Vänsterpartiet Haninge

Förbjud vilda djur på cirkusar i Haninge

På kommande kommunfullmäktigemöte 6 mars så kommer Vänsterpartiets motion upp om att förbjuda vilda djur på cirkusar i Haninge. Vi vill att kommunen inte ska upplåta kommunal mark till cirkusar som har vilda djur.

Kommunstyrelseförvaltningen menar att det inte går att göra det. Men Västervik kommun beslutade så sent som oktober 2016 att göra det. Istället för att ändra i de lokala kommunala ordningsföreskrifter så kan kommunen i egenskap av markägare välja att inte upplåta sin mark till cirkusar som har vilda djur.

Finns det något annat parti än Vänsterpartiet som tycker att det är självklart att vi ska göra så gott vi kan för att hindra lidande för djuren?

 

Här är motionen:

Motion till Haninge kommunfullmäktige om förbud mot vilda djur på cirkusar i Haninge kommun

Cirkusens verksamhet bygger på att den befinner sig på resande fot, och på att djuren gör konster för publiken. Båda dessa faktorer kan bidra till problem för djuren.

Resandet och de omständigheter som transporten innebär kan orsaka stress hos djuren och deras utevistelse blir begränsad till tillfälliga inhägnader. De konster som djuren förmås att göra är ofta onaturliga för dem, och kan i vissa fall ge skador.
Uppvisning av djur på cirkus ses av några människor som en möjlighet att lära sig om djuren. Problemet är att den bild som de förmedlar har ingenting med djurens naturliga liv och beteende att göra. Detta gynnar inte framtidens arbete för ett etiskt hållbart samhälle där djurens egenvärde respekteras.

Internationellt har allt fler länder inrättat, eller är på väg att inrätta, förbud för utnyttjandet av alla djur på cirkus. Några exempel är: Brasilien (regionala förbud), Bolivia, Bosnien Hercegovina, Cypern, Grekland, Malta och Mexiko. I flera andra länder har vilda djur förbjudits.

I riksdagen finns ett starkt stöd för ett förbud mot eller utfasning av vilda djur på cirkus. På riksnivå har djurskyddslagsutredaren föreslagit att utöka listan över djur som inte får uppvisas på cirkus och där tillägga elefanter och sjölejon. På kommunal nivå har Österåkers kommunstyrelse tagit ett beslut om att utreda möjligheten för kommunen att förbjuda cirkusar med vilda djur. Hudiksvalls kommunfullmäktige nyligen tagit beslut att kommunal mark inte längre ska upplåtas till cirkusar som använder djur i sina föreställningar.

Sveriges Veterinärförbund och expertgruppen som år 2011 tog fram förslag till ny djurskyddslag föreslog ett förbud mot sjölejon och elefanter på cirkus på grund av att djurens naturliga beteende inte kan tillgodoses. Världsnaturfonden, WWF, instämmer att sjölejon och elefanter inte kan få sina naturliga behov tillgodosedda på cirkus.

Samhällets inställning till att hålla och förevisa djur på cirkus har förändrats. Allmänheten, experter, politiker och djurskyddsorganisationer anser att det är hög tid att denna underhållning upphör. 155 139 personer har skrivit under en namninsamling mot vilda djur på cirkusar.

Frågan om att använda djur på cirkus är en fråga som går över partigränser. Representanter för Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Moderaterna har skrivit motioner i frågan, på lokalnivå och på riksnivå. Omtanke om djuren är en fråga som berör folk från alla politiska läger.

Det vi i Haninge kommun kan göra är att införa ett förbud mot cirkusar med vilda djur på kommunal mark. Vi har möjligheten att ta ansvar och visa att Haninge är en modern kommun som ligger i framkant vad gäller djurhållning.

Vänsterpartiet Haninge föreslår därför kommunfullmäktige besluta

att ingen kommunal mark i Haninge kommun upplåts till cirkusar som i kommersiellt syfte utnyttjar vilda djur

Samuel Skånberg, Vänsterpartiet Haninge

Röda Clara & 8:e mars




Röda Clara & 8:e mars

– från Pariskommunen till internationella kvinnodagen

En ung Clara Zetkin

Clara Zetkin (1857-1933) är kanske inte den mest kända marxistiska och feministiska tänkaren från arbetarrörelsen pionjärtid. Oftast är det namn som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som hamnar i strålkastarljuset. Inte minst Rosa Luxemburg har på nytt hamnat i fokus tack vare Nina Björks Drömmen om det röda.

Men även om marxistisk och feministisk teori blommar ut i Luxemburgs och Kollontajs gärning, så är det ändå Zetkin som är pionjären vars axlar de – och vi – står på. Det är också tack vare Clara Zetkin vi varje år firar internationella kvinnodagen 8:e mars.

Clara Zetkin föddes Eissner den 5 juli 1857 i byn Wiederau, nära Chemnitz i den tyska provinsen Sachsen. Som sjuttonåring kom hon in på Leipzig lärarhögskola för kvinnor, en privat skola för den bättre bemedlade medelklassen, där hon studerade under fyra år. Vid denna institution skulle Clara Zetkin komma under Auguste Schmidts vingar, som var hennes lärare i litteratur och estetik. Auguste Schmidt hade 1866 varit med att grunda Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), Tysklands Allmänna Kvinnoförbund. ADF skulle kunna jämföras med svenska Fredrika Bremer Förbundet. De feministiska frågorna som låg i fokus var kvinnors rätt till utbildning, inte minst rätten till högre utbildning.

Men det var också frågor som saknades. Särskilt arbetarkvinnornas perspektiv. ADF försökte inledningsvis att närma sig arbetarkvinnorna, men Pariskommunen 1871 kom att bli en vattendelare för den feministiska rörelsen. De franska feministerna, som Union des Femmes, var kategoriskt revolutionära och deltog helhjärtat i revolutionen, inte minst på barrikaderna. Union des Femmes grundprinciper krävde bland annat:

Ett slut på all konkurrens mellan manliga och kvinnliga arbetstagare – deras intressen är identiska och deras solidaritet är avgörande för den slutliga världsomspännande strejken; arbete mot kapital.

Man avsåg också att som organisation eller enskilda gå med i Första internationalen.

Franska feministerna försvarade Pariskommunen 1871

Detta fick ADF att rygga tillbaka och ta avstånd från de franska feministerna. Man ville inte att kvinnorörelsen skulle ”hemsökas av den röda vålnaden” och man föraktade de franska feministerna som man tyckte klädde sig som män, jobbade som män och hade lagt sig till med manliga vanor, vad nu de menade med det. De hade ju också, gud bevars, tagit till vapen. Även om ingen vet exakt, så beräknar samtida källor att det var som mest 10 000 kvinnor som ingick i Pariskommunens försvarsstyrkor.

Efter Pariskommunen var det tydligt att feminismen inte kunde vara EN rörelse. De liberala kvinnorna vände de revolutionära kvinnorna ryggen. Det fanns de som ville ha feminism utan socialism, och det var de som ville ha feminism och fett med socialism, vilket är en skiljelinje som går igen än idag.

Skiljelinjerna från Pariskommunen går igen än idag

1878 blev Clara bekant med en grupp ryska studenter i Leipzig, som också var aktiva i tyska socialdemokratiska partiet (SPD) de organisationer som omgav partiet. Vid den här tiden i Tyskland var det förbjudet för kvinnor att vara medlemmar i politiska partier, vilket gjorde att partiet var tvungen, för att organisera kvinnor, att ha sidoorganisationer och studieförbund där de socialistiska kvinnorna kunde mötas. Först 1908 vart det fullt lagligt för tyska kvinnor att gå med i politiska partier. Fram till 1908 kunde dock de olika regionala förbundsstaterna ha mer eller mindre tillåtande regler för kvinnors politiska engagemang.

Clara blir socialist

En av dessa, i den ryska gruppen studenter, var Ossip Zetkin från Odessa, som, även om de aldrig gifte sig, skulle komma att bli hennes livskamrat. Tillsamman med Ossip började Clara besöka Leipzigs förening för arbetarutbildning, där hon blev mer och mer övertygad socialist efter att lyssna till föreläsningar av August Bebel och Wilhelm Liebknecht.

