Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – kalla kriget


Det här är en direkt fortsättning på del 3 om vår lokala historia i vår 100-årsserie. Artikeln är författad av John Lind.

Ytterligare artiklar:

Del 1: Ett parti blir till – fram till 1917 av Patrik Olofsson

Del 2: Svenska revolutionens flod och ebb – partiet på 20-talet av Nils J Berg

Del 3: Från Tungelsta KAK till VPK Haninge – 30-talet till krigsslutet av John Lind

Del 4: Den glömda terrorismen: morden på svenska kommunister av Håkan Blomqvist

Del 5: När SKP skulle förbjudas av Jonas Sjöstedt

Åter till 100-årsjubileumets huvudsida.


Stalins död sätter inga spår i Västerhaninge

Kapitel 3

Det blir kyligare – men mötena hålls i bastun!

Att det kalla kriget börjar märkas återspeglas väl i följande anteckning i protokollet från 1947: ”Det var likadant hos andra partier och kommuner att en viss likgiltighet vill förekomma men att sådant ej bör förekomma hos oss utan nya krafttag skall tagas.”

1:a maj 1948

Flera möten hålls nu i ”bastuns omklädningsrum” i Åbyskolan (hade kvinnorna alldeles försvunnit?). Ett första majmöte hålls vid dansbanan intill järnvägen vid Håga. Lokalproblemet kvarstår: åtminstone en gång görs ett misslyckat försök att få vara i församlingssalen.

I fullmäktige motioneras om kommunalt bostadsbyggande och interpelleras om brister i brandkåren.

1948-1949: ”Arbetet har ej varit det bästa”

1948 är den s.k. Pragkuppens år, det år då socialdemokraterna på allvar sätts in i den antikommunistiska kampanjen. Styrelsen konstaterar att man arbetar i motvind; ”arbetet har ej varit det bästa”. Man får bara sju bidragsgivare till valfonden. Kanske får man se det som ett försök att förbättra kontakterna med medlemmarna, när man 1949 inför skilda uppbördsmän i Västerhaninge och Tungelsta.

Valaffisch 1948. Valfilmen ”Känn dig som hemma” finns tillgänglig på filmarkivet.

Ett annat sätt att bemöta hetsen var bättre skolning, och 1949 startas därför en cirkel i Sovjetunionens kommunistiska partis historia. På det lokala planet motioneras om iordningställande av väg till Hemfosa pensionärshem.

1950: Tillbakagång i kommunalvalen

Inför 1950 års val visade det sig vara svårt att få ihop en lista. Till slut får man ändå ihop 11 namn, varav 1 kvinna (Maj Andersson). Till valfonden insamlas 117:-. Man går ut med en billighetsprenumeration på Ny Dag för 2:-/månad. Hur många läsare som värvades är inte känt.

Tre veckors semester.
Det kan väl aldrig vara möjligt?

Valet blev en kraftig tillbakagång. Trots att antalet fullmäktige utökats från 25 till 50 förlorades det ena mandatet. Partiet fick 4,1%, och partiställningen blev Högern 2, Bondeförbundet 5, Folkpartiet 8, Socialdemokraterna 14, Kommunisterna 1 och bör ha bäddat för uppgörelser mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna.

1951: Arbete för freden – Stockholmsappellen

1950 kom Stockholmsappellen, och kommunisterna engagerar sig hårt i arbetet med att samla in namn mot atomvapnen. Av protokollen framgår att detta är ett trögt arbete i Västerhaninge. Man säljer också fredsmärken á 1:- för att finansiera Fredskommitténs fredsriksdag i mars. Till jul tas också 10 ex. av jultidningen ”Fred på jorden” hem för försäljning.

Trots att årets verksamhet går med en relativt stor vinst (82:50) anser man sig inte ha råd att sända ett ombud till partikongressen: ”På grund av ekonomin gick vi samman med grannkommuner om ett ombud”.

Ett lotteri anordnades för att förstärka kassan. Vidare beslöts ”att den eller de kamrater som får minst med namn på sina fredslistor får plikta en krona till kommunkassan.”

För att sprida tidningen föreslogs ”att intresserade medlemmar skall prenumerera på något ex av Ny Dag att tillställas någon intresserad arbetarfamilj”.

Vikten av att slå vakt om Ny Dag också i svåra tider visar sig av beredvilligheten att skänka pengar till Ny Dags fasta försvar. På ett enda möte tecknades genast 450:-. Tidigare betraktades 100:- som ett bra resultat.

Ett offentligt möte hölls under året i Västerhaninge Bygdegård. Knut Tell talade och den sovjetiska spelfilmen ”Lärarinnan” visades. 9:50 insamlades i kollekt vid mötet.

