten dyrare. Oftast är en permanent överkapacitet på tomma platser en grundförutsättning för att olika val och byten av äldreboende ska kunna hanteras inom den tid man garanterar (t ex inom tre månader).

Den överkapaciteten på tomma platser måste kompenseras ekonomisk genom lägre bemanning och/eller ökade utgifter för kommunen.

LOV har länge kritiserats på grund av att det helt enkelt är omöjligt att avgöra vilka som är bra aktörer i äldreomsorgen innan man valt dem, och då är skadan ofta redan skedd. Erfarenheten säger oss också att det ofta i praktiken är väldigt liten skillnad mellan olika privata aktörer, och att många av de viktigaste måtten på en välfungerande äldreomsorg generellt är sämre än i det offentliga. Vi kan till exempel se en lägre personaltäthet, högre andel tidsbegränsat- och deltidsanställda, och större andel av personalen som inte vill jobba kvar – dåliga förutsättningar för en stabil äldreomsorg där den enskilde får utrymme till en meningsfull tillvaro. Vad är då poängen med att välja, när alla dina alternativ blir sämre av möjligheten?

Många av problemen med LOV i äldreomsorgen är samma som syns efter valfrihetsreformerna i skolan; de privata aktörerna är inte intresserade av de kostsamma brukarna, vilket leder till att det offentliga (om det finns kvar) blir överbelastat samtidigt som pengar går till de privata som bara tar sig an de lättaste mest lönsamma brukarna. Privat etablering är inte bara sämre än det offentliga, det gör även det offentliga sämre.

Andra kommuner har även sett att det uppstår en ojämlik geografisk etablering, de privata aktörerna placerar sig där de kan göra störst vinst – i rika, folktäta områden. Medan glesbygd och arbetarklassområden blir utan äldreboenden, och de äldre härifrån får flytta långt ifrån sina hem och familjer för att få plats.

Både PRO^[5] och Kommunal^[6] har skarpt kritiserat LOV och menar att det måste göras om eller avslutas. Detta borde mana oss att ställa frågan – när varken de äldre själva eller arbetarna vill ha “valfriheten”, vem gör vi det då för?

Vi menar att verklig frihet som äldre snarare kommer från saker som att det finns tillräckligt med personal på äldreboenden, så att man kan bli sedd som person med individuella behov. Istället för att för att allt vad livskvalitet heter sparas in på för att förbättra välfärdskapitalisters vinstmarginaler.

En friare omsorg i praktiken kan vi se exempel på i det nya arbetssättet LEIF som man infört i Värnamo^[7], där omsorgen utformas efter de äldres egna önskemål. Vi finner även inspiration i arbetet med önskescheman i Junosuando^[8], i Pajala kommun, som har gett personalen tillräckligt med tid för alla sina arbetsuppgifter och gjort upp med personalbristen. 

När omsorgen bara får handla om människorna kan vi så mycket bättre än LOV.

Patrik Olofsson & Ruben Isberg

Fler lästips:

Katzin, Valfrihet istället för jämlikhet?

https://socvet.se/article/view/2408/1732

Moberg, Marketization in swedish eldercare

http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087105/FULLTEXT01.pdf

Uppdaterades: 03 mar 2023