Men att bli socialist var ingen enkel resa och det ledde till slitningar privat, då hennes familj var mindre nöjd med hennes livsval och det innebar också att Clara och hennes feministiska mentor, Auguste Schmidt, gick skilda vägar.

I slutet av 1878 genomdrev Otto von Bismarck den så kallade socialistlagen (eller snara anti-socialistlagen) som förbjöd socialistisk agitation, socialistiska möten och socialistisk litteratur, vilket bl a innebar att 45 vänstertidningar var tvungna att dra in sin utgivning. Det var ett hårt slag för den tyska arbetarrörelsen. Men det kom också att bli ett hårt slag på det personliga planet för Clara. För i skuggan av socialistlagen började också jakten på icke-tyska socialister, som fick uppehållstillstånden indragna och hotades med utvisning. Och den tyska polisen hade fått upp ögonen för Ossip.

I exil

August Bebel

Ossip Zetkin greps följaktligen 1880 av polisen när de gjorde ett tillslag mot ett möte och han utvisades omgående till Frankrike, där han slår sig ner i Paris. Clara blir heller inte kvar i Tyskland särskilt länge. Men hon åker inte omedelbart till Paris för att återförenas md Ossip, utan först behöver partiet hennes tjänster.

Många av tyska socialdemokrater hade flytt till Zürich och där börjat organisera motståndet mot Bismarcks socialistlag. Under sin vistelse i Schweiz redigerade hon den illegala tidningen Der Sozial Demokrat från Zürich och hjälpte till att organisera dess underjordiska distribution i Tyskland. Det är också här hon kommer över ett exemplar av August Bebels Kvinnan och socialismen, som också distribueras illegalt från Zürich till Tyskland.

Kvinnan och socialismen kommer ut 1879, och det är något av ett pionjärarbete som det första mera systematiska genomgången av marxistisk feminism. Det skulle dröja ytterligare fem år innan Fredrich Engels kommer med sitt bidrag i form av Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Kvinnan och socialismen gör intryck på Clara. I inledningen slår Bebel fast:

Av alla partier är det socialdemokratiska det enda, som i sitt program fordrar samma rättigheter för kvinnan som för mannen. Det är det enda parti som inte av agitatoriska skäl, utan av tvingande nödvändighet, tagit upp kravet på kvinnans befrielse från varje slags avhängighet och förtryck på sitt program. Ingen befrielse för mänskligheten kan tänkas utan könens sociala oavhängighet och likställighet. (Bebels kursiv)

Ingen mänsklig befrielse utan könens befrielse. Det är marxismen grundtes. Ibland har vänstern anklagats för att underordna feminismen andra aspekter av socialismen. Det är absolut möjligt att det kan ha hänt. Men då har det inte varit marxism. Då har det varit något annat.

Ossip Zetkin

Det ska dröja tills 1882 innan hon ger sig av till Paris för att återse Ossip. Åren som följer ligger fokus mycket familjen och de två barn de får. Det är också i Paris som Clara slutar använda Eissner och tar Ossips efternamn Zetkin.

De gifter sig dock inte. Delvis kan det vara ett politiskt ställningstagande, men framför allt var det opraktiskt ur Claras synvinkel. Clara hade siktet inställt på att fortsätta det politiska arbetet i Tyskland. Det skulle riskeras om hon gifte sig Ossip, som var ryss, då tyska myndighet betraktade äktenskap så att kvinnan också tar mannens medborgarskap. Det var inte värt risken att förlora sitt tyska medborgarskap.

Clara i Paris

Clara med sönerna Maxim och Kostja

Det politiska livet i Paris på 1880-talet var långt ifrån tråkigt. Bara ryska kolonin med politiska flyktingar av olika vänsterkulörer uppgick till ca 5 000. Den tyska kolonin var förmodligen mindre, då tyska socialister hellre flydde till Österrike eller Schweiz, av naturliga skäl. Men man bildade i alla fall Bokklubben för tyska socialdemokrater i Paris, som blev lite av ett nav för kolonin, med böcker, tidningar och föreläsningar.

1882 bildade Jules Guesde and Paul Lafargue Parti Ouvrier Français – franska arbetarpartiet, som formligen exploderade från några tusen anhängare till 300 000 röster tio år senare. I Paris blev Clara också nära vän med Laura Lafargue, dotter till Karl Marx, och gift med just ovan nämnde Paul Lafargue.

Émile Zola

Inom konstlivet hade impressionismen haft sin höjdpunkt och nu börjar de unga konstnärerna experimentera med nyimpressionism eller post-impressionism. Émile Zola ger ut böcker i rask takt: Nana (1880), Bättre slödder (1882) och Den stora gruvstrejken (1885).

Clara framträder under 1880-talet som en allt större auktoritet inom marxistisk feminism. Hon livnär sig på att undervisa, hålla föredrag, skriva artiklar och göra översättningar. Sommar 1886 återvänder hon till sitt föräldrahem i Leipzig, egentligen för att vila upp sig och återhämta sig efter att drabbats av tuberkulos, men snart sammanträffar hon med August Bebel och Wilhelm Liebknecht och hon övertalas att göra en talarturné i Tyskland, även fast hon inte är helt återställd. Hon orkar med två möten i veckan under tre månader, innan hon återvänder till Paris.

Tillbaka i Paris reflekterar hon över vad hon upplevt:

Det som gav mig mest glädje var att kvinnor dras mer och mer in i rörelsen. Jag träffade ett ganska stort antal kvinnor… som distribuera broschyrer, flygblad och bedriver valkampanjer. De flesta kamrater betraktar delaktighet och aktivitet hos kvinnor, inte längre som en trevlig bekvämlighet, utan som en praktisk nödvändighet. Påtagligt annorlunda attityder sen jag var i Tyskland sist.

Andra Internationalen

I slutet på 1880-talet börjar det sonderas mellan olika arbetarpartier om möjligheten till ökat internationellt samarbete. Första international (1864-1876) hade upplöst i sviterna efter svåra konflikter mellan i huvudsak marxister och anarkister. Nu, ett decennium senare skulle ett nytt försök göras att samla arbetarpartier över nationsgränserna, och det som blev skulle sedermera kallas Andra Internationalen.

1886 hade det hållits en förberedande konferens i Paris med ett antal partier som ville ta initiativ till en ny international. Men inte en ny international för sakens skull, utan en internationell kampanjorganisation som skulle samordna kampen för en lagstadgad åttatimmarsdag, vilket var en gemensam nämnare och brännhet politisk fråga för samtliga arbetarpartier och fackliga organisationer. Utifrån dessa tankegångar kallades världens politiska och fackliga arbetarorganisationer till Paris 1889.

Clara var djupt involverad i förberedelserna inför kongressen, med korrespondens och översättningar. Tyvärr bjuder 1889 på en personlig tragedi då Ossip avlider efter en tids tuberkulos i januari. Hon blir nu ensamstående med två små barn och det är mindre än ett halvår tills hon ska hålla i kongressen kvinnopolitiska del. Sorgen verkar hon hanterat genom att dränka sig i arbete. Ekonomiskt blev det givetvis också tufft som ensamstående. Kamraterna i Tyskland, på initiativ av Karl Kautsky, var villiga att köpa fler artiklar av henne till den legala och underjordiska pressen i Tyskland. Det innebar naturligtvis en förbättrad ekonomi. Men det innebar tyvärr också ännu mer arbete.

Clara Zetkin

Den 14:e juli 1889, exakt på dagen hundra år efter stormningen av Bastiljen som blev startskottet på de franska revolutionen, samlades 391 delegater från jordens alla hörn, som USA och Argentina, även om det i huvudsak var en europeisk affär.

På kongressen arbetade hon inte bara som sekreterare och översättare. Den 19:e juli skulle hon hålla sitt första hennes stora tal. Kongressen som fram tills nu hade varit en enda lång parad av män i alla former, fick nu se en kvinna med rött hår, svart klänning och som klev fram inför nästan fyra hundra ledande socialister från hela Europa för att tala om kvinnans frigörelse.