1952: Catalinans och Enboms år

Catalinaaffären – det över sovjetiskt territorium nedskjutna svenska spionplanet och provokationen med mytomanen Enbom som påstådd rysk mästerspion gjorde inte partiarbetet lättare. Hetspropagandan från borgare och socialdemokrater ledde till ett utträde ur organisationen.

Valaffisch 1952

Stig och Sonja Strandh kommer med den 11 februari. Stig har uppskattat organisationen till högst 10 medlemmar. Talande är att Stig som helt ny i kommunen (fast inte i partiet) på sitt första möte här väljs både till mötesordförande och till ordförande för hela organisationen. 500:- insamlas detta år till Ny Dags fasta försvar. Fredskommittén får ett anslag med 10:25.

Per Francke talade vid ett möte om ”den senaste tidens händelser i Prag”, och ”agrarfrågan i Sovjetunionen och Kina” diskuterades.

1953: Stalins död sätter inga spår i Västerhaninge

1953 dog Stalin. Man kan dock inte märka några som helst spår av detta i protokollen. De offentliga möten man håller handlar om hyreshöjningar och krav på daghem. Färgfilmen ”Armenien” visades också.

Stalin

Det bestäms att organisationen skall värva 10 prenumeranter på Ny Dags C-upplaga, som utkom en gång i veckan, till ett pris av 5:-/kvartal.

Som förmodligen andra kvinna i styrelsen genom tiderna väljs Sonja Strandh. Hon blir suppleant och är den enda aktiva kvinnan i organisationen vid denna tid. (Inom parentes: Så sent som 1966 fanns bara 4 kvinnor av 30 ledamöter Västerhaninge fullmäktige).
Man beslutar att ta funktionärsabonnemang (prenumeration för cirkulation bland styrelsemedlemmarna) på tidningarna ”Den nya tiden” och Kominforms tidning ”För varaktig fred, för folkdemokrati”.

1954: Ytterligare tillbakagång

1954 hade organisationen 14 medlemmar, 13 manliga och 1 kvinnlig. Bland medlemmarna märks Gustav Andersson, Otto Larsson, Karl-Erik Ottosson, Stig och Sonja Strandh samt John och Erik Wall. Dessa skulle nu träffas för möten den tredje måndagen i varje månad.
Säkert fick de 14 arbeta ordentligt inför valen 1954. 3 500 valsedlar beställs för vardera landsting och fullmäktige, vidare 40 små och 5 stora affischer från distriktet till ett pris av 56:50.

I kommunen hade partiet tagit ställning för hyreshusbebyggelse i Åby (”gamla Åby”) och bildande av ett kommunalt bostadsföretag; Västerhaninge bostäder. Partiet gick tillbaka ytterligare procentuellt sett, men kunde behålla sitt fullmäktigemandat. 3,2% föll på kommunisterna och fullmäktigeställningen: Högern 2, Bondeförbundet 3, Folkpartiet 4, Socialdemokraterna 12, SKP 1 och övriga 8.

Under ”övriga” dolde sig ”Kommunalföreningen”, ett missnöjesparti av främst borgare men även socialdemokrater. Det är därför svårt att säga om kommunisterna kan ha spelat någon parlamentarisk roll.
Partiets representant i fullmäktige blev liksom förra perioden Gustav Andersson. Lättare att acceptera än valförlusten var kanske årets underskott i verksamheten, 8:85.

1955: Vardagsarbetet fortsätter

På årsmötet 1955 talade Urban Karlsson om aktuella frågor, och därefter visades färgfilmen ”Volga-Donkanalen”. Ombudsval till 17:e partikongressen ägde rum tillsammans med Sorunda, Ösmo, Tyresö och Österhaninge.

Ett offentligt möte mot räntehöjningen hölls i samlingslokalen vid Åby. På ett medlemsmöte visades färgfilmen ”Universum”.
Ett vanligt år av partiarbete. Årets förlust 2:50.

1956-1957: Ungern, 20:e partikongressen och därefter

Visionär affisch från 1956

Händelserna i Ungern 1956 försvårade naturligtvis ytterligare kommunisternas möjligheter till politiskt arbete. Klimatet hårdnade, affischer revs ned, men inga medlemmar gick ur i Västerhaninge. Uppgörelsen med Stalintiden som påbörjades i och med SUKP:s 20:e kongress ledde givetvis till diskussioner mellan medlemmarna men har inte satt några spår i protokoll etc. Från åren 1957-1960 finns överhuvudtaget inga protokoll bevarade.

