Corona

Berättelse från familj som drabbats av Corona

Vänsterpartiet har under Corona-krisen varit väldigt aktiva i att synliggöra hur människor drabbas av viruset. Vi har intervjuat fackförbundet Kommunal om hur personal inom äldreomsorgen drabbas, vi har intervjuat Kvinnojouren och Manscentrum om hur mäns våld mot kvinnor påverkas av krisen, vi har intervjuat personal inom skolan (här, här, här) och många fler och har fått brev från personal inom äldreomsorgen.

Wida Rahimi (V)

Jag som skriver det här heter Wida Rahimi och är ersättare i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Jag har varit i kontakt med en person som blivit sjuk av Corona och fått höra om hur hennes familj påverkas av det.

Bakgrund

Hon (R) är allmänläkare från Iran och har bott i Sverige i ca 6 år. Hon har ett barn som är 4 år och går på förskolan. R reste med familjen till Iran under julen och kom tillbaka i slutet av januari då landet Iran var drabbat av Corona på den här tiden. R berättar att då hon fått Corona och hon tror att hon har fått det två gånger eller kanske ena gången var det bara vanlig influensa. R bor med sin man och sitt barn. Hennes man har bott i Sverige över 20 år och jobbar inom vården. R studerar på komvux och behöver bara språket för att gå vidare. Hon skulle ansöka till sista kursen och göra prov men på grund av sjukdomen ej kunde ansöka och missade allt uppger hon. Jag har ställt några frågor som är relevanta inom ämnet. 

Intervjun med R

Wida: Först tackar jag dig mycket för din medverkan och för att du ställde upp för intervjun. Som jag förstått det studerar du på komvux fortfarande. Hur skulle du beskriva din situation under Corona-tiden?

R: Mitt liv har förändrats jättemycket, det vill säga på ett negativt sätt. Jag har fått Corona och efter några veckor fick min man också. Vi har ej släktingar eller anhöriga här i Sverige och vi kände oss väldigt ensamma under sjukdomen. Jag har fortfarande biverkningar efter sjukdomen, har fått hjärtproblem, och lungorna funkar ej som det ska. Jag känner mig andfådd efter allra minsta ansträngning. 

Wida: Du berättar att du och din man har fått sjukdomen. Med tanke på att ni har ett litet barn också, hur har det fungerat med hennes förskolan och i övrigt hennes situation? 

R: Barnet var hemma hela tiden och det var väldigt ansträngande att ta hand om barnet och ta så mycket annat ansvar när man själv är sjuk. De har skapat nya regler i förskolan som påverkat oss mycket negativt också. De sa att eftersom jag är arbetslös då ska barnet komma bara få timmar till förskolan och jag orkade ej lämna henne och stressa mig för två eller tre timmar. Hon har ju glömt det svenska språket och har inte träffat sina kompisar på jättelänge och hon blir orolig när jag inte mår bra. Varje gång när jag hostar eller kräks så kommer hon och kramar mig och frågar om jag mår bra.

Wida: Hur upplever du att Corona har påverkat familjen i helhet?

R: Det har påverkat vår ekonomi, jag är arbetslös och beroende av min mans ekonomi, han jobbar inom vården och när han blev sjuk så stannade han hemma, försäkringskassan har ej betalat de ersättningar som han skulle få. 

Wida: Utöver att du ska vänta till nästa termin för att plugga/studera vidare, hur påverkade den tiden dina studier i övrigt?

R: Mitt svenska språk har blivit sämre under tiden, jag orkade ej plugga hemma, var ej närvarande i skolan, missade att ansöka för att åtminstone delta i distansundervisning, och allt detta är bara negativ. Jag ser inte något positiv i själva situationen. 

Wida: Tusen tack för att du ställde upp och hoppas att allt vänder sig på ett bra sätt, har du något annat som vill berätta eller tillägga, så kanske jag har glömt att fråga. 

R: Tack själv! Jag vet ej om det är relevant att upp detta här men jag skulle vilja prata om vårdsystemet här i Sverige. Jag ringde 1177 när jag fått veta att jag hade samma symptom, de sa till mig att jag kan ta alvedon, sen har de aldrig ringt tillbaka, de ser ej en människas helhet, de säger att andra länder bryr sig ej om människors liv, men här i Sverige är det bara fina ord. Min mamma tillhör riskgruppen och från olika håll ringer de henne och frågar efter måendet. Men här i Sverige kände vi oss jätteensamma! Vi har bestämt oss att flytta tillbaka till Iran, min man har bott här i 20 år och jobbat inom vården men han säger att vi dör ensamma här och ingen bryr sig om oss. Det är så jobbigt när man känner så att man ej får respekt från vården eller ej har någon som ringer och frågar om man behöver hjälp med handling eller bara bry sig om att det finns ett barn i huset som ej går på förskolan och är med sina sjuka föräldrar hela dagen. Hon hade ej aktiviteter, vi orkade ej leka med henne, komma ut eller göra roliga saker tillsammans.

Kopiera länk