Med sig på scen hade hon med sig Eleanor Marx, Karl Marx yngsta dotter som också var politiskt aktiv. Clara höll sitt tal på tyska och Eleanor översatte till franska och engelska. Talet finns inte bevarat varken som manuskript eller stenografiskt nedtecknat. Det gör att man ska ha en viss försiktighet att citera, då man inte kan vara absolut säker på att var exakt så hon sa. Det som finns är ett protokollsreferat. Ur det protokollsreferat har det i modernare feministisk litteratur varit populärt att citera:

Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! (…) Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Eleanor Marx

Syftet är att genom Clara framställa marxistiska feminister som enkelspåriga, där kvinnokampen omyndigförklaras tills klasskampen nått sitt slut. Men citatet är väldigt lömskt. Att sitta och klippa och klistra enskilda meningar för att bevisa att någon är förtappad, är inte den ljusaste av vänsterns politiska traditioner.

Vad är det för särskild kvinnofråga och speciella arbeterskefråga Clara är så arg på och vägrar erkänna. Läser man hela referatet så handlar kvinnofrågan/arbeterskefrågan, som diskuterades då, om begränsningar i kvinnors förvärvsarbete. När kvinnorna på 1800-talet började komma ut i industrin, när maskiner inte gjorde muskelstyrka som avgörande för en arbetares duglighet, började en del mindre klartänkta män ropa att kvinnorna tar deras jobb. Samma reaktionär idé att man skulle kunna minska konkurrensutsättningen av arbetarna genom att slå sönder maskiner, samma tanke fanns att man skulle förbjuda kvinnor att verka inom vissa yrken. Självklart med hänsyn till kvinnornas eget bästa, som de fragila varelser de är.

Jag tror att Clara gjorde rätt tolkning av situationen. De idéer om särskilda regler för kvinnor på arbetsmarknaden handlade inte om omtanke för kvinnorna, utan att försöka stänga vissa sektorer för kvinnlig arbetskraft. Därav hennes häftiga reaktion. Därav vikten att läsa saker i sitt sammanhang. Så här argumenterade hon, utifrån referatet:

Eftersom förvirring råder i frågan om kvinnors arbete är det väsentligt att en internationell arbetarkongress uttalar sig tydligt i frågan, då den måste anses vara en principiell fråga.

Denna talare ser det inte som särskilt överraskande att reaktionära krafter ser på kvinnors arbete på ett reaktionärt sätt. Det var dock högst överraskande att bland socialister finna den märkliga uppfattningen att kräva att kvinnors arbete ska avskaffas.

Kvinnans frigörelse är i grunden en fråga om kvinnors arbete, och det är inte för mycket begärt att förvänta sig en djupare förståelse för ekonomiska frågor bland socialister, än den som visat sig i just nämnda attityd.
Socialister måste förstå, över allt annat, att slaveri eller frihet beror på ekonomiskt beroende eller oberoende. De som på sin fana har inskriptionen om mänsklighetens frigörelse, kan inte fördöma hälften av mänskligheten till politiskt och socialt slaveri genom ekonomiskt beroende.

Precis som arbetaren är underkuvad gentemot kapitalisten, är kvinnan underkuvad mannen och hon kommer vara fortsatt underkuvad så länge hon är ekonomiskt beroende. Arbete är ett nödvändigt villkor varpå detta ekonomiska oberoende bygger. Om vi önskar att kvinnor ska vara fria mänskliga varelser, att de ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle, så ska kvinnors arbete varken avskaffas eller begränsas, utom i särskilda undantagsfall.

Kvinnans frigörelse betyder en fullständig förändring av hennes grundläggande sociala ställning, en revolution i hennes roll i ekonomin. Den här omsvängningen har starkt bidragit till att antalet äktenskap avtagit.

Framför allt, bortsett från de ekonomiska skälen, så finns det principiella skäl att argumentera mot kvinnoarbetets avskaffande. Det är speciellt på basis av principer som kvinnor, med all sin makt, måste protestera mot sådana försökt. De måste uppbringa den mest glödande, och samtidigt högst berättigade, protest, därför att deras sociala och politiska jämställdhet med männen beror helt och hållet på deras ekonomiska självförsörjning, som kommer av deras arbete utanför familjen.

Vi kvinnor protesterar å det häftigaste mot varje begränsning av kvinnors arbete som princip. Eftersom vi inte vill separera våra problem från arbetarrörelsens generella problem, ska vi inte formulera några särskilda krav; vi begär inget annat skydd än vad som arbetarrörelsen generellt kräver gentemot kapitalet.

Vi föreslår bara ett undantag, och det är för gravida kvinnor, vars omständigheter kräver särskilda skyddsåtgärder både i deras eget och den framtida generationens intresse. Vi erkänner inte någon särskild kvinnofråga – ja, vi erkänner inte någon speciell arbeterskefråga! Kvinnans liksom hela mänsklighetens emancipation kommer uteslutande att bero på arbetets frigörelse från kapitalet. Endast i det socialistiska samhället kommer kvinnorna liksom arbetarna i full besittning av sina rättigheter.

Utan bistånd från männen, och ja, ofta även mot mäns önskan, har kvinnorna flockats kring socialismens fana. Beträffande skyldigheter och uppoffringar så väl som rättigheter, vill vi inte vara, varken mer eller mindre, annat än vapenkamrater som antagits på jämlika villkor in i de stridandes led.

Protokoll des Internationalen Arbeiter-Congresses zu Paris. Abgehalten vom 14. bis 20. Juli 1889.

Tittar man på hela referatet, utan att bryta loss enskilda meningar, förstår man att hon hade en poäng att tona ner det särskilda till förmån för det allmänna. När motståndarna hävdade att kvinnor var så speciella att de inte kunde delta på arbetsmarknaden, så var det naturligt att böja stickan åt andra hållet.

Die Arbeiterinnen- und Frauenfrage der Gegenwart

Efter kongressen sammanställer hon sitt material kring marxistisk feminism och skickar till Berlin för utgivningen av hennes första större framställning, i en broschyr om 40 sidor; Arbeterskan och kvinnofrågan i dagsläget. Tyvärr har jag inte hittat någon svensk översättning av detta pionjärarbete i marxistisk feminism.

Kongressen 1889 fattar en rad beslut av både facklig och politisk karaktär, bland annat;

  • Avskaffandet av stående arméer, för ett folkförsvar för att säkra freden.
  • Rösträttsfrågan, allmän och lika rösträtt fr o m 18 års ålder.
  • Förbud mot arbete för barn under 14 år.
  • Obligatorisk och sekulär utbildning för alla barn.
  • För en lagstadgad minimilön.
  • Lagstadgad veckovila
  • Endast företag med kollektivavtal, ”fackliga tariffer”, skall ha rätt att få statliga och kommunala uppdrag.
  • Endast företag med kollektivavtal ska få anlita utländsk arbetskraft.

Första maj!

Ja, en del av det här verkar vara tidlösa frågor, men pièce de résistance var kravet på åtta timmars arbetsdag som skulle drivas av alla delar av Internationalen. Och den skulle backas upp med en gemensam kampdag; första maj! Så här har vi ursprunget till första maj. Och första gången man går ut gemensamt är första maj året därpå, 1890. På några ställen, som t ex Frankrike och Österike, strejkade man den dagen. I Storbritannien sköt man på kampdagen till första söndagen i maj så det inte skulle störa produktionen. Så kampvilligheten varierade en aning.

Åter till Tyskland

Bismarcks förhatliga (anti)socialistlag avskaffades 1890, eller rättare; efter att Bismarck avgick som kansler förlängdes inte lagen. Förutom att det var goda nyheter för alla socialister, var det särskilt goda nyheter för Clara som nu kunde bege sig hem igen och slå ner bopålarna i Stuttgart.

För Clara, som använt stor del av sin tid i Paris att skriva för den tyska partipressen, var det naturligt att fortsätta på det spåret. Partiet hade en kvinnotidning som hette Die Arbeiterin, Arbeterskan, som var föga framgångsrik, den var t o m nedläggningshotad, och som man inte visste vad man skulle göra med.

Efter en del omstrukturering, som bland annat innebar att man kopplade in en kapitalstark – och socialdemokratisk! – förläggare i Verlag J. H. W. Dietz, gjorde man om redaktionsledningen och tog in Clara i spetsen som redaktör. För att markera en nystart bytte hon namn på tidningen 1892 från Die Arbeiterin till Die Gleichheit – Zeitschrift für die Interessen der Arbeiterinnen: Jämlikhet – tidskrift för arbeterskornas intressen. Under Claras ledning och politiska inriktning lyfte tidningen från 2-3 000 exemplar/varannan vecka till 125 000 exemplar och blev en av tyska socialdemokratins mest inflytelserika offentliga organ.