1958: Nu är botten nådd

Sedan 1946 hade partiet ständigt gått tillbaka i kommunalvalen. Den lägsta noteringen kom 1958, då partiet inte nådde mer än 3 % i Västerhaninge, vilket dock innebar att Gustav Andersson kunde sitta kvar. Ställningen blev Högern 6, Centern 3, Folkpartiet 4, Socialdemokraterna 15, SKP 1 och ”Kommunalföreningen” 3.

Partiet deltog också i kyrkofullmäktigevalen, men där gick alla partier fram med en gemensam lista. Enligt överenskommelse mellan partierna skulle listan tryckas av Högern, varefter de andra partierna skulle betala sin del av tryckkostnaderna till Högern. Med anledning av detta fick kassören ett brev från postgirot med vänlig förfrågan om det verkligen kunde vara riktigt att pengar skulle föras över från kommunisterna till högerpartiet!

1959-1961: År utan dokumentation

Avrustning
Fred
1960

Från åren 1959-1961 finns nästan ingenting bevarat med några undantag för det sista året. Den 15 augusti 1961 stängde DDR sin öppna statsgräns mot Västberlin, vilket föranledde stort rabalder i massmedia. Det är därför naturligt att man i september 1961 håller ett möte om ”läget i TDR och Berlin”.1961 anordnar man också ett boklotteri, som ger en vinst på 53:22.

1962: Kurvan vänder

Det internationella läget återspeglas i att det ordnas en kretskonferens mellan Tyresö, Österhaninge och Västerhaninge ”om tvistefrågor inom den internationella kommunistiska rörelsen”. Det är tvisterna mellan Sovjetunionen och Kina som behandlas.

Listan till kommunfullmäktige upptog 10 namn och toppas av Gustav Andersson. Dessutom återfinns bl.a. Kjell Nilsson, Karl-Erik Ottosson, Stig Strandh, Sonja Strandh och Erik Wall på listan.

Ett medlemsmöte behandlar ett lokalt kommunalt program. Partiet hade drivit frågan om lägenhetsdaghem i Ribby, Åby och Lillgården. Gustav Andersson motionerade i frågan, och partiet gjorde en namninsamling för att övertyga de styrande om behoven av daghem.
Som valpropaganda sändes ut ett specialnummer av Ny Dag i 1 200 ex. För att finansiera detta utskick anordnades ett varulotteri. Vidare sändes 2.500 särtryck av Ny Dag ut inför valet. Ett boklotteri ordnades också vid Åbyplan för att man helt skulle kunna fylla valfonden. Lotteriet gav en nettobehållning på 40:-.

I 1962 års val bryts partiets nedåtgående kurva för första gången sedan 1946. Men det är en blygsam ökning till 3,8% och utan någon mandatvinst. Ställningen i fullmäktige blev nu h4, 03, fp5, s14, k1 och ”Kommunalföreningen” 3 mandat.

1963-1964: Mot förnyelsen

I riksdagsvalen 1964 gick partiet framåt. Orsakerna till detta ses i den valvärdering som Västerhaninge KAK gör dels i ”klarläggande av SKP:s förhållande till utländska broderpartier”, dels i ”positiv reaktion på senaste partikongressen”. Den nyvalde partiledaren C.H.Hermanssons insatser omnämns särskilt.

Man betonar också den stora betydelse som radio och TV har i propagandaarbetet. Vidare framhålls partiets lokaliseringspolitik. Man utarbetade vid denna tid förslag till byggande och drivande av ett stålverk i statlig regi i anslutning till de stora malmfälten i Norrland och ett liknande stålverk i Mellansverige. Det skulle bli andra som hakade på idén om Stålverk 80 och sedan också slaktade den!

Ett samarbete mellan partiorganisationerna i Väster- och Österhaninge börjar komma till stånd genom att kontaktmän väljs för att samordna kommunala frågor i de båda kommunerna.I fullmäktige motionerades 1965 om parkeringsplats vid läkarmottagningen (Gula Villan vid Åbyplan) och 1964 om förbättrad åldringsvård. Antalet medlemmar var 1964 19 stycken. Det är inte bekant om det var medlemsantalet som föranledde partiorganisationen att samma år skaffa postgirokonto.

1965-1966: Framgångarna kommer

Samarbetet med Österhaninge fortsätter 1965, då två gemensamma möten hålls. Den 29 januari 1966 hölls en lyckad årsfest med en behållning på 80:25. Enligt styrelsens mening borde denna fest göras till tradition.

Till valet gick partiet ut med ställningstaganden mot tanken på höghusbebyggelse i Åby, mot travbana på Nedersta gärde och mot systembutik i Västerhaninge.

