100 år av systerskap
När Vänsterpartiet fyllde 100 år i maj 2017 gav vi ut boken Ett kollektiv av röster- 100 år av systerskap. Där berättar partiets kvinnor om dess historia.När Vänsterpartiet fyllde 100 år i maj 2017 gav vi ut boken Ett kollektiv av röster- 100 år av systerskap. Där berättar partiets kvinnor om dess historia.
Ett kollektiv av röster är en unik samling texter skrivna av ett åttiotal skribenter. I artiklar, dikter, personporträtt och intervjuer skildras kvinnor som under Vänsterpartiets historia har gjort avtryck, skapat politik och brunnit för sitt parti. Det är ett stycke historieskrivning, en hundraårig genomgång av pionjärer som Kata Dalström, viktiga inspiratörer som Eivor Marklund, Barbro Backberger och Gudrun Schyman samt föregångare som Ulla Hoffmann och Ingrid Burman. Genom de enskilda ödena målas en bild av feminismen, stoltheten, inspirationen, motgångarna och segrarna fram.
Här skildras också de kvinnor som är aktiva i dag och som kan berätta om samtidens utmaningar och styrkor—om arbetet mot rasism, det fackliga arbetet, om HBTQ frågoma och om feminismens framväxt. Medverkar i boken gör bland andra Ida Gabrielsson, Annika Cullberg, Jonas Sjöstedt, Cecilia Torudd, Anna Herdy, Nooshi Dadgostar, Jenny Wrangborg, Hediye Güzel och Karolina Ramqvist.
Man kan köpa boken direkt av Leopard Förlag.
För fler artiklar om Vänsterpartiets historia; gå till vår specialsida för 100-årsjubileumet.
Här publicerar vi ett utdrag ur boken Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap. Det handlar om partiets första kvinnliga riksdagsledamot: Solveig Rönn.
På ett sätt tyckte jag det var synd, för jag tänkte att då får jag läsa och bilda mig litet, om jag kommer i fängelse.
Så resonerade Solveig Rönn efter att ha undsluppit ett åtal, i samband med ett tal hon hållit i solidaritet med Ådalen efter händelserna 1931, på en teknikalitet (hon angav att den mening i sitt tal som hon åtalats för avslutades med ett frågetecken, och att detta gått de antecknande poliserna förbi). Solveig Rönn skulle inom några år placeras på andra plats på vår riksdagslista och som första kvinna företräda vänstern i riksdagen. Vid tiden för sitt inval (1936) var hon endast 34 år.
Solveig Rönn föddes 1902 i Gamlestan i Göteborg, ute vid Pellerins margarinfabrik vars murar ännu står kvar. Hennes föräldrar var Jehovas vittnen. När hon berättade att hon anslutit sig till kommunisterna som ju faktiskt inte trodde på Gud replikerade modern: ”Nej, det ska ni inte göra för då satt ni med armarna i kors och det blev inget gjort.” Inträdet i SKP, Sveriges kommunistiska parti, kom efter att Solveig Rönn organiserat en vild strejk mot familjen Bräutigam på deras berömda konditori. Partitidningen Västsvenska Kuriren tog in en artikel om den framgångsrika strejken och redaktören passade på att fråga varför fröken Rönn inte anslutit sig till SKP? Hennes svar blev en medlemsansökan. Året var 1924.
Manglare på Sahlgrenska
Året därpå fick hon anställning inom sjukhustvätterierna och hamnade snart på Sahlgrenskas mangel, en arbetsplats av betydande storlek. Där engagerade hon sig i Kommunalarbetarförbundet och fick bekanta sig med de socialdemokratiska ombudsmännen.
För dessa män var en stridbar, kommunistisk kvinnas deltagande i den fackliga verksamheten inte odelat njutbart. Solveigs arbetskamrater hade dock ett annat perspektiv: ”Vi tycker att det är så roligt att gå på mötena och höra när du kan diskutera med karlarna.” Snart var varenda en på mangeln organiserad.
Men även inom SKP var de manliga perspektiven förhärskande. I samband med en årskonferens påpekade Solveig Rönn hur förvriden fokuseringen på manliga arbetsplatser var och därpå invaldes hon i distriktsstyrelsen med uppgift att vidta åtgärder mot detta. 1929 nådde motsättningarna inom vårt parti en brytpunkt och rörelsen sprack i två delar. Solveig gick med det parti som leddes av Sven Linderot och som dagens vänsterparti är arvtagare till.
En stor del av den traditionella partiledningen, funktionärer, parlamentariker, redaktörer, fackligt förtroendevalda, gick med i det andra partiet vilket ställde stora krav på de som stannade kvar.
Att jag började tala berodde på att efter 1929 års sprängning försvann ju dom stora talarna, dom som var märkvärdiga.
Framgång i valet
Återuppbyggnaden av partiet gick fort och på några år var det konkurrerande Vänsterpartiet, som innehöll den gamla partieliten, nedkämpat. Valet 1934 blev en framgång i Göteborg och Solveig fick plats i riksdagen. Villkoren vid denna tidpunkt var av lite annan karaktär än dagens. Riksdagsperioden varade fem månader, för denna period utgick ett blygsamt arvode och under resten av året fick man återgå till sitt vanliga arbete. Fem hemresor var betalda. Att kombinera den typen av villkor med de krav som partiorganisationen ställer samtidigt som privatlivet ska hinnas med väcker föga avund. I samband med att Solveig Rönns dotter kom till världen stannade hon hemma i tre månader och angav just graviditeten som skäl för sin frånvaro. Detta föranledde en väldig batalj med riksdagsbyråkratin som var skoningslös inför den typen av excesser, men det hela slutade med att hon kunde behålla sitt mandat.
Under sin tid i riksdagen väckte hon ett trettiotal motioner som spände över ett brett fält av ämnen. Solveig Rönn föreslog att lärarna skulle fråntas rätten att aga barn i folkskolan och möttes av starkt motstånd från den samlade vetenskapen. Hon avfärdade dessa som ”rottingpedagoger” och hänvisade till synpunkterna från sina sakkunniga; barnens föräldrar. Till saken hörde att agan endast tillämpades i de senare skolår då de förmögnas barn lämnat folkskolan för att köpa sig plats inom läroverken. Inom dessa var det ingen som vågade föreslå att barnaga var en lämplig pedagogik, så frågan bar en tydlig klassprägel.
Granskade läroböcker
Solveig Rönn utsågs även att företräda partiet i den gigantiska Lärobokskommittén, vilken granskade och antog rikets läroböcker. Det var ingen liten uppgift och viktiga förändringar genomfördes av denna kommitté. Följande passage blev styrande för de viktiga klassutjämnande ambitioner som präglade Solveig Rönns insatser.
Mot såväl ordval som satsbyggnad i läroböckerna kunna ofta göras välgrundade anmärkningar. Detta gäller i särskilt hög grad läro- och läseböckerna för […] folkskolan. Det framhålles […] att lektionerna i dessa klasser inte sällan nära nog få formen av översättning från ett främmande språk.
När hon vid sitt inledande kommittésammanträde bredde ut böcker, anteckningar och excerpter harklade sig ordföranden och sa att dubbelt arvode nog måste utbetalas till ledamot Rönn.
Efter riksdagsarbetet återvände Solveig Rönn till mangeln men fann arbetet för tungt för att orka. Det var inget ovanligt och omplaceringar till följd av utslitning förekom men sjukhusledningen var förklarligt obenägen att låta detta tillfälle flaxa förbi. Solveig Rönn sjukpensionerades helt enkelt. Den livssituationen knäcker som bekant vem som helst men hon fann en ny utkomst. Denna gång inom ABF; en organisation som i Göteborg inte byggt sig något större namn på att rekrytera kommunister. Det får nog tolkas som ett gediget erkännande av Solveigs kapacitet som organisatör och folkrörelseledare. Som studieorganisatör inom ABF och inom SKP/Vpk fortsatte hon sedan att arbeta livet ut. Hon utmärkte sig för sin förmåga att förena studier i avancerad politisk teori med konkret taktisk tillämpning. Mellan cirkelträffarna fick deltagarna olika uppdrag för att föra ut det de lärt sig till andra miljöer och därefter kunna återkoppla till cirkeln kring responsen. Solveig Rönn lämnade oss 1982.