Die Gleichheit

Trots den storslagna upplagan såg inte Clara den som en bred och lättsam tidskrift, utan rätt så teoretiskt utmanande (vilket i och för sig är ett framgångsrecept i tider då folk törstar efter tydliga idéer). När hon förklarade målet för tidningen sa hon så här:

Die Gleichheit riktas särskilt till de mest progressiva medlemmar av arbetarklassen, oavsett om de är slavar till kapitalet med händerna eller med deras hjärnor. Den strävar efter att skolan dessa teoretiskt, för att möjliggöra för dem en tydlig förståelse av den historiska händelseutvecklingen och en förmåga att inte bara arbeta medvetet i kampen för befrielsen av arbetarklassen, men också att vara effektiv i upplysande och undervisning deras klasskamrater och utbilda dem som kämpar för ett tydligt mål.

Politiskt rönte Clara också framgångar inom det tyska socialdemokratiska partiet. I partiets gamla program, Gotha-programmet från 1875, fanns det ytterst lite för kvinnorna att hämta. Det fanns krav på allmän och lika rösträtt från 20 års ålder, samt allmän och lika rätt till kostnadsfri utbildning, vilket skulle ge kvinnor en starkare ställning. Men det räcker inte på långt när ur feministisk synvinkel.

I Erfurt-programmet, från 1891, får Clara genomslag för det hon kämpade för på internationalens kongress 1889, nämligen kravet på ”ett avskaffande av alla lagar som missgynnar kvinnor i den offentliga och privata sfären”. Det säger kanske inte jättemycket, men det är ett första erkännande att det finns ett strukturellt missgynnande av kvinnor i samhället. Men fortfarande är det långt ifrån tillräckligt.

1895 tar hon plats i partiledningen och 1896 har tyska socialdemokraterna åter kongress i Gotha och hon utvecklar ytterligare den teoretiska förståelsen för kvinnofrågan.

Det sociala kvinnoförtrycket sammanföll med bildandet av privat egendom. Kontrasten inom familjen mellan mannen som ägare och hustru som icke-ägare blev grunden för det ekonomiska beroendet och det sociala förtrycket av det kvinnliga könet. Detta sociala förtryck representerar enligt Engels, en av de första och äldsta formerna av klasstyre. Han säger: ”Inom familjen, utgör mannen bourgeoisin och hustrun proletariatet”. Ändå existerade det inte en kvinnofråga i ordets modern mening. Det var bara det kapitalistiska produktionssättet som skapade den samhällsomvandling som förde fram den moderna kvinnofrågan genom att förstöra den gamla familjen ekonomiska system, som gav både försörjning och livets mening för den stora massan av kvinnor under den förkapitalistiska perioden.

(Inom parantes vill jag säga ett Engels inte formulerat sig exakt så, men close enough.)

Kvinnofrågan är endast närvarande, dock, inom de samhällsklasser som själva är produkter av det kapitalistiska produktionssättet. Det är därför vi inte hittar några kvinnofrågor bland bondebefolkningen. Men vi hittar desto säkrare kvinnofrågor inom de samhällsklasser som är själva barn av det moderna produktionssättet. Det finns kvinnofrågor för kvinnorna i proletariatet, bourgeoisin, de intellektuella o s v.

Även om kvinnoförtrycket har många tusen år på nacken är det först med kapitalismens genombrott som frågan om kvinnans frigörelse kommit fram i ljuset och den har kommit fram i just de klasser som fötts genom kapitalismens genombrott. Men det är heller inte konstigt om frågan om kvinnans frigörelse ställs olika i de olika klasserna. Hon säger vidare:

När det gäller den proletära kvinnan i fråga, är det kapitalismens behov av att utnyttja och oavbrutet söka efter en billig arbetskraft som har skapat kvinnofrågan. Hon ville bringa välstånd till sin familj, men istället kom mera elände över dem. Den proletära kvinnan skaffade sig en egen anställning för att hon ville skapa ett mer soligt och behagligt liv för sina barn, men i stället blev hon nästan helt skild från dem.

Förr i tiden kunde som regeln mannens överhöghet över sin hustru förbättras genom deras personliga relation. Mellan arbetsgivare och hans arbetare, finns dock bara en förbindelse om kontant betalning. Den proletära kvinnan har fått sitt ekonomiskt oberoende, men varken som människa eller som kvinna eller fru har hon haft möjlighet att utveckla sin individualitet. För sin uppgift som hustru och mor, kvarstår bara de brödsmulor som faller från den kapitalistiska produktionens bord.

Hela talet finns här (på engelska): Only in Conjunction With the Proletarian Woman Will Socialism Be Victorious

Socialistiska kvinnointernationalen

Vid sekelskiftet 1800/1900 händer det mycket för feminismen; fler kvinnor organiserar sig, både i fackföreningar och partiet. Det vinns segrar också. 1891 vinner kvinnliga fabriksarbeterskor lagstadgad 11 timmarsdag. Den första föräldraledigheten för kvinnor var på plats 1883, men kampen att utvidga den steg för steg drevs hårt från att varit 4 veckor till 12 veckor vid tiden för första världskriget. På det parlamentarisk planet vinns också en del segrar, generellt sett, för arbetare, men de handlar mest om försäkringsfrågor; olycksfalls-, sjuk- och pensionsförsäkringar. Inte oviktiga, men typiskt sådana som även högra delen av det politiska spektrat kan tänka sig.

Sedan seglar frågan om kvinnlig rösträtt upp både i Tyskland och internationellt.

Clara kom också att spela en ledande roll i de internationella kvinnorörelsen. Från 1900 hade hon huvudansvaret för att arrangera kvinnokonferenser som ägde rum vartannat år i samband med de socialdemokratiska partikongresserna. Om man klär det i modernt språkbruk skulle man kunna prata om kvinnoseparatistiska möten parallellt med den ordinarie kongressen, där de kvinnliga kongressombud och andra kvinnliga företrädare träffades.

Rosa Luxemburg talar i Stuttgart 1907

På Claras initiativ gjorde man på samma sätt under Andra Internationalens ordinarie kongress i Stuttgart 1907. Då samlades de 59 kvinnorna från 15 olika länder och bildade Socialistiska kvinnointernationalen. Bland de beslut man fattade var att ställa krav på partierna att ”de socialistiska partierna i alla länder har en skyldighet att kämpa energiskt för införandet av allmän rösträtt för kvinnor”. Och det var berättigat. Det var inte alla som såg kvinnlig rösträtt som en principfråga, utan en fråga men kunde kohandla kring, ungefär som man kan förhandla kring ett lönekrav.

Konferensen beslöt att inrätta ett sekretariat, och detta skulle vara belägen på Gleichheits redaktion, som samtidigt tilldelades uppgiften att vara den gemensamma publikationen för alla medlemsförbund. Under de följande åren kom denna tidskrift att publicerat mycket material från den internationella socialistiska kvinnorörelsen. Det här kan man också se som en hyllning till Clara och hennes teoretiska och politiska bidrag och hur oerhört betydelsefull man ansåg att hon var.

Alexandra Kollontaj

Och konferensen var en succé! Så här glatt rapporterade Alexandra Kollontaj tillbaka efter konferensen:

Och nu en ny överraskning: från hela världen har kvinnliga representanter för arbetarklassen samlas för att skapa med sina förenade ansträngningar ett nytt vapen för att bekämpa den värld som är fientlig mot proletariatet. Djärva kvinnor har överträffat alla förväntningar: gårdagens tysta slav är nu en modig förkämpe för befrielsen av arbetarklassen. Kan man tänka sig ett mer besvärande skådespel! Hätska förlöjliganden regnade ner på huvudena på de kvinnliga representanter för arbetarklassen, förlöjligande som misslyckades att dölja bourgeoisins verkliga oro.

https://www.marxists.org/archive/kollonta/1907/is-conferences.htm

Tre år senare hölls den andra internationella konferensen i Köpenhamn 1910, som upprepade kravet på allmän rösträtt och antog, på framställas av Clara, en resolution att etablera en internationell kvinnodag. Redan året efter, i mars 1911, deltog över en miljon män och kvinnor i Tyskland, Österrike, Schweiz och Danmark i massaktiviteter på Internationella kvinnodagen.

 

Men det var lite spridda skurar; i USA hade man redan 1909 tagit initiativ till nationell kvinnodag, på initiativ av amerikanska socialistpartiet, som man firade den sista söndagen i februari och i Europa kom man 1911 överens om den 19:e mars. Det var först 1913 alla enades om att det skulle vara 8:e mars.

Nu när vi är framme vid internationella kvinnodagen känns det lagom att runda av. Dels för att det från 1911 och framåt finns gott om biografiskt material, vilket det inte gör kring första hälften av hennes politiska karriär. Från 1900 och framåt kommer också en ny generation marxistiska feminister som Rosa Luxemburg och Alexandra Kollontaj som är ännu mer drivna teoretiskt och politisk, mycket tack vare Clara Zetkin givetvis.

Clara Zetkin

Clara är dock ingen kandidat för pension vid det här laget. Hennes fortsatta politiska verksamhet är om möjligt ännu intensivare; världskrig, kvinnligt fredsarbete, revolution i Ryssland, revolution i Tyskland och så vidare. Ett ytterligare bevis på hennes storhet är att hon är en av de första marxisterna som ser och analyserar vad fascismen är redan 1923. Det fanns de som inte ens efter 1945 kunde analysera vad fan det var som hände! Eller till och med idag!

 

Låt er inspireras av henne!

Patrik Olofsson

Vänsterpartiet Haninge

Clara inspirerar än idag

Därför kan just Du passa i en styrelse

Syntolkning: Veronica Kallander och jag är ”föråkare” på våra elscootrar under Prideparaden 2014. I bakgrunden Jonas Sjöstedt och ett myller av andra vänsterpartister. Vänsterpartiets banderoll är grön med regnbågsfärgade V-märken. En kvinna håller ett stort regnbågsfärgat paraply. Många bär röda kläder.

 

”Jag kan inget”

”Jag vågar inte”

”Jag är för ny”

”Det tar för mycket tid”

”Är det inte ganska trist?”

Det är vanliga argument till varför medlemmar inte vill eller vågar ställa upp för nominering eller nominerar sig själv till en styrelse. Här förklarar jag varför dessa påståenden inte alltid stämmer.

”Jag kan inget” Alla kan något men ingen kan allt. För att sitta i en partiföreningsstyrelse behöver du varken kunna hela partiprogrammet eller kunna citera Marx. Eftersom du valt att bli medlem i Vänsterpartiet utgår vi från att du är socialist, feminist och antirasist. Att du vill ha ett samhälle där bakgrund inte ska påverka människors chanser i livet. Allt annat kan du lära eftersom. Distriktet har kontinuerligt utbildningar om man önskar fördjupa sig i något ämne. Oftast är det enstaka kvällsmöten på ca 2,5 timmar eller en ca 6-7 timmar en helgdag. Mycket om hur organisationen fungerar, partiprogram m.m. kan man läsa sig till själv. Men, som sagt, ingen av oss kan allting. Vi kompletterar varandra och kollar upp det vi behöver. Du har säker något område inom politiken som just du är lite mer intresserad av. Där kan du lära oss.

 

Syntolkning: Många medlemmar hembjudna till mig för att klistra valaffischer, äta god mat och prata politik. Augusti 2014.

 

”Jag vågar inte” Här är vi alla olika. Några kan tycka att det är väldigt pressande att lägga fram en åsikt inför andra. Det är lugnt. På våra möten stöter och blöter vi olika idéer och åsikter. Allt man säger behöver inte vara ett resultat av lång forskning. Vi testar saker inför och med varandra, ibland får man igenom sin idé ibland inte. Det är ett teamwork att komma fram till beslut. Om du inte är van att tala inför en grupp så kan du sitta med först och lyssna tills du känner dig mer bekväm. Vi brukar vara mellan tre till sju personer på våra möten så det är en liten grupp. Alla får minst en chans att yttra sig om varje fråga. När du lär känna de andra i styrelsen brukar det flyta på. Om du inte har lust så kommer ingen kräva av dig att du varken delar flygblad, pratar med Haningebor eller håller tal. Sånt gör den som har lust och tid. Retorik- och talteknik kan den som önskar lära på distriktets kurser.

”Jag är för ny” Erfarenhet är något som är viktigt i en styrelse. Men det är också någon som är ny, nyfiken och sugen på att lära sig. Det är blandningen som gör en styrelse bra. Som ny medlem kommer du erbjudas att gå på kurser för nybörjare. Har du tid kan du även gå på distriktets utbildningar för styrelsemedlemmar. De som varit med lite längre kan du alltid fråga ifall du undrar något. I år satsar partiet extra på styrelser. Det håller Partiföreningsskolan vid tre tillfällen i vår. Det är ett sätt att stärka partiet inför valet 2018. Såhär ser schemat ut för våren:
Nacka, Värmdö, Tyresö, Haninge, Nynäshamn, Gotland
LOKAL: Träff 1 i Nynäshamn, träff 2-3 i Handen.
DATUM: Träff 1: 25 februari, träff 2: 25 mars, träff 3: 29 april. Tid ej klart än men räkna med start runt 9-10 och slut 15-16. Både gamla och nya styrelsemedlemmar kommer gå kursen, så just i år kan nya snabbt komma in i arbetet och lära känna de andra – så ny är ingen nackdel.

”Det tar för mycket tid” Snart avslutade verksamhetsåret har vi haft nio styrelsemöten. De är oftast en vardagkväll (ej fredag) och är ca 2,5 – 3 timmar. Vi brukar hålla till i Haninge Kulturhus. Under jultider och sommaren har vi inga styrelsemöten. Vill du vara med och genomföra de aktiviteter vi tillsammans planerar är det såklart välkommet men inget krav. Flera, men inte alla, i styrelsen har även andra uppdrag i kommunen eller är engagerade i olika nätverk. Det gör man som man vill med. Vill du bara sitta i styrelsen är det helt okej. Så ca ett dygn per år är den tid styrelsemötena tar, övrig tid plussar du på om du har lust. I slutänden blir det som föreningen förmår göra den sammanlagda arbetsinsatsen av styrelse, kommunala gruppen och medlemmarna. Minns att det kan vara bättre att ta på sig få uppdrag så du känner att du mäktar med och behåller lusten till det du gör. Det är väldigt vanligt att nya medlemmar tackar ja till många uppdrag, inte hinner/orkar med och sen slutar helt. Bättre trappa upp gradvis och se hur det går.

 

”Är det inte ganska trist” Tjohoo! – är mitt svar på det. Att tacka ja till att sitta i en V-styrelse är bland det bästa jag gjort. Här kan jag nörda ner mig i saker jag tycker spelar roll. Jag kan vara med och påverka partiets politik i kommunen. Jag kan peppa andra människor och förändra valresultat. När andra gnäller över saker i samhället brukar jag uppmana dem att engagera sig, det är absolut bästa sättet att minska sin frustration över orättvisor. Och jag kan göra det på mina villkor då jag är sjukpensionär. Att bära tält, stå för länge, läsa långa utredningar eller vara ute i kyla fungerar inte för mig men jag kan göra annat. Jag planerar, har styrelsemöten och är med på aktiviteter. Övriga uppdrag i kommun har jag inte arbetsförmåga till så det överlåter jag med varm hand åt andra. Alla behövs i partiet oavsett vilka erfarenheter, förmågor eller kapacitet vi har. Vi får inte en krona i ersättning men behöver inte heller betala för några kurser eller resor vi gör. Varje år har vi utbildningshelg på vackra kursgården i Syninge, Norrtälje. Vartannat år är det Vänsterdagarna (senaste två och kommande i Malmö) och vartannat år kongress. Kongressen skickar vi bara några få på men andra resor och utbildningar brukar de i styrelsen som vill få åka på. Utöver detta så har jag både inom föreningen och partiet i stort lärt känna väldigt många trevliga och kunniga människor. Allt detta ser jag som motsatsen till trist :)

Syntolkning: Jag delar ut valsedlar i Jordbro på valdagen 2014. Jag har röd klänning, stor svart hatt och ett Vänsterpartiet-band över axeln. En flicka från Jordbro med en massa V-pins står bredvid.

 

Så tveka inte att ta steget – engagera dig i styrelsen med oss! Vi behöver dig! Ett problem som vi, och många andra föreningar, haft är att småbarnsföräldrar har svårt att få till det rent logistiskt även om man har viljan. Speciellt ensamstående föräldrar. Varje ny styrelse beslutar hur och när de ska ha sina möten. Passar det bättre med möte på helgen? Behöver du ta med barnen? Vill du att vi äter middag på mötet så du slipper ordna med det? Vill du att vi kommer hem till dig? Vill du vara med via ex Skype om inget annat fungerar? Vill du ha möte under semestertid då livet är lugnare?  Vi är öppna för att ändra nuvarande rutiner. Sådär ja – nu finns det inget som hindrar dig längre. Nominera dig själv till valberedningen via mejl till [email protected] Valberedningen håller precis på att ta fram ny styrelse och tar tacksamt emot nomineringar. Tiden för förhandsnominering gick ut den 4:e januari, men om du snabbar dig att kontakta Tove så hinner valberedningen ta med ditt förslag. Årsmötet har vi den 29:e januari, kl 13.00 i Haninge Kulturhus. Smörgåstårta och fika kommer serveras.

Välkomna!

Carina Wellton

Ordförande Vänsterpartiet Haninge

 

 

 

Starkt stöd för att bygga lägenheter åt nyanlända

I går (2016-12-19) beslutade kommunfullmäktige i Haninge att anta planen för bostäder till nyanlända som anvisats till Haninge kommun. Det var med stor majoritet det antogs. S, MP, C, V, RS, KD och L röstade för. M och SD röstade mot planen.

För två veckor sen kom frågan om bostäder för nyanlända upp i kommunfullmäktige. Inför det mötet hade Moderaterna och Sverigedemokraterna delat ut flygblad och varnade för vad de menade skulle kunna hända om vi byggde modullägenheter för nyanlända. Till mötet kom då upprörda Haningebor men också organiserade högerextrema. En man hade en t-shirt med texten ”Motgift” (en nazistisk hatsajt). Frågan minoritetsåterremitterades, det vill säga skickades tillbaka till kommunstyrelseförvaltningen för ytterligare beredning. (Det räcker med 1/3 av rösterna för att minoritetsåterremittera ett ärende).

På gårdagens kommunfullmäktige när vi skulle behandla frågan igen så var det i åhörskaran inte nazister den här gången. Istället var det antirasister, socialister och engagerade individer i civilsamhället som kom för att visa stöd för att ta emot nyanlända till Haninge. Det kom en del folk från Dalarö för integration som jobbar väldigt bra med integration och inkludering på Dalarö. De vann också Haninges mångfaldhetspris 2016. Med en sådan åhörarskara som är positivt inställda till nyanlända, solidaritet och ansvar så blev det en helt annan ton i debatten.

Vi i Vänsterpartiet är väldigt tydliga: vi tycker det är självklart vi ska ta emot och välkomna de nyanlända som blir anvisade till Haninge. Vi står bakom bosättningslagen från i mars 2016 som säger att alla kommuner ska dela på ansvaret. Vänsterpartiets syn på bostäder är att det är en social rättighet. Alla ska ha möjlighet till ett hem. Ungdomar, äldre, studenter, småbarnsfamiljer, singlar och så klart också nyanlända.

Nafi Cilgin (V) var tydlig med att vi är antirasister:

Vänsterpartiet står för en generös och human flyktingpolitik. Vi vägrar anpassa oss till rasism och främlingsfientlighet

Bristen på hyresrätter med rimliga hyror som vanligt folk har råd med är det stora problemet.

Nafi Cilgin (V) tog upp det faktum att under Moderaternas styre i Haninge så ombildades 1763 hyresrätter till bostadsrätter. Martina Mossberg (M) tyckte att det inte var något problem för ”bostäderna fanns ändå kvar”. Hon verkade inte besväras av att de då inte blir tillgängliga för de som inte har råd att köpa en lägenhet. Det framgick väldigt tydligt att Moderaterna låter marknaden få bestämma vilka bostäder som byggs och om marknaden inte känner för att bygga billiga hyresrätter, då är det inget problem. Vi i Vänsterpartiet nöjer oss inte med att hoppas på att marknaden ska lösa allt. Vi vill att kommunens allmännyttiga bostadsbolag Haninge Bostäder ska utöka sitt bostadsbestånd och att det ska byggas hyresrätter i hela kommunen. Moderaterna talade om Jordbro och Brandbergen som dåliga exempel på segregation. Vi i Vänsterpartiet lyfte att det är inte där segregationen är värst. Segregationen är värst i flera kommundelar där medelinkomsten är hög, där finns idag knappt några hyresrätter. Det vill vi ändra på.

Samuel Skånberg (V) tog upp vikten av att bygga fler hyresrätter och inte ha orimliga inkomstkrav som idag är fallet

Vi behöver först och främst fler hyresrätter i allmännyttan. Haninge bostäders bostadsbestånd behöver utökas. Det behövs fler hyresrätter i kommunens olika delar. Speciellt i de delar där det knappt finns några hyresrätter alls i nuläget. Samtidigt behöver det vara hyror som vanligt folk har råd med. Idag är det ett inkomstkrav på att man ska tjäna ungefär tre gånger hyran. Det är alltså många som skulle ha råd att betala hyran och ha pengar över men som inte kvalificeras för att de inte tjänar tre gånger hyran. Vänsterpartiet tycker att vi i Haninge ska göra som i Stockholm och avskaffa inkomstkravet vilket betyder att man ska uppnå en miniminivå efter hyran är betald.

 

Vi i Vänsterpartiet tror att det är bra när folk blandas, både när det gäller i bostadsområdet, i skolan, på arbetsplatsen och på övriga ställen i samhället. Högerpolitik, privatiseringar och vinstjakt har lett till segregation på alla de områdena. Vi vill vända den trenden. Vi tror det är bra att undersköterskans barn går på samma skola som civilingenjörens. Vi tror att det är bra att folk som nyss kommit till Sverige bor i samma område som de som i flera generationer bott i Sverige.

Rättvisepartiet Socialisterna talade också om vikten av att bygga ut allmännyttans hyresrätter. Robert Bielecki (RS):

En stor satsning på kommunala hyresrätter är också bästa sättet att svara den rasistiska hets som vissa partier i kommunfullmäktige ägnat sig åt. Det finns partier som i flygblad och artiklar försöker ställa bostadssökande ungdomar och haningebors behov av bostäder mot flyktingars behov av bostäder. Enda sättet att bemöta den rasistiska propagandan är en politisk kursändring bort från den högerpolitik som skapat stora klyftor mellan människor och deras tillgång till bostäder, bra skolor, hälsa, med mera

Mattias Bernhardsson (RS) kritiserade också Moderaterna när de beklagade sig över kostnaderna för modullägenheterna

5 miljoner kronor för 368 lägenheter. Det blir 1100 kronor per lägenhet och månad. Jämför det med de mellan 20 och 50 000 kronor per månad det kostat kommunen att bosätta på ett sjaskigt privat vandrarhem under Moderaternas tid vid makten

Samuel Skånberg (V) bemötte också den tråkiga människosyn som speciellt Sverigedemokraterna verkar ha och lyfte också att det finns stort folkligt stöd för att Haninge ska ta emot och välkomna nyanlända

Alla nyanlända jag har träffat vill integreras i samhället, de vill lära känna den svenska kulturen och lära sig språket. De vill inget hellre än att lära känna etablerade svenska. Det gäller att vi som kommun, civilsamhälle och goda medmänniskor bjuder in dem. Gemensamma mötesplatser är otroligt viktigt. Civilsamhället har gjort och fortsätter göra en fantastisk insats!

 

Efter förra kommunfullmäktige så anordnade jag genom nätverket Ett Öppet Haninge en ljusmanifestation för att visa att vi är många som vill välkomna nya till vår kommun. Det var politiker från vänster till höger. Och det var civilsamhällets organisationer och församlingar. Engagerade personer från Dalarö för integration var där och talade. Dalarö för integration fick i år Haninge mångfaldhetspris för sitt arbete för integration och inkludering. Det var engagerade individer från Röda korset, Civilförsvarsförbundet på plats och också kyrkoherden i Österhaninge församling. Det finns ett otroligt engagemang, driv och glöd i civilsamhället som vill att vi ska visa solidaritet och välkomna de som kommer till Haninge.