Fullmäktigelistan toppades av Kjell Nilsson, Sten Jensing, Leif Mård och Bert Andersson. Västerhaninge hade sedan föregående val ökat betydligt i folkmängd. Det fann 1962 4.243 röstberättigade och fyra år senare 6.006, vilket gjorde valutgången extra oviss.

Valet blev en stor framgång. För första gången sedan 1946 fick partiet mer än en representant i fullmäktige. Underlaget i väljarkåren steg med mer än det dubbla, från 3,8 till 8%! I fullmäktige blev partiställningen Högern 5, Centern 4, Folkpartiet 5, Socialdemokraterna 12, Kommunisterna 2 och ”Kommunalföreningen” 2, vilket innebaren borgerlig majoritet.

1967 byter partiet namn till VPK

Med anledning av detta ägde ett möte rum i Tungelsta mellan kommunisterna och vänsterinriktade socialdemokrater, där fem punkter diskuterades: a) Hur återställa arbetarmajoriteten? b) Gemensamma ställningstaganden i lämpliga frågor, c) Förslag om arbets- och diskussionsgrupp, d) Forum för vänsterdebatt och e) Propaganda.
Trots valframgången ökade inte medlemsantalet. Det stannade båda åren vid 18.

Kapitel 4

Österhaninge: Arbete i motvind

Även i Österhaninge lät inte motgångarna vänta på sig så länge. Medlemsantalet reduceras till några få under det kalla krigets 50-tal. I 1950 års val förloras alla mandat i Österhaninge och Dalarö. I Österhaninge får partiet 3,7% och i Dalarö 2,5%. Det senare innebar 15 röster.

1954 återerövras ett mandat i Österhaninge. Partiet får då 4,4%. Partiställningen blir Högern 2, Bondeförbundet 2, Folkpartiet 8, Socialdemokraterna 12 och Kommunisterna 1. Partiets representant i fullmäktige var Lage Andersson. Fastän socialdemokraterna och kommunisterna hade majoritet tillsammans inskränkte sig socialdemokraternas samarbetsvilja till att försöka få Lage Andersson att byta parti. I Dalarö ställde kommunisterna inte längre upp till val.

I 1958 års val går partiet tillbaka något till 3,9% men behåller mandatet. Antalet fullmäktige hade utökats från 25 till 35 och partiställningen blev Högern 6, Bondeförbundet 4, Folkpartiet 7, Socialdemokraterna 17 och Kommunisterna 1. De parlamentariska styrkeförhållandena var alltså oförändrade.
Fullmäktigerepresentant var fortfarande Lage Andersson. Han motionerade i fullmäktige bl.a. om barnstugor och arbeten för kvinnor.

1960-1965: Fortfarande trögt

Omkring 1960 hade man omkring ett dussin medlemmar. Aktiviteten var dålig, men man lyckades åtminstone formellt få ihop en styrelse. De aktiva spred flygblad som partiet gav ut centralt. Möten hölls hemma hos medlemmarna. I 1962 års val gick partiet ytterligare något bakåt och fick nu 3,7%. Partiställningen blev Högern 5, Centern 3, Folkpartiet 9, Socialdemokraterna 17 och Kommunisterna 1, d v s oförändrade styrkeförhållanden. Lage Andersson kunde sitta kvar. Han avgick 1965 under pågående mandatperiod och ersattes av Tor Forslund. Tor motionerade bl.a. om industrihus till kommunen.

Tor Forslund – en sann pionjär för vänstern i Haninge

Vid denna tid ökar som redan nämnts kontakterna mellan Öster- och Västerhaninge-organisationerna. 1965 beslutas om kontakter för att samordna kommunala frågor och 1965 hålls två gemensamma möten. Vid mitten av 60-talet var det fortfarande svårt att få partiarbetet att fungera, och man tvingas ett år ”importera” Kjell Nilsson från Västerhaninge för att få en ordförande i partiföreningen.

 1966: Den stora valframgången

Liksom i Västerhaninge ledde partiets förnyelsepolitik till en stor valframgång 1966. I valkampanjen talade C.H.Hermansson på ett välbesökt valmöte i gamla Handens centrum den 11 september.
Också i Österhaninge hade en snabb befolkningsökning ägt rum. Antalet röstberättigade ökade från 6.013 1962 till 9.760 1966. Kommunisterna fick 8% liksom i Västerhaninge och 3 mandat. Ställningen i fullmäktige blev Högern 5, Centern 4, Folkpartiet 9, Socialdemokraterna 14 och Kommunisterna 3. Valda för kommunisterna blev Tor Forslund, Solveig Svedgård och Börje Österberg. En smolk i glädjebägaren måste ha varit att Österhaninge nu fick borgerligt styre.

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv