Nedan är ett utdrag ur Nils J Bergs pamflett om partihistorien – I kamp för socialismen – som gavs ut på Arbetarkulturs förlag 1981.

Nedan är ett utdrag ur Nils J Bergs pamflett om partihistorien – I kamp för socialismen – som gavs ut på Arbetarkulturs förlag 1981.

Den går i bästa fall att få tag på hos antikvariat. Tack och lov då för internet, för den går att ladda ner som pdf här.

Marxistarkiv.se som tillhandahåller denna och andra artiklar, böcker och dokument om partihistorien på nätet är en liten guldgruva. Botanisera gärna – det rekommenderas.

Ytterligare artiklar:

Del 1: Ett parti blir till – fram till 1917 av Patrik Olofsson

Del 2: Denna artikel

Del 3: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – 30-talet till krigsslutet av John Lind

Del 4: Den glömda terrorismen: morden på svenska kommunister av Håkan Blomqvist

Del 5: När SKP skulle förbjudas av Jonas Sjöstedt

---

De revolutionära massrörelserna ute i Europa 1917 nådde även Sverige. Hungerdemonstrationer inträffade allt oftare. Kommittéer för indrivning av livsmedel bildades. Allmänna strejker spred sig över hela landet. I Stockholm tågade värnpliktiga i ordnade led till Södra Folkets hus, där föreningen Soldater och Arbetare bildades efter föredrag av Sven Linderot och Einar Ljungberg. Även i andra garnisonsstäder bildades liknande föreningar.

Man krävde slut på hungerpolitiken, större brödransoner, stopp för livsmedelsexporten, lägre priser o s v. Reformisterna var skakade av det stöd, som parollerna vann. Den svenska arbetarklassen hade i detta läge stort behov av en kunnig politisk ledning. Men en sådan ledning fanns inte.

Socialdemokratiska vänsterpartiet bildas

Den 13-16 maj 1917 samlades ombud för ett 60-tal arbetarkommuner, som intakta lämnat det socialdemokratiska partiet, för 39 nybildade arbetarkommuner, ca 60 andra arbetarorganisationer och 94 ungdomsklubbar till kongress för att bilda ett nytt socialistiskt parti.

Om läget på denna kongress skrev Sven Linderot 15 år senare i Kommunistisk Tidskrift (1932), att

”ingen enda marxist fanns som kunde ta upp kampen mot den borgerliga tramsteologi som serverades av Carl Lindhagen, vilken med Konfutse och Buddha, Leve republiken och litet av varje dragit i fält mot Branting och gjort sig till fana för oppositionen. Marx avsattes utan större ceremonier”.

Fredrik Ström t ex ansåg att Lindhagens åskådning behövdes som motvikt till marxismens ”ensidigt mekaniska historieuppfattning”, medan Zeth Höglund anförde att marxismen inte var ensidig utan lämnade rum även för en idealistisk uppfattning.

Den betydelsefullaste deklarationen var den som antogs efter Carlesons inledning om Det internationella läget, där det bl a stod att ”… i den ryska revolutionens öde ligger vår egen fram- tids öde”.

Uppgifterna för det nya partiet fick först rätt svävande formuleringar men förbättrades sedan redaktionsutskottet förstärkts med flera arbetarombud bl a A. Gren, en av de ledande från den uppmärksammade aktionen i Västervik, där stadens arbetare under några dagar tog över ledningen av samhället, organiserade fördelning av livsmedel och andra förnödenheter mm. Ett Manifest till Sveriges arbetare utformades med konkreta kampparoller om lönehöjning, 8- timmars arbetsdag, allmän rösträtt, amnesti för Amaltheamännen (vilka 1908 sprängt strejkbrytarfartyget Amalthea i luften och för detta ådömts dryga fängelsestraff).

Lokala arbetarråd skulle bildas. Spontana aktioner mot hungerpolitiken förekom ute i landet. Skarpa uttalanden gjordes på möten med stort deltagande. Stämningen var revolutionär. Förbrödringen mellan soldater och arbetare väckte oro. Pålitliga förband sammandrogs till Stockholm.

Valet 1917

Vid riksdagsvalet 1917 fick vänsterpartiet 60 000 röster och 11 mandat. Brantings parti fick 230 000 röster och 86 platser i riksdagen. Högerregeringen fälldes. Det nya vänsterpartiets framgång blev något mindre än väntat. Branting hade lyckats kanalisera den första revolutionära vågen. Han bildade regering tillsammans med liberalerna.

Efter oktober

Politiken förmedlade världsnyheten om den ryska oktoberrevolutionen (oktober efter den gamla kalendern i Ryssland). Otto Grimlund var tidningens korrespondent i Leningrad.

I Finland grep socialisterna makten i södra delen av landet 1918 — men arbetarmakten dränktes i blod av de ”vita”, vilka fick förstärkning från Tyskland. Hjälp i form av frivilliga soldater och vapen kom även från Sverige. Den socialdemokratiska-liberala regeringen tillät att de tyska trupperna kunde passera svenskt territorialvatten på väg till Finland. Man tillät att en vitfinsk skyddskår överfördes till Sverige m m. 20 000 fångar avrättades och ytterligare 15 000 dog av svält och tortyr i de finska fängelserna, efter inbördeskrigets slut.

I Tyskland tog arbetar- och soldatråden makten i flera städer. Den 9 november utbröt general- strejk i Berlin. Karl Liebknecht hissade den röda fanan på slottet, sedan kejsaren hade abdikerat.
Situationen tillspetsas i Sverige

I Sverige fortsatte svälten, dyrtiden och bostadsnöden. Massorna kom i rörelse. Klassmotsätt- ningarna skärptes. Det politiska läget började ta formen av en revolutionär situation. Den 11 november sändes uppropet Fram för den socialistiska republiken ut.

De som kom med denna appell var Socialdemokratiska vänsterpartiet, ungdomsförbundet och svenska soldat- och arbetarförbundet. Syndikalisterna och ungsocialisterna slöt också upp bakom parollen.
Det fördes fram konkreta krav på rösträtt, republik, 8-timmars arbetsdag och förbättrade levnadsförhållanden. Branting måste nu manövrera snabbt. Han lyckades också att kanalisera kampviljan och att skjuta republikkravet på framtiden.

Äntligen rösträtt — men med spärrar

Borgarna såg med stor oro på arbetarklassens otålighet. Socialdemokraterna ansåg att något måste göras för att lugna arbetarmassorna. Resultatet blev en kompromiss i författningsfrågan. Den antogs den 17 december 1918. Allmän och lika rösträtt infördes i princip, vilket var en viktig etappframgång efter årtiondens kamp för rösträtten. Socialdemokraternas samarbete med liberalerna under lång tid hade dock varit otillräckligt. Först under intryck av händelserna ute i världen, främst ryska revolutionen, och genom den samtidiga pressen från arbetarmassorna i landet gick det att tvinga reaktionen på reträtten och få igenom en delseger i rösträttsfrågan.

Men reformen hade urholkats på olika sätt. Kvinnorna saknade fortfarande rösträtt. Skattestreck och åldersstreck vid förstakammarval (27 år) begränsade den allmänna rösträtten. De demokratiska inskränkningarna togs emot med häftiga protester också bland de socialdemokratiska arbetarna. ”Ett skammens dokument” skrev Nils Karleby i Skånska Social- Demokraten.

I ett brev den 11 december 1918 till Östen Undén (konsultativt statsråd) uttryckte Ernst Wigforss sin harm: ”det är synnerligen begripligt om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri”. Och vidare: ”Arbetarklassens vilja är i förväg knäckt genom ledarnas nederlag. Men att en beslutsam och radikal ledning skulle ha kunnat driva igenom regeringens minimum och mer till är jag lika övertygad om som någonsin. Men en storstrejk, dvs arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en socialdemokratisk eller en liberal- socialdemokratisk regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad” (Ernst Wigforss: Minnen).

Komintern bildas

Då det fanns stora radikala grupper inom de socialdemokratiska partierna, förutom de som ingått i Zimmerwald-rörelsen var det nu aktuellt att skapa en organisation som kunde samordna och leda utvecklingen i Europa i revolutionär riktning. Lenin tog därför initiativet till en kongress i Moskva den 2-6 mars 1919. Nitton partier och organisationer kom, det svenska Socialdemokratiska vänsterpartiet representerades på kongressen av Otto Grimlund. På denna kongress bildades den Kommunistiska Internationalen (Komintern).

Styrelsen — exekutivkommittén — förlades till Moskva. Ryssen Grigorij Zinovjev valdes till ordförande och rysk-italienskan Angelika Balabanoff blev den nya organisationens sekreterare.

De första åren under Komintern

1920-talets första del utmärktes av en ständig press från arbetsköparna mot arbetarnas löner. Det ansågs att dessa förstaefterkrigsår hade arbetarrörelsen svårare att göra sig gällande än tom under första årtiondet på 1900-talet. Fackföreningarnas arbete försvårades särskilt av den stora arbetslösheten.

Man kan lättare förstå vilka möjligheter arbetsköparna hade då man noterar att den tidigare vanliga arbetslösheten som var 2-3 % på sommaren och 6-12 % på vintern, nu var 15 % i december 1921. I början av 1922 hade t ex Norrbotten och Västernorrland, där arbetslösheten var värst, nära en femtedel av alla arbetslösa i hela landet. Enligt en socialdemokratisk forskare, Åke Elmér, skulle det betyda att ”bortåt en miljon människor saknade utkomstmöjligheter”.

Arbetslöshetskommissionen (AK)

Arbetslöshetskommissionen, tillsatt 1914, blev under 20-talet den mest hatade institutionen i landet. Den gav direktiv om understöden och vid många arbetskonflikter (som avsåg att påverka löneläget) vägrade AK att anvisa understöd från de lokala arbetslöshetskommittéerna. Särskild förbittring uppstod givetvis då AK hänvisade arbetslösa till blockerat arbete.

1Vid understöd betalades 1:50-2:00 kronor om dagen, vid nödhjälpsarbete 4:00-7:00 kronor per dag. Yrkesarbetare tjänade 12:50 om dagen. De flesta nödhjälpsarbeten var vägbyggen eller meningslös makadamslagning för hand (på den öppna arbetsmarknaden utfördes detta arbete med stenkross, alltså maskinellt).

Lönenedpressning och bolagsvinster

Den första storlockouten fick byggnadsarbetarna känna av från den 1 april till den 28 november 1920. De första månaderna under 1921 var 11 000 av Grov- och Fabriks 51 000 medlemmar utan arbete. 8 000 i samma förbund arbetade korttid. Arbetsköparna utnyttjade arbetslösheten för att säga upp alla avtal och kräva lönesänkningar på 10-50%. I tändsticksindustrin med extremt låga löner — hade de flesta i två års tid arbete bara tre dagar i veckan och måste till stor del anlita fattigvården.

Sommaren 1921 bjöds skogsarbetarna jobb till löner som låg 50 % under avtalet. Arbetarna vid Billerud, Uddeholm och Hällefors tvingades vid årsskiftet 1921-22 underkasta sig ett förliknings- förslag som betydde 50-56 % lägre löner än tidigare.

På järnbruken rådde avtalslöst tillstånd från början av 1921 i två och ett halvt år. Den första stora lönenedpressningen med 40% sattes in mot järnbruksarbetarna detta år. 1922 yrkade arbets- köparna på ytterligare löneminskning med 23 %. Det finns massor med liknande exempel.

Något som däremot inte minskade utan tvärtom ökade var bolagsvinsterna. Ströms Bruk utdelade 1920 två miljoner kronor och 1921 en gratisaktie på var tredje tidigare aktie. Holmens Bruk redovisade 1920 en nettovinst på nära sex miljoner på aktiekapitalet — femton miljoner. Fagersta Bruk hade på tre år 1915-1917 en vinst på elva miljoner, osv.

Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens statistik 1920-1922 reducerades lönerna för sågverken med 47 %, pappersindustrin 52 %, järnbruken 46 %, verkstads- och textilindustrin 40 % och för byggnadsverksamheten med 40-43 %.

Tredje socialdemokratiska regeringen och storlockouten

I oktober 1924 bildade Branting sin tredje regering sedan Ernst Tryggers högerregering avgått. Då Branting avled i början av 1925 blev Rikard Sandler statsminister och Per Albin Hansson partiordförande. Wigforss efterträdde finansminister F V Thorsson, som avled ett par månader efter Branting.

Årsskiftet 1924-25 var nästan hela den svenska industrin avtalslös beroende på uppsägningar och nya lockouter. 10 % lönesänkning krävdes av arbetsköparna. SAF utfärdade storlockout som trädde i kraft den 16 mars. SKP rekommenderade allmän storstrejk. Många fackföreningar krävde också generalstrejk.

Storlockouten varade mindre än två veckor. Vid ett sammanträde med medlingskommissionen den 27 mars avkrävdes parterna att godkänna föreliggande förhandlingsresultat med ömsesidiga eftergifter utan att som vanligt få inhämta sina uppdragsgivares mening. Uppgörelsen undertecknades efter två timmars diskussion, trots att pappersarbetarnas förhandlare begärde omröstning.

Den kommunistiska rörelsens utveckling

Efter denna översikt om läget i landet, på arbetsmarknaden och den fackliga verksamheten skall vi gå över till att se hur den kommunistiska rörelsen utvecklades. Internationellt sett kan sägas att tankarna på en omedelbar världsrevolution som hade föresvävat många efter omvälvningen i Ryssland, nu var på reträtt. Zinovjev (Kominterns ordförande) gjorde en alltför optimistisk bedömning av de dåvarande revolutionära krafternas möjligheter i förhållande till den internationella kapitalismens styrka. Zinovjev skrev till 1:a maj 1919:

Det kommer att bli några isolerade nederlag … Inte desto mindre är det de röda som slutsegern kommer att tillfalla. Och detta inom några månader, kanske tom några veckor. Rörelsen avancerar så omtumlande snabbt att man med säkerhet kan säga att vi redan inom ett år börjar glömma att det varit en kamp för kommunismen i Europa, för inom ett år kommer hela Europa att vara kommunistiskt.

Denna profetia kan idag synas ljusblå. Men under tiden 1917-1919 fanns mycket som tydde på en revolutionär utveckling i Europa. Zinovjev var inte ensam om att ha en överdriven tro på den framtida utvecklingen. Lenin själv började korrigera sin optimism först sedan den tyska revolutionen och rådsrepubliken i Ungern 1919 krossats. Marx har redan i Kommunistiska Manifestet skrivit — visserligen visionärt men i alla fall — att det skulle inte bli så lätt att besegra den historiskt sett döende kapitalismen.

På våren 1919 — då förutnämnda citat skrevs — hade man mycket liten erfarenhet av hur man skulle lyckas med att omsätta de socialistiska idéerna i praktiken och bygga upp det nya samhällssystemet. Det var endast i Ryssland som arbetare och bönder lyckats gripa makten och behålla den någon längre tid.

Tredje partikongressen 1919

Även om debatten inför Socialdemokratiska vänsterpartiets 3:e kongress 1919 avgränsade partiet dels från reformisterna i det gamla socialdemokratiska partiet, dels från de småborgerliga ideologerna, som dominerat vänsterpartiet på de två första kongresserna — så fördes ändå debatten över huvudet på arbetarna i landet. Partiet kunde ännu inte forma arbetarnas omedelbara intressen i gångbara politiska krav. De alltför avancerade revolutionära parollerna från de föregående åren motsvarade inte heller längre det rådande läget i Sverige. Någon egen taktik an- passad till långsiktiga strategiska målsättningar hade inte partiet.

Kominterns 2:a kongress 1920

På 2:a Kominternkongressen 1920 uppställdes 21 villkor (De 21 teserna) för medlemskap i världsorganisationen. Meningen med dessa 21 teser var att rensa ut reformistiska och opportunistiska strömningar inom de anslutna partierna, ge all agitation en enhetlig kommunistisk utformning och förverkliga den demokratiska centralismens principer samt stärka ledningens (exekutivkommitténs) auktoritet. Kata Dahlström och Sven Linderot förband sig som svenska representanter på kongressen också att ta itu med att levandegöra de 21 villkoren inom det svenska partiet.

Vid en omröstning bland medlemmarna före den fjärde partikongressen deltog blott 7 000 av de 16 000 som partiet hade. 5 287 röstade för anslutning till Komintern och 1 516 röstade emot. Majoriteten fick också stöd i 17 av partiets 21 distrikt. Partiets huvudorgan Folkets Dagblad-Politiken skrev inte mycket om de 21 villkoren.

Partikongressen 1921

Den politiska splittringen som man kunnat ana redan på föregående kongress, ledde nu till en organisatorisk delning. Arbetsutskottets (AU) förslag till uttalande handlade om konsekvenserna av anslutningen till den Kommunistiska Internationalen och om nödvändigheten av att revidera partiets program, stadgar osv. Av resolutionen framgick också att de som röstade emot inte kunde tillhöra partiet utan måste lämna kongressen.

AU-resolutionen antogs av kongressen med 173 röster mot 34. Därmed var den första sprängningen av det nya partiet ett faktum och minoriteten lämnade kongressen. Nästa punkt på dagordningen var partiets namnfråga. AU:s inledare, Zeth Höglund, ville att partiet, mot Kommunistiska Internationalens anslutningsvillkor, skulle behålla sitt gamla namn Socialdemokratiska Vänsterpartiet. Med 100 röster mot 64 beslöt kongressen på förslag av Otto Grimlund att anta namnet Sverges Kommunistiska Parti (Sektion av Kommunistiska Internationalen).

Resultatet av programdiskussionen blev en blandning av några gamla idealistiska teser och de nya, som byggde på lärdomar av de nyligen utkämpade revolutionära striderna i Europa. Programbesluten innebar på flera punkter en mer konsekvent marxistisk ståndpunkt än förut. Dessutom reviderade kongressen 1921 även partiets stadgar.

Denna sprängning innebar att det tidigare Socialdemokratiska vänsterpartiet förlorade ca 6 000 medlemmar, två tidningar (därav en daglig), två hela partidistrikt och delar av andra som följde minoriteten. Partiet förlorade också flertalet riksdagsmän, flera landstingsmän och kommunala representanter. Men redan 1922 rapporterades det dock att ett 60-tal av de förlorade 160 kommunerna hade återupptagits på kommunistisk grund och att kommunistiska distrikt bildats där Komintern- motståndarna varit i majoritet.

Höglund mot Komintern. Den norska frågan

SKP-ledningen — även vänsterminoriteten — var oroad av uteslutningar, som Komintern- presidiet under Zinovjevs ledning företagit i slutet av 1922 mot det danska partiet. Ännu mer kritisk blev senare ”den norska frågan”. Det stora norska Arbeiderpartiet, som var mycket radikalare än den svenska socialdemokratin, hade med vissa förbehåll anslutit sig till Komintern. Under Martin Tranmaels ledning fortsatte det att hävda sin självständighet gentemot Kominterns ledning. Det blev strid inom Arbeiderpartiet.

Komintern tog ställning för oppositionsledaren Olav Scheflo. Partiet klövs i november 1923. I denna strid tog Höglund och Ström från början öppet parti för Tranmael. Höglund solidariserade sig ytterligare med de norska tranmaeliterna genom att den 5 november 1923 nedlägga sitt mandat i Kominterns exekutivkommitté. Den norska frågan var därmed en stridsfråga också i det svenska partiet.

Höglund mot Komintern. Religionsfrågan

Zeth Höglund ifrågasatte inte bara centralismen inom Komintern. Utöver detta och hans avvikande ståndpunkt i ”den norska frågan” hade han kastat sig in i en debatt i religionsfrågan, där hans ståndpunkter längre fram kom att bli betraktade som tvivelaktiga.

Det hela började med en diskussion om partiets studier, där Ture Nerman hade förespråkat socialistiska studier. Kata Dahlström å sin sida menade att det gällde att höja partikaderns allmänbildning. Så småningom gled diskussionen över på religionsfrågan och marxismens förhållande till religionen, där Kata Dahlström hade uppfattningar av teosofisk karaktär.

Debatten blev svår och uppslitande. Många tillspetsade formuleringar slungades mot meddebattörerna i Folkets Dagblad. Och det var för att få slut på en inflammerad diskussion som Höglund själv gav sig in i diskussionen för att medla mellan de stridande grupperna. Men vad han skrev kom antagligen att användas mot honom vid senare sammanträden i Kominterns exekutivkommitté i Moskva i juni 1923.

Mellan två partisprängningar

På ungdomsförbundets kongress i juni 1923 kom Zeth Höglund med ungefär samma beskyllningar mot den kommunistiska ungdomen, som ungdomsförbundet under tidigare år ofta fått höra, då Zeth Höglund själv var redaktör för Stormklockan och ”ville gråta blod” över partiets uselhet — nämligen beskyllningen, att förbundet uppträdde ”som ett parti över partiet”.

Då motsättningarna inom partiet bara tilltog ställde Hjalmar Viksten frågan vid ett representantskapsmöte i december 1923, om Zeth Höglund kunde fortsätta att vara ordförande i partiet. Höglund hade då avsagt sig sitt mandat i Kominterns exekutivkommitté, som han senare dock på uppmaning tog tillbaka. Oenigheten i partiledningen kom också att gälla personalfrågor i Folkets Dagblad-Politiken, där tidningsstyrelsen tog ställning mot Höglund.

Höglundssprängningen 1924

Vid en omröstning i Sverges Kommunistiska Parti fick Kominternanhängarna 5 300 röster och Höglund 700. Det totala medlemstalet torde då knappast varit mer än 10 000. Höglunds- riktningen hade hand om Folkets Dagblad-Politikens redaktion, medan tidningsstyrelsen stod på Kominternanhängarnas sida.

Den 20 augusti 1924 ”besatte” medlemmar från Stockholmsorganisationen, som var motståndare till Höglund, tidningslokalerna vid Luntmakargatan. Karl Kilbom och Otto Grimlund fick med stöd av tidningsstyrelsen ansvaret för tidningen. Redaktionen publicerade, förutom ett brev från Kominterns ordförande Zinovjev, partimajoritetens principförklaring. Höglund uteslöts först. Därefter uteslöts hela Höglundfalangen ur den kommunistiska rörelsen.

Partikongressen 1924

Partiets 6:e kongress var sammankallad till i november 1924. Det var vid denna första kongress efter den s k Höglundiaden som Sven Linderot formade det något tillspetsade uttrycket att det är ”Bättre med revolutionärt arbete inom fackföreningarna utan funktion — än funktion utan revolutionärt arbete”. Tidigare hade han betonat vikten av kampen för arbetarnas dagskrav.

Till Arbetsutskott (AU) valde kongressen Hugo Sillén, Karl Kilbom som även utsågs till redaktör för Folkets Dagblad-Politiken, Nils Flyg, Oskar Samuelsson och Paul Thunell. Nils Flyg utsågs av AU till partiordförande.

Tiden närmast efter sprängningen

De partidistrikt som hade klarat sig bäst vid splittringen 1924 var Norrbotten, Stockholms stad och län samt Göteborg. Norrbotten var av allt att döma nästan helt intakt. Höglundarnas starka områden var Östergötland, Södermanland och Närke. Höglund och Ström och deras närmaste anhängare gick 1926 tillbaka till det socialdemokratiska partiet. Många av arbetarna, som från början följt Höglund, kom snart tillbaka till SKP.