Ljusmanifestationen som anordnades var välbesökt och uppskattad. Vänsterpartiets ordförande i Haninge Carina Wellton var en av många som talade på manifestationen.

Planen för anskaffning av bostäder åt nyanlända röstades igenom med stor majoritet. Det känns väldigt bra att alla partier som röstade för var tydliga i att vi skulle visa solidaritet och medmänsklighet och ta vårt ansvar som alla andra kommuner. Vi i Vänsterpartiet är också glada att så många åhörare kom och visade sitt stöd!

Mer ekologisk och vegetarisk mat för klimatet och hälsans skull

Förra måndagen (2016-12-05) var det ett långt kommunfullmäktigemöte. Vi diskuterade byggandet av bostäder till nyanlända i kommunen och Vänsterpartiet lämnade också in en motion om att bygga kollektivhus i allmännyttan. Men vi gjorde mer än så! Alexandra Anstrell (M) hade ställt en interpellation (fråga) till kommunalrådet Annica Hjerling (MP) om ekologisk mat och om det var bra att vi hade ett mål på ekologisk mat. Annica Hjerling gav ett bra svar men vi i Vänsterpartiet tycker frågor om miljö och klimat är väldigt viktiga. Därför gick Samuel Skånberg (V) upp och deltog i debatten.

krav

Varför engagerar sig Vänsterpartiet i klimatfrågor?

Det är ju egentligen en självklarhet. Om vi inte har en planet så kan vi inte göra något. Då är det kört. Därför är det en självklarhet för alla partier som ser lite längre än näsan räcker att engagera sig i att minska klimatpåverkan. Men för oss socialister och feminister finns det flera extra goda anledningar.  På kongressen i våras 2016 antog vi ett ekologiskt-ekonomiskt punktprogram. Arbetet föranleddes av ett stort arbete som gjorts av eko-eko-gruppen som resulterade i en slutrapport. Syftet är att sammanfoga partiets politik kring ekologi (klimat, miljö) och ekonomi så att den går åt samma håll. I inledningen till eko-eko-gruppens slutrapport kan vi läsa:

Klimatfrågan innebär inte bara en allvarlig och akut utmaning. Det är också en historiskt unik möjlighet att tillsammans bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Den omställning vi vill genomföra leder till ett rikare, mer jämlikt och demokratiskt samhälle med utvecklad välfärd och ökad livskvalitet där ekonomin drar åt samma håll som de ekologiska och sociala behoven istället för att, som idag, undergräva dem.

 

Det hållbara rödgröna samhället är ett samhälle där alla har möjlighet till sysselsättning och inkomst i utvecklande och meningsfull verksamhet. Där makten över energiproduktionen fördelas på fler. Där den lokala ekonomin stärks genom cirkulärekonomiska kretslopp. Där lokala banker och små företag växer i betydelse istället för giriga jättebanker och multinationella koncerner.

 

Där vi har mer resurser till offentliga tjänster som vård, skola och omsorg. Där kollektivtrafiken förbättrats, där städerna blir enklare att röra sig i till fots och med cykel. Där miljonprogrammen upprustas och utvecklas till spjutspetsar för hållbarhet. Där jordbruket fungerar i samklang med ekosystemen och medverkar till att underhålla naturens ekosystemtjänster utan att bidra till övergödning eller giftspridning. Där pensionskapitalet endast investeras där det är samhällsekonomiskt hållbart och bidrar till omställningen. Där skattesubventioner går till det som är bra för miljö och människor istället för att gynna fossilindustrin. Där forskning och utveckling är inriktad på teknikutveckling som bidrar till ökad hållbarhet. Där det skapas marknader för långsiktiga privata investeringar i miljöteknik och omställning. Där information och kunskap görs tillgängliga som kollektiva nyttigheter.

 

Det är nu vi kan ta möjligheten att bygga det samhället. Gör vi det kan vi styra vårt eget öde. Men då måste vi handla. Klimatkrisen är ett historiskt formativt ögonblick där vi måste välja väg. Om vi väntar och skjuter ombyggnaden framför oss kommer vi istället att drabbas av utvecklingen. Vi tvingas då att försöka hantera de oerhört allvarliga och farliga konsekvenserna av vår brist på handling, istället för att förekomma dem med förändringar till ett hållbart samhälle. Vid sidan av att inse krisens allvar är detta vårt huvudbudskap: det är nu vi har chansen att bygga ett bra samhälle för alla. Kris, men också hopp.

 

Det är nu det gäller.

Ett hållbart rödgrönt samhälle är helt enkelt bättre! Men som socialister är det viktigt att visa solidaritet med fattigare länder som kommer drabbas hårdare än vad vi i den rika delen kommer göra. De länder som bidragit minst till att skapa klimatförändringarna är de länder som kommer drabbas hårdast av dem. Som feminister är det viktigt att lägga ett genusperspektiv på frågran också. Kvinnor drabbas hårdare av klimatförändringarna än vad män gör men män bidrar mer till klimatförändringarna. Ännu en gång från eko-eko-rapporten:

Klimat och kön

 

Våra möjligheter och livsvillkor påverkas starkt av kön eftersom inkomst, förmögenhet och konsumtion är könsrelaterat, kvinnors arbete och liv värderas lägre än mäns. Kvinnor står för en mindre del av det samlade konsumtionsutrymmet. Skillnaderna i totala nivåer av energiförbrukning beror mycket på utgifternas storlek och det gäller både män och kvinnor. Men kvinnors och mäns energiintensitet skiljer sig i alla inkomstgrupper. Män förbrukar mer energi. Män tar bilen oftare. Jämfört med kvinnors transportsätt är mäns transporter mer energikrävande. Hela 40 procent av männens totala energianvändning går till transporter, medan motsvarande andel för kvinnor är 25 procent. Män har en högre energiintensitet (MJ/kr) för sina inköp relativt kvinnor i alla inkomstgrupper.

 

Kvinnor och män påverkas olika av klimatförändringarna. Därför är politiska åtgärder mot klimatförändringarna inte könsneutrala. Kvinnor och män har, särskilt i fattiga länder, olika grader av sårbarhet och skilda förutsättningar att anpassa sig till klimatförändringar. Därför är det viktigt att klimaträttvisa genomsyrar alla förslag. Med det menar vi att konsekvensanalyser med avseende på både klass och kön genomförs inför alla stora klimatpolitiska projekt, både nationellt och internationellt. Sverige ska vara drivande för att en sådan princip ska gälla även internationellt. I värsta fall kan världens fattiga länder annars drabbas dubbelt av rika länders agerande, först av klimatförändringarna och i värsta fall dessutom av klimatpolitiska åtgärder.

Vad tycker Vänsterpartiet om ekologisk mat?

Vänsterpartiet ser att ekologisk mat har många fördelar och är mycket positiva till ekologisk mat. Från eko-eko-gruppens slutrapport:

 

Ekologisk mat har många fördelar. I ekologiska livsmedel finns sällan eller aldrig rester av kemiska bekämpningsmedel och kemikalier. Ett ekolantbruk bidrar till högre biologisk mångfald och ökar jordbrukets resiliens (motståndskraft) vilket är viktigt när klimatet förändras. Ekologiskt lantbruk har också högre krav på djurskydd, exempelvis avseende utevistelse, fri rörlighet och ökad tillgång till grovfoder.

 

Idag brukas ungefär 480 000 hektar, eller 15,7 procent, av den svenska jordbruksmarken enligt ekologiska principer. Vänsterpartiet verkar för att minst 30 procent av den svenska jordbruksarealen utgöras av certifierat ekologiskt lantbruk år 2020. Vi vill se riktade ekonomiska stöd till ekologisk produktion samt till ekologiska rådgivare. Genom att återinföra skatten på handelsgödsel och stärka dess miljöstyrande effekt gynnar vi den ekologiska produktionen (som inte använder handelsgödsel) och minskar det traditionella jordbrukets miljöpåverkan, och alla intäkter ska gå till åtgärder för att göra jordbruket mer miljövänligt.

