Nu har tidningen Aftonbladet lyckats reta upp mängder med människor runt hela landet. Det har t.o.m. en startats knappkampanj – Vägra Aftonbladet.
Utsikterna för att en sådan kampanj ska lyckas är givetvis försvinnande liten, men man bör likafullt från tidningens sida se på detta med största allvar. Men det är givetvis inte en knappkampanj som avgör en kvällstidnings framtid. Däremot kan läsarna i stigande utsträckning komma att rösta med fötterna, med andra ord så kan ”marknaden” bli det som avgör till kvällstidningarnas nackdel.

Tidningsläsandet sjunker och folk inom branschen oroar sig givetvis för detta. Att kvällspressen drar på sig kritik är ändå inget som är nytt för i år. Själv slutade jag att läsa kvällstidningarnas pappersupplagor på 80-talet av samma skäl som många andra. Det var för mycket av spektakulär och vinklad information och i vissa fall var hela artiklar rena fantasifoster.

Aftonbladets misstag var att man, som tidningen Resumé mycket riktigt påpekat, gjorde en ekonomisk analys och lät resultatet styra om och hur man skulle visa bilder och namn på det 13-åriga brottsoffret. Man var från Aftonbladets sida helt klara över att man skulle få en massiv kritik men valde ändå att gå ut med helsidesbild, förstasidesbild och komplettera med en bild på löpsedeln.

Att chefsredaktör Anders Gerdin senare har svårt att hålla reda på argumenten blir i det närmaste pinsamt. Han förklarar nämligen att man från webbupplagans sida valde att fingera namnet och inte använda bild därför att en bild på webben ligger kvar längre. Även om det är lätt att kopiera en pappersbild med vilken mobiltelefon som helst idag väljer han ett sådant argument. I och med detta erkänner han de facto att en bildpublicering skadar brottsoffret men det tycks han inte förstå själv.

Barnombudsmannen vill nu att det ska lagstiftas om minderåriga brottsoffers medverkan i pressen för att förhindra liknande pressetiska magplask. Det är en naturlig ståndpunkt även om jag personligen känner mig tveksam till att lagstifta så fort man upptäcker ett missförhållande. Visserligen har de pressetiska reglerna åsidosatts på ett flagrant sätt men branschen själv borde ha möjlighet att sköta grovsaneringen.

Allmänhetens Pressombudsman (PO), Olle Stenholm, kan inte ingripa eftersom offret själv och hennes familj inte gjort någon anmälan. För trots att ”allmänhetens” ingår i namnet så är verksamheten finansierad av tidningsutgivarna och därmed är ramarna satta på ett behagligt snävt sätt, i alla fall utifrån tidningarnas perspektiv.
Personligen lever jag i den tron att personalen hellre hade sett att aktieägarna fick något mindre i utdelning och vinst än att medarbetarna skulle få sitt anseende sänkt av en inkompetent tidningsledning.

Att båda kvällstidningarna dessutom valde att publicera flickans berättelse och hävda att hon inte var i chock är ytterligare övertramp som gör att läsarna på lite sikt kanske förändrar sina köpvanor. Använder man rubriken ”Jag kröp blodig ur sängen” och visar bild på en våldtagen och knivskuren 13-åring två dygn efter att hennes bästis mördats så har man nått botten.

Jan-Inge Flücht

(Artikeln har varit publicerad i Stockholms och Göteborgs Fria Tidning)

Uppdaterades: 13 jun 2006