Vid valet till andra kammaren 1924 hade SKP:s röstsiffror gått ned från 80 000 till 63 000 röster. Höglundarna kom upp till 32 000 röster. Den politiska linje som det kommunistiska partiet försökte föra ut med långtgående krav på den socialdemokratiska regeringen måste nog betecknas som icke hemmahörande i verkligheten. Att militärfrågan skulle lösas med arbetar- och bondemilitär och att direkt arbetarkontroll av produktionen skulle införas var klart orealistiska krav.

SKP går framåt

Trots Kominternpolitikens allmänt sekteristiska linje under 20-talet uppnådde det svenska partiet jämförelsevis goda resultat. Bättre förankring på arbetsplatserna, förbättrad praktisk kommunalpolitik och kamp för de arbetslösas intressen gjorde att partiet rätt snabbt började få ökat inflytande och även växa organisatoriskt. Medlemssiffran ökade trefaldigt mellan 1924 och 1929.

Det blev även en god frammarsch vid 1928 års andrakammarval, då partiet i hela landet fick 152 000 röster, eller 6,4 %. Detta gav åtta platser i andra kammaren. En fördubbling av både röster och mandat. Särskilt glädjande var den stora frammarschen i Stockholm där partiet ökade från 9 376 röster 1924 till 27 152 år 1928.

Mondismen och strejkförbudslagen 1928

Under åren 1927 och 1928 gjorde sig en rörelse gällande också i vårt land för ett organiserat samarbete mellan arbetare och företagare. Det var mondismen, uppkallad efter grundaren av den engelska kemitrusten Imperial Chemical Industries, Alfred Mond. Det var vid den här tiden som teorin om ”den organiserade kapitalismen” började ta form på allvar inom de socialdemokratiska partierna. Den tog just sikte på att ersätta klasskampen med samarbete mellan arbetare och kapitalister. Den svenska socialdemokratin var också inriktad på ett sådant samarbete.

Den 27 maj 1928 antog riksdagen den s k kollektivavtalslagen, som förbjöd varje stridsåtgärd under gällande avtalstid och gjorde fackföreningarna ansvariga för att lagen efterlevdes. Då lagens innehåll blev känt kom massprotester från främst fackföreningarna. LO:s representantskap tvingades till ett skarpt uttalande mot lagen. Socialdemokraterna angrep häftigt den nya lagen. 1930 krävde kommunisterna ånyo att lagen skulle avskaffas. Motionen blev nedröstad, med hjälp av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Kvarvarande svagheter i partiet

Uttalandet från 6:e kongressen 1924 att ”Alla partimedlemmar måste vara genomträngda av marxismen-leninismens idéer”, följdes i praktiken inte upp. Tillväxten och det ökande inflytandet kompletterades inte med motsvarande nödvändig skolning. Ofta förekom ingen eller bristfällig analys av olika politiska lägen.

Allt för många påstötningar till den socialdemokratiska ledningen om att ta politiska initiativ berövade partiet dess självständiga profil och skapade illusioner om socialdemokratin. Pacifism och ideologisk oklarhet gjorde sig gällande långt upp i partiledningen. 1926 skrev Carl Winberg på en parlamentarisk petition om att Carl Lindhagen borde få Nobels fredspris. Officiellt hade partiet föreslagit att det skulle gå till Kommunistiska Internationalen. 1929 föreslog riksdagsgruppen att det svenska militärväsendet skulle avvecklas på tre år. En av riksdagsmännen yttrade i debatten att det skulle vara ”ett steg på vägen till kapitalismens avskaffande”.

Beträffande de fackliga frågorna gick åsikterna långt isär. Kilbom arbetade för samverkan med syndikalisterna. Andra ledande partimedlemmar bl a Sven Linderot och Hilding Hagberg höll mera på arbetet inom LO-förbunden. Vid centralkommitténs sammanträde den 7-12 juni 1929 drabbade minoritet och majoritet samman. Sven Linderot inledde i frågan om ”Aktivisering av partiet och kamp mot högerfarorna”. Han angrep AU i en mängd frågor.

En av de stora frågorna som debatterades mycket 1929 var om Sverige var ett imperialistiskt land eller inte.

Svenska frågan i Komintern

Vid behandlingen av den s k svenska frågan i Kominterns sekretariat deltog båda grupperna. Den 31 augusti sände Kominterns ledning ett öppet brev till det svenska partiet där man varnade för högerfaran i det svenska partiet. Början av brevet behandlade de framgångar partiet haft. Medlemsantalet hade de senaste åren ökat från 7 000 till 18 000. Riksdagsvalet hade gått bra. Partiet hade fått över 150 000 röster. Så kom de kritiska synpunkterna. Motsättningarna skärptes också i Sverige. De reaktionära krafterna i Sverige bidrog till att sammansvetsa de baltiska staterna mot Sovjetunionen. Allvarliga opportunistiska fel hade begåtts. Kampen måste nu föras enligt linjen klass mot klass.

I slutet av september beslöt Kilbomsgruppen att hålla kongress redan den 16-18 november för att häva den rådande ”feberstämningen”. Skälet var också att majoriteten började förlora mark ju längre partidebatten fortsatte. Ett nytt brev från Kominterns exekutivkommittén den 4 oktober gav nya anvisningar. Komintern krävde att beslutet om kongress ändrades. Några dagar därefter, den 9 oktober, vägrade majoriteten i arbetsutskottet att böja sig för Kominterns krav. Arbetsutskottet avslog med sju röster mot sex uppmaningen från exekutivkommittén i Moskva. Detta betydde att de sju i arbetsutskottet enligt Kominterns direktiv suspenderades ur partiledningen. Majoriteten i arbetsutskottet hade själva valt att ställa sig utanför partiets och Kominterns ledning.

Sprängningen var alltså ett faktum den 9 oktober. Men från dagen efter, den 10 oktober 1929, talar arbetsutskottets protokoll om att majoriteten istället uteslutit minoriteten i partiet. Arbetsutskottets majoritet bestod av Karl Kilbom, Nils Flyg, Arvid Olsson, Oskar Samuelsson, Einar Olsson, Karl Malmros och Herman Johansson. Minoriteten var Sven Linderot, Hugo Sillén, Gustav Johansson, Fritjof Lager, Iwan Engcrantz och Viktor Nilsson.

Minoriteten i arbetsutskottet erkändes av Komintern som partiets ledning trots att det senare visade sig att minoriteten i AU bara hade stöd av en minoritet av partiets medlemmar. I kraft av Kominterns erkännande kunde dock en minoritet utesluta en majoritet.

Denna sprängning 1929 blev förödande för partiet. Det kom att ta lång tid innan man repade sig från skadorna. Komintern hade fungerat som en pådrivare i sprängningen. Även om debatten hade rasat hård i partipressen och motsättningarna varit skarpa så är det möjligt att debatten kunnat föras till slut och ståndpunkterna klarnat. Kominterns administrativa ingripande utgick från abstrakta teoretiska utgångspunkter och inte från konkreta kunskaper om svenska politiska förhållanden.

Sprängningen av Sverges Kommunistiska Parti 1929 fick förödande verkningar. Den var den största åderlåtningen jämfört med de två tidigare. Särskilt stora var de organisatoriska förlusterna i södra och mellersta Sverige. Kilbomsgruppen tog inte bara huvudorganet Folkets Dagblad-Politiken och fastigheten med tryckeriet på Luntmakargatan i Stockholm. Även Västsvenska Kuriren i Göteborg följde Kilbom. Norrskensflamman och Kalmar Läns Kuriren stannade i partiets ägo.

Alla riksdagsmän gick med Kilbom. Nästan alla fackförbundsmandat, högre och lägre förlorades. Partiförlaget Fram måste gå i konkurs, ruinerat av förlagschefen Nils Flyg. Vid återuppbyggandet av partiet ställdes som en första uppgift att skapa en ny daglig tidning. Det blev Stormklockan ungdomsförbundets tidning — som fick fylla den uppgiften med en daglig ”upplaga B” till den 2 januari 1930, då Ny Dags första nummer utkom.

Uppdaterades: 23 mar 2017