Vad tycker Vänsterpartiet om vegetarisk mat?

Vänsterpartiet ser att köttproduktionen och resten av animalieindustrin har väldigt höga utsläpp av växthusgaser och bidrar globalt till skövling av regnskog:

Storskalig djuruppfödning är den verksamhet inom livsmedelsproduktionen som står för den största resursanvändningen och som överlag har den största påverkan på miljön. Sedan 1950-talet har världens köttkonsumtion mer än femfaldigats. Om inget görs förväntas köttkonsumtionen att fördubblas till 2050 jämfört med 1999 års nivåer. Enligt rapporten Livestock’s Long Shadow, utgiven av FN:s livsmedelsorganisation FAO, står den globala animalieindustrin för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Nivån på resursförbrukningen och utsläppen är tätt förknippat med vilken sorts kött som produceras. Under svenska förhållanden medför till exempel produktion av ett kilo nötkött i snitt utsläpp på 26 kilo koldioxidekvivalenter (CO2e), medan siffran för ett kilo fläskkött är 6 och kyckling 3. Ett kilo baljväxter – som med högt proteininnehåll är en utmärkt ersättare till animalier – medför utsläpp på ungefär 0,7 kg CO2e. Animalieproduktionen är också en av de främsta orsakerna till skövling av tropiska skogar, vilket i sig medför stora utsläpp av växthusgaser. Även stora arealer tas i bruk för att odla foder till djur, inte minst sojabönor som till stor del går på export till bland annat EU och Sverige. Animalieindustrin står också för en stor del av världens vattenförbrukning. Det krävs totalt tusentals liter att producera ett kilo kött. Miljöpåverkan ser likartad ut i Sverige, med undantaget att odlingsarealer och tillgång till färskvatten inte är en begränsande faktor som på många andra ställen i världen. Även här har konsumtionen av animalier ökat kraftigt. En viktig orsak är allt billigare import. Idag är nästan hälften av allt kött som konsumeras i Sverige importerat. Sedan 1990 har köttkonsumtionen ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012.

 

Köttkonsumtionen har fått de svenska utsläppen att öka kraftigt. Utsläppen från den svenska produktionen av animaliska produkter har visserligen minskat från 8,5 miljoner ton CO2e 1990 till 7,3 miljoner ton 2005. Minskningen härrör främst från en minskad produktion som har ersatts av en större import. Utsläppen från Sveriges konsumtion av animalier ökade under samma period med 22 procent, till 10 miljoner ton CO2e. Det är nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges 4,3 miljoner personbilar. Därför är möjligheterna att minska utsläppen med en effektivare produktion enbart i Sverige begränsade.

 

I Jordbruksverkets rapport Hållbar köttkonsumtion (2013) konstateras att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl. Där ges en serie förslag på åtgärder som kan bidra till en minskad köttkonsumtion. Vid sidan av förslaget om en ”koldioxidskatt på kött och andra animaliska produkter” föreslår Jordbruksverket ett ökat användande av offentliga upphandlingar, satsningar på vegetariska måndagar, teknikutveckling, informationssatsningar med mera. Vi stödjer förslagen i Jordbruksverkets rapport, inklusive en proportionerlig klimatskatt på livsmedel i syfte att minska utsläpp av växthusgaser och annan miljöpåverkan, stärka djurskyddet samt öka folkhälsan. Vid sidan av en klimatskatt på livsmedel måste även andra åtgärder vidtas för att minska köttkonsumtionen. Vi har i motioner till riksdagen föreslagit vegetariska dagar i offentlig sektor, informationskampanjer för mer vegetariskt och avskaffande av EU:s animaliesubventioner som några konkreta åtgärder. Om en klimatskatt på livsmedel införs är det viktigt att den läggs på konsumentpriset, så att den påverkar priset på svensktillverkade och importerade livsmedel i samma grad.

grillbiffvegetarisk-mat

Vi behöver minska på vår köttkonsumtion överlag. Men av det kött som konsumeras så vill vi så stor del som möjligt uppfyller svenska djurskyddsregler och att antibiotika inte används vårdslöst. Om vi kan minska först och främst på det importerade köttet och ersätta det med vegetarisk mat så är mycket vunnet.

Mer ekologisk och vegetarisk mat i Haninge

Vänsterpartiet i Haninge jobbar aktivt med frågor om klimat och miljö. Vi la en motion förra året om att öka andelen vegetariska måltider i kommunen och låta kökspersonalen få gå fortbildningskurs i vegetarisk och vegansk matlagning och ges kunskap om olika livsmedels påverkan på miljö och klimat.

Alexandra Anstrell (M) hänvisade till en rapport från International Centre for Research in Organic Food Systems i Aarhus som enligt vissa uttolkare visar att ekologiskt framtagna livsmedel inte är nyttigare för oss människor än den mat som produceras på konventionellt vis eller miljövänligare. En av forskarna som går hårt åt den ekologiska maten är Lars Bergström på SLU. Den rapporten har inte fått stå oemotsagd. Supermiljöbloggen har skrivit om det och Dagens ETC har skrivit om det där kollegor till Lars Bergström på SLU ger en annan bild.

FN har däremot positiva saker att säga om ekologisk odling, att vi kan fördubbla matproduktionen med ekologisk odling enligt en rapport.

Ekologisk mat är bra för miljön, för den biologiska mångfalden och kan (på rätt sätt) också öka matproduktionen. Så att öka den ekologiska maten är bra! Men ekologisk mat är inte allt, eller kanske inte ens det viktigaste när vi ser till miljö- och klimatpåverkan.  Naturskyddsföreningen skriver följande i en FAQ om ekologisk mat och klimatpåverkan:

Ekologisk odling är inte bättre för klimatet.
Sant

Vill man äta klimatsmart handlar det om att äta mer mat från växtriket och att dra ned på både kött och mejeriprodukter. Den som alltså äter mycket från växtriket och mycket eko gör en dubbel samhällsinsats.

[…]

Ekologisk odling är sämre för miljön.

Falskt.

Om vi tittar på Sverige så har Jordbruksverket kommit fram till att det ekologiska regelverket innebär; minskad spridning av kemikalier, ökat livsutrymme för vilda växter och djur samt ett bättre liv för lantbrukets djur.

Havsmiljöinstitutet menar att köttkonsumtionen också bidrar till övergödningen av havet: utökad algblomning, döda havsbottnar och andra störningar i havets ekosystem.

Naturvårdsverket föreslår att den offentliga sektor inför åtgärder som växlar kött mot mer växtbaserat protein. Vi kan gå från en klimatpåverkan från maten på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per person och år till 0,3 ton med helvegetabilisk kost.

Naturskyddsföreningen skriver om utsläpp från olika livsmedel på ett bra sätt. Följande diagram visar tydligt vilka livsmedel som har högst utsläpp. (Från vänster: Nötkött, lammkött, fläskkött, fågelkött. fisk, ägg, tofu, baljväxter, …)

Diagram från Naturskyddsföreningen

Diagram från Naturskyddsföreningen

Så här lät debatten

Fler viktiga saker för miljön och klimatet

Ekologisk och vegetarisk mat är så klart viktigt. Och av det kött som konsumeras så är det bra ju större andel som är svenskproducerat. Men utsläpp från maten är bara en del i miljö- och klimatarbetet. Det finns många saker att ta itu med för att minska vår påverkan på miljö och klimat. I Haninge står transporterna för 2/3 av utsläppen. Självklart måste vi jobba hårt för att minska bilåkandet, öka kollektivtrafikåkandet, cyklandet och promenaderna.

Det är också viktigt att vi är motståndskraftiga i kommunen. Att vi beror på andra delar av Sverige och världen är inget konstigt. Men ju mer vi kan klara av t.ex. försörjning av vatten och el, desto bättre rustade är vi inför olika kriser. Om detta har vi ställt en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Meeri Wasberg (S). Läs mer om det och se debatten här.

Har du några frågor eller tankar kring miljö och klimat? Du kanske tycker kommunen borde sätta ut fler publika cykelpumpar? Eller du kanske tycker att vi borde sätta upp fler solceller? Maila förslag och tankar till [email protected].

1 2 3 47

Våra nio deltagare från Vänsterpartiet Haninge på Vänsterdagarna i Malmö

